NHL Allmänt
2020-04-08 14:00
What if? – WHA vs. NHL: Hur skulle hockeyhistorien kunnat se ut?
WHA skakade om NHL under 70-talet, men vad hände och vad kunde ha blivit annorlunda?
Niclas Viberg
Det finns ett stort antal avgörande och definierande ögonblick i NHL-historien. Vi charmas ofta av en legendar som åstadkom det ena eller ett lag som överkom det andra. Men vad skulle ha hänt om historien tog en annan väg?
I en ny artikelserie tittar vi närmare på några stora händelser och spekulerar om alternativa förlopp. Vi började med Ray Bourques episka avsked i den första delen och sätter nu tänderna i WHA och konkurrensen man gav NHL.
Bakgrunden
I begynnelsen var det flera ligor som utmanade om Stanley Cup. När NHL bildades 1917 började man dominera och vann alla titlar från 1918 till 1924. Men så sent som 1925 var det faktiskt ett WCHL-lag som vann cupen. Victoria Cougars – tränade av legendariska Lester Patrick – besegrade Montreal Canadiens och blev det sista laget utanför NHL att vinna cupen.
1926 gick man än en gång till final, men WHL – som WCHL hade döpts om till – gick under samma år. Kollapsen gjorde att NHL stod utan konkurrens, ty man säkrade upp merparten av spelarna från WHL och skapade tre nya lag för dem – Chicago Blackhawks, Detroit Red Wings och New York Rangers.
Prairie Hockey League växte fram ur spillrorna av WHL, men överlevde enbart två år och ansågs inte ha tillräckligt hög status. NHL var ensam toppliga i Nordamerika och man tillät inte längre andra lag och ligor att utmana om cupen. 1926 blev alltså sista gången som en annan liga kunde utmana om Stanley Cup.
Där och då stod NHL utan konkurrens – fram till 70-talet.
Då växte nämligen WHA – World Hockey Association – fram. Det blev visserligen en skakig tillvaro, men WHA gick upp mot NHL och för första gången på några årtionden kom det alltså fram en utmanare.
Vad skulle ha kunnat hända?
I en strävan att etablera hockey i flera amerikanska och kanadensiska städer grundades WHA under tidigt 70-tal. Lagen anslöt till en kostnad av $25 000 – att jämföra med de $3 miljoner som expansionslagen tvingades betala till NHL 1967 eller Seattles $650 miljoner i expansionskostnad till dagens NHL – och ligan drog igång hösten 1972.
Hela WBA:s existens kom som sagt att bli skakig och redan från det att ligan hade presenterats till det att de första matcherna skulle spelas hade några lag tvingats flytta.
Tolv lag – bland annat Quebec Nordiques, Winnipeg Jets, New England Whalers och Alberta Oilers – inledde säsongen 72/73. Whalers tog hem mästerskapet Avco World Trophy – sponsornamnet gjorde WHA till den första stora ligan i Nordamerika med ett sponsornamn för sin mästarbuckla – under debutåret, men det var Houston Aeros och Winnipeg Jets som kom att dominera WHA.
Aeros var i tre finaler och vann två titlar. Jets var snäppet bättre med fem finaler och tre titlar.
Men WHA blev inte någon långvarig utmanare. En sammanslagning av ligorna blev tidigt ett hett diskussionsämne, men relationen mellan ligorna var ofta ansträngd och rättsliga åtgärder kunde krävas för att stilla meningsskiljaktigheter.
Några lag var slagkraftiga, men som helhet hade WHA problem – i synnerhet ekonomiska sådana. Lag fick både flyttas och läggas ner innan ligan också upplöstes 1979. Fyra av de sex lag som genomförde säsongen 78/79 – Edmonton Oilers (tidigare Alberta), New England Whalers, Quebec Nordiques och Winnipeg Jets – klev in i NHL och utökade ligan till 21 lag.
Men vad kunde ha hänt om WHA faktiskt hade blivit en långsiktigt stabil utmanare till NHL? Eller i alla fall om man skulle ha överlevt längre?
WHA trissade upp lönerna
Nu är det inte mycket som tyder på att WHA faktiskt hade förutsättningarna för att köra vidare, så sammanslagningen vad förmodligen direkt nödvändig. Men låt oss spekulera och resonera kring effekterna av ett välmående WHA och hur lite hälsosam (?) konkurrens kunde ha påverkat NHL.
I det stora hela är förmodligen WHA ett mer eller mindre obetydligt inslag i hockeyhistorien, men man spelade en massiv roll i en inte helt obetydlig detalj för NHL – lönerna.
WHA satte stor press på NHL ur flera aspekter. Man signade 18-åringar som ännu inte hade blivit draftade av NHL och fick indirekt påverkan över NHL:s samarbetsavtal med de kanadensiska juniorligorna. Canadian Amateur Hockey Association (CAHA) använde WHA för att få NHL att kompensera juniorligorna bättre och NHL hade inte längre monopol på spelarmarknaden.
Enkelt sammanfattat trissade WHA upp lönerna. Man betalade attraktiva summor till såväl etablerade stjärnor som unga talanger och det illustreras tydligast genom Bobby Hull. Under slutet av 60-talet och början på 70-talet stod han på toppen av sin karriär. Han var NHL:s bästa målskytt och hade blivit utsedd till MVP vid ett par tillfällen.
När Hull skrev på för WHA-laget Winnipeg Jets 1972 – för den astronomiska summan $2,75 miljoner, på ett tioårskontrakt – skakade det om NHL, där man givetvis protesterade. WHA var fast beslutna om att utmana ligans reserve clause – mer om det begreppet senare – och fick också rätt.
WHA utlovade högre löner och lockade över ett flertal stora namn, utöver Hull.
Löneutvecklingen tog fart och budgivningarna eskalerade. För spelarnas del är det ett avgörande vägskäl i hockeyhistorien, men det pratas också om en eventuellt ohållbar löneutveckling. Utvecklingen och budgivningen stannade av i och med sammanslagningen och NHL återfick sitt monopol över spelarmarknaden, men det får en onekligen att fundera över hur det egentligen kunde ha gått.
Hur pass välrustad var egentligen NHL – där snittlönen 1972 låg på $31 000 jämfört med WHA:s $53 000 – för en utdragen och eskalerande löneutveckling om vi leker med tanken att WHA var välmående? Hur skulle dagens NHL ha sett ut om en eskalerande löneutveckling faktiskt skulle ha sänkt några lag? Tänk om NHL skulle ha blivit tvungna att slänga in handduken innan WHA?
Grunderna för free agency
WHA:s stora eftermäle är kampen mot – och sedermera upplösningen av – NHL:s reserve clause. I förlängningen gav det free agency – en stor tillgång för spelarna och ett härligt spektakel för fansen.
Reserve clause var en klausul som gjorde att lagen behöll rättigheterna för spelare även när deras kontrakt hade gått ut. Först när lagen bytte bort rättigheterna eller släppte spelaren var man fri att hitta en ny klubb. Lagen satt alltså på all makt.
Först under mitten av 70-talet blev MLB den första stora ligan med free agency, efter att spelare hade tagit strid mot reserve clause-upplägget 1969. Under samma period togs de första stapplande stegen mot free agency även i NHL, när WHA började utmana NHL.
WHA ignorerade kort och gott NHL:s reserve clause och signade upp NHL-spelare som andra NHL-lag inte hade möjlighet att gå efter. Efter NHL:s protester fick frågan avgöras i domstol och rätten dömde i WHA:s favör.
Spelarna hade inga trumfkort att spela ut i förhandlingarna med klubbarna, utöver möjligheten att helt enkelt vägra att signera och spela. free agency eller offer sheets fanns inte. Ursprungligen hade syftet med reserve clause varit att hålla nere lönerna då budgivning med andra klubbar inte var möjligt.
WHA gjorde en stor grej av att man inte avsåg implementera någon reserve clause i sin liga och att man inte skulle ta hänsyn till NHL:s variant. WHA erbjöd helt enkelt en större frihet för spelarna att själva påverka sina karriärer.
Under 70-talet blev därför NHL tvungna att rätta in sig och ligans reserve clause var inte längre en faktor att räkna med. Ligan var tvungna att ge limited och restricted rättigheter till spelare, men det kom att dröja till 1995 och CBA-förhandlingarna innan ligans spelare blev unrestricted free agents fullt ut.
WHA har alltså såväl direkt som indirekt gett oss hela free agency-spektaklet. Med all sannolikhet skulle det ha vuxit fram ändå, framför allt som vi såg en sådan utveckling i andra stora ligor, och ett reserve clause-upplägg skulle med all rimlighet inte överleva i det moderna samhället.
Men kanske skulle ett annat upplägg ha arbetats fram om WHA blev långlivade? Kanske skulle ligan av idag sett fundamentalt annorlunda ut om WHA inte hade tvingat fram avskaffningen av NHL:s reserve clause? Med tanke på hur omfattande olika free agency-frågor är i CBA-förhandlingarna skulle kanske någon eller flera lockouts ha kunnat undvikts?
Tänk om – även om det är ett långsökt scenario – vi inte skulle ha haft free agency idag?
Vandringspris och utmanarbuckla?
Stanley Cup var alltså en titel man kunde utmana om i begynnelsen. Sakta men säkert växte NHL fram som den ledande ligan i Nordamerika och under 20-talet tillät man inte längre andra ligor att utmana om cupen – eller rättare sagt, cupens förvaltare tillät inte längre andra ligor än NHL att utmana om cupen.
Under 40-talet gav sedan förvaltarna bort kontrollen över cupen till NHL som nu, i ordens rätta bemärkelse, kunde styra över vilka som tilläts utmana om cupen. När WHA försökte utmana om Stanley Cup slogs man tillbaka av NHL, men tänk om utmaningen skulle ha gått igenom?
Kanske skulle Stanley Cup än idag kunna vara en buckla man kan utmana om?
Det föreslogs även att NHL-mästarna och WHA-mästarna skulle mötas om rätten att sedan få möta de europeiska mästarna. Det förslaget kom aldrig till frukt, men tänk om exempelvis de svenska mästarna än i dag skulle gå upp mot NHL:s bästa lag för att få fram världens bästa hockeylag?
Under lockouten 04/05 lyftes återigen frågan om huruvida Stanley Cup skulle vara en utmanarbuckla och ett vandringspris. När det inte spelades någon NHL-hockey kom förslaget att andra lag skulle få utmana om Stanley Cup det året. Skulle utmanar-upplägget ligga friskt i minnet – och inte gå så långt tillbaka som till 20-talet – kanske vi skulle kunna ha fått ett amatörlag, ett AHL-lag eller varför inte ett SHL-lag som Stanley Cup-mästare 2005?
Ett NHL utan Gretzky?
Om WHA skulle ha blivit långvariga och aldrig slagit sig samman med NHL skulle NHL mycket väl ha kunnat gå miste om tidernas bästa spelare – och 80-talets New York Islanders skulle kanske vara den sista dynastin.
Det är givetvis Wayne Gretzkys och Edmonton Oilers potentiella frånvaro som skulle ha gett en helt annorlunda NHL-historia.
Då WHA tillät sina lag att signa yngre spelare än vad NHL hade möjlighet att göra högg man på supertalangen Gretzky. Men det var inte Edmonton som roffade åt sig honom – Gretzky skrev nämligen på för Indianapolis Racers. Tillvaron där blev inte lång utan ekonomiska problem tvingade fram en trade till Edmonton efter bara åtta matcher.
I Oilers tog Gretzky fart på allvar och stod för 104 poäng på 72 matcher. Han var en stor del i Oilers avancemang till finalen, men där blev det förlust mot Winnipeg Jets. Det var också den sista säsongen för WHA innan några av lagen klev in i NHL, bland dem Edmonton – som lyckades behålla Gretzky.
Resten är historia – men den kunde ha sett annorlunda ut.
Man kan givetvis ta sig an stora utsvävningar kring ett NHL utan Edmonton och Gretzky. Skulle Mario Lemieux stå ensam på NHL-tronen idag? Skulle Jaromir Jagr vara ansedd som tidernas bästa NHL-spelare? Gordie Howe?
Skulle Islanders dominans kunna hålla i sig ytterligare några år? Hur pass stor inverkan hade WHA:s framväxt i att NHL skakade fram Islanders relativt fort? Hade Calgary dynasti-möjligheter framför sig? Kunde Philadelphia ha vunnit någon titel? Kanske skulle Boston inte ha behövt vänta till 2011 på sin första titel sedan 1972?
Såväl 80-talets som dagens NHL skulle kunna se väsentligt annorlunda ut. Det är ju inte bara Edmonton som klev över till NHL, utan man fick sällskap av Quebec Nordiques (numera Colorado Avalanche), Winnipeg Jets (som idag har blivit Arizona Coyotes) och New England Whalers (sedermera Hartford Whalers och Carolina Hurricanes).
Vad skulle ha hänt med Peter Stastnys flytt till Nordamerika? Var skulle Eric Lindros ha hamnat och hur kunde hans karriär ha sett ut istället? Skulle Peter Forsberg ha gjort sig en karriär i Philadelphia? Var skulle Ron Francis ha blivit en legendar? Var skulle Teemu Selänne ha kommit fram och skulle vi fått se hans makalösa rookieår?
WHA lockade inte bara över ett antal stjärnor – man fick även fram några oerhört stora namn på egen hand. Men vi börjar med en stjärna som man lockade över och konstaterar att NHL-historien kunde ha varit helt avvikande om WHA var mer stabil och/eller långvarig.
Utöver Bobby Hull fick man även över Bernie Parent. Hans WHA-karriär blev bara ettårig innan han vände tillbaka till Philadelphia Flyers och vann Stanley Cup, Conn Smythe Trophy och Vezina Trophy två år i rad. Skulle Flyers och Broad Street Bullies ha blivit så framgångsrika under 70-talet utan Parent?
Gretzky är den största stjärnan som WHA fick fram, men även Mark Messier, Mike Liut, Mike Gartner, Michel Goulet, Rod Langway, Paul Holmgren och Mark Howe inledde alla sina karriärer i WHA.
Det är en ofantlig mängd stjärnglans som NHL kunde ha blivit utan. Hur skulle historien se ut om så var fallet?
WHA tog sikte på Europa
WHA lyckades locka över några stora namn från NHL och fick fram sina egna talanger, men man låg även i framkant när det kom till att locka över spelare från Europa.
Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson kom att bilda en legendarisk kedja med Bobby Hull i Winnipeg och Vaclav Nedomansky blev den första hockeyspelaren att hoppa av från öst till väst. Utöver dem såg vi även Willy Lindström och Kenta Nilsson inleda sina nordamerikanska karriärer i WHA, Leif ”Honken” Holmqvist gjorde sin enda nordamerikanska säsong i WHA och Lars-Erik Sjöberg var mångårig kapten i Jets. Senare blev han även den första icke-nordamerikanen att bli kapten i NHL.
Även NHL började uppmärksamma avtrycken som européerna gjorde i WHA och utmanarligans fokus på Europa anses ha influerat NHL och den sedermera allt större satsningen på europeiska spelare.
Det kom att bli en stor kvalitetsskillnad mellan lagen i WHA, men topplagen höll en god klass. Det spelades inte alltid en allt för stor mängd träningsmatcher mellan WHA och NHL – men det är WHA som har den bättre statistiken.
Edmonton (5-4-0), Quebec (6-1-1), Winnipeg (7-5-2) och New England (9-3-4) var de mest framträdande lagen och WHA:s sammanlagda record landade på 34-22-7.
Flera av lagen hade – över tid eller i alla fall under olika perioder – möjlighet att hävda sig och till och med överträffa somliga NHL-lag. Gudarna ska veta att NHL-lagens kvaliteter varierade kraftigt under 70-talet så ett välmående WHA skulle absolut ha kunnat bli en seriös utmanare.
Skulle ett långvarigt WHA-projekt ha tvingat fram ett helt nytt upplägg kring topphockeyn i Nordamerika? Skulle Stanley Cup i slutändan ha återgått till att bli ett vandringspris där mästarna från NHL och WHA möttes?
Hur skulle inflödet av den europeiska hockeytalangen ha sett ut om WHA inte skulle ha slagit upp portarna som NHL till stor del mest hade gläntat lite på fram till dess?
Hur skulle hockeyhistorien kunnat se ut?
Det är fascinerande att röra sig i resonemangen kring vad som kunde ha hänt. WHA var inte ensamma om att ställas inför ekonomiska utmaningar under kapprustningen, så det går att spekulera vilt om möjliga scenarion.
Var skulle hockeyn i allmänhet och NHL i synnerhet ha tagit vägen om WHA började växa fram som den dominerande ligan? Vad skulle ha hänt om sammanslagningen blev av redan under de första diskussionerna och försöken under tidigt 70-tal?
Kanske är det talande för WHA:s problem att tre av de fyra lagen – Whalers, Nordiques och Jets – som tog klivet över till NHL faktiskt har fått flytta till nya städer. Men tre av de fyra lagen har också vunnit Stanley Cup.
Löneutvecklingen och avskaffandet av NHL:s reserve clause är WHA:s stora arv, men det är inte orimligt att anta att en liknande utveckling skulle ske även utan WHA. Kanske skulle det dock tagit ännu lite längre tid? Vi har ofta sett hur ligan har försökt begränsa och förhindra de stigande lönerna – det har ju exempelvis blivit några lockouter – så kanske skulle de tendenserna ha varit än mer påtagliga genom åren om det inte vore för WHA?
WHA kom att skaka om NHL fundamentalt under en kort och skakig period. Nog kunde effekterna ha blivit så mycket mer omskakande om WHA faktiskt blev ett hållbart och långvarigt projekt?
Hockeyhistorien skulle med all sannolikhet se helt annorlunda ut.
---
Läs även:
What if? – Ray Bourque-traden: ”Tänk om sagoslutet aldrig blivit av?”
Ye Olde Time Hockey: WHA – de första säsongerna
Ye Olde Time Hockey: WHA – de sista åren
I en ny artikelserie tittar vi närmare på några stora händelser och spekulerar om alternativa förlopp. Vi började med Ray Bourques episka avsked i den första delen och sätter nu tänderna i WHA och konkurrensen man gav NHL.
Bakgrunden
I begynnelsen var det flera ligor som utmanade om Stanley Cup. När NHL bildades 1917 började man dominera och vann alla titlar från 1918 till 1924. Men så sent som 1925 var det faktiskt ett WCHL-lag som vann cupen. Victoria Cougars – tränade av legendariska Lester Patrick – besegrade Montreal Canadiens och blev det sista laget utanför NHL att vinna cupen.
1926 gick man än en gång till final, men WHL – som WCHL hade döpts om till – gick under samma år. Kollapsen gjorde att NHL stod utan konkurrens, ty man säkrade upp merparten av spelarna från WHL och skapade tre nya lag för dem – Chicago Blackhawks, Detroit Red Wings och New York Rangers.
Prairie Hockey League växte fram ur spillrorna av WHL, men överlevde enbart två år och ansågs inte ha tillräckligt hög status. NHL var ensam toppliga i Nordamerika och man tillät inte längre andra lag och ligor att utmana om cupen. 1926 blev alltså sista gången som en annan liga kunde utmana om Stanley Cup.
Där och då stod NHL utan konkurrens – fram till 70-talet.
Då växte nämligen WHA – World Hockey Association – fram. Det blev visserligen en skakig tillvaro, men WHA gick upp mot NHL och för första gången på några årtionden kom det alltså fram en utmanare.
Vad skulle ha kunnat hända?
I en strävan att etablera hockey i flera amerikanska och kanadensiska städer grundades WHA under tidigt 70-tal. Lagen anslöt till en kostnad av $25 000 – att jämföra med de $3 miljoner som expansionslagen tvingades betala till NHL 1967 eller Seattles $650 miljoner i expansionskostnad till dagens NHL – och ligan drog igång hösten 1972.
Hela WBA:s existens kom som sagt att bli skakig och redan från det att ligan hade presenterats till det att de första matcherna skulle spelas hade några lag tvingats flytta.
Tolv lag – bland annat Quebec Nordiques, Winnipeg Jets, New England Whalers och Alberta Oilers – inledde säsongen 72/73. Whalers tog hem mästerskapet Avco World Trophy – sponsornamnet gjorde WHA till den första stora ligan i Nordamerika med ett sponsornamn för sin mästarbuckla – under debutåret, men det var Houston Aeros och Winnipeg Jets som kom att dominera WHA.
Aeros var i tre finaler och vann två titlar. Jets var snäppet bättre med fem finaler och tre titlar.
Men WHA blev inte någon långvarig utmanare. En sammanslagning av ligorna blev tidigt ett hett diskussionsämne, men relationen mellan ligorna var ofta ansträngd och rättsliga åtgärder kunde krävas för att stilla meningsskiljaktigheter.
Några lag var slagkraftiga, men som helhet hade WHA problem – i synnerhet ekonomiska sådana. Lag fick både flyttas och läggas ner innan ligan också upplöstes 1979. Fyra av de sex lag som genomförde säsongen 78/79 – Edmonton Oilers (tidigare Alberta), New England Whalers, Quebec Nordiques och Winnipeg Jets – klev in i NHL och utökade ligan till 21 lag.
Men vad kunde ha hänt om WHA faktiskt hade blivit en långsiktigt stabil utmanare till NHL? Eller i alla fall om man skulle ha överlevt längre?
WHA trissade upp lönerna
Nu är det inte mycket som tyder på att WHA faktiskt hade förutsättningarna för att köra vidare, så sammanslagningen vad förmodligen direkt nödvändig. Men låt oss spekulera och resonera kring effekterna av ett välmående WHA och hur lite hälsosam (?) konkurrens kunde ha påverkat NHL.
I det stora hela är förmodligen WHA ett mer eller mindre obetydligt inslag i hockeyhistorien, men man spelade en massiv roll i en inte helt obetydlig detalj för NHL – lönerna.
WHA satte stor press på NHL ur flera aspekter. Man signade 18-åringar som ännu inte hade blivit draftade av NHL och fick indirekt påverkan över NHL:s samarbetsavtal med de kanadensiska juniorligorna. Canadian Amateur Hockey Association (CAHA) använde WHA för att få NHL att kompensera juniorligorna bättre och NHL hade inte längre monopol på spelarmarknaden.
Enkelt sammanfattat trissade WHA upp lönerna. Man betalade attraktiva summor till såväl etablerade stjärnor som unga talanger och det illustreras tydligast genom Bobby Hull. Under slutet av 60-talet och början på 70-talet stod han på toppen av sin karriär. Han var NHL:s bästa målskytt och hade blivit utsedd till MVP vid ett par tillfällen.
När Hull skrev på för WHA-laget Winnipeg Jets 1972 – för den astronomiska summan $2,75 miljoner, på ett tioårskontrakt – skakade det om NHL, där man givetvis protesterade. WHA var fast beslutna om att utmana ligans reserve clause – mer om det begreppet senare – och fick också rätt.
WHA utlovade högre löner och lockade över ett flertal stora namn, utöver Hull.
Löneutvecklingen tog fart och budgivningarna eskalerade. För spelarnas del är det ett avgörande vägskäl i hockeyhistorien, men det pratas också om en eventuellt ohållbar löneutveckling. Utvecklingen och budgivningen stannade av i och med sammanslagningen och NHL återfick sitt monopol över spelarmarknaden, men det får en onekligen att fundera över hur det egentligen kunde ha gått.
Hur pass välrustad var egentligen NHL – där snittlönen 1972 låg på $31 000 jämfört med WHA:s $53 000 – för en utdragen och eskalerande löneutveckling om vi leker med tanken att WHA var välmående? Hur skulle dagens NHL ha sett ut om en eskalerande löneutveckling faktiskt skulle ha sänkt några lag? Tänk om NHL skulle ha blivit tvungna att slänga in handduken innan WHA?
Grunderna för free agency
WHA:s stora eftermäle är kampen mot – och sedermera upplösningen av – NHL:s reserve clause. I förlängningen gav det free agency – en stor tillgång för spelarna och ett härligt spektakel för fansen.
Reserve clause var en klausul som gjorde att lagen behöll rättigheterna för spelare även när deras kontrakt hade gått ut. Först när lagen bytte bort rättigheterna eller släppte spelaren var man fri att hitta en ny klubb. Lagen satt alltså på all makt.
Först under mitten av 70-talet blev MLB den första stora ligan med free agency, efter att spelare hade tagit strid mot reserve clause-upplägget 1969. Under samma period togs de första stapplande stegen mot free agency även i NHL, när WHA började utmana NHL.
WHA ignorerade kort och gott NHL:s reserve clause och signade upp NHL-spelare som andra NHL-lag inte hade möjlighet att gå efter. Efter NHL:s protester fick frågan avgöras i domstol och rätten dömde i WHA:s favör.
Spelarna hade inga trumfkort att spela ut i förhandlingarna med klubbarna, utöver möjligheten att helt enkelt vägra att signera och spela. free agency eller offer sheets fanns inte. Ursprungligen hade syftet med reserve clause varit att hålla nere lönerna då budgivning med andra klubbar inte var möjligt.
WHA gjorde en stor grej av att man inte avsåg implementera någon reserve clause i sin liga och att man inte skulle ta hänsyn till NHL:s variant. WHA erbjöd helt enkelt en större frihet för spelarna att själva påverka sina karriärer.
Under 70-talet blev därför NHL tvungna att rätta in sig och ligans reserve clause var inte längre en faktor att räkna med. Ligan var tvungna att ge limited och restricted rättigheter till spelare, men det kom att dröja till 1995 och CBA-förhandlingarna innan ligans spelare blev unrestricted free agents fullt ut.
WHA har alltså såväl direkt som indirekt gett oss hela free agency-spektaklet. Med all sannolikhet skulle det ha vuxit fram ändå, framför allt som vi såg en sådan utveckling i andra stora ligor, och ett reserve clause-upplägg skulle med all rimlighet inte överleva i det moderna samhället.
Men kanske skulle ett annat upplägg ha arbetats fram om WHA blev långlivade? Kanske skulle ligan av idag sett fundamentalt annorlunda ut om WHA inte hade tvingat fram avskaffningen av NHL:s reserve clause? Med tanke på hur omfattande olika free agency-frågor är i CBA-förhandlingarna skulle kanske någon eller flera lockouts ha kunnat undvikts?
Tänk om – även om det är ett långsökt scenario – vi inte skulle ha haft free agency idag?
Vandringspris och utmanarbuckla?
Stanley Cup var alltså en titel man kunde utmana om i begynnelsen. Sakta men säkert växte NHL fram som den ledande ligan i Nordamerika och under 20-talet tillät man inte längre andra ligor att utmana om cupen – eller rättare sagt, cupens förvaltare tillät inte längre andra ligor än NHL att utmana om cupen.
Under 40-talet gav sedan förvaltarna bort kontrollen över cupen till NHL som nu, i ordens rätta bemärkelse, kunde styra över vilka som tilläts utmana om cupen. När WHA försökte utmana om Stanley Cup slogs man tillbaka av NHL, men tänk om utmaningen skulle ha gått igenom?
Kanske skulle Stanley Cup än idag kunna vara en buckla man kan utmana om?
Det föreslogs även att NHL-mästarna och WHA-mästarna skulle mötas om rätten att sedan få möta de europeiska mästarna. Det förslaget kom aldrig till frukt, men tänk om exempelvis de svenska mästarna än i dag skulle gå upp mot NHL:s bästa lag för att få fram världens bästa hockeylag?
Under lockouten 04/05 lyftes återigen frågan om huruvida Stanley Cup skulle vara en utmanarbuckla och ett vandringspris. När det inte spelades någon NHL-hockey kom förslaget att andra lag skulle få utmana om Stanley Cup det året. Skulle utmanar-upplägget ligga friskt i minnet – och inte gå så långt tillbaka som till 20-talet – kanske vi skulle kunna ha fått ett amatörlag, ett AHL-lag eller varför inte ett SHL-lag som Stanley Cup-mästare 2005?
Ett NHL utan Gretzky?
Om WHA skulle ha blivit långvariga och aldrig slagit sig samman med NHL skulle NHL mycket väl ha kunnat gå miste om tidernas bästa spelare – och 80-talets New York Islanders skulle kanske vara den sista dynastin.
Det är givetvis Wayne Gretzkys och Edmonton Oilers potentiella frånvaro som skulle ha gett en helt annorlunda NHL-historia.
Då WHA tillät sina lag att signa yngre spelare än vad NHL hade möjlighet att göra högg man på supertalangen Gretzky. Men det var inte Edmonton som roffade åt sig honom – Gretzky skrev nämligen på för Indianapolis Racers. Tillvaron där blev inte lång utan ekonomiska problem tvingade fram en trade till Edmonton efter bara åtta matcher.
I Oilers tog Gretzky fart på allvar och stod för 104 poäng på 72 matcher. Han var en stor del i Oilers avancemang till finalen, men där blev det förlust mot Winnipeg Jets. Det var också den sista säsongen för WHA innan några av lagen klev in i NHL, bland dem Edmonton – som lyckades behålla Gretzky.
Resten är historia – men den kunde ha sett annorlunda ut.
Man kan givetvis ta sig an stora utsvävningar kring ett NHL utan Edmonton och Gretzky. Skulle Mario Lemieux stå ensam på NHL-tronen idag? Skulle Jaromir Jagr vara ansedd som tidernas bästa NHL-spelare? Gordie Howe?
Skulle Islanders dominans kunna hålla i sig ytterligare några år? Hur pass stor inverkan hade WHA:s framväxt i att NHL skakade fram Islanders relativt fort? Hade Calgary dynasti-möjligheter framför sig? Kunde Philadelphia ha vunnit någon titel? Kanske skulle Boston inte ha behövt vänta till 2011 på sin första titel sedan 1972?
Såväl 80-talets som dagens NHL skulle kunna se väsentligt annorlunda ut. Det är ju inte bara Edmonton som klev över till NHL, utan man fick sällskap av Quebec Nordiques (numera Colorado Avalanche), Winnipeg Jets (som idag har blivit Arizona Coyotes) och New England Whalers (sedermera Hartford Whalers och Carolina Hurricanes).
Vad skulle ha hänt med Peter Stastnys flytt till Nordamerika? Var skulle Eric Lindros ha hamnat och hur kunde hans karriär ha sett ut istället? Skulle Peter Forsberg ha gjort sig en karriär i Philadelphia? Var skulle Ron Francis ha blivit en legendar? Var skulle Teemu Selänne ha kommit fram och skulle vi fått se hans makalösa rookieår?
WHA lockade inte bara över ett antal stjärnor – man fick även fram några oerhört stora namn på egen hand. Men vi börjar med en stjärna som man lockade över och konstaterar att NHL-historien kunde ha varit helt avvikande om WHA var mer stabil och/eller långvarig.
Utöver Bobby Hull fick man även över Bernie Parent. Hans WHA-karriär blev bara ettårig innan han vände tillbaka till Philadelphia Flyers och vann Stanley Cup, Conn Smythe Trophy och Vezina Trophy två år i rad. Skulle Flyers och Broad Street Bullies ha blivit så framgångsrika under 70-talet utan Parent?
Gretzky är den största stjärnan som WHA fick fram, men även Mark Messier, Mike Liut, Mike Gartner, Michel Goulet, Rod Langway, Paul Holmgren och Mark Howe inledde alla sina karriärer i WHA.
Det är en ofantlig mängd stjärnglans som NHL kunde ha blivit utan. Hur skulle historien se ut om så var fallet?
WHA tog sikte på Europa
WHA lyckades locka över några stora namn från NHL och fick fram sina egna talanger, men man låg även i framkant när det kom till att locka över spelare från Europa.
Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson kom att bilda en legendarisk kedja med Bobby Hull i Winnipeg och Vaclav Nedomansky blev den första hockeyspelaren att hoppa av från öst till väst. Utöver dem såg vi även Willy Lindström och Kenta Nilsson inleda sina nordamerikanska karriärer i WHA, Leif ”Honken” Holmqvist gjorde sin enda nordamerikanska säsong i WHA och Lars-Erik Sjöberg var mångårig kapten i Jets. Senare blev han även den första icke-nordamerikanen att bli kapten i NHL.
Även NHL började uppmärksamma avtrycken som européerna gjorde i WHA och utmanarligans fokus på Europa anses ha influerat NHL och den sedermera allt större satsningen på europeiska spelare.
Det kom att bli en stor kvalitetsskillnad mellan lagen i WHA, men topplagen höll en god klass. Det spelades inte alltid en allt för stor mängd träningsmatcher mellan WHA och NHL – men det är WHA som har den bättre statistiken.
Edmonton (5-4-0), Quebec (6-1-1), Winnipeg (7-5-2) och New England (9-3-4) var de mest framträdande lagen och WHA:s sammanlagda record landade på 34-22-7.
Flera av lagen hade – över tid eller i alla fall under olika perioder – möjlighet att hävda sig och till och med överträffa somliga NHL-lag. Gudarna ska veta att NHL-lagens kvaliteter varierade kraftigt under 70-talet så ett välmående WHA skulle absolut ha kunnat bli en seriös utmanare.
Skulle ett långvarigt WHA-projekt ha tvingat fram ett helt nytt upplägg kring topphockeyn i Nordamerika? Skulle Stanley Cup i slutändan ha återgått till att bli ett vandringspris där mästarna från NHL och WHA möttes?
Hur skulle inflödet av den europeiska hockeytalangen ha sett ut om WHA inte skulle ha slagit upp portarna som NHL till stor del mest hade gläntat lite på fram till dess?
Hur skulle hockeyhistorien kunnat se ut?
Det är fascinerande att röra sig i resonemangen kring vad som kunde ha hänt. WHA var inte ensamma om att ställas inför ekonomiska utmaningar under kapprustningen, så det går att spekulera vilt om möjliga scenarion.
Var skulle hockeyn i allmänhet och NHL i synnerhet ha tagit vägen om WHA började växa fram som den dominerande ligan? Vad skulle ha hänt om sammanslagningen blev av redan under de första diskussionerna och försöken under tidigt 70-tal?
Kanske är det talande för WHA:s problem att tre av de fyra lagen – Whalers, Nordiques och Jets – som tog klivet över till NHL faktiskt har fått flytta till nya städer. Men tre av de fyra lagen har också vunnit Stanley Cup.
Löneutvecklingen och avskaffandet av NHL:s reserve clause är WHA:s stora arv, men det är inte orimligt att anta att en liknande utveckling skulle ske även utan WHA. Kanske skulle det dock tagit ännu lite längre tid? Vi har ofta sett hur ligan har försökt begränsa och förhindra de stigande lönerna – det har ju exempelvis blivit några lockouter – så kanske skulle de tendenserna ha varit än mer påtagliga genom åren om det inte vore för WHA?
WHA kom att skaka om NHL fundamentalt under en kort och skakig period. Nog kunde effekterna ha blivit så mycket mer omskakande om WHA faktiskt blev ett hållbart och långvarigt projekt?
Hockeyhistorien skulle med all sannolikhet se helt annorlunda ut.
---
Läs även:
What if? – Ray Bourque-traden: ”Tänk om sagoslutet aldrig blivit av?”
Ye Olde Time Hockey: WHA – de första säsongerna
Ye Olde Time Hockey: WHA – de sista åren
