What if? – Ray Bourque-traden: ”Tänk om sagoslutet aldrig blivit av?”

Det finns ett stort antal avgörande och definierande ögonblick i NHL-historien. Vi charmas ofta av en legendar som åstadkom det ena eller ett lag som överkom det andra. Men vad skulle ha hänt om historien tog en annan väg?
 
I en ny artikelserie tittar vi närmare på några stora händelser och spekulerar om alternativa förlopp. Vi börjar med Ray Bourques episka avsked.
 
Bakgrunden
 
Det är ett av NHL:s finaste ögonblick någonsin. Tidernas bästa försvarare – om vi ser till antalet poäng – fick rida in i solnedgången med Stanley Cup-bucklan över huvudet.
 
Efter 21 säsonger i Boston började Bruins gå ner sig. Boston gick till slutspel 17 år i rad – och totalt 29 år i rad – under hans tid i klubben, innan sviten tog slut 1997. Kring millennieskiftet hade Bostons nya generation svårt att ta fart och när Bourque insåg att karriären var på upploppet ville han söka sig bort från Bruins.
 
1988 och 1990 hade Boston och Bourque tagit sig till Stanley Cup-final, men båda åren föll man mot Edmonton. I jakten på den efterlängtade bucklan bad han om en trade bort från Boston under säsongen 99/00.
 
Det blev en flytt till hårdsatsande Colorado. Genom åren hade Colorado gått efter spelare som Patrick Roy och Theo Fleury för att stärka upp den egna stommen bestående av Joe Sakic, Peter Forsberg och Adam Foote. I mars 2000 gick Pierre Lacroix efter Bourque – och det gav effekt.
 
Bourque gav Avalanche en skjuts under återstoden av grundserien. I slutspelet avfärdades såväl Phoenix som Detroit med 4-1 i matcher innan de regerande mästarna Dallas väntade i Conference-finalen. En tuff serie gick till sju matcher, men Colorado föll med 2-3 i Game 7.
 
Sagan fick inget lyckligt slut – så Bourque bestämde sig för att spela vidare. Han signade en förlängning med Colorado och under säsongen fick han sällskap av Lacroix nya profilvärvning, Rob Blake.
 
Avalanche vann Presidents’ Trophy under grundserien och tog sig den här gången hela vägen till Stanley Cup-final. För andra året i rad ställdes man mot de regerande mästarna i slutspelet – den här gången i form av finalmotståndarna New Jersey.
 
Colorado hamnade visserligen i underläge med 2-3 i matcher, men med en storspelande Patrick Roy var det Avalanche som tog hem såväl Game 6 som Game 7.
 
Bilderna när Joe Sakic räcker över Stanley Cup-bucklan till Ray Bourque är ikoniska och orden ”And after 22 years… Raymond Bourque!” ger fortfarande gåshud.
 
Men tänk om sagoslutet och ett av NHL:s finaste ögonblick någonsin aldrig blev av?
 
Skulle Boston ha agerat annorlunda?
 
När Ray Bourque var på väg bort från Boston under våren 2000 var det framför allt Philadelphia och Detroit som ryktades ligga bäst till. Bourque själv har till och med erkänt att det var Flyers som var hans förstaval.
 
Visst kan man spekulera kring en utebliven trade och hur det skulle ha påverkat Boston. Brian Rolston var visserligen en nyttig spelare för Bruins i några år, men gjorde knappast så pass stora avtryck att en situation utan Rolston är värd att spinna vidare på. I övrigt var det mest utfyllnad som skickades från Colorado.
 
Kanske skulle Boston resonerat annorlunda kring Joe Thornton några år senare om Thornton hade fått ytterligare någon eller några säsonger tillsammans med Bourque – eller om Bourque kanske till och med hade blivit kvar inom organisationen om han hade slutat som en Boston-spelare.
 
Det är helt klart värt att resonera vidare kring den usla Thornton-traden, men det är ett senare projekt – nu tar vi fokus på Bourque.
 
Vi stannar kvar vid tanken på att Bourque skulle ha spelat vidare i Bruins och sedermera gått i pension som Boston-spelare. Då skulle han med all sannolikhet ha gjort det med en mindre attraktiv stämpel på sig, nämligen den som tidernas bästa spelare som aldrig vann cupen.
 
I dag är det istället Marcel Dionne, Peter Stastny, Gilbert Perreault och Phil Housley – för att nämna några – som ”slåss” om den titeln. All heder åt Dionne, som är sexa i tidernas poängliga, men nog skulle Bourque vara solklar etta på en sådan lista?
 
Är det ett misslyckande att aldrig vinna cupen när man är så framträdande? Å ena sidan bör frågan besvaras med ett rungande ja. Å andra sidan är det alltid problematiskt att definiera individuella prestationer i ett lagspel.
 
Det är en svår avvägning, men det är samtidigt enkelt att konstatera att minnesbilden av Ray Bourque sannerligen skulle ha varit annorlunda om han aldrig skulle ha fått rida in i solnedgången med sin buckla… och det går givetvis att spekulera hejvilt kring huruvida Colorado skulle ha vunnit den där andra cupen.
 
Skulle det ha räckt med Bourque i Detroit?
 
Det var alltså Detroit och Philadelphia som rapporterades vara favoriterna att få Ray Bourque. Red Wings och Flyers möttes i Stanley Cup-finalen några år tidigare och Detroit vann som bekant två raka titlar under slutet av 90-talet.
 
Flera spelare som medverkade under de två mästerskapsåren sorterades – av flera olika anledningar – bort under de efterföljande åren och flera nya förstärkningar hämtades in. Men trots fortsatta topplaceringar tog slutspelet slut i första- eller andrarundan tre år i rad efter de två titlarna.
 
Slava Fetisov tackade för sig efter titeln 1998. Vladimir Konstantinovs sorgliga slut känner vi till. Larry Murphy hängde i ytterligare några år efter titlarna innan han slutade 2001. Förstärkningar behövdes och även om Chris Chelios anslöt redan 1999 är det fullt förståeligt att Detroit tog sikte på Ray Bourque.
 
Kanske är det talande att ett Colorado med Bourque slog ut Detroit efter 4-1 i matcher i slutspelet 2000. I princip hela Detroits stomme hade varit med såväl -97 som -98 och många av dem var inte tillräckligt bra i slutspelet -00. Kanske skulle en Bourque-förstärkning ha gjort skillnad men det är också rimligt att gissa att vare sig Colorado eller Detroit skulle ha rått på Dallas eller New Jersey i Conference-final respektive Stanley Cup-final.
 
Inte heller 2001 var Detroit så värst övertygande. Det blev respass redan i förstarundan i slutspelet – deras sämsta notering sedan 1994. Det var först till säsongen 01/02 som man verkligen tog fart igen. Då anslöt Dominik Hasek, Brett Hull samt Luc Robitaille och Pavel Datsyuk gjorde sin första NHL-säsong.
 
Red Wings dominerade sig till en ny titel och man kan mycket väl nå slutsatsen att det skulle ha behövts ytterligare förstärkningar än ”enbart” Ray Bourque några år innan dess för att få den där skjutsen igen.
 
Kunde Bourque ha lyft Philadelphia?
 
Philadelphia var sällan rädda för att slå på stort när det kom till trades. Under många år investerade man kortsiktigt på bekostnad av långsiktigheten och lyckades hålla sig relativt slagkraftiga under en imponerande lång tid. När väl kraschen kom gjorde den det däremot rejält i mitten av 00-talet.
 
Men innan dess hade Bobby Clarke ett fint lagbygge på plats och man var redo att utmana säsongen 99/00. Eric Lindros hade gjort 93 poäng på 71 matcher föregående säsong och låg på strax över point-per-game även 99/00 – men hans hjärnskakningsproblem gav rejäla konsekvenser den säsongen.
 
Lindros hade åkt på en av många hjärnskakningar när han öppet kritiserade klubben för hur de hade hanterat hans symtom och Flyers slet C:et från hans tröja. Det blev inget mer spel under grundserien och han gjorde comeback först i Conference-finalen mot New Jersey. Flyers hade då hunnit skicka ut Buffalo och Pittsburgh innan man gick upp till en 3-1-ledning mot Devils.
 
New Jersey vann Game 5 och till Game 6 – man får anta att det var någon form av panikåtgärd – gjorde Lindros comeback. Lindros nätade visserligen direkt, men Devils vann även den matchen och tvingade fram en Game 7.
 
Vad som hände där är välkänt för många. Lindros tog sig in i offensiv zon, Scott Stevens siktade in sig på hans huvud och sänkte Lindros med en våldsam tackling. Flyers kunde inte resa sig från den smällen och förlorade Game 7. Lindros gjorde sin sista match i Flyers tröja och det dröjde några år innan Flyers på allvar kunde utmana igen.
 
Utöver Lindros var det Mark Recchi, John LeClair och Keith Primeau som var Flyers offensiva krafter. I försvaret var Eric Desjardins en publikfavorit och Brian Boucher hade övertygat mellan stolparna under sitt rookieår. Man funderar onekligen kring vilken betydelse Ray Bourque kunde ha fått.
 
Kanske skulle Bourques blotta närvaro ha kunnat bidra till att Lindros kunde ha fått ytterligare vila och kanske inte behövt göra comeback mot New Jersey och Stevens. Kanske skulle det ha gått lika illa mot Derian Hatcher i en eventuell Stanley Cup-final?
 
Att Flyers skulle ha varit ett bättre lag med Bourque i försvaret är odiskutabelt – trots att han var 39 år gammal höll han alltjämt en väldigt hög klass och blev ligans sjunde poängbästa back säsongen 99/00 – och man hade bevisligen New Jersey i brygga efter fyra matcher.
 
Att säga att Flyers definitivt skulle ha vunnit cupen med Ray Bourque är givetvis befängt, men kanske var man under slutskedet av 99/00 i alla fall i ett bättre läge än Detroit? Att leda Flyers till organisationens första Stanley Cup sedan 1975 vore onekligen att lämna minnesvärda avtryck.
 
”Det vore sorgligt värre”
 
Ibland står planeterna rätt och drömmar infaller. Ray Bourques avslutning hamnar definitivt i den kategorin. Men det är fascinerande att spekulera och resonera kring alternativa verkligheter.
 
Bourque gav onekligen Colorado en skjuts när han anslöt i mars 2000, men Avalanche var inga utstuderade favoriter där och då och hans första säsong tog slut i Conference-finalen. Det var först under hans andra säsong i Colorado – efter att man dessutom hade gått efter Rob Blake – som Avalanche verkligen lyfte.
 
Kanske kunde avtrycken ha blivit mer omedelbara – det vill säga under den första säsongen – i Philadelphia eller Detroit? Kanske skulle hans medverkan inte ha gjort någon anmärkningsvärd skillnad för Flyers och Red Wings? Kanske skulle priset för att få honom – omgående eller på sikt – ha blivit högre och mer kostsamt för de lagen?
 
Det är något sorgligt över att se spelare lämna en organisation efter många år bara för att avsluta med ett år eller två någon annanstans – om det blir misslyckat. Daniel Alfredssons statistikrad får sig exempelvis onekligen en törn när man ser en sista misslyckad säsong i Detroit efter alla år i Ottawa.
 
Att blicka tillbaka och behöva konstatera att den fenomenale Ray Bourque skulle ha en stämpel på sig som tidernas bästa spelare som aldrig vann cupen vore sorgligt värre.