I princip all aktivitet ligger nere i NHL, men som brukligt är under våren börjar lagen roffa åt sig odraftade collegespelare. Vad passar då inte bättre än en liten genomgång av tidernas bästa odraftade collegespelare?
Det är inte ofta som stora spelare passar genom en hel draft, men man kan helt klart fynda på collegemarknaden. Ett varningens finger ska dock höjas, ty det är sällan som spelarna motsvarar hypen kring dragkampen som uppstår.
Oftast får man kanske en toppspelare för AHL – ett behov som visserligen inte ska förringas – eller en duglig utfyllnadsspelare för NHL, men har man tur kan man få ut en lång och fin karriär av en collegespelare. Och ibland har lagen till och med träffat jackpot.
Vi tar alltså sikte på spelare som gick från NCAA till NHL – vi tillåter ett litet stopp på vägen – utan att ha blivit draftade. Spelare som Blake Wheeler – som draftades av en organisation, men blev UFA efter college och signade med ett nytt lag – inkluderas inte.
---
TIDERNAS BÄSTA COLLEGEVÄRVNINGAR:
Adam Oates – Detroit Red Wings
Adam Oates är allmänt erkänd som en av tidernas bästa playmakers och är en av bara 13 spelare att nå mer än tusen assist. Totalt blev det 1420 poäng (341+1079) på 1337 matcher – det är inte fy skam för en collegevärvning. Oates draftades aldrig då han ansågs för långsam, men han öste in poäng för Rensselaer Polytechnic Institute (eller RPI…) och NHL-lagen fick upp ögonen för honom.
Detroit signade honom så småningom och gjorde honom till ligans bäst betalda rookie 1985, men det dröjde några år innan han lyfte. 1989 fick Detroit för sig att offra Oates när man ville skaka om laget efter en tidig slutspelsförlust och skickade honom till St. Louis. Där bildade Oates ett fruktat radarpar med Brett Hull och gjorde två av sina fyra 100-poängssäsonger. Säsongen 90/91 var exempelvis året då Hull gjorde 86 mål – en siffra som bara Wayne Gretzky har överträffat.
Oates bästa år kom däremot i Boston, där han noterades för karriärsbästa 142 poäng säsongen 92/93. Sedan dess är det enbart Mario Lemieux och Jaromir Jagr som har tagit sig över den noteringen. Någon Stanley Cup-titel blev det aldrig, trots två finalframträdanden (Washington 1998 och Anaheim 2003).
---
Ed Belfour – Chicago Blackhawks
Enbart Martin Brodeur, Patrick Roy och Roberto Luongo har vunnit fler matcher än Ed Belfours 484 segrar. På meritlistan har han även Calder Trophy, ett par upplagor av Vezina Trophy och en Stanley Cup-seger. Dessutom tillkommer det fina framgångar med Kanada.
Draftad blev han alltså aldrig, men det blev en mästerskapstitel med University of North Dakota innan han signade med Chicago och inom kort gjorde succé i NHL. I Blackhawks konkurrerade han bland annat med Dominik Hasek – och fick Chicago att byta bort tjecken – och efter flera fina år lämnade även Belfour.
Det blev ett kort stopp i San José innan karriären gick vidare i Dallas. Där kom också Stanley Cup-triumfen – mot just Hasek – 1999. Året efter blev det en final, men för andra gången i karriären – även Chicago spelade en final med Belfour – stod han på den förlorande sidan.
Belfour är en bara två spelare som har vunnit såväl NCAA-mästerskapet som Stanley Cup och OS-guld.
---
Joe Mullen – St. Louis Blues
Med Joe Mullen kom framgång. Han blev mästare i såväl NCAA som i NHL och blev den första amerikanen att nå 500 mål och 1000 poäng i ligan. Draftad blev han alltså aldrig – många skyller på att han var för liten – men 1062 matcher och 1063 poäng senare överbevisade han minst sagt sina belackare.
Det tog några år innan Mullen verkligen tog fart i NHL, men när det väl skedde var han flera gånger om point-per-game med marginal. Säsongen 88/89 blev karriärens bästa med 110 poäng. Mullen blev dessutom slutspelets bästa målskytt när hans Calgary vann Stanley Cup. Några år senare vann han två raka cuper med Pittsburgh.
---
Dan Boyle – Florida Panthers
Vi minns framför allt Dan Boyle från Tampa Bay, San José och New York Rangers, men det var ursprungligen Florida som fyndade honom. Trots framgångsrika år i NCAA gick Boyle odraftad och utvecklingen blev aldrig riktigt av i Panthers. Så Florida skickade iväg honom till Tampa Bay, där genomslaget tämligen omgående blev avsevärt.
Boyle var en del av det Tampa-lag som vann Stanley Cup 2004 och i många år – även efter flytten till San José låg han kring 50-60 poäng per säsong. I prisskåpet hittar vi även en guldmedalj från OS 2010 och Boyle avslutade karriären med 605 poäng på 1093 matcher… och vi minns alla hur han lämnade ligan.
---
Martin St. Louis – Calgary Flames
Martin St. Louis gjorde fina avtryck i NCAA för University of Vermont och var en av Hobey Baker-finalisterna tre år i rad. Trots det visade NHL-klubbarna knappt något intresse för honom under de senare delarna av 90-talet. St. Louis tvingades signa för Cleveland Lumberjacks i IHL, men gjorde ånyo fina avtryck – och fick det där NHL-kontraktet av Calgary.
Chanserna i Flames blev däremot begränsade trots bra siffror i AHL och när St. Louis gick igenom expansionsdraften 2000 utan att bli upplockad valde Flames att köpa ut honom.
St. Louis hade visat tillräckligt för att få ett nytt kontrakt i ligan och valde Tampa Bay. Resten är, som det så fint heter, historia. Ett par år in på Lightning-karriären tog St. Louis fart och etablerade sig som en av ligans bästa spelare. 2004 tog han hem poängligan, Hart Trophy och Stanley Cup-titeln. 2013 blev det en ny Art Ross Trophy – och som 37-åring blev hans tidernas äldsta spelare att toppa poängligan.
---
Dave Poulin – Philadelphia Flyers
Dave Poulin draftades aldrig – som vanligt var anledningen bristande fysik – och fick lämna University of Notre Dame för självaste Rögle. Ted Sator kombinerade jobbet som head coach i Rögle med att scouta för Philadelphia och tipsade Flyers om Poulins kompetens.
Året efterg gjorde Poulin NHL-debut och under den efterföljande säsongen etablerade han sig i Flyers. Han gjorde omedelbart avtryck och blev så småningom utsedd till lagkapten när Bobby Clarke gick i pension. Poulin centrade Brian Propp och Tim Kerr i en fruktad kedja och tilldelades Selke Trophy 1987.
Någon Stanley Cup-seger blev det aldrig, trots två finaler med Philadelphia och en final med Boston. När han avslutade karriären hade det blivit 530 poäng på 724 matcher.
---
Joel Otto – Calgary Flames
Joel Otto gjorde en hel del poäng för sitt Bemidji State University och var starkt bidragande till lagets framgångar. Trots det hade han svårt att attrahera NHL-lagen och det var först när hans agent kontaktade Calgary som man fick napp. Otto fick inleda i AHL, men gjorde sig snabbt en NHL-karriär.
Poängskörden var på en hygglig nivå, men det var framför allt som defensivspecialist som Otto gjorde sig ett namn. Holmgångarna mot Edmonton och Mark Messier är exempelvis legendariska. Produktionen var som sagt aldrig Ottos största tillgång, men i slutspelet 1989 gjorde han 19 poäng på 22 matcher när Flames vann Stanley Cup.
Otto var en del av det mäktiga amerikanska laget som tog hem World Cup 1996 och han nådde Stanley Cup-finalen med Philadelphia 1997 innan han avslutade karriären 1998.
---
John Madden – New Jersey Devils
John Madden gjorde sig tidigt känd som en defensivspecialist och utmärkte sig för University of Michigan. Han draftades aldrig men fick sitt NHL-kontrakt när Lou Lamoriello upptäckte honom i samma veva som New Jersey följde andra talanger.
Efter att ha bevisat vad han gick för i AHL blev Madden en nyckelspelare för New Jersey under 00-talet. I Devils vann han två Stanley Cup-titlar och fullbordade sitt hattrick med Chicago 2010. Defensivspecialisten Madden blev belönad med Selke Trophy vid ett tillfälle och avslutade karriären efter 898 matcher.
---
Chris Kunitz – Anaheim Ducks
Chris Kunitz var en effektiv komplementspelare och hade en tendens till att fungera bra ihop med Sidney Crosby, men innan dess hade han signats av Anaheim. De första åren i NHL var lite skakiga – bland annat hoppade han till och från Atlanta via waivers – men han kom att bli en stabil 50-60-poängsspelare.
2007 vann han sin första Stanley Cup-titel och efter traden till Pittsburgh 2009 blev det ytterligare tre titlar. Hypen kring hans kemi med Crosby nådde så pass orimliga nivåer att han 2014 blev uttagen i Kanadas OS-lag. Några avtryck blev det däremot inte där. Kunitz avslutade sin karriär 2019. Då hade han hunnit med 1022 matcher och 619 poäng.
---
Torey Krug – Boston Bruins
I dagens utbredda scoutingnätverk är det allt svårare med de extrema collegefynden, men Boston lyckades få jackpot i början av 10-talet. Torey Krug hade visat upp sig i Michigan State University och Bruins vann dragkampen om försvararen.
Efter en anpassningsperiod i AHL har Krug varit bofast i NHL och är en stor tillgång i powerplay. Om den här säsongen återupptas lär Krug göra sitt fjärde raka år med minst 50 poäng – han står för närvarande på 49 poäng – och om inte Boston lyckas få en kontraktsförlängning på plats lär Krug vara en av ligans mest jagade free agents inför nästa säsong.
Det är inte ofta som stora spelare passar genom en hel draft, men man kan helt klart fynda på collegemarknaden. Ett varningens finger ska dock höjas, ty det är sällan som spelarna motsvarar hypen kring dragkampen som uppstår.
Oftast får man kanske en toppspelare för AHL – ett behov som visserligen inte ska förringas – eller en duglig utfyllnadsspelare för NHL, men har man tur kan man få ut en lång och fin karriär av en collegespelare. Och ibland har lagen till och med träffat jackpot.
Vi tar alltså sikte på spelare som gick från NCAA till NHL – vi tillåter ett litet stopp på vägen – utan att ha blivit draftade. Spelare som Blake Wheeler – som draftades av en organisation, men blev UFA efter college och signade med ett nytt lag – inkluderas inte.
---
TIDERNAS BÄSTA COLLEGEVÄRVNINGAR:
Adam Oates – Detroit Red Wings
Adam Oates är allmänt erkänd som en av tidernas bästa playmakers och är en av bara 13 spelare att nå mer än tusen assist. Totalt blev det 1420 poäng (341+1079) på 1337 matcher – det är inte fy skam för en collegevärvning. Oates draftades aldrig då han ansågs för långsam, men han öste in poäng för Rensselaer Polytechnic Institute (eller RPI…) och NHL-lagen fick upp ögonen för honom.
Detroit signade honom så småningom och gjorde honom till ligans bäst betalda rookie 1985, men det dröjde några år innan han lyfte. 1989 fick Detroit för sig att offra Oates när man ville skaka om laget efter en tidig slutspelsförlust och skickade honom till St. Louis. Där bildade Oates ett fruktat radarpar med Brett Hull och gjorde två av sina fyra 100-poängssäsonger. Säsongen 90/91 var exempelvis året då Hull gjorde 86 mål – en siffra som bara Wayne Gretzky har överträffat.
Oates bästa år kom däremot i Boston, där han noterades för karriärsbästa 142 poäng säsongen 92/93. Sedan dess är det enbart Mario Lemieux och Jaromir Jagr som har tagit sig över den noteringen. Någon Stanley Cup-titel blev det aldrig, trots två finalframträdanden (Washington 1998 och Anaheim 2003).
---
Ed Belfour – Chicago Blackhawks
Enbart Martin Brodeur, Patrick Roy och Roberto Luongo har vunnit fler matcher än Ed Belfours 484 segrar. På meritlistan har han även Calder Trophy, ett par upplagor av Vezina Trophy och en Stanley Cup-seger. Dessutom tillkommer det fina framgångar med Kanada.
Draftad blev han alltså aldrig, men det blev en mästerskapstitel med University of North Dakota innan han signade med Chicago och inom kort gjorde succé i NHL. I Blackhawks konkurrerade han bland annat med Dominik Hasek – och fick Chicago att byta bort tjecken – och efter flera fina år lämnade även Belfour.
Det blev ett kort stopp i San José innan karriären gick vidare i Dallas. Där kom också Stanley Cup-triumfen – mot just Hasek – 1999. Året efter blev det en final, men för andra gången i karriären – även Chicago spelade en final med Belfour – stod han på den förlorande sidan.
Belfour är en bara två spelare som har vunnit såväl NCAA-mästerskapet som Stanley Cup och OS-guld.
---
Joe Mullen – St. Louis Blues
Med Joe Mullen kom framgång. Han blev mästare i såväl NCAA som i NHL och blev den första amerikanen att nå 500 mål och 1000 poäng i ligan. Draftad blev han alltså aldrig – många skyller på att han var för liten – men 1062 matcher och 1063 poäng senare överbevisade han minst sagt sina belackare.
Det tog några år innan Mullen verkligen tog fart i NHL, men när det väl skedde var han flera gånger om point-per-game med marginal. Säsongen 88/89 blev karriärens bästa med 110 poäng. Mullen blev dessutom slutspelets bästa målskytt när hans Calgary vann Stanley Cup. Några år senare vann han två raka cuper med Pittsburgh.
---
Dan Boyle – Florida Panthers
Vi minns framför allt Dan Boyle från Tampa Bay, San José och New York Rangers, men det var ursprungligen Florida som fyndade honom. Trots framgångsrika år i NCAA gick Boyle odraftad och utvecklingen blev aldrig riktigt av i Panthers. Så Florida skickade iväg honom till Tampa Bay, där genomslaget tämligen omgående blev avsevärt.
Boyle var en del av det Tampa-lag som vann Stanley Cup 2004 och i många år – även efter flytten till San José låg han kring 50-60 poäng per säsong. I prisskåpet hittar vi även en guldmedalj från OS 2010 och Boyle avslutade karriären med 605 poäng på 1093 matcher… och vi minns alla hur han lämnade ligan.
---
Martin St. Louis – Calgary Flames
Martin St. Louis gjorde fina avtryck i NCAA för University of Vermont och var en av Hobey Baker-finalisterna tre år i rad. Trots det visade NHL-klubbarna knappt något intresse för honom under de senare delarna av 90-talet. St. Louis tvingades signa för Cleveland Lumberjacks i IHL, men gjorde ånyo fina avtryck – och fick det där NHL-kontraktet av Calgary.
Chanserna i Flames blev däremot begränsade trots bra siffror i AHL och när St. Louis gick igenom expansionsdraften 2000 utan att bli upplockad valde Flames att köpa ut honom.
St. Louis hade visat tillräckligt för att få ett nytt kontrakt i ligan och valde Tampa Bay. Resten är, som det så fint heter, historia. Ett par år in på Lightning-karriären tog St. Louis fart och etablerade sig som en av ligans bästa spelare. 2004 tog han hem poängligan, Hart Trophy och Stanley Cup-titeln. 2013 blev det en ny Art Ross Trophy – och som 37-åring blev hans tidernas äldsta spelare att toppa poängligan.
---
Dave Poulin – Philadelphia Flyers
Dave Poulin draftades aldrig – som vanligt var anledningen bristande fysik – och fick lämna University of Notre Dame för självaste Rögle. Ted Sator kombinerade jobbet som head coach i Rögle med att scouta för Philadelphia och tipsade Flyers om Poulins kompetens.
Året efterg gjorde Poulin NHL-debut och under den efterföljande säsongen etablerade han sig i Flyers. Han gjorde omedelbart avtryck och blev så småningom utsedd till lagkapten när Bobby Clarke gick i pension. Poulin centrade Brian Propp och Tim Kerr i en fruktad kedja och tilldelades Selke Trophy 1987.
Någon Stanley Cup-seger blev det aldrig, trots två finaler med Philadelphia och en final med Boston. När han avslutade karriären hade det blivit 530 poäng på 724 matcher.
---
Joel Otto – Calgary Flames
Joel Otto gjorde en hel del poäng för sitt Bemidji State University och var starkt bidragande till lagets framgångar. Trots det hade han svårt att attrahera NHL-lagen och det var först när hans agent kontaktade Calgary som man fick napp. Otto fick inleda i AHL, men gjorde sig snabbt en NHL-karriär.
Poängskörden var på en hygglig nivå, men det var framför allt som defensivspecialist som Otto gjorde sig ett namn. Holmgångarna mot Edmonton och Mark Messier är exempelvis legendariska. Produktionen var som sagt aldrig Ottos största tillgång, men i slutspelet 1989 gjorde han 19 poäng på 22 matcher när Flames vann Stanley Cup.
Otto var en del av det mäktiga amerikanska laget som tog hem World Cup 1996 och han nådde Stanley Cup-finalen med Philadelphia 1997 innan han avslutade karriären 1998.
---
John Madden – New Jersey Devils
John Madden gjorde sig tidigt känd som en defensivspecialist och utmärkte sig för University of Michigan. Han draftades aldrig men fick sitt NHL-kontrakt när Lou Lamoriello upptäckte honom i samma veva som New Jersey följde andra talanger.
Efter att ha bevisat vad han gick för i AHL blev Madden en nyckelspelare för New Jersey under 00-talet. I Devils vann han två Stanley Cup-titlar och fullbordade sitt hattrick med Chicago 2010. Defensivspecialisten Madden blev belönad med Selke Trophy vid ett tillfälle och avslutade karriären efter 898 matcher.
---
Chris Kunitz – Anaheim Ducks
Chris Kunitz var en effektiv komplementspelare och hade en tendens till att fungera bra ihop med Sidney Crosby, men innan dess hade han signats av Anaheim. De första åren i NHL var lite skakiga – bland annat hoppade han till och från Atlanta via waivers – men han kom att bli en stabil 50-60-poängsspelare.
2007 vann han sin första Stanley Cup-titel och efter traden till Pittsburgh 2009 blev det ytterligare tre titlar. Hypen kring hans kemi med Crosby nådde så pass orimliga nivåer att han 2014 blev uttagen i Kanadas OS-lag. Några avtryck blev det däremot inte där. Kunitz avslutade sin karriär 2019. Då hade han hunnit med 1022 matcher och 619 poäng.
---
Torey Krug – Boston Bruins
I dagens utbredda scoutingnätverk är det allt svårare med de extrema collegefynden, men Boston lyckades få jackpot i början av 10-talet. Torey Krug hade visat upp sig i Michigan State University och Bruins vann dragkampen om försvararen.
Efter en anpassningsperiod i AHL har Krug varit bofast i NHL och är en stor tillgång i powerplay. Om den här säsongen återupptas lär Krug göra sitt fjärde raka år med minst 50 poäng – han står för närvarande på 49 poäng – och om inte Boston lyckas få en kontraktsförlängning på plats lär Krug vara en av ligans mest jagade free agents inför nästa säsong.
