NHL Allmänt
2022-07-12 14:00
Vuxen man söker lag – del 1: ”Kan man välja en klubb som vuxen?”
Kan man som vuxen välja klubb utifrån en handfull principer? Signaturen BM gör ett försök.
BM
2 kommentarer
Supporterskap är, åtminstone för undertecknad, först och främst känslor och sekundärt identitet. Det är en närmast instinktiv relation till en förening som över tiden blir en naturlig del av den man är eller vill vara. Våra klubbars värderingar smälter samman med våra egna och vi är ständigt redo att försvara vår klubb mot alla utomstående som vill den illa.
Ibland börjar äktenskapet redan i vaggan då man föds (indoktrineras?) in i en förening via en närstående som för över sitt eget supporterskap till oss under uppväxten. De flesta lämnar sedan aldrig sina familjers klubbar, utan istället förnyas och förstärks banden mellan familjen och klubben med varje ny generation som blommar ut på släktträdet.
Nästan lika vanligt är det att ett livslångt supporterskap börjar med något så oskyldigt som ett idolskap av en särskild spelare som råkar representera en viss klubb lagom tills dess att man blivit gammal nog att förstå att Peter Forsberg, Henrik Lundqvist, Erik Karlsson eller Elias Pettersson inte spelar för Tre Kronor på heltid.
På papper ser kanske denna mer artificiella ingång till en klubb inte lika ramstark ut som den nedärvda, men för oss svenska NHL-supportrar är jag beredd att satsa bostaden på att den är vanligare än den förstnämnda anledningen.
Oavsett vilken väg man tagit fram till sin klubb så är detta - ärligt talat rätt irrationella - livslånga band mellan individ och förening snarlikt i sitt sätt att svälla till en betydande del av den individuella supporterns liv. Själva utövandet av supporterskapet när man väl accepterats av (den trots allt ganska slutna) församlingen uttrycks sedan på olika sätt. Det formas snabbt hierarkier inom supportervärlden där olika kategorier av supportrar värderas efter självvalda premisser såsom deltagande på årsmöten, spenderade kronor, antalet bortaresor man gjort eller geografisk närhet till klubbens första officiella mötesplats, som sedermera mytologiserats genom formandet av klubbens skapelseberättelse.
Trots vår iver att tillhöra något större än oss själva - vilket jag alltså menar är en av supporterskapets grundvalar - så är vi samtidigt elitiska och måna om att framhäva vår egen unikhet som supportrar.
Under de senaste åren har vi dock sett en utveckling där tusentals supportrar världen över förväntats ta ställning mot sina klubbar efter att dessa av olika anledningar hamnat på fel sida av etiska eller moraliska frågor. Här börjar det bli problematiskt eftersom även om vi supportrar är väldigt olika på många sätt så är de allra flesta rörande överens om att man inte under några som helst omständigheter får byta klubb.
Undantaget är möjligtvis att ens klubb köps upp av en ny ägare som byter både namn, färger och ort på klubben - men annars förväntas man i stort ta med sig sin plötsligt statsägda klubb ner i graven. Detta innebär att du antingen tolererar allt din klubb står för och gör eller så förväntas du, i tystnad, försvinna ut i periferin och avsäga dig ditt intresse för sporten.
Som supporter till ett europeiskt fotbollslag har NHL därför alltid varit lite av en undanflykt för undertecknad. Man är friare att erkänna beundran för sina motståndare, hoppa på diverse bandwagons och uppskatta stjärnspelare i andra lag. Kanske är det den geografiska distansen till klubbarna eller det betydligt mer fogliga supporterunderlaget som gör det, eller kanske är det den nordamerikanska idrottskulturen som inte är lika sekteristisk, vem vet?
Undertecknads relation till NHL började (och slutade nästan) med Peter Forsberg men jag hade även affischer med Detroit Red Wings och Toronto Maple Leafs i barndomsrummet. När Henrik Lundqvist höll hov på Manhattan satt jag ivrigt i studentsoffan och unnade honom cupen, och när Jacob Markström anslöt till Sedinarnas Canucks (förlåt Markus) höll jag mer än en tumme för späckhuggarna från British Columbia. Likt Tyrion i GoT så sökte jag mig helt enkelt till den den klubb som hade den bästa berättelsen för säsongen kan man säga.
Round 1: Speed-dating
Trots alla mina romanser ovan så kan jag inte med gott samvete hävda att jag har ett de facto hem i NHL, så när jag under våren på nytt läste Johan Orrenius fantastiska reportage Mitt nya favoritlag (Offside 6 - 2016) som beskriver hans (fruktlösa?) försök att i vuxen ålder hitta en ny hemvist inom europeisk toppfotboll så inspirerades jag att skriva den här artikelserien.
I korthet kommer den gå ut på att jag i olika omgångar värderar och gallrar ut de 32 klubbarna i NHL tills dess att jag hittat klubben för mig. Att som vuxen medvetet välja klubb utifrån en handfull principer känns direkt främmande för någon som i barndomen råkade växa upp i en Brynäsfamilj och sedermera snubblade in i ett livslångt äktenskap med en europeisk fotbollsklubb av ren slump (idolskap) - men vi ger det ett ärligt försök. Nedan följer en snabbrunda där vi kommer att gallra ut alla klubbar som av diverse anledningar inte kommer föräras mitt ‘supporterskap’:
Anaheim Ducks: Trevor Zegras, Mighty Ducks och det faktum att min första NHL-tröja var deras i all ära - ankorna från Orange County har ungefär lika mycket identitet som en burk med grå färg. Pass.
Arizona Coyotes: Bara döda fiskar följer strömmen osv. men om jag ville spendera min tid på ett lag med snygga tröjor och en lada till arena så hade jag lika gärna kunnat välja Tingsryd. Pass.
Boston Bruins: Om du blandar en åldrande kärna, hög kravbild och en inkompetent ledning så får du en cocktail som kallas för Boston Sour. Pass.
Buffalo Sabres: Hade nog i ärlighetens namn haft en ganska god chans att gå vidare i och med det kantstötta ryktet, den usla ledningen och den närmast komiska slutspelstorkan - men Viberg har fått staden att framstå som värre än Åmål och därmed måste jag avstå. Pass.
Calgary Flames: Här hittar vi Markström och sisådär hälften av Gävles övriga NHL-spelare. Men vi hittar också sunkig arena, en mastodontsommar och en allmänt beige aura. Det tar emot av sentimentala skäl, men det är ändå lätt att trycka på knappen. Pass.
Carolina Hurricanes: På papper ett riktigt bra val. Icke-traditionell marknad som inte ber om ursäkt för sig, retar gallfeber på Montréal (eller vart fan man nu ska sätta accenten) och kör hårt på analys - check, check, check! Men man gav även Tony DeAngelo en “ny chans” och är anledningen till att spelarna måste betala escrow (se: Brad Marchand). Pass.
Chicago Blackhawks: Vad finns egentligen att gilla med Chicago 2022? Dynastiåren är befläckade av Kyle Beach-skandalen och i skrivande stund säljer man av allt som inte sitter fastskruvat i väggarna. Samtidigt har man (sent omsider) rensat ut alla som var medskyldiga till att tysta ned Beach och bestämt sig för en grundlig rebuild. Jag ser framför mig en fågel Fenix som behövde brinna upp för att födas ånyo, och då förhoppningsvis i en mer moraliskt acceptabel skrud. Chockerande nog går därmed Chicago vidare (jag förstår det knappt själv).
Columbus Blue Jackets: Underdog, bespottade, drivs föredömligt och har snygga tröjor. Men samtidigt envisas man med att skjuta kanoner i arenan när ens egen målvakt lider av PTSD för att en nära vän och lagkamrat dog framför hans ögon i en explosion. Pass.
Dallas Stars: Såg ni dem spela under Bowness? Delstatens politiska värderingar är det enda som är värre. Pass.
Detroit Red Wings: The Yzerplan! Lidström! Alla andra svenskar någonsin! Rivaliteten med Avs (som lyckligtvis gick denna Forsberg och Lidström-vän förbi)! Eminem! Ruffig stad (tror jag?)! Enda minuset är väl den starka Frölundakopplingen på senare år, men de överlever trots allt.
Edmonton Oilers: McDavid har gjort allt i sin makt för att göra den här organisationen legitim, och med tanke på hur illa klubben sköts är det inte mer än rätt att Oilers blir Kanadas lag i kommande rundor. Kalla det McJesus-faktorn om ni vill. P.S. Förläng med Evander Kane på egen risk.
Florida Panthers: De kastade råttor på isen mot Foppa och har typ 1500 på läktaren när de inte går långt i slutspelet. Pass.
Minnesota Wild: Om det här experimentet gick ut på att lära mig allt om hur lönetaket fungerar skulle det kanske locka. Snygga tröjor räcker inte till nästa runda här. Pass.
Montreal Canadiens: Pouvez-vous même les tenir si vous n'êtes pas du Québec? Passer.
Nashville Predators: Hade den här artikeln skrivits 2017 hade de förmodligen överlevt till nästa runda. Men då jag, olikt David Poile, inte lever i 2017 så ser jag bara framför mig långa år av långsam självdöd (sorry Max!). Pass.
New Jersey Devils: Ett av få NHL-lag jag sett live och de samlar på höga draftval värdigt deras motståndare den dagen Edmonton Oilers. Lockas av tanken att vara den tydliga underdogen i New York-området och de har ändå rätt coola tröjor. Devils går därmed för första gången sedan 2012 vidare i en utslagningstävling.
New York Islanders: Inser när jag skriver om Lous gubbar att det kanske är Islanders som är New York-områdets underdog? Säger väl det mesta egentligen. Ha så kul med era välavlönade brunkare och oavlyssningsbara telefoner, mitt stöd behöver ni uppenbarligen inte. Pass.
New York Rangers: Igor är en rysk klon av Henrik Lundqvist tills motsatsen bevisas och jag har redan sett tillräckligt exceptionellt målvaktsspel i mitt liv. Pass.
Ottawa Senators: På papper en legitim kandidat för mitt supporterskap. Retrotröjor (för att blidka fans?), tydlig kanadensisk underdog, ekonomiska begränsningar och inkompetent sportslig ledning är svåra att blunda för. Men sen kom jag på att det här är samma organisation som jagade bort Alfie och EK65 för att de hade mage att vilja ha marknadsmässig lön. Pass.
Pittsburgh Penguins: Om jag skulle låta Pens gå vidare från första gallringen skulle Viberg aldrig publicera mina texter. Pass.
San Jose Sharks: Som om det inte vore nog att man sprängde barriärer i och med anställningen av Mike Grier så har man också NHLs snyggaste (?) tröjsamling, gedigen historik av att tävla (men inga cuper) och en minst sagt dyster framtidsutsikt. Given finalist.
Seattle Kraken: Har funnits lika länge som mitt navelludd i stort sett. Pass.
St Louis Blues: Siri, visa mig definitionen av grått och meningslöst tack! Otroliga tröjor dock. Pass.
Tampa Bay Lightning: Ja, för alla respekterar ju den som plötsligt förälskar sig i laget med typ 12 cuper och 15 finaler senaste fem åren. Pass.
Toronto Maple Leafs: Masochism i all ära, men om jag ville bli bottenlöst deprimerad varje vår så skulle jag flytta till ett land där det är mörkt 12 månader om året och inte bara tio. P.S. 1967! Pass.
Vancouver Canucks: Att gå tillbaka till det närmsta vi kommer ett ex i sammanhanget (om vi inte räknar med Peter Forsberg då) är sällan ett bra livsval. Särskilt nu när Benning lämnat. Pass.
Vegas Golden Knights: Är väl egentligen den perfekta organisationen för någon som skamlöst genomför ett experiment likt detta med tanke på hur lojala de är mot sina spelare. Pass.
Washington Capitals: Jag lider verkligen med Nicklas Bäckström som ständigt kommer förknippas med Ovechkin efter den ryska invasionen av Ukraina. Pass.
Winnipeg Jets: Full disclosure, Jets var finalist fram till det att man anlitade Bowness. NHLs minst uppskattade marknad (utan flygplats!) med en hemvävd kärna och ett riktat pekfinger till Bettman som inte trodde marknaden kunde livnära ett NHL-lag? Det är perfekt på papper, men framtiden är utom räddning så länge man inte kan gå utanför sig själva som organisation. Dödgrävarhockeyn blev nackskottet på den här drömmen. Pass.
Uppmärksamma läsare har vid det här laget upptäckt att endast 29 av ligans 32 lag behövde genomgå speed-datingen, och det är för att vi i nästa artikel kommer djupdyka i de tre lagen som representerar vår NHL-podcast: Flyers, Kings och Avs samt utse en sista finalist. På återseende!
---
Följ mig på Twitter: @betygskonsulten
Ibland börjar äktenskapet redan i vaggan då man föds (indoktrineras?) in i en förening via en närstående som för över sitt eget supporterskap till oss under uppväxten. De flesta lämnar sedan aldrig sina familjers klubbar, utan istället förnyas och förstärks banden mellan familjen och klubben med varje ny generation som blommar ut på släktträdet.
Nästan lika vanligt är det att ett livslångt supporterskap börjar med något så oskyldigt som ett idolskap av en särskild spelare som råkar representera en viss klubb lagom tills dess att man blivit gammal nog att förstå att Peter Forsberg, Henrik Lundqvist, Erik Karlsson eller Elias Pettersson inte spelar för Tre Kronor på heltid.
På papper ser kanske denna mer artificiella ingång till en klubb inte lika ramstark ut som den nedärvda, men för oss svenska NHL-supportrar är jag beredd att satsa bostaden på att den är vanligare än den förstnämnda anledningen.
Oavsett vilken väg man tagit fram till sin klubb så är detta - ärligt talat rätt irrationella - livslånga band mellan individ och förening snarlikt i sitt sätt att svälla till en betydande del av den individuella supporterns liv. Själva utövandet av supporterskapet när man väl accepterats av (den trots allt ganska slutna) församlingen uttrycks sedan på olika sätt. Det formas snabbt hierarkier inom supportervärlden där olika kategorier av supportrar värderas efter självvalda premisser såsom deltagande på årsmöten, spenderade kronor, antalet bortaresor man gjort eller geografisk närhet till klubbens första officiella mötesplats, som sedermera mytologiserats genom formandet av klubbens skapelseberättelse.
Trots vår iver att tillhöra något större än oss själva - vilket jag alltså menar är en av supporterskapets grundvalar - så är vi samtidigt elitiska och måna om att framhäva vår egen unikhet som supportrar.
Under de senaste åren har vi dock sett en utveckling där tusentals supportrar världen över förväntats ta ställning mot sina klubbar efter att dessa av olika anledningar hamnat på fel sida av etiska eller moraliska frågor. Här börjar det bli problematiskt eftersom även om vi supportrar är väldigt olika på många sätt så är de allra flesta rörande överens om att man inte under några som helst omständigheter får byta klubb.
Undantaget är möjligtvis att ens klubb köps upp av en ny ägare som byter både namn, färger och ort på klubben - men annars förväntas man i stort ta med sig sin plötsligt statsägda klubb ner i graven. Detta innebär att du antingen tolererar allt din klubb står för och gör eller så förväntas du, i tystnad, försvinna ut i periferin och avsäga dig ditt intresse för sporten.
Som supporter till ett europeiskt fotbollslag har NHL därför alltid varit lite av en undanflykt för undertecknad. Man är friare att erkänna beundran för sina motståndare, hoppa på diverse bandwagons och uppskatta stjärnspelare i andra lag. Kanske är det den geografiska distansen till klubbarna eller det betydligt mer fogliga supporterunderlaget som gör det, eller kanske är det den nordamerikanska idrottskulturen som inte är lika sekteristisk, vem vet?
Undertecknads relation till NHL började (och slutade nästan) med Peter Forsberg men jag hade även affischer med Detroit Red Wings och Toronto Maple Leafs i barndomsrummet. När Henrik Lundqvist höll hov på Manhattan satt jag ivrigt i studentsoffan och unnade honom cupen, och när Jacob Markström anslöt till Sedinarnas Canucks (förlåt Markus) höll jag mer än en tumme för späckhuggarna från British Columbia. Likt Tyrion i GoT så sökte jag mig helt enkelt till den den klubb som hade den bästa berättelsen för säsongen kan man säga.
Round 1: Speed-dating
Trots alla mina romanser ovan så kan jag inte med gott samvete hävda att jag har ett de facto hem i NHL, så när jag under våren på nytt läste Johan Orrenius fantastiska reportage Mitt nya favoritlag (Offside 6 - 2016) som beskriver hans (fruktlösa?) försök att i vuxen ålder hitta en ny hemvist inom europeisk toppfotboll så inspirerades jag att skriva den här artikelserien.
I korthet kommer den gå ut på att jag i olika omgångar värderar och gallrar ut de 32 klubbarna i NHL tills dess att jag hittat klubben för mig. Att som vuxen medvetet välja klubb utifrån en handfull principer känns direkt främmande för någon som i barndomen råkade växa upp i en Brynäsfamilj och sedermera snubblade in i ett livslångt äktenskap med en europeisk fotbollsklubb av ren slump (idolskap) - men vi ger det ett ärligt försök. Nedan följer en snabbrunda där vi kommer att gallra ut alla klubbar som av diverse anledningar inte kommer föräras mitt ‘supporterskap’:
Anaheim Ducks: Trevor Zegras, Mighty Ducks och det faktum att min första NHL-tröja var deras i all ära - ankorna från Orange County har ungefär lika mycket identitet som en burk med grå färg. Pass.
Arizona Coyotes: Bara döda fiskar följer strömmen osv. men om jag ville spendera min tid på ett lag med snygga tröjor och en lada till arena så hade jag lika gärna kunnat välja Tingsryd. Pass.
Boston Bruins: Om du blandar en åldrande kärna, hög kravbild och en inkompetent ledning så får du en cocktail som kallas för Boston Sour. Pass.
Buffalo Sabres: Hade nog i ärlighetens namn haft en ganska god chans att gå vidare i och med det kantstötta ryktet, den usla ledningen och den närmast komiska slutspelstorkan - men Viberg har fått staden att framstå som värre än Åmål och därmed måste jag avstå. Pass.
Calgary Flames: Här hittar vi Markström och sisådär hälften av Gävles övriga NHL-spelare. Men vi hittar också sunkig arena, en mastodontsommar och en allmänt beige aura. Det tar emot av sentimentala skäl, men det är ändå lätt att trycka på knappen. Pass.
Carolina Hurricanes: På papper ett riktigt bra val. Icke-traditionell marknad som inte ber om ursäkt för sig, retar gallfeber på Montréal (eller vart fan man nu ska sätta accenten) och kör hårt på analys - check, check, check! Men man gav även Tony DeAngelo en “ny chans” och är anledningen till att spelarna måste betala escrow (se: Brad Marchand). Pass.
Chicago Blackhawks: Vad finns egentligen att gilla med Chicago 2022? Dynastiåren är befläckade av Kyle Beach-skandalen och i skrivande stund säljer man av allt som inte sitter fastskruvat i väggarna. Samtidigt har man (sent omsider) rensat ut alla som var medskyldiga till att tysta ned Beach och bestämt sig för en grundlig rebuild. Jag ser framför mig en fågel Fenix som behövde brinna upp för att födas ånyo, och då förhoppningsvis i en mer moraliskt acceptabel skrud. Chockerande nog går därmed Chicago vidare (jag förstår det knappt själv).
Columbus Blue Jackets: Underdog, bespottade, drivs föredömligt och har snygga tröjor. Men samtidigt envisas man med att skjuta kanoner i arenan när ens egen målvakt lider av PTSD för att en nära vän och lagkamrat dog framför hans ögon i en explosion. Pass.
Dallas Stars: Såg ni dem spela under Bowness? Delstatens politiska värderingar är det enda som är värre. Pass.
Detroit Red Wings: The Yzerplan! Lidström! Alla andra svenskar någonsin! Rivaliteten med Avs (som lyckligtvis gick denna Forsberg och Lidström-vän förbi)! Eminem! Ruffig stad (tror jag?)! Enda minuset är väl den starka Frölundakopplingen på senare år, men de överlever trots allt.
Edmonton Oilers: McDavid har gjort allt i sin makt för att göra den här organisationen legitim, och med tanke på hur illa klubben sköts är det inte mer än rätt att Oilers blir Kanadas lag i kommande rundor. Kalla det McJesus-faktorn om ni vill. P.S. Förläng med Evander Kane på egen risk.
Florida Panthers: De kastade råttor på isen mot Foppa och har typ 1500 på läktaren när de inte går långt i slutspelet. Pass.
Minnesota Wild: Om det här experimentet gick ut på att lära mig allt om hur lönetaket fungerar skulle det kanske locka. Snygga tröjor räcker inte till nästa runda här. Pass.
Montreal Canadiens: Pouvez-vous même les tenir si vous n'êtes pas du Québec? Passer.
Nashville Predators: Hade den här artikeln skrivits 2017 hade de förmodligen överlevt till nästa runda. Men då jag, olikt David Poile, inte lever i 2017 så ser jag bara framför mig långa år av långsam självdöd (sorry Max!). Pass.
New Jersey Devils: Ett av få NHL-lag jag sett live och de samlar på höga draftval värdigt deras motståndare den dagen Edmonton Oilers. Lockas av tanken att vara den tydliga underdogen i New York-området och de har ändå rätt coola tröjor. Devils går därmed för första gången sedan 2012 vidare i en utslagningstävling.
New York Islanders: Inser när jag skriver om Lous gubbar att det kanske är Islanders som är New York-områdets underdog? Säger väl det mesta egentligen. Ha så kul med era välavlönade brunkare och oavlyssningsbara telefoner, mitt stöd behöver ni uppenbarligen inte. Pass.
New York Rangers: Igor är en rysk klon av Henrik Lundqvist tills motsatsen bevisas och jag har redan sett tillräckligt exceptionellt målvaktsspel i mitt liv. Pass.
Ottawa Senators: På papper en legitim kandidat för mitt supporterskap. Retrotröjor (för att blidka fans?), tydlig kanadensisk underdog, ekonomiska begränsningar och inkompetent sportslig ledning är svåra att blunda för. Men sen kom jag på att det här är samma organisation som jagade bort Alfie och EK65 för att de hade mage att vilja ha marknadsmässig lön. Pass.
Pittsburgh Penguins: Om jag skulle låta Pens gå vidare från första gallringen skulle Viberg aldrig publicera mina texter. Pass.
San Jose Sharks: Som om det inte vore nog att man sprängde barriärer i och med anställningen av Mike Grier så har man också NHLs snyggaste (?) tröjsamling, gedigen historik av att tävla (men inga cuper) och en minst sagt dyster framtidsutsikt. Given finalist.
Seattle Kraken: Har funnits lika länge som mitt navelludd i stort sett. Pass.
St Louis Blues: Siri, visa mig definitionen av grått och meningslöst tack! Otroliga tröjor dock. Pass.
Tampa Bay Lightning: Ja, för alla respekterar ju den som plötsligt förälskar sig i laget med typ 12 cuper och 15 finaler senaste fem åren. Pass.
Toronto Maple Leafs: Masochism i all ära, men om jag ville bli bottenlöst deprimerad varje vår så skulle jag flytta till ett land där det är mörkt 12 månader om året och inte bara tio. P.S. 1967! Pass.
Vancouver Canucks: Att gå tillbaka till det närmsta vi kommer ett ex i sammanhanget (om vi inte räknar med Peter Forsberg då) är sällan ett bra livsval. Särskilt nu när Benning lämnat. Pass.
Vegas Golden Knights: Är väl egentligen den perfekta organisationen för någon som skamlöst genomför ett experiment likt detta med tanke på hur lojala de är mot sina spelare. Pass.
Washington Capitals: Jag lider verkligen med Nicklas Bäckström som ständigt kommer förknippas med Ovechkin efter den ryska invasionen av Ukraina. Pass.
Winnipeg Jets: Full disclosure, Jets var finalist fram till det att man anlitade Bowness. NHLs minst uppskattade marknad (utan flygplats!) med en hemvävd kärna och ett riktat pekfinger till Bettman som inte trodde marknaden kunde livnära ett NHL-lag? Det är perfekt på papper, men framtiden är utom räddning så länge man inte kan gå utanför sig själva som organisation. Dödgrävarhockeyn blev nackskottet på den här drömmen. Pass.
Uppmärksamma läsare har vid det här laget upptäckt att endast 29 av ligans 32 lag behövde genomgå speed-datingen, och det är för att vi i nästa artikel kommer djupdyka i de tre lagen som representerar vår NHL-podcast: Flyers, Kings och Avs samt utse en sista finalist. På återseende!
---
Följ mig på Twitter: @betygskonsulten
