Det finns ett stort antal avgörande och definierande ögonblick i NHL-historien. Vi charmas ofta av en legendar som åstadkom det ena eller ett lag som överkom det andra. Men vad skulle ha hänt om historien tog en annan väg?
I en ny artikelserie tittar vi närmare på några stora händelser och spekulerar om alternativa förlopp. Vi började med Ray Bourques episka avsked i den första delen, fortsatte med hur WHA utmanade NHL och tittar nu närmare på vad som kunde ha hänt i Pittsburgh.
Bakgrunden
Idag är Pittsburgh en firad organisation. Man har vunnit tre Stanley Cup-titlar på ett tiotal år och blev nyligen det första laget sedan 90-talet att vinna två raka cuper. Sidney Crosby är vida ansedd som sin generations främsta spelare och inte allt för långt bakom honom hittar vi Evgeni Malkin.
Men under mitten av 00-talet var situationen av en helt annan karaktär. Publiksiffrorna hade exempelvis rasat under säsongen 03/04 – när Pittsburgh var bedrövliga – och det både ryktades och spekulerades om en eventuell relocation, det vill säga att flytta hela organisationen till en ny stad.
Relocation var visserligen ingen ny företeelse för Penguins-fansen – redan under 70-talet hade dåliga ekonomiska förutsättningar satt Pittsburgh i problem. Man räddades då, men under 80-talet återkom problemen. Penguins var då sämst i ligan och tankade stenhårt inför draften 1984.
Det var då en viss Mario Lemieux skulle draftas och Pittsburgh tog kort och gott sikte på honom. Man lyckades också lägga beslag på Lemieux, som debuterade direkt efter draften och räddade Penguins kvar i Pittsburgh.
- Om Pittsburgh inte hade fått Mario Lemieux det året så tror jag att laget hade lagts ner, sa coachen Lou Angotti 20 år senare till Pittsburgh Post-Gazette.
Ett par segrar till och Lemieux kunde ha hamnat i New Jersey istället, så nog var det en livsavgörande tankning av Pittsburgh.
Lemieux räddade alltså Pittsburgh 1984. 1999 och under mitten av 00-talet fick han göra samma sak igen. Under slutet av 90-talet var läget så allvarligt att lagets framtid än en gång hotades – och Lemieux, som hade tvingats sluta 1997, köpte laget. Organisationen stabiliserades och kort efteråt gjorde Lemieux till och med comeback på isen. Läget ljusnade, men bara några år senare var problemen tillbaka.
En kollapsad försäljning av organisationen till Jim Balsillie samt svåra förhandlingar med staden om en ny arena gjorde återigen relocation-spekulationerna aktuella.
Dråpslaget
Pittsburghs arena – i folkmun The Igloo – var fallfärdig och knappt värdig en NHL-organisation. Behovet av en ny arena var uppenbart. När Pittsburgh så småningom lämnade arenan 2010 var det ligans äldsta arena och enbart Edmonton samt New York Islanders hade en lägre publikkapacitet.
Men innan Penguins kom att lämna Mellon Arena, som arenan hette då, för nybyggda Consol Energy Center var organisationens framtid ett enda stort frågetecken.
Under början och mitten av 00-talet var det två stora diskussioner som omgärdade Pittsburgh. Dels en eventuell försäljning av organisationen, dels strävan efter en ny arena. Och båda punkterna kom sannerligen med sina utmaningar.
Jim Balsillie var alltså i förhandlingar om att köpa Pittsburgh. En deal värd $175 miljoner ska ha varit mer eller mindre klar – men plötsligt drog sig Balsillie ur affären under slutet av 2006. NHL ställde krav om att han skulle binda upp sig på att behålla organisationen i Pittsburgh, vilket fick Balsillie att backa undan. Han var bland annat intresserad av att flytta laget till Ontario, med Hamilton som ett alternativ.
I samma veva drabbades Pittsburgh även av en jobbig motgång i arenafrågan. PITG Gaming Majestic Star tilldelades en casinolicens av Pennsylvanias spelansvariga – vilket var ett dråpslag. Penguins hade snarare hoppats på ett annat alternativ, Isle of Capri Casinos.
Där hade man nämligen ett avtal som gav Penguins en ny arena värd $290 miljoner – finansierad av Isle of Capri – och som säkerställde att organisationens framtid låg i Pittsburgh.
Plan B bestod av ett upplägg där Penguins själva behövde skjuta till pengar tillsammans med staden och PITG Gaming Majestic Star. Men det var ett upplägg som inte tilltalade Penguins.
- Plan B, som jag ser det, kommer att använda sig av skattebetalarnas pengar. Jag har aldrig hört talas om myndigheter som tackar nej till $290 miljoner i privata pengar för att bygga en offentlig lokal. Nu vet jag inte riktigt vad som kommer att hända, sa exempelvis Mario Lemieux i samband med motgångarna.
Utan en ny ägare och en tilltalande arenaplan blev relocation högaktuellt. Det blev inte bara ett förhandlingsknep gentemot staden, utan en faktisk realitet.
”We can do no more”
Förhandlingar mellan Pittsburgh och myndigheterna tog vid, men kollapsade några månader senare. Penguins ska ha bundit upp sig på att betala $120 miljoner över 30 år, $4 miljoner per år, av de $290 miljoner som behövdes för en ny arena. Någon lösning kom man däremot inte fram till.
- We can do no more, kommunicerade Mario Lemieux och Ron Burkle, en av delägarna.
- Guvernören har vid flera tillfällen sagt att han anser det här vara det bästa arenaavtalet som ett lag i Pennsylvania någonsin har blivit erbjudet, kontrade myndigheterna med.
Relocation-snacket var påtagligt. Kansas City hade erbjudit Penguins en plats i deras nybyggda Sprint Center utan några hyreskostnader. Penguins skulle dessutom få ta del av inkomsterna från andra projekt runt omkring arenan. Finansmannen William ”Boots” Del Biaggio, tidigare delägare i såväl San José som Nashville, erbjöd $200 miljoner för att flytta Penguins till Kansas City – några år senare dömdes han till åtta års fängelse för bedrägeri.
Kansas City var inte det enda alternativet. Hamilton, Houston, Hartford, Oklahoma City, Portland, Winnipeg och Las Vegas var exempelvis några städer som nämndes. Kansas City ansågs däremot vara favoriterna om en flytt skulle bli av.
Lemieux & Co satte sig ner med Kansas City-representanter och pratade öppet om att en flytt sannerligen var aktuellt. Redan under 70-talet fick Kansas City chansen i NHL, men Kansas City Scouts floppade och blev Colorado Rockies efter bara ett par säsonger. Inte heller i Denver lyckades man etablera sig, utan 1982 gick flyttlasset österut och Rockies blev New Jersey Devils.
Men NHL har en märklig fascination i att ge misslyckade städer nya chanser, så Kansas City låg i framkant. Penguins besökte även Las Vegas för diskussioner.
Relocation såg ut att vara vägen framåt för Penguins, men i slutändan hittade man en lösning med Pittsburgh. Lemieux och Burkle tog organisationen från marknaden och behöll ägarskapet. Efter långa förhandlingar stod det i mars 2007 klart att Consol Energy Center – idag PPG Paints Arena – skulle byggas.
Några $290 miljoner kom det inte att röra sig om, utan kostnaden steg till $321 miljoner. Istället för $4 miljoner per år tvingades Penguins ta på sig att betala en aningen större summa. I samband med arenaavtalet fastställdes det även att Penguins skulle stanna i Pittsburgh i minst 30 år.
Lemieux viftade undan relocation-diskussionerna som förhandlingsknep, men i efterhand har de visat sig vara betydligt mer allvarliga.
Skulle Penguins existera idag?
Det går inte att spekulera över Pittsburgh Penguins status under mitten av 00-talet utan att ta sikte på Sidney Crosby i första hand och Evgeni Malkin i andra hand. För precis som Penguins räddades av Mario Lemieux under 80-talet spelade sannolikt Crosby en lika betydelsefull roll under 00-talet.
Crosby hade varit hypad i flera år och när han väl skulle draftas 2005 var det inget snack om vilken spelare som väntades gå som etta. Men då lockouten 04/05 inte gav några resultat att basera draftordningen på skulle den istället lottas fram. Lotteriet baserades på föregående tre säsongers slutspelsframträdanden och förstaval i de fyra föregående drafterna. Det gav Pittsburgh, Buffalo, Columbus och New York Rangers bäst förutsättningar att vinna lotteriet – och lotten föll på Penguins.
Ett år tidigare hade Pittsburgh gått miste om förstavalet och Alexander Ovechkin, men då var tröstpriset ingen mindre än Evgeni Malkin.
Pittsburgh är och var en stark marknad. Med Crosby och Malkin i spetsen hade man börjat ta fart igen efter några mörka år strax efter millennieskiftet. 2007 – när arenaavtalet kom på plats – var man på väg mot sitt första slutspel sedan 2001 och hockeyn var het igen.
Säsongen 03/04 hade Pittsburgh gjort vad man kunde för att få så bra förutsättningar som möjligt inför draften. Penguins var garanterade att som sämst drafta tvåa och man klagar nog inte direkt på att man lyckades roffa åt sig Malkin, men låt oss leka med tanken att Penguins hade tagit någon enstaka poäng till under säsongen och fått nöja sig med tredjevalet.
Istället för Malkin eller Ovechkin kunde det ha blivit Cam Barker, Andrew Ladd, Alexandre Picard eller Rostislav Olesz, som var några av de topprankade spelarna inför draften. Tänk sedan om det istället skulle ha blivit Buffalo, Columbus eller New York Rangers som fick förstavalet 2005.
Skulle Pittsburgh Penguins över huvud taget existera idag om så vore fallet?
Man fick skjutsen man behövde
Gary Bettman var fast besluten i att behålla Penguins i Pittsburgh och lämpligt nog lyckades Penguins också snappa upp två franchise-spelare under den där processen. Konspirationsteorierna lägger vi åt sidan för den här gången, men vi konstaterar ändå att det krisande laget i den stora marknaden fick skjutsen man behövde.
Sidney Crosby och Mario Lemieux spelade tillsammans under säsongen 05/06, men i januari tvingades Lemieux gå i pension i förtid. Under de månaderna som den gamle och nye stjärnan fick tillsammans blev det däremot naturligt att Lemieux lämnade över facklan till Crosby.
Det blev 102 poäng under Crosbys rookiesäsong och under 06/07 – när Crosby fick sällskap av Evgeni Malkin – gjorde han vad som än idag är karriärsbästa 120 poäng. Att Crosbys intåg i Pittsburgh spelade en stor roll i att Penguins stannade kvar i staden är givet.
Under Mario Lemieux/Ron Burkles ledning och med Crosby/Malkin på isen har Pittsburgh lagt de mörka åren bakom sig och står numera på väldigt stabila grunder. Efter säsongen 18/19 värderades man exempelvis till $665 miljoner, omsatte $184 miljoner och gjorde en vinst på $35 miljoner.
Det är visserligen en bra bit från de allra största lagen – New York Rangers, Toronto och Montreal – men Penguins har tagit några enorma steg jämfört med hur läget var under mitten av 00-talet. Man blev slagkraftiga tämligen snabbt efter Crosbys intåg och har sedan dess vunnit tre Stanley Cup-titlar.
”Laget skulle inte ha blivit kvar i Pittsburgh”
Det är uppenbart att Pittsburgh Penguins framtid kunde ha sett fundamentalt annorlunda ut. Två stora aspekter under 00-talets mitt kom att förändra förutsättningarna för att Penguins över huvud taget skulle bli kvar i Pittsburgh och kanske överleva helt och hållet.
Penguins-fans bör väl knappt våga tänka på vad som kunde ha hänt om man inte hade haft turen att få både Sidney Crosby och Evgeni Malkin. Utan den duon lär hockeyn i Pittsburgh inte ta fart – det är inte direkt ett överdrivet konstaterande – och sviten utan slutspel på 00-talet lär sannolik bli längre.
Någon final och titel 2008 respektive 2009 lär aldrig bli av. Inte heller de mer eller mindre historiska titlarna 2016 och 2017 lär spelas hem – med tanke på att det var just Crosby och Malkin som var så drivande då – även om en ny generation givetvis eventuellt kunde ha kommit fram inom den tidsrymden.
Det är, hur man än vrider och vänder på saken, en utmaning att se Penguins stanna kvar i Pittsburgh om man inte skulle ha fått in Sidney Crosby. Ett nytt arenaavtal var direkt avgörande för Penguins möjligheter att stanna och skulle man ha fått det på plats om organisationen inte hade fått en sportslig skjuts tack vare Crosby?
Mario Lemieux var snabb med att påpeka att relocation-snacket bara var ett förhandlingsknep, men i efterhand har det visat sig vara så mycket mer allvarligt.
- Om guvernören skulle ta tillbaka erbjudandet skulle laget inte bli kvar i Pittsburgh. Jag vet inte om man skulle ha hamnat i Kansas City, men det skulle inte finnas någon framtid. Man var tvungen att se jobba på alternativ, berättar exempelvis Ken Sawyer, Penguins CEO under den perioden, i Breakaway: The Inside Story of the Pittsburgh Penguins’ rebirth.
- De förstår inte. Vi har försökt med allting. Vi måste undersöka en flytt, ska David Morehouse, President i Penguins, ha sagt under ett telefonmöte med sina kollegor.
- Det drog ut på tiden. Vi började tro att vi inte skulle få till något avtal, eftersom vi kände att det inte fanns någon motivation att få till något. Vi var tvungna att se över vad våra alternativ var, berättar Burkle.
Lemieux snack om att mötena i Las Vegas och Kansas City bara var förhandlingsknep och ett sätt att få till några trevliga middagar är alltså inte hela sanningen.
Vad kunde Crosby ha gjort för andra organisationer?
Kansas City Penguins-alternativet var i allra högsta grad en realitet. Hur det skulle ha gått i en marknad där NHL redan hade misslyckats en gång är givetvis – som mycket annat i det här resonemanget – högst spekulativt, men det är inte allt för ofta vi ser omgående framgångar efter en relocation.
Det är svårt att se ett Kansas City Penguins – eller vad man nu skulle ha döpt laget till – utan Crosby och Malkin bli ett hot i ligan.
Vidare är det intressant att spekulera kring betydelsen som Crosby kunde ha fått för Buffalo, Columbus eller New York Rangers, som ju tillsammans med Pittsburgh hade bäst förutsättningar inför draftlotteriet 2005.
Sabres hade något på gång under den perioden. Såväl 2006 som 2007 gick man till Conference-final, men man tappade tämligen omgående nyckelspelare som Daniel Briere, Chris Drury och Brian Campbell. Vad skulle ha hänt med Sabres om Crosby blev en Buffalo-spelare? Kanske skulle man ha vunnit cupen under något av de två åren? Kanske skulle man kunnat bygga vidare på den gruppen som splittrades? Inte skulle man väl på sikt gå in i en nästan tio år lång svacka?
Blue Jackets har inte blivit relevanta förrän på senare år. Nog kan man vänta sig att Crosby skulle ha kunnat lyfta den organisationen? Mellan 2005 och 2016 tog man sig exempelvis bara till slutspel vid två tillfällen. Visst skulle Rick Nash sannolikt kunnat tänka sig en fortsättning i Columbus om han hade Crosby som sin center?
I New York Rangers skulle Crosby bli affischnamnet för en av NHL:s största organisationer. Vad skulle han ha kunnat uträtta med Jaromir Jagr som sin kedjekamrat? Skulle Jagr ha lämnat NHL för KHL om Crosby satt i samma omklädningsrum? Skulle Jagrs legendstatus ha varit ännu större eller betydligt mindre idag? Vad skulle ett lag med Crosby och Henrik Lundqvist kunna uträtta över en tioårsperiod?
Vi kan nog ändå med säkerhet slå fast att NHL av idag skulle ha sett helt annorlunda ut om Penguins aldrig fick Sidney Crosby och/eller inte blev kvar i Pittsburgh.
---
Läs även:
What if? – Ray Bourque-traden: ”Tänk om sagoslutet aldrig blivit av?”
What if? – WHA vs. NHL: Hur skulle hockeyhistorien kunnat se ut?
I en ny artikelserie tittar vi närmare på några stora händelser och spekulerar om alternativa förlopp. Vi började med Ray Bourques episka avsked i den första delen, fortsatte med hur WHA utmanade NHL och tittar nu närmare på vad som kunde ha hänt i Pittsburgh.
Bakgrunden
Idag är Pittsburgh en firad organisation. Man har vunnit tre Stanley Cup-titlar på ett tiotal år och blev nyligen det första laget sedan 90-talet att vinna två raka cuper. Sidney Crosby är vida ansedd som sin generations främsta spelare och inte allt för långt bakom honom hittar vi Evgeni Malkin.
Men under mitten av 00-talet var situationen av en helt annan karaktär. Publiksiffrorna hade exempelvis rasat under säsongen 03/04 – när Pittsburgh var bedrövliga – och det både ryktades och spekulerades om en eventuell relocation, det vill säga att flytta hela organisationen till en ny stad.
Relocation var visserligen ingen ny företeelse för Penguins-fansen – redan under 70-talet hade dåliga ekonomiska förutsättningar satt Pittsburgh i problem. Man räddades då, men under 80-talet återkom problemen. Penguins var då sämst i ligan och tankade stenhårt inför draften 1984.
Det var då en viss Mario Lemieux skulle draftas och Pittsburgh tog kort och gott sikte på honom. Man lyckades också lägga beslag på Lemieux, som debuterade direkt efter draften och räddade Penguins kvar i Pittsburgh.
- Om Pittsburgh inte hade fått Mario Lemieux det året så tror jag att laget hade lagts ner, sa coachen Lou Angotti 20 år senare till Pittsburgh Post-Gazette.
Ett par segrar till och Lemieux kunde ha hamnat i New Jersey istället, så nog var det en livsavgörande tankning av Pittsburgh.
Lemieux räddade alltså Pittsburgh 1984. 1999 och under mitten av 00-talet fick han göra samma sak igen. Under slutet av 90-talet var läget så allvarligt att lagets framtid än en gång hotades – och Lemieux, som hade tvingats sluta 1997, köpte laget. Organisationen stabiliserades och kort efteråt gjorde Lemieux till och med comeback på isen. Läget ljusnade, men bara några år senare var problemen tillbaka.
En kollapsad försäljning av organisationen till Jim Balsillie samt svåra förhandlingar med staden om en ny arena gjorde återigen relocation-spekulationerna aktuella.
Dråpslaget
Pittsburghs arena – i folkmun The Igloo – var fallfärdig och knappt värdig en NHL-organisation. Behovet av en ny arena var uppenbart. När Pittsburgh så småningom lämnade arenan 2010 var det ligans äldsta arena och enbart Edmonton samt New York Islanders hade en lägre publikkapacitet.
Men innan Penguins kom att lämna Mellon Arena, som arenan hette då, för nybyggda Consol Energy Center var organisationens framtid ett enda stort frågetecken.
Under början och mitten av 00-talet var det två stora diskussioner som omgärdade Pittsburgh. Dels en eventuell försäljning av organisationen, dels strävan efter en ny arena. Och båda punkterna kom sannerligen med sina utmaningar.
Jim Balsillie var alltså i förhandlingar om att köpa Pittsburgh. En deal värd $175 miljoner ska ha varit mer eller mindre klar – men plötsligt drog sig Balsillie ur affären under slutet av 2006. NHL ställde krav om att han skulle binda upp sig på att behålla organisationen i Pittsburgh, vilket fick Balsillie att backa undan. Han var bland annat intresserad av att flytta laget till Ontario, med Hamilton som ett alternativ.
I samma veva drabbades Pittsburgh även av en jobbig motgång i arenafrågan. PITG Gaming Majestic Star tilldelades en casinolicens av Pennsylvanias spelansvariga – vilket var ett dråpslag. Penguins hade snarare hoppats på ett annat alternativ, Isle of Capri Casinos.
Där hade man nämligen ett avtal som gav Penguins en ny arena värd $290 miljoner – finansierad av Isle of Capri – och som säkerställde att organisationens framtid låg i Pittsburgh.
Plan B bestod av ett upplägg där Penguins själva behövde skjuta till pengar tillsammans med staden och PITG Gaming Majestic Star. Men det var ett upplägg som inte tilltalade Penguins.
- Plan B, som jag ser det, kommer att använda sig av skattebetalarnas pengar. Jag har aldrig hört talas om myndigheter som tackar nej till $290 miljoner i privata pengar för att bygga en offentlig lokal. Nu vet jag inte riktigt vad som kommer att hända, sa exempelvis Mario Lemieux i samband med motgångarna.
Utan en ny ägare och en tilltalande arenaplan blev relocation högaktuellt. Det blev inte bara ett förhandlingsknep gentemot staden, utan en faktisk realitet.
”We can do no more”
Förhandlingar mellan Pittsburgh och myndigheterna tog vid, men kollapsade några månader senare. Penguins ska ha bundit upp sig på att betala $120 miljoner över 30 år, $4 miljoner per år, av de $290 miljoner som behövdes för en ny arena. Någon lösning kom man däremot inte fram till.
- We can do no more, kommunicerade Mario Lemieux och Ron Burkle, en av delägarna.
- Guvernören har vid flera tillfällen sagt att han anser det här vara det bästa arenaavtalet som ett lag i Pennsylvania någonsin har blivit erbjudet, kontrade myndigheterna med.
Relocation-snacket var påtagligt. Kansas City hade erbjudit Penguins en plats i deras nybyggda Sprint Center utan några hyreskostnader. Penguins skulle dessutom få ta del av inkomsterna från andra projekt runt omkring arenan. Finansmannen William ”Boots” Del Biaggio, tidigare delägare i såväl San José som Nashville, erbjöd $200 miljoner för att flytta Penguins till Kansas City – några år senare dömdes han till åtta års fängelse för bedrägeri.
Kansas City var inte det enda alternativet. Hamilton, Houston, Hartford, Oklahoma City, Portland, Winnipeg och Las Vegas var exempelvis några städer som nämndes. Kansas City ansågs däremot vara favoriterna om en flytt skulle bli av.
Lemieux & Co satte sig ner med Kansas City-representanter och pratade öppet om att en flytt sannerligen var aktuellt. Redan under 70-talet fick Kansas City chansen i NHL, men Kansas City Scouts floppade och blev Colorado Rockies efter bara ett par säsonger. Inte heller i Denver lyckades man etablera sig, utan 1982 gick flyttlasset österut och Rockies blev New Jersey Devils.
Men NHL har en märklig fascination i att ge misslyckade städer nya chanser, så Kansas City låg i framkant. Penguins besökte även Las Vegas för diskussioner.
Relocation såg ut att vara vägen framåt för Penguins, men i slutändan hittade man en lösning med Pittsburgh. Lemieux och Burkle tog organisationen från marknaden och behöll ägarskapet. Efter långa förhandlingar stod det i mars 2007 klart att Consol Energy Center – idag PPG Paints Arena – skulle byggas.
Några $290 miljoner kom det inte att röra sig om, utan kostnaden steg till $321 miljoner. Istället för $4 miljoner per år tvingades Penguins ta på sig att betala en aningen större summa. I samband med arenaavtalet fastställdes det även att Penguins skulle stanna i Pittsburgh i minst 30 år.
Lemieux viftade undan relocation-diskussionerna som förhandlingsknep, men i efterhand har de visat sig vara betydligt mer allvarliga.
Skulle Penguins existera idag?
Det går inte att spekulera över Pittsburgh Penguins status under mitten av 00-talet utan att ta sikte på Sidney Crosby i första hand och Evgeni Malkin i andra hand. För precis som Penguins räddades av Mario Lemieux under 80-talet spelade sannolikt Crosby en lika betydelsefull roll under 00-talet.
Crosby hade varit hypad i flera år och när han väl skulle draftas 2005 var det inget snack om vilken spelare som väntades gå som etta. Men då lockouten 04/05 inte gav några resultat att basera draftordningen på skulle den istället lottas fram. Lotteriet baserades på föregående tre säsongers slutspelsframträdanden och förstaval i de fyra föregående drafterna. Det gav Pittsburgh, Buffalo, Columbus och New York Rangers bäst förutsättningar att vinna lotteriet – och lotten föll på Penguins.
Ett år tidigare hade Pittsburgh gått miste om förstavalet och Alexander Ovechkin, men då var tröstpriset ingen mindre än Evgeni Malkin.
Pittsburgh är och var en stark marknad. Med Crosby och Malkin i spetsen hade man börjat ta fart igen efter några mörka år strax efter millennieskiftet. 2007 – när arenaavtalet kom på plats – var man på väg mot sitt första slutspel sedan 2001 och hockeyn var het igen.
Säsongen 03/04 hade Pittsburgh gjort vad man kunde för att få så bra förutsättningar som möjligt inför draften. Penguins var garanterade att som sämst drafta tvåa och man klagar nog inte direkt på att man lyckades roffa åt sig Malkin, men låt oss leka med tanken att Penguins hade tagit någon enstaka poäng till under säsongen och fått nöja sig med tredjevalet.
Istället för Malkin eller Ovechkin kunde det ha blivit Cam Barker, Andrew Ladd, Alexandre Picard eller Rostislav Olesz, som var några av de topprankade spelarna inför draften. Tänk sedan om det istället skulle ha blivit Buffalo, Columbus eller New York Rangers som fick förstavalet 2005.
Skulle Pittsburgh Penguins över huvud taget existera idag om så vore fallet?
Man fick skjutsen man behövde
Gary Bettman var fast besluten i att behålla Penguins i Pittsburgh och lämpligt nog lyckades Penguins också snappa upp två franchise-spelare under den där processen. Konspirationsteorierna lägger vi åt sidan för den här gången, men vi konstaterar ändå att det krisande laget i den stora marknaden fick skjutsen man behövde.
Sidney Crosby och Mario Lemieux spelade tillsammans under säsongen 05/06, men i januari tvingades Lemieux gå i pension i förtid. Under de månaderna som den gamle och nye stjärnan fick tillsammans blev det däremot naturligt att Lemieux lämnade över facklan till Crosby.
Det blev 102 poäng under Crosbys rookiesäsong och under 06/07 – när Crosby fick sällskap av Evgeni Malkin – gjorde han vad som än idag är karriärsbästa 120 poäng. Att Crosbys intåg i Pittsburgh spelade en stor roll i att Penguins stannade kvar i staden är givet.
Under Mario Lemieux/Ron Burkles ledning och med Crosby/Malkin på isen har Pittsburgh lagt de mörka åren bakom sig och står numera på väldigt stabila grunder. Efter säsongen 18/19 värderades man exempelvis till $665 miljoner, omsatte $184 miljoner och gjorde en vinst på $35 miljoner.
Det är visserligen en bra bit från de allra största lagen – New York Rangers, Toronto och Montreal – men Penguins har tagit några enorma steg jämfört med hur läget var under mitten av 00-talet. Man blev slagkraftiga tämligen snabbt efter Crosbys intåg och har sedan dess vunnit tre Stanley Cup-titlar.
”Laget skulle inte ha blivit kvar i Pittsburgh”
Det är uppenbart att Pittsburgh Penguins framtid kunde ha sett fundamentalt annorlunda ut. Två stora aspekter under 00-talets mitt kom att förändra förutsättningarna för att Penguins över huvud taget skulle bli kvar i Pittsburgh och kanske överleva helt och hållet.
Penguins-fans bör väl knappt våga tänka på vad som kunde ha hänt om man inte hade haft turen att få både Sidney Crosby och Evgeni Malkin. Utan den duon lär hockeyn i Pittsburgh inte ta fart – det är inte direkt ett överdrivet konstaterande – och sviten utan slutspel på 00-talet lär sannolik bli längre.
Någon final och titel 2008 respektive 2009 lär aldrig bli av. Inte heller de mer eller mindre historiska titlarna 2016 och 2017 lär spelas hem – med tanke på att det var just Crosby och Malkin som var så drivande då – även om en ny generation givetvis eventuellt kunde ha kommit fram inom den tidsrymden.
Det är, hur man än vrider och vänder på saken, en utmaning att se Penguins stanna kvar i Pittsburgh om man inte skulle ha fått in Sidney Crosby. Ett nytt arenaavtal var direkt avgörande för Penguins möjligheter att stanna och skulle man ha fått det på plats om organisationen inte hade fått en sportslig skjuts tack vare Crosby?
Mario Lemieux var snabb med att påpeka att relocation-snacket bara var ett förhandlingsknep, men i efterhand har det visat sig vara så mycket mer allvarligt.
- Om guvernören skulle ta tillbaka erbjudandet skulle laget inte bli kvar i Pittsburgh. Jag vet inte om man skulle ha hamnat i Kansas City, men det skulle inte finnas någon framtid. Man var tvungen att se jobba på alternativ, berättar exempelvis Ken Sawyer, Penguins CEO under den perioden, i Breakaway: The Inside Story of the Pittsburgh Penguins’ rebirth.
- De förstår inte. Vi har försökt med allting. Vi måste undersöka en flytt, ska David Morehouse, President i Penguins, ha sagt under ett telefonmöte med sina kollegor.
- Det drog ut på tiden. Vi började tro att vi inte skulle få till något avtal, eftersom vi kände att det inte fanns någon motivation att få till något. Vi var tvungna att se över vad våra alternativ var, berättar Burkle.
Lemieux snack om att mötena i Las Vegas och Kansas City bara var förhandlingsknep och ett sätt att få till några trevliga middagar är alltså inte hela sanningen.
Vad kunde Crosby ha gjort för andra organisationer?
Kansas City Penguins-alternativet var i allra högsta grad en realitet. Hur det skulle ha gått i en marknad där NHL redan hade misslyckats en gång är givetvis – som mycket annat i det här resonemanget – högst spekulativt, men det är inte allt för ofta vi ser omgående framgångar efter en relocation.
Det är svårt att se ett Kansas City Penguins – eller vad man nu skulle ha döpt laget till – utan Crosby och Malkin bli ett hot i ligan.
Vidare är det intressant att spekulera kring betydelsen som Crosby kunde ha fått för Buffalo, Columbus eller New York Rangers, som ju tillsammans med Pittsburgh hade bäst förutsättningar inför draftlotteriet 2005.
Sabres hade något på gång under den perioden. Såväl 2006 som 2007 gick man till Conference-final, men man tappade tämligen omgående nyckelspelare som Daniel Briere, Chris Drury och Brian Campbell. Vad skulle ha hänt med Sabres om Crosby blev en Buffalo-spelare? Kanske skulle man ha vunnit cupen under något av de två åren? Kanske skulle man kunnat bygga vidare på den gruppen som splittrades? Inte skulle man väl på sikt gå in i en nästan tio år lång svacka?
Blue Jackets har inte blivit relevanta förrän på senare år. Nog kan man vänta sig att Crosby skulle ha kunnat lyfta den organisationen? Mellan 2005 och 2016 tog man sig exempelvis bara till slutspel vid två tillfällen. Visst skulle Rick Nash sannolikt kunnat tänka sig en fortsättning i Columbus om han hade Crosby som sin center?
I New York Rangers skulle Crosby bli affischnamnet för en av NHL:s största organisationer. Vad skulle han ha kunnat uträtta med Jaromir Jagr som sin kedjekamrat? Skulle Jagr ha lämnat NHL för KHL om Crosby satt i samma omklädningsrum? Skulle Jagrs legendstatus ha varit ännu större eller betydligt mindre idag? Vad skulle ett lag med Crosby och Henrik Lundqvist kunna uträtta över en tioårsperiod?
Vi kan nog ändå med säkerhet slå fast att NHL av idag skulle ha sett helt annorlunda ut om Penguins aldrig fick Sidney Crosby och/eller inte blev kvar i Pittsburgh.
---
Läs även:
What if? – Ray Bourque-traden: ”Tänk om sagoslutet aldrig blivit av?”
What if? – WHA vs. NHL: Hur skulle hockeyhistorien kunnat se ut?
