Det finns ett stort antal avgörande och definierande ögonblick i NHL-historien. Vi charmas ofta av en legendar som åstadkom det ena eller ett lag som överkom det andra. Men vad skulle ha hänt om historien tog en annan väg?
I en ny artikelserie tittar vi närmare på några stora händelser och spekulerar om alternativa förlopp. Vi började med Ray Bourques episka avsked i den första delen, fortsatte med hur WHA utmanade NHL och tittade närmare på vad som kunde ha hänt i Pittsburgh – nu spekulerar vi kring Joe Thornton.
Bakgrunden
Genom åren har Boston skickat iväg flera namn som inte ansågs passa in, men som utvecklades till framstående spelare. Phil Kessel, Blake Wheeler, Tyler Seguin och Dougie Hamilton har alla fått flytta på sig av olika anledningar och kanske tog trenden att skicka ut spelare som man har tröttnat på fart med Joe Thornton?
Men innan vi konstaterar att Bruins skickade iväg Thornton går vi tillbaka ytterligare några år. Säsongen 96/97 dominerade Thornton för sitt Soo Greyhounds i OHL och stod för 122 poäng (41+81) på 59 matcher. Thornton gjorde sitt i slutspelet – det blev 19 poäng, varav elva mål, på elva matcher – men Greyhounds föll i andrarundan.
Under den efterföljande sommaren var det dags för NHL-draft. En hypad Thornton gick som etta till Boston. Säsongen 96/97 hade Boston missat slutspelet för första gången sedan 1967 och formen var givetvis dalande.
Under slutet av 80-talet och början av 90-talet hade man ofta varit en kraft att räkna med. Man var exempelvis i final två gånger om – båda gångerna föll man mot Edmonton – och nådde Conference-final vid ytterligare två tillfällen. Ray Bourque var förmodligen ligans främsta försvarare och Cam Neely var en fruktad powerforward god för 50-talet mål.
Men det började som sagt dala av och framåt slutet av 90-talet var det dags för ett nytt bygge att ta vid. Joe Thornton kom att bli galjonsfiguren och han omgärdades av bland andra Sergei Samsonov, Bill Guerin, Brian Rolston och Glen Murray.
Thorntons NHL-karriär gick inte spikrakt uppåt direkt. Han tog visserligen en plats på Bostons roster direkt efter draften, men en skada sköt upp debuten och under rookiesäsongen klev han in och ut ur laget. I en tillbakadragen roll blev det 55 matcher och blott sju poäng.
Sakta men säkert gick det däremot bättre och bättre och några år senare låg Thornton på point-per-game. Inför säsongen 02/03 blev Thornton utsedd till lagkapten – och tog ytterligare ett steg. 68 poäng på 66 matcher under den föregående säsongen blev 101 poäng på 77 matcher under 02/03. Enbart Peter Forsberg och Markus Näslund var bättre.
Boston började få lite högre förväntningar på sig igen. 2000 och 2001 hade man missat slutspel två år i rad för första gången sedan 60-talet, men säsongen 01/02 vann man sin första divisionstitel – efter 101 inspelade poäng – sedan 1993. Bruins stapplade till lite året efter. Säsongen 03/04 tog man sig än en gång över 100 poäng och knep en ny divisionstitel.
Några slutspelsframgångar blev det däremot inte för Boston. Under 00-talets början tog man sig aldrig förbi förstarundan och Thornton gjorde inga speciella avtryck. 2004 var han till och med direkt dålig och gick poänglös från samtliga sju matcher när Boston tappade en 3-1-ledning mot Montreal.
Det kom att ge konsekvenser.
Traden
Efter lockout-säsongen och inför säsongen 05/06 var det dags för kontraktsförhandlingar. Thornton hade fått ta en stor del av skulden för den senaste slutspelsfadäsen och var allmänt ifrågasatt. Samtidigt ska han ha varit missnöjd över hur ledningen jobbade och förhandlingarna blev mindre smidiga.
Kontraktet kom i alla fall på plats innan säsongen drog igång och Thornton inledde starkt. Trots det förefaller det som att relationen mellan Thornton och ledningen hade kollapsat och i december offrade Boston honom.
Det sades att man skulle bygga om kring en ny generation – där en viss Patrice Bergeron stod i täten – och Thornton blev den första hypade spelaren som Bruins under den senaste tiden har gett upp om. Mike O’Connell, Bostons dåvarande general manager, kom att försvara traden hårt flera år senare och Thorntons karaktär kritiserades och jämfördes med Bergerons.
Boston kom alltså att ge upp en av ligans poängbästa yngre spelare. Från genombrottssäsongen 00/01 till 03/04 var det enbart tre spelare – Markus Näslund, Jaromir Jagr och Joe Sakic – som hade gjort fler poäng än honom. Bruins tyckte trots det att man vore ett bättre lag utan honom.
Thornton skickades till San José och i utbyte fick Boston in Marco Sturm, Brad Stuart och Wayne Primeau. Kvalitet byttes mot kvantitet.
När traden genomfördes hade Boston förlorat tio av de elva senaste matcherna och även om Tim Thomas kom in och imponerade fortsatte Bruins att ha problem. I slutändan blev det en bottenplacering i Northeast Division, missat slutspel och O’Connell fick sparken några månader efter Thornton-traden.
Varför fick inte Boston ett bättre utbyte?
Med Patrice Bergeron som huvudkaraktären i Boston har Bruins lyckats etablera sig som en någorlunda stabil contender över de senaste tio åren. Man slirade visserligen till och missade två raka slutspel 2015 och 2016, men man har vunnit en Stanley Cup-titel och varit i final vid ytterligare två tillfällen.
Är det ett bevis på att man gjorde rätt som gav upp om Joe Thornton och att traden fick rätt effekt? Absolut inte.
Redan där och då kändes utbudet för Thornton svagt och med efterklokhetens visdom kan vi konstatera att det onekligen var ett skräputbud. Marco Sturm blev visserligen en stabil målskytt och god för i runda slängar 25 mål per säsong. Men man fick bara ut fyra bra säsonger av tysken. Såväl Brad Stuart som Wayne Primeau skickades iväg under den efterföljande säsongen. båda två hamnade i Calgary i utbyte mot Andrew Ference och Chuck Kobasew.
Det blir ju onekligen så att man funderar över Bostons möjligheter att faktiskt få till en bra trade med ett attraktivt utbyte.
Vad var det som gjorde att Mike O’Connell blev så tillfredsställd med Stuart, Sturm och Primeau? Visst var Stuart en hygglig back och Sturm en duglig komplementspelare, men Thornton var en av ligans absoluta toppspelare. Säsongen 05/06 – när han blev bortbytt i december – tog Thornton hem såväl Art Ross Trophy som Hart Trophy.
Nog kan man kräva ett genuint bra utbyte för en sådan spelare?
San José hade kanske inte tillgång till allt för många attraktiva spelare på sin NHL-roster 2005. Patrik Marleau hade slagit igenom några år tidigare och det är kanske inte helt orimligt att anta att Sharks inte ville släppa honom. Annars lyfte Jonathan Cheechoo först när Thornton kom in jämte honom. Milan Michalek och Nils Ekman var inte mer anmärkningsvärda än Sturm. Christian Ehrhoff skulle förmodligen ha varit någon form av uppgradering jämfört med Stuart, men alternativen från Sharks roster var inte jättespännande.
Så varför gick inte Boston mot prospects-hållet?
Joe Pavelski stod på tillväxt efter att ha varit ett sent fynd i draften 2003. Säsongen 05/06 var han en av NCAA:s bättre forwards så någon doldis-bortförklaring är svår att ta till sig. Vidare hade San José draftat Devin Setoguchi och Marc-Edouard Vlasic i första- respektive andrarundan 2005. Med facit i hand blev inte Setoguchi något speciellt, men Vlasic var under många år en ytterst kompetent defensivspecialist.
Att både Bostons och San Josés respektive framtid skulle te sig helt annorlunda om Pavelski och/eller Vlasic skulle ha inkluderats i traden kan vi nog slå fast.
Getzlaf eller Perry för Thornton?
När man funderar kring Bostons möjligheter till ett bättre utbyte för Joe Thornton börjar man oundvikligen blicka mot andra lag utöver San José. Inte kan väl Mike O’Connell enbart ha diskuterat med Sharks? Vill man göra sig av med en spelare av Thorntons kvaliteter måste man givetvis se till att nå ut med budskapet till hela ligan och trissa upp en budgivning.
Tidigare under våren släppte Brian Burke bomben – som det ändå får anses vara – att han ansåg sig ha ett bättre erbjudande på bordet 2005. Burke var då general manager för Anaheim. Ducks var aningen opålitliga under den perioden. Man hade exempelvis missat slutspel vid fyra av de fem föregående åren. Men det där femte året gick man hela vägen till final.
Nu har däremot Anaheim något spännande på gång. Under sommaren hade Scott Niedermayer anslutit från New Jersey och Teemu Selänne återvänt efter några års utflykt till San José och Colorado. Man hade tillgång till två intressanta målvakter i Jean-Sebastien Giguere och Ilya Bryzgalov. Dessutom var en ny forwardsgeneration på uppgång – i form av Ryan Getzlaf, Corey Perry, Bobby Ryan, Joffrey Lupul och Dustin Penner.
Burke förklarade, i en Q&A på Twitter , att han erbjöd O’Connell en deal som han själv ansåg vara bättre än vad San José i slutändan betalade. Burke ska ha varit villig att skydda fem spelare på Anaheims roster och sedan låta O’Connell välja vem han än ansåg vara den sjätte bästa spelaren av de övriga. Dessutom skulle Burke skjuta till ytterligare en roster player, en prospect och en 1st rounder.
Om det faktiskt stämmer – men varför skulle Burke ljuga om en sådan sak 15 år senare? – är det obegripligt hur O’Connell faktiskt kunde välja San José-alternativet. O’Connell bemötte påståendet med att hävda att något sådant erbjudande aldrig fanns, då han inte hade informerat Anaheim – vilket säger mycket, eller allt, om O’Connells kompetens som GM – om ambitionen att göra sig av med Thornton.
Burke är dock envis och hävdar bestämt att erbjudandet faktiskt fanns på bordet. För resonemangets skull förutsätter vi att det stämmer och konstaterar att Bruins alltså eventuellt kunde ha fått en Ryan Getzlaf eller Corey Perry – kanske båda? – i en Thornton-trade.
Spinner man vidare på Anaheim-hållet funderar man så klart kring hur en sådan trade skulle ha påverkat den organisationen. Skulle man ha betalat dyrt för Thornton 2005 skulle man kanske inte ha gått efter Chris Pronger 2006. Skulle man ha vunnit Stanley Cup 2007 utan både Niedermayer och Pronger på blålinjen? Hur skulle nybygget ha sett ut utan Getzlaf och/eller Perry? Ringarna på vattnet blir snabbt större och större.
Den utlösande faktorn?
Den största frågan i det här sammanhanget är förmodligen vad som kunde ha skett om Boston aldrig dumpade Joe Thornton. Med tanke på att såväl Mike O’Connell som Mike Sullivan – head coach i Boston – ryktades ligga pyrt till under den här perioden lär traden mycket väl ha kunnat vara ett försök av O’Connell att rädda sitt eget jobb.
O’Connell fick också sparken senare under säsongen och ersattes tillfälligt av Jeff Gorton. Sommaren 2006 kom sedan Peter Chiarelli in på permanent basis och började jobba ihop ett intressant lagbygge. Hur det har gått för Chiarelli under hans senare del av karriären vet vi alla, men under den här perioden tog han Boston från halvdana till utmanare.
2006 signade Boston och Chiarelli upp både Zdeno Chara och Marc Savard – två väldigt viktiga pusselbitar i Bruins nybygge, även om Savards långsiktiga impact påverkades stort av hans hjärnskakningsproblem. Den sommaren draftade man även Phil Kessel, Milan Lucic och Brad Marchand. Ytterligare ett år senare anslöt Claude Julien som head coach och Boston började ta fart på allvar.
Det är ett högst rimligt antagande att hela den händelsekedjan inte skulle ha blivit av eller sett fundamentalt annorlunda ut om O’Connell suttit kvar som general manager eller om Thornton hade blivit kvar.
Tiotalet år med Joe Thornton och Patrice Bergeron som one-two punch vore givetvis ett spännande scenario. Komplettera det med David Krejci som tredjecenter och Bruins centeruppsättning skulle onekligen ha varit något alldeles speciellt.
Att iskallt fastslå att Bruins aldrig skulle ha kunnat vinna Stanley Cup med Joe Thornton som ledare är givetvis direkt felaktigt. Att han under en tid fick en stämpel på sig som playoff choker är lika felaktigt det och Thorntons intåg i Sharks gav den organisationen en mycket välbehövlig skjuts i rätt riktning.
Men kanske är det så att Thornton-traden är något så pass fascinerande som en usel trade som faktiskt var den utlösande faktorn till en franchise-definierande händelsekedja som tog Boston till contender-status och så småningom en ytterst efterlängtad Stanley Cup-titel?
---
Läs även:
What if? – Ray Bourque-traden: ”Tänk om sagoslutet aldrig blivit av?”
What if? – WHA vs. NHL: Hur skulle hockeyhistorien kunnat se ut?
What if? – Pittsburghs relocation-rykten: ”Laget skulle inte ha blivit kvar”
I en ny artikelserie tittar vi närmare på några stora händelser och spekulerar om alternativa förlopp. Vi började med Ray Bourques episka avsked i den första delen, fortsatte med hur WHA utmanade NHL och tittade närmare på vad som kunde ha hänt i Pittsburgh – nu spekulerar vi kring Joe Thornton.
Bakgrunden
Genom åren har Boston skickat iväg flera namn som inte ansågs passa in, men som utvecklades till framstående spelare. Phil Kessel, Blake Wheeler, Tyler Seguin och Dougie Hamilton har alla fått flytta på sig av olika anledningar och kanske tog trenden att skicka ut spelare som man har tröttnat på fart med Joe Thornton?
Men innan vi konstaterar att Bruins skickade iväg Thornton går vi tillbaka ytterligare några år. Säsongen 96/97 dominerade Thornton för sitt Soo Greyhounds i OHL och stod för 122 poäng (41+81) på 59 matcher. Thornton gjorde sitt i slutspelet – det blev 19 poäng, varav elva mål, på elva matcher – men Greyhounds föll i andrarundan.
Under den efterföljande sommaren var det dags för NHL-draft. En hypad Thornton gick som etta till Boston. Säsongen 96/97 hade Boston missat slutspelet för första gången sedan 1967 och formen var givetvis dalande.
Under slutet av 80-talet och början av 90-talet hade man ofta varit en kraft att räkna med. Man var exempelvis i final två gånger om – båda gångerna föll man mot Edmonton – och nådde Conference-final vid ytterligare två tillfällen. Ray Bourque var förmodligen ligans främsta försvarare och Cam Neely var en fruktad powerforward god för 50-talet mål.
Men det började som sagt dala av och framåt slutet av 90-talet var det dags för ett nytt bygge att ta vid. Joe Thornton kom att bli galjonsfiguren och han omgärdades av bland andra Sergei Samsonov, Bill Guerin, Brian Rolston och Glen Murray.
Thorntons NHL-karriär gick inte spikrakt uppåt direkt. Han tog visserligen en plats på Bostons roster direkt efter draften, men en skada sköt upp debuten och under rookiesäsongen klev han in och ut ur laget. I en tillbakadragen roll blev det 55 matcher och blott sju poäng.
Sakta men säkert gick det däremot bättre och bättre och några år senare låg Thornton på point-per-game. Inför säsongen 02/03 blev Thornton utsedd till lagkapten – och tog ytterligare ett steg. 68 poäng på 66 matcher under den föregående säsongen blev 101 poäng på 77 matcher under 02/03. Enbart Peter Forsberg och Markus Näslund var bättre.
Boston började få lite högre förväntningar på sig igen. 2000 och 2001 hade man missat slutspel två år i rad för första gången sedan 60-talet, men säsongen 01/02 vann man sin första divisionstitel – efter 101 inspelade poäng – sedan 1993. Bruins stapplade till lite året efter. Säsongen 03/04 tog man sig än en gång över 100 poäng och knep en ny divisionstitel.
Några slutspelsframgångar blev det däremot inte för Boston. Under 00-talets början tog man sig aldrig förbi förstarundan och Thornton gjorde inga speciella avtryck. 2004 var han till och med direkt dålig och gick poänglös från samtliga sju matcher när Boston tappade en 3-1-ledning mot Montreal.
Det kom att ge konsekvenser.
Traden
Efter lockout-säsongen och inför säsongen 05/06 var det dags för kontraktsförhandlingar. Thornton hade fått ta en stor del av skulden för den senaste slutspelsfadäsen och var allmänt ifrågasatt. Samtidigt ska han ha varit missnöjd över hur ledningen jobbade och förhandlingarna blev mindre smidiga.
Kontraktet kom i alla fall på plats innan säsongen drog igång och Thornton inledde starkt. Trots det förefaller det som att relationen mellan Thornton och ledningen hade kollapsat och i december offrade Boston honom.
Det sades att man skulle bygga om kring en ny generation – där en viss Patrice Bergeron stod i täten – och Thornton blev den första hypade spelaren som Bruins under den senaste tiden har gett upp om. Mike O’Connell, Bostons dåvarande general manager, kom att försvara traden hårt flera år senare och Thorntons karaktär kritiserades och jämfördes med Bergerons.
Boston kom alltså att ge upp en av ligans poängbästa yngre spelare. Från genombrottssäsongen 00/01 till 03/04 var det enbart tre spelare – Markus Näslund, Jaromir Jagr och Joe Sakic – som hade gjort fler poäng än honom. Bruins tyckte trots det att man vore ett bättre lag utan honom.
Thornton skickades till San José och i utbyte fick Boston in Marco Sturm, Brad Stuart och Wayne Primeau. Kvalitet byttes mot kvantitet.
När traden genomfördes hade Boston förlorat tio av de elva senaste matcherna och även om Tim Thomas kom in och imponerade fortsatte Bruins att ha problem. I slutändan blev det en bottenplacering i Northeast Division, missat slutspel och O’Connell fick sparken några månader efter Thornton-traden.
Varför fick inte Boston ett bättre utbyte?
Med Patrice Bergeron som huvudkaraktären i Boston har Bruins lyckats etablera sig som en någorlunda stabil contender över de senaste tio åren. Man slirade visserligen till och missade två raka slutspel 2015 och 2016, men man har vunnit en Stanley Cup-titel och varit i final vid ytterligare två tillfällen.
Är det ett bevis på att man gjorde rätt som gav upp om Joe Thornton och att traden fick rätt effekt? Absolut inte.
Redan där och då kändes utbudet för Thornton svagt och med efterklokhetens visdom kan vi konstatera att det onekligen var ett skräputbud. Marco Sturm blev visserligen en stabil målskytt och god för i runda slängar 25 mål per säsong. Men man fick bara ut fyra bra säsonger av tysken. Såväl Brad Stuart som Wayne Primeau skickades iväg under den efterföljande säsongen. båda två hamnade i Calgary i utbyte mot Andrew Ference och Chuck Kobasew.
Det blir ju onekligen så att man funderar över Bostons möjligheter att faktiskt få till en bra trade med ett attraktivt utbyte.
Vad var det som gjorde att Mike O’Connell blev så tillfredsställd med Stuart, Sturm och Primeau? Visst var Stuart en hygglig back och Sturm en duglig komplementspelare, men Thornton var en av ligans absoluta toppspelare. Säsongen 05/06 – när han blev bortbytt i december – tog Thornton hem såväl Art Ross Trophy som Hart Trophy.
Nog kan man kräva ett genuint bra utbyte för en sådan spelare?
San José hade kanske inte tillgång till allt för många attraktiva spelare på sin NHL-roster 2005. Patrik Marleau hade slagit igenom några år tidigare och det är kanske inte helt orimligt att anta att Sharks inte ville släppa honom. Annars lyfte Jonathan Cheechoo först när Thornton kom in jämte honom. Milan Michalek och Nils Ekman var inte mer anmärkningsvärda än Sturm. Christian Ehrhoff skulle förmodligen ha varit någon form av uppgradering jämfört med Stuart, men alternativen från Sharks roster var inte jättespännande.
Så varför gick inte Boston mot prospects-hållet?
Joe Pavelski stod på tillväxt efter att ha varit ett sent fynd i draften 2003. Säsongen 05/06 var han en av NCAA:s bättre forwards så någon doldis-bortförklaring är svår att ta till sig. Vidare hade San José draftat Devin Setoguchi och Marc-Edouard Vlasic i första- respektive andrarundan 2005. Med facit i hand blev inte Setoguchi något speciellt, men Vlasic var under många år en ytterst kompetent defensivspecialist.
Att både Bostons och San Josés respektive framtid skulle te sig helt annorlunda om Pavelski och/eller Vlasic skulle ha inkluderats i traden kan vi nog slå fast.
Getzlaf eller Perry för Thornton?
När man funderar kring Bostons möjligheter till ett bättre utbyte för Joe Thornton börjar man oundvikligen blicka mot andra lag utöver San José. Inte kan väl Mike O’Connell enbart ha diskuterat med Sharks? Vill man göra sig av med en spelare av Thorntons kvaliteter måste man givetvis se till att nå ut med budskapet till hela ligan och trissa upp en budgivning.
Tidigare under våren släppte Brian Burke bomben – som det ändå får anses vara – att han ansåg sig ha ett bättre erbjudande på bordet 2005. Burke var då general manager för Anaheim. Ducks var aningen opålitliga under den perioden. Man hade exempelvis missat slutspel vid fyra av de fem föregående åren. Men det där femte året gick man hela vägen till final.
Nu har däremot Anaheim något spännande på gång. Under sommaren hade Scott Niedermayer anslutit från New Jersey och Teemu Selänne återvänt efter några års utflykt till San José och Colorado. Man hade tillgång till två intressanta målvakter i Jean-Sebastien Giguere och Ilya Bryzgalov. Dessutom var en ny forwardsgeneration på uppgång – i form av Ryan Getzlaf, Corey Perry, Bobby Ryan, Joffrey Lupul och Dustin Penner.
Burke förklarade, i en Q&A på Twitter , att han erbjöd O’Connell en deal som han själv ansåg vara bättre än vad San José i slutändan betalade. Burke ska ha varit villig att skydda fem spelare på Anaheims roster och sedan låta O’Connell välja vem han än ansåg vara den sjätte bästa spelaren av de övriga. Dessutom skulle Burke skjuta till ytterligare en roster player, en prospect och en 1st rounder.
Om det faktiskt stämmer – men varför skulle Burke ljuga om en sådan sak 15 år senare? – är det obegripligt hur O’Connell faktiskt kunde välja San José-alternativet. O’Connell bemötte påståendet med att hävda att något sådant erbjudande aldrig fanns, då han inte hade informerat Anaheim – vilket säger mycket, eller allt, om O’Connells kompetens som GM – om ambitionen att göra sig av med Thornton.
Burke är dock envis och hävdar bestämt att erbjudandet faktiskt fanns på bordet. För resonemangets skull förutsätter vi att det stämmer och konstaterar att Bruins alltså eventuellt kunde ha fått en Ryan Getzlaf eller Corey Perry – kanske båda? – i en Thornton-trade.
Spinner man vidare på Anaheim-hållet funderar man så klart kring hur en sådan trade skulle ha påverkat den organisationen. Skulle man ha betalat dyrt för Thornton 2005 skulle man kanske inte ha gått efter Chris Pronger 2006. Skulle man ha vunnit Stanley Cup 2007 utan både Niedermayer och Pronger på blålinjen? Hur skulle nybygget ha sett ut utan Getzlaf och/eller Perry? Ringarna på vattnet blir snabbt större och större.
Den utlösande faktorn?
Den största frågan i det här sammanhanget är förmodligen vad som kunde ha skett om Boston aldrig dumpade Joe Thornton. Med tanke på att såväl Mike O’Connell som Mike Sullivan – head coach i Boston – ryktades ligga pyrt till under den här perioden lär traden mycket väl ha kunnat vara ett försök av O’Connell att rädda sitt eget jobb.
O’Connell fick också sparken senare under säsongen och ersattes tillfälligt av Jeff Gorton. Sommaren 2006 kom sedan Peter Chiarelli in på permanent basis och började jobba ihop ett intressant lagbygge. Hur det har gått för Chiarelli under hans senare del av karriären vet vi alla, men under den här perioden tog han Boston från halvdana till utmanare.
2006 signade Boston och Chiarelli upp både Zdeno Chara och Marc Savard – två väldigt viktiga pusselbitar i Bruins nybygge, även om Savards långsiktiga impact påverkades stort av hans hjärnskakningsproblem. Den sommaren draftade man även Phil Kessel, Milan Lucic och Brad Marchand. Ytterligare ett år senare anslöt Claude Julien som head coach och Boston började ta fart på allvar.
Det är ett högst rimligt antagande att hela den händelsekedjan inte skulle ha blivit av eller sett fundamentalt annorlunda ut om O’Connell suttit kvar som general manager eller om Thornton hade blivit kvar.
Tiotalet år med Joe Thornton och Patrice Bergeron som one-two punch vore givetvis ett spännande scenario. Komplettera det med David Krejci som tredjecenter och Bruins centeruppsättning skulle onekligen ha varit något alldeles speciellt.
Att iskallt fastslå att Bruins aldrig skulle ha kunnat vinna Stanley Cup med Joe Thornton som ledare är givetvis direkt felaktigt. Att han under en tid fick en stämpel på sig som playoff choker är lika felaktigt det och Thorntons intåg i Sharks gav den organisationen en mycket välbehövlig skjuts i rätt riktning.
Men kanske är det så att Thornton-traden är något så pass fascinerande som en usel trade som faktiskt var den utlösande faktorn till en franchise-definierande händelsekedja som tog Boston till contender-status och så småningom en ytterst efterlängtad Stanley Cup-titel?
---
Läs även:
What if? – Ray Bourque-traden: ”Tänk om sagoslutet aldrig blivit av?”
What if? – WHA vs. NHL: Hur skulle hockeyhistorien kunnat se ut?
What if? – Pittsburghs relocation-rykten: ”Laget skulle inte ha blivit kvar”
