Det som började med en smått tragiskt sammansatt trupp fortsatte med åtta segrar på de nio inledande matcherna och 19-9-2 under de 30 första matcherna. En fantastisk inledning av Vegas innebar nya rekord till höger och vänster.
Men det var inte bara rekord – Vegas ställdes även inför diverse olika motgångar.
Den ena målvakten efter den andra gick sönder. Marc-Andre Fleury – lagets överlägset viktigaste spelare – drabbades av en hjärnskakning efter bara fyra matcher. Ersättaren Malcolm Subban höll i tre matcher innan han behövde ersättas av Oscar Dansk. Fyra matcher senare försvann även Dansk till sjukstugan och Maxime Lagace klev in mellan stolparna. I början på november tvingades Vegas dessutom slänga in sin femte målvakt, Dylan Ferguson, under en match.
Målvaktskaoset höll i sig två månader, men det påverkade inte Golden Knights nämnvärt. Segrarna fortsatte att trilla in på kontot och när Fleury väl gjorde comeback stabiliserades laget ytterligare.
Mitt under det värsta målvaktskaoset hamnade dessutom Vadim Shipachyov i fokus. En av Europas mest hypade spelare hade valt Vegas när han lämnade KHL bakom sig. Ett tvåårskontrakt signades och Shipachyov var en av få spelare i Vegas som på förhand kändes genuint spännande. Men Shipachyov petades inledningsvis, fick bara göra tre matcher i en undanskymd roll, tröttnade så småningom på behandlingen och vände hem till Ryssland igen.
Inte heller det påverkade Vegas. Segrarna rullade in på kontot. I början av februari tog Golden Knights sin 34:e seger – i sin blott 50:e match – och blev således tidernas bästa expansionslag. Några veckor senare tog man sin 84:e poäng och satte ett nytt rekord för expansionslag. Så småningom blev man det första expansionslaget sedan Edmonton och Hartford att säkra slutspel under sin första säsong.
När man senare säkrade divisionstiteln blev Vegas det första expansionslaget i någon av de fyra stora amerikanska proffsligorna att ta hem sin division under sin första säsong. Men det stannade inte där. I slutspelet svepte man Los Angeles och blev tidernas första lag att svepa sin första slutspelsserie. Av bara farten körde man sedan över San José med 7-0 i andrarundans första match.
Vegas framgångssaga saknar motstycke.
---
När Vegas gick in i expansionsdraften tydde allting på att general manager George McPhee förberedde sig på något eller några år i botten för att bygga sitt nya lag via draften.
Usla spelare plockades från de andra lagen, försvarsbesättningen såg skrattretande dålig ut och bland forwards fanns det knappt bredd eller spets. Marc-Andre Fleury såg mest ut som en målvakt som skulle förhindra Vegas ambitioner att husera i bottenskiktet. Shea Theodore fick inte ens plats på rostern under inledningen då man hade plockat på sig för många usla backar som man inte lyckades skicka vidare.
Några positiva inslag fanns det däremot. Många av ligans general managers är trots allt inkompetenta och gav antingen upp solida spelare eller offrade picks och/eller prospects för att kunna skydda andra spelare.
McPhee utnyttjade den delen av expansionsdraften på ett finfint sätt, men lagbygget i sig var högst mediokert. Under säsongen har han sedan betalat dyrt för en medioker och överflödig Ryan Reaves samt en Tomas Tatar som numera är petad. Ett gäng med misfits och rejects ska inte kunna bli slagkraftiga. I synnerhet inte när man slarvar bort sin tilltänkta förstacenter och inte ens kan hålla sin bästa back på rostern under inledningen.
Men Vegas har som sagt överlevt alla motgångar.
---
Så hur ska man förhålla sig till Vegas framgångar? De byggde med all tydlighet ett medvetet dåligt lag med få positiva inslag, av en general manager som inte direkt har ligans högsta anseende. Inte kan man väl önska ett sådant lagbygge framgång?
Men idag fick jag en uppenbarelse efter att ha spenderat i stort sett hela säsongen med att förakta Vegas. Varför har jag inte älskat framgångssagan förrän nu?
Vegas går upp mot en mängd gamla sanningar och överbevisar alla.
Devisen att man måste bygga ett slagkraftigt lag via draften? Inte Vegas.
Snacket om att man måste ha flera års tålamod för en rebuild? Inte Vegas.
Du kan omöjligtvis utmana utan en etablerad och riktig förstacenter? Inte Vegas.
Det behövs en riktig förstaback för att utmana? Inte Vegas.
Utan rejält centerdjup kan du inte gå långt? Inte Vegas.
Man behöver lära sig förlora innan man kan vinna? Inte Vegas.
---
Vegas har satt en bra coach på plats i form av Gerard Gallant. Han i sin tur har fått laget till en maskin som förutsättningslöst tuggar på. Rätt spelare under rätt coach kan onekligen ge god effekt.
Visst finns det frågetecken även över Vegas. Hur länge kan Marc-Andre Fleury spela tidernas bästa målvaktsspel? Vad händer när William Karlsson inte längre skjuter 23 procent över en säsong? Hur länge kan man klara sig med ett försvar där Nate Schmidt spelar mest av alla och Deryk Engelland är en topp-4-back? Vågar man verkligen lita på George McPhee?
Vegas har stått för en fantastisk säsong och vill det sig väl ligger vägen till Stanley Cup-final öppen. Avfärdar man San José – vilket den första matchen ger hintar om – kan man mycket väl få gå upp mot ett slutkört Nashville eller Winnipeg i Conference-finalen. Kanske tar de båda tungviktarna helt enkelt musten ur varandra.
Under sin första säsong i ligan har Vegas visat att vilket lag som helst kan bli framgångsrikt. Spelare som begravdes i små och undanskymda roller behövdes bara släppas lösa. Det behövs inte tre års tankning och tre års rebuild. En general manager kan inte längre sitta och predika om tålamod.
Vegas utmanar etablissemanget och förstör för alla andra. Hur kan jag inte ha älskat det förrän nu?
Men det var inte bara rekord – Vegas ställdes även inför diverse olika motgångar.
Den ena målvakten efter den andra gick sönder. Marc-Andre Fleury – lagets överlägset viktigaste spelare – drabbades av en hjärnskakning efter bara fyra matcher. Ersättaren Malcolm Subban höll i tre matcher innan han behövde ersättas av Oscar Dansk. Fyra matcher senare försvann även Dansk till sjukstugan och Maxime Lagace klev in mellan stolparna. I början på november tvingades Vegas dessutom slänga in sin femte målvakt, Dylan Ferguson, under en match.
Målvaktskaoset höll i sig två månader, men det påverkade inte Golden Knights nämnvärt. Segrarna fortsatte att trilla in på kontot och när Fleury väl gjorde comeback stabiliserades laget ytterligare.
Mitt under det värsta målvaktskaoset hamnade dessutom Vadim Shipachyov i fokus. En av Europas mest hypade spelare hade valt Vegas när han lämnade KHL bakom sig. Ett tvåårskontrakt signades och Shipachyov var en av få spelare i Vegas som på förhand kändes genuint spännande. Men Shipachyov petades inledningsvis, fick bara göra tre matcher i en undanskymd roll, tröttnade så småningom på behandlingen och vände hem till Ryssland igen.
Inte heller det påverkade Vegas. Segrarna rullade in på kontot. I början av februari tog Golden Knights sin 34:e seger – i sin blott 50:e match – och blev således tidernas bästa expansionslag. Några veckor senare tog man sin 84:e poäng och satte ett nytt rekord för expansionslag. Så småningom blev man det första expansionslaget sedan Edmonton och Hartford att säkra slutspel under sin första säsong.
När man senare säkrade divisionstiteln blev Vegas det första expansionslaget i någon av de fyra stora amerikanska proffsligorna att ta hem sin division under sin första säsong. Men det stannade inte där. I slutspelet svepte man Los Angeles och blev tidernas första lag att svepa sin första slutspelsserie. Av bara farten körde man sedan över San José med 7-0 i andrarundans första match.
Vegas framgångssaga saknar motstycke.
---
När Vegas gick in i expansionsdraften tydde allting på att general manager George McPhee förberedde sig på något eller några år i botten för att bygga sitt nya lag via draften.
Usla spelare plockades från de andra lagen, försvarsbesättningen såg skrattretande dålig ut och bland forwards fanns det knappt bredd eller spets. Marc-Andre Fleury såg mest ut som en målvakt som skulle förhindra Vegas ambitioner att husera i bottenskiktet. Shea Theodore fick inte ens plats på rostern under inledningen då man hade plockat på sig för många usla backar som man inte lyckades skicka vidare.
Några positiva inslag fanns det däremot. Många av ligans general managers är trots allt inkompetenta och gav antingen upp solida spelare eller offrade picks och/eller prospects för att kunna skydda andra spelare.
McPhee utnyttjade den delen av expansionsdraften på ett finfint sätt, men lagbygget i sig var högst mediokert. Under säsongen har han sedan betalat dyrt för en medioker och överflödig Ryan Reaves samt en Tomas Tatar som numera är petad. Ett gäng med misfits och rejects ska inte kunna bli slagkraftiga. I synnerhet inte när man slarvar bort sin tilltänkta förstacenter och inte ens kan hålla sin bästa back på rostern under inledningen.
Men Vegas har som sagt överlevt alla motgångar.
---
Så hur ska man förhålla sig till Vegas framgångar? De byggde med all tydlighet ett medvetet dåligt lag med få positiva inslag, av en general manager som inte direkt har ligans högsta anseende. Inte kan man väl önska ett sådant lagbygge framgång?
Men idag fick jag en uppenbarelse efter att ha spenderat i stort sett hela säsongen med att förakta Vegas. Varför har jag inte älskat framgångssagan förrän nu?
Vegas går upp mot en mängd gamla sanningar och överbevisar alla.
Devisen att man måste bygga ett slagkraftigt lag via draften? Inte Vegas.
Snacket om att man måste ha flera års tålamod för en rebuild? Inte Vegas.
Du kan omöjligtvis utmana utan en etablerad och riktig förstacenter? Inte Vegas.
Det behövs en riktig förstaback för att utmana? Inte Vegas.
Utan rejält centerdjup kan du inte gå långt? Inte Vegas.
Man behöver lära sig förlora innan man kan vinna? Inte Vegas.
---
Vegas har satt en bra coach på plats i form av Gerard Gallant. Han i sin tur har fått laget till en maskin som förutsättningslöst tuggar på. Rätt spelare under rätt coach kan onekligen ge god effekt.
Visst finns det frågetecken även över Vegas. Hur länge kan Marc-Andre Fleury spela tidernas bästa målvaktsspel? Vad händer när William Karlsson inte längre skjuter 23 procent över en säsong? Hur länge kan man klara sig med ett försvar där Nate Schmidt spelar mest av alla och Deryk Engelland är en topp-4-back? Vågar man verkligen lita på George McPhee?
Vegas har stått för en fantastisk säsong och vill det sig väl ligger vägen till Stanley Cup-final öppen. Avfärdar man San José – vilket den första matchen ger hintar om – kan man mycket väl få gå upp mot ett slutkört Nashville eller Winnipeg i Conference-finalen. Kanske tar de båda tungviktarna helt enkelt musten ur varandra.
Under sin första säsong i ligan har Vegas visat att vilket lag som helst kan bli framgångsrikt. Spelare som begravdes i små och undanskymda roller behövdes bara släppas lösa. Det behövs inte tre års tankning och tre års rebuild. En general manager kan inte längre sitta och predika om tålamod.
Vegas utmanar etablissemanget och förstör för alla andra. Hur kan jag inte ha älskat det förrän nu?
