Detroits storhetstid är över för den här gången och det blir allt tydligare att NHL och NHLPA kommer drabba samman när det är dags för ett nytt CBA-avtal.
New Jersey Devils Stanley Cup för tredje gången
New Jersey visar med sin tredje titel på nio säsonger att Detroit inte på något sätt är helt dominerande i NHL men eftersom många journalister och motståndarfans föraktar Devils defensiva spelstil får laget inte den ”cred” laget förtjänar.
Den här säsongen var det nära att NHL skulle tappat lag eftersom Pittsburgh, Ottawa och Buffalo alla tre var nära att gå i konkurs. Pittburgh klarade av att hålla sig flytande genom att fortsätta att sälja sina bästa spelare samtidigt som Mario Lemieux och de övriga ägarna gjorde allt för att minska kostnaderna. Buffalo tvingades gå till domstol för att hindra att fordringsägare som inte fått betalt begärde laget i konkurs innan laget sålts till affärsmannen Tom Golisano från New York. Ottawa tvingades precis som Buffalo söka domstolsskydd för att inte tvingas gå i konkurs, ägaren Tom Bryden försökte på alla sätt rädda laget och sig själv från konkurs och samtidigt vara kvar som ägare av laget men efter säsongen tvingades han sälja till Eugene Melnyk.
I Rangers fick Islanderslegenden Bryan Trottier ansvaret för att som headcoach föra tillbaka Rangers till slutspelet efter missar fem år i rad. Trottier som tidigare bara varit ass. coach pallade inte av trycket och när Rangers i princip var borta från slutspelet sparkades han av Glen Sather som ställde sig själv i båset under resten av säsongen. På andra sidan Hudsonfloden blev Pat Burns ny coach för New Jersey och i Detroit tog Dave Lewis över som headcoach efter Scotty Bowman som slutat efter sin nionde Stanley Cup vinst. Ken Hitchcock tog över som coach i Philadelphia efter Bill Barber som fick sparken efter Flyers misslyckade slutspel.
Under sommaren hade flera tunga namn bytt lag eftersom de var FA, Adam Oates gick till Anaheim, Ed Belfour till Toronto och Bill Guerin till Dallas. New Jersey och Anaheim stod för sommarens blockbuster när Petr Sykora, Igor Pohanka, Mike Commodore och Jean-Francois Damphousse lämnade New Jersey som istället fick Jeff Friesen, Oleg Tverdovsky och Maxim Balmochnykh. Calgary tvingades trada Marc Savard men om de väntat lite hade de kunnat behålla Savard eftersom coachen Greg Gilbert som inte kom överens med Savard fick sparken bara två veckor efter att Savard tradats till Atlanta. Som Gilbert ersättare anställdes Darryl Sutter som efter säsongen även tog över som GM när Craig Button inte fick förlängt kontrakt.
NHL oroade sig för det sjunkande antalet gjorda mål och diskussionerna om hur man skulle få bort ”Neutral Zone Trap” blev allt intensivare och dessutom försökte NHL strama upp regeltolkningarna angående hakningar, interference och holding utan synligt resultat.
I oktober passerade Patrick Roy legenden Terry Sawchuk även när det gällde spelade matcher i NHL när han ställde sig mellan stolparna för 972:a gången (exklusive Stanley Cup). Samma månad blev Ron Tugnutt historisk när han spelade för sitt åttonde lag i NHL (Quebec, Edmonton, Anaheim, Montreal, Ottawa, Pittsburgh, Columbus & Dallas) och den 15:e november blev Dave Andreychuk NHL:s bäste målskytt någonsin i Powerplay när han slog in sitt 250:e mål i PP och slog Phil Espositos gamla rekord. Dave Andreychuk är fortfarande etta genom tiderna med sina 274 mål i PP, närmaste aktiva spelare (innan säsongen 2017–18 startar) är Jagr som behöver 55 PP-mål och Ovechkin som behöver 62 för att tangera rekordet.
Rangers stjärnmålvakt Mike Richter hade en händelserik säsong, först vann han sin 300:e match i laget (bäst i Rangers genom tiderna) men sedan råkade han illa ut. Richter som drabbades av en hjärnskakning i slutet av den föregående säsongen fick en ny när han fick Todd Marchants klubba i huvudet och Richter missade resten av säsongen och under sommaren 2003 meddelade han att han slutade. Efter 24 matcher sparkade San Jose sin coach Darryl Sutter och efter en match coachad av en assisterande coach blev Ron Wilson lagets sjätte coach genom tiderna, Sutter blev lite senare samma säsong Calgary Flames nye coach.
Den 8 januari höll både Chicagos målvakt Michael Leighton och Phoenix målvakt Zac Bierk nollan när lagen möttes, det var första och hittills enda gången som båda målvakterna i en match höll nollan för första gången i NHL. En vecka senare gjorde St. Louis tre mål med en man mindre på isen när laget besegrade Phoenix med 4–1. De båda kanadensiska lagen Vancouver och Ottawa rivstartade säsongen och efter halva serien ledde lagen var sin Conference. Säsongen blev en riktig ”Coach Killer” Tio av coacherna som startade säsongen fick sparken innan säsongen officiellt slutade den 1 juli. I december försvann Darryl Sutter (San Jose), Greg Gilbert (Calgary), Bob Hartley (Colorado) och Curt Fraser (Atlanta), i januari fick Dave King (Columbus), Michel Therrien (Montreal) och Bryan Trottier (Rangers) sparken. Robbie Ftorek (Boston), Rick Kehoe (Pittsburgh), Mike O'Connell som var tillfällig coach i Boston och Peter Laviolette (Islanders) fick lämna sina jobb i slutet av säsongen.
Det var inte bara många coacher som fick sparken det var dessutom ovanligt många trader den är säsongen, i januari skedde 12 trader där bland annat Claude Lemieux, Niklas Sundström och Sandis Ozolinsh fick byta lag. I februari skedde 11 trader och en var en blockbuster som skickade Alex Kovalev Janne Laukkanen, Mike Wilson och Dan LaCouture till Rangers samtidigt som Mikael Samuelsson, Rico Fata, Joel Bouchard och Richard Lintner gick till Pittsburgh. Trading deadline var den 11 mars och då skedde 22 trader och före den 11:e mars skedde 17 trader. Bland spelarna som fick byta lag i mars hittar man: Dimitri Yushkevitch, Oleg Petrov, Owen Nolan, Brad Boyes, Bryan Marchment, Glen Wesley, Danny Briere, Chris Gratton, Tony Amonte, Richard Smehlik, Stu Barnes, Brad May, Lyle Odelein, Shean Donovan, Sergei Berezin, Chris Osgood, Rob Niedermyer, Doug Gilmour, Phil Housley, Marc Bergevin, Janne Niinima, Steve Thomas, Bryan Smolinski, Tim Gleason, Anson Carter, Valeri Bure, Matthieu Schneider, Radek Dvorak, Sean Avery, Radim Vrbata och Wayne Primeau.
Den 11 januari gjorde Jaromir Jagr sju poäng (3 mål + 4 assist) när Washington slog Florida med 12-2 och den 20 januari spelade Patrick Roy sin 1000:e match i NHL (förste målvakten som nådde den drömgränsen). Den 12 februari vann Anaheim sin tionde raka match med uddamålet och slog därmed det gamla rekordet på nio raka vinster med uddamålet som sattes av Ottawa Senators säsongen 1926-27. Den 1 mars blev Nashvilles coach Barry Trotz den coach som coachat ett expansionslag i flest matcher sedan lagets första säsong när han coachade sin 392:a match i NHL (han har fortfarande rekordet som nu är uppe i oslagbara 1196 matcher). Den 4 april blev Columbus målvakt Marc Denis den målvakt som spelat flest minuter under en säsong när han passerade Martin Brodeurs rekord från 1995-96. Denis 4511 minuter slogs redan under den kommande säsongen men det är bara 2 målvakter som spelat fler minuter under en säsong än Denis.
Två kanadensiska lag stack upp den här säsongen, dels Ottawa Senators vars 113 poäng till och med var bäst i serien och dels Vancouver Canucks som blev tvåa i sin division med 104 poäng. Den största överraskningen var Tampa Bay som många tippade i botten av NHL men Tampa vann Southeast division och tog sig till slutspelet för första gången på sju år. Förutom de båda kanadensiska lagen var det Dallas (111), Detroit (110), New Jersey (108), Philadelphia (107) och Colorado (105) som hade över 100 poäng. Det enda laget av de som vann sin division som inte hade minst 100 poäng var som vanligt segraren i Southeast division där Tampa Bay var bäst med 93 poäng.
Carolina var ligans sämsta lag med 61 poäng och för att ta sig till slutspelet krävdes det 83 poäng. Att Carolina kom sist i serien efter att laget den föregående säsongen tagit sig till Stanley Cupfinalen var något som inte hänt sedan Montreal Canadiens kom sist i NHL 1925-26 året efter de förlorat Stanley Cupfinalen mot Victoria Cougars. San Jose Sharks som många tippade i toppen av Pacific var tillsammans med NY Rangers säsongens stora negativa överraskning och San Jose rensade rejält bland både spelare och ledare, bland de som fick gå var lagets GM Dean Lombardi.
Det blev dubbelt svenskt i toppen av poängligan, Peter Forsberg vann med 29 mål och 106 poäng medan Markus Näslund blev tvåa med 48 mål och 104 poäng. Bostons unge stjärncenter Joe Thornton la beslag på tredjeplatsen med sina 101 poäng. Forsbergs kedjekamrat Milan Hejduk som nådde 50 mål precis var ensam om den bedriften den här säsongen. Dallas målvakt Marty Turco steg fram som den store utmanaren till Martin Brodeur nu när Dominik Hasek och Patrick Roy antingen slutat eller var på väg att lägga av men Minnesotas målvaktsduo Dwayne Roloson och Manny Fernandez innebar något nytt (eller nygammalt för Islanders hade duon Chico Resch och Billy Smith under början av lagets storhetstid) , två jämnbra målvakter istället för en klar förstemålvakt fungerade utmärkt och Minnesota tog sig till slutspelet för första gången.
I öst slog ettan Ottawa ut NY Islanders med 4–1 i matcher, efter att Islanders målvakt Garth Snow hållit nollan i den första matchen replikerade Patrik Lalime med en egen nolla i den andra matchen. Den tredje matchen avgjordes inte förrän efter 2:25 av den andra övertiden då Todd White gjorde 3–2 till Ottawa, match 4 och 5 vann Ottawa ganska enkelt. Andraseedade New Jersey slog ut Boston med 4–1 i matcher efter två hållna nollor av Martin Brodeur och fem mål av Jaime Langenbrunner. Tredjeseedade Tampa Bay slog ut Washington med 4–2 i matcher men Caps ledde serien med 2–0 i matcher innan Tampa Bay lyckades vända och vinna. Tampa Bay vann två av matcher efter förlängning och den sjätte matchen krävde spel i drygt 100 minuter innan Martin St. Louis gav Tampa segern med sitt 2–1 mål efter 4:03 i den tredje övertidsperioden.
Serien mellan Philadelphia och Toronto krävde tre övertidsmatcher innan Philadelphia gick vidare med 4–3 i matcher. Toronto vann den tredje matchen efter att Tomas Kaberle avgjort med sitt andra mål i matchen efter 7:20 av den andra övertidsperioden. Flyers vann den fjärde matchen tack vare Mark Recchis mål efter 13:54 av den tredje övertidsperioden, målet kom på Flyers 75:e skott på mål. Toronto kvitterade till 3–3 i matcher efter att Travis Green gjort mål efter 10:51 av den andra övertidsperioden men mycket tack vare Mark Recchi som gjorde 2 mål och 1 assist så vann Flyers den sjunde och avgörande matchen med 6–1. I den andra omgången slog Ottawa ut Philadelphia med 4–2 i matcher efter att Flyers anfallsspel haft det tungt, Flyers vann två matcher tack vare att målvakten Roman Cechmanek höll nollan. Även om det krävdes övertid i två av matcherna så vann New Jersey ganska enkelt över Tampa Bay med 4–1 i matcher, Jaime Langenbrunner fortsatte göra viktiga mål och han avgjorde den andra matchen på övertid. New Jersey vann den femte matchen med 2–1 efter att Grant Marshall gjort mål efter 11:12 av den tredje övertidsperioden.
I väst slog Dallas efter visst besvär ut Edmonton med 4–2 i matcher, Sergei Zubov gjorde två mål och Mike Modano ett i den sjätte matchen som Dallas vann med 3–2. Tvåan Detroit sveptes mycket överraskande av Anaheim som vann både den första och den fjärde matchen efter övertid. Paul Kariya gav Anaheim ledningen med 1–0 i matcher efter sitt 2–1 mål 3:18 in på den tredje övertidsperioden men Detroit trodde de vunnit när Luc Robitaille sköt en skott i den första övertidsperioden som tog i både ribban och stolpen men efter en videokontroll stod det klart att pucken aldrig passerade mållinjen. Den fjärde matchen avgjordes när Steve Rucchin gjorde mål efter 6:53 av den första övertidsperioden.
Minnesota slog ut Colorado med 4–3 i matcher efter att laget legat under med 1–3 i matcher efter tre raka segrar för Colorado. Minnesota vann de avslutande matcher på förlängning efter att Richard Park och Andrew Brunette avgjort var sin match. Den sjunde matchen i serien var också Patrick Roys sista match i NHL/Stanley Cup. Det krävdes sju matcher även mellan fyran Vancouver och femman St. Louis men inga av dem krävde övertid, Vancouver gick vidare med 4–3 i matcher trots underläge 1–3 efter fyra matcher.
I den andra omgången fortsatte överraskningarna i väst sjätterankade Minnesota slog ut Vancouver efter att på nytt ha vänt ett underläge 1–3 till seger med 4–3 i matcher, de första fyra matcherna var jämna och Vancouver vann två av dem på övertid men Minnesota var betydligt bättre än Canucks i den avslutande tre matcherna. I den andra serien slog sjundeseedade Anaheim ut Dallas med 4–2 i matcher och den första matchen är den fjärde längsta matchen som spelats i Stanley Cup historien, det dröjde tills den 48:e sekunden av den femte övertidsperioden innan Petr Sykora gav Anaheim vinsten med 4–3. Även den andra matchen gick till övertid och även den vann Anaheim och Petr Sykora fortsatte göra poäng genom att ha assist på Anaheims samtliga tre mål i matchen. Målvakten Jean-Sebastien Giguere var annars den största anledningen till Anaheims succé i slutspelet.
I den östra Conferencefinalen vann Ottawa den första matchen på övertid, i den tredje höll Martin Brodeur nollan och när Ottawa kvitterade till 3–3 i matcher efter att man legat under med 1–3 i matcher var Jason Spezza hjälten i match 5 medan Chris Phillips avgjorde den sjätte matchen på övertid. I den sjunde matchen steg Jaime Langenbrunner fram igen och gjorde två mål när New Jersey vann med 3–2 tack vare ett sent mål av Jeff Friesen. Efter att Ottawa förlorat uttryckte flera a spelarna sorg över att de inte lyckades gå hela vägen för Roger Neilson som verkligen kämoade för stt liv. I väst möttes sjundeseedade Anaheim sjätteseedade Minnesota och Minnesota lyckades bara göra ett mål på slutspelets gigant J-S Giguere under seriens fyra matcher, bland utespelarna var det återigen Sykora plus Paul Kariya och Adam Oates som spelade de mest framträdande rollerna.
Målvakterna kom att spela huvudrollen även i Stanley Cupfinalen eftersom antingen Brodeur eller Giguere höll nollan i fyra av de sju matcherna. I finalen måste man säga att Brodeur vann målvaktskampen eftersom han höll nollan i match 1, 2 och 7. För första gången sedan 1965 och tredje gången någonsin så vann hemmalaget alla matcherna, Anaheim vann match tre med 3–2 efter att Ruslan Salei avgjort efter 6:58 av övertiden och den fjärde matchen med 1–0 efter att Steve Thomas avgjort 39 sekunder in på övertiden. New Jersey vann den femte matchen med 6–3 efter två mål av Langenbrunner och Anaheim den sjätte med 5–2 efter två mål av Rucchin. De övrig tre matcherna vann New Jersey eller Martin Brodeur med 3–0. Jaime Langenbrunner vann slutspelets poängliga efter 11 mål och 18 poäng före Scott Niedermayer som hade lika många poäng. Giguere fick Conn Smythe Trophy och även om han var fullständigt lysande i semifinalen mot Minnesota så kan man ifrågasätta valet eftersom han och Brodeur var så lika eller vad sägs om 1,62 och 1,65 i GAA, ,945 och ,934 i räddningsprocent och 5 respektive 7 shutouts var. Det som fällde Brodeur var att både Langenbrunner och Niedermayer hade spelat så bra under slutspelet.
Stora svenska framgångar under säsongen ledde till att flera svenskar blev belönade med olika priser, Peter Forsberg vann Art Ross och Hart, Markus Näslund som snöpligt föll på mållinjen i poängligan fick nöja sig med Lester B. Pearson medan Nicklas Lidström tog hem sin tredje raka Norris Trophy. Calder gick överraskande till St. Louis defensive back Barret Jackman, Jere Lehtinen vann sin tredje och sista Selke medan Alexander Mogilny fick ta emot Lady Byng. Tjecken Milan Hejduk vann Rocket Richard medan Minnesotas coach Jacques Lemaire tog hem Jack Adams. Ottawa Senators blev det elfte laget sedan tillkomsten av priset som belönades med Presidents' Trophy och bland målvakterna vann Martin Brodeur Vezina och han fick dela Bill Jennings med Philadelphias duo Roman Cechmanek och Robert Esche medan J_S Giguere som sagt vann Conn Smythe.
Det här årets draft som av många kallas den bästa genom tiderna hölls i Nashville och precis som förra året vann Florida Panthers draftlotteriet och fick första valet. På draftdagen bestämde sig Florida för att trada förstavalet plus val #73 till Pittsburgh i utbyte mot val #3 och #55 plus Mikael Samuelsson. Pittsburgh valde Marc-Andre Fleury med det första valet och Carolina som skull haft första valet fick Eric Staal som de hade valt även om de fått väja först. Andra spelare som gick i första rundan: Nathan Horton, Nikolay Zherdev, Thimas Vanek, Milan Michalek, Ryan Suter, Braydon Coburn, Dion Phaneuf, Andrei Kostitsyn, Jeff Carter, Dustin Brown, Keith Seabrook, Robert Nilsson, Zach Parise, Eric Fehr, Ryan Getzlaf, Brent Burns, Mrt Stuart, Ryan Kesler, Mike Richards, Brian Boyle, Corey Perry och Patrick Eaves.
I senare rundor valdes bland annat de här spelarna: Loui Eriksson, Patrice Bergeron, Shea Weber, Corey Crawford, Patrick O'Sullivan, Jeremy Colliton, Maxim Lapierre, David Backes, Jimmy Howard, Clarke MacArthur, Paul Bissonnette, Kyle Quincey, Lee Stempniak, Nigel Dawes, John Mitchell, Brad Richardson, Nate Thompson, Drew Miller, Joe Pavleski, Jay Rosehill, Tobias Enström, Dustin Byfuglien, Matt Moulson, Tanner Glass, Jaroslav Halak och Brian Elliott. Det här året draftades bara 108 européer däribland 30 ryssar, 18 tjecker och 17 svenskar.
2003 valdes Pat LaFontaine och Grant Fuhr in som spelare i Hockey Hall of Fame (Fuhr blev då den förste färgade medlemmen) samtidigt som Detroits ägare Mike Ilitch och juniorlagscoachen Brian ”Killer” Kilrea valdes in som Builders.
Blixten slog ned i Florida och Tampa Bay Lightning vann Stanley Cup
Ännu ett kontroversiellt domslut i en målsituation i en Stanley Cupfinal gör fans i Calgary och Canada förbannade och övertygade om att NHL favoriserade motståndarna Tampa Bay.
I Montreal fick Claude Julien som utsetts till Michel Therriens ersättare som coach under våren en ny chef när Habslegenden Bob Gainey blev ny GM. Redan nu ett år före att avtalet mellan NHL och NHLPA gick ut började det viskas om en väntad storkonflikt eftersom varken Gary Bettman eller NHLPA:s Bob Goodenow verkade speciellt villiga att ens börja diskutera det nya avtalet. Colorado satsade stenhårt och signade både Paul Kariya och Teemu Selänne bara dagar efter att deras kontrakt gått ut. Detroit signade Dallas tidigare stjärnback Derian Hatcher och bara några dagar senare meddelade Dominik Hasek att han skulle återvända till Detroit och NHL för den kommande säsongen efter ett års uppehåll.
Redan i maj utsåg San Jose den gamle stjärnbacken Doug Wilson till ny GM efter att Dean Lombardi fått sparken. Roger Neilson avled den 21 juni och hyllades av hela hockeyvärlden som den innovatör (och provkatör) han var under hela sin karriär. Neilson var bland annat först med att se samtliga matcher i efterhand på video och fick därför smeknamnet Captain Video. Under tiden som juniorcoach lät han den store backen Ron Stackhouse ställa sig i målet om motståndarna fick straff varpå Stackhouse åkte ut ur målet och tacklade straffläggaren innan denne ens passerat blålinjen. Av förklarliga skäl införde både juniorligorna och NHL nya regler som förbjöd utespelare att ställa sig i målet vid straffläggning efter den säsongen.
Den 22 juli inträffar något så sällsynt som en trade med tre lag inblandade: Mike Sillinger hamnade i Phoenix, Darryl Sydor i Columbus och Dallas fick Teppo Numminen och ett val i andrarundan 2004. Andra spelare som bytte lag som FA var Luc Robitaille som gick till LA Kings, Igor Larionov som gick till New Jersey, Sergei Fedorov som gick till Anaheim, Vinny Prospal som också gick till Anaheim, Felix Potvin som gick till Boston och Martin Rucinsky som gick till Rangers.
Precis före säsongsstarten körde Atlanta Thrashers unga stjärna Dany Heatley av vägen med sin Ferrari och hans passagerare lagkamraten Dan Snyder dog. Heatley blev svårt skadad och han dömdes senare till tre års fängelse villkorligt för ”second-degree vehicular homicide” och fortkörning. Heatleys skador är så allvarliga att han missar drygt halva säsongen och han gjorde inte comeback förrän i januari 2004. I St. Louis slutade Chris Pronger som lagkapten och Al MacInnis blev laget nye lagkapten.
NHL förändrade spelschemat en del så att lagen spelade fler matcher dels inom divisionen (6 istället för 5) och Conferencen (4 istället för 3) och det innebar att lagen inte längre mötte lagen i den andra Conferencen både hemma och borta. Efter ett års uppehåll återvände NHL till Europa där Toronto Maple Leafs höll sitt träningsläger och spelade tre matcher mot Jokerit, Djurgården och Färjestad innan säsongen startade i Nordamerika.
Den 22 november spelades det första utomhusmatchen genom tiderna i NHL när Edmonton Oilers tog emot Montreal Canadiens i Heritage Classic, inspirationen hade Oilers tagit från NCAA där ”Cold War” mellan University of Michigan och Michigan State University 2001 drog drygt 75000 åskådare till footballsarenan Spartan Stadium i East Lansing, bland spelarna som fanns på isen 2001 fanns Duncan Keith, Mike Komisarek, Mike Cammalleri och Ryan Miller. Det tog drygt ett år för Oilers att övertyga NHL och matchen spelades för att fira att det var 25 år sedan Oilers debuterade i NHL och 20 år sedan laget vann sin första Stanley Cup. Matchen och matchen mellan lagens alumni (oldtimers) blev en enorm succé både när det gäller TV-tittare (näst största antalet TV-tittare på en seriematch i NHL genom tiderna) och publik (57167) trots att det var fruktansvärt kallt (drygt -30 °C om man räknar in vindpåverkan). Matchen slutade 4-3 till Montreal efter att Richard Zednik gjort Habs första och sista mål, jag tror att alla har sett bilden på Montreals målvakt Jose Theodore med en stickad mössa över masken/hjälmen. Bilden på Theodore startade en enorm efterfrågan på stickade mössor med de olika NHL-lagen logo på, innan hade det mest funnits olika varianter på kepsar men nu ville de unga fansen hellre ha en mössa.
I november tradade Pittsburgh sin sista stjärna Martin Straka till LA Kings och fick tillbaka Martin Strbak och Sergei Anshakov. Tidigare i månaden hade San Jose valt att trada Miikka Kiprusoff som inte kunde konkurrera ut Evgeni Nabokov och Anaheim trodde att hans landsman Vesa Toskala var minst lika bra som Kiprusoff. Kiprusoff gjorde dundersuccé i Flames som var en av säsongens positiva överraskningar tillsammans med framförallt Tampa Bay Lightning. Säsongens förhandsfavoriter Ottawa och Colorado har det båda tyngre än väntat och framförallt Avs nyförvärv Selänne och Kariya är stora besvikelser. När Tampa Bay några dagar efter julafton slog Boston med 4–2 gjorde laget tre av målen med en man mindre på isen.
Den 31 december höll Phoenix Coyotes målvakt Brian Boucher nollan mot LA Kings, han höll sedan nollan mot Dallas den 2 januari, mot Carolina den 4 januari, mot Washington den 6 januari och mot Minnesota den 9 januari innan han ”äntligen” släppte in ett mål den 11 januari då Atlantas Randy Robitaille spräckte sviten efter 6:16 av den första perioden. Boucher höll nollan i sammanlagt 332 minuter och 1 sekund (5 hela matcher + 32:01) och slog Montrealmålvakten Bill Durnans moderna NHL-rekord från 1949 med drygt 20 minuter, det riktiga rekordet (som i princip är oslagbart) hålls av Alex Connell som säsongen 1926-27 höll nollan i sex raka matcher (inklusive förlängning som på den tiden spelades i tio minuter oavsett om något lag gjorde mål) och sammanlagt 461 minuter och 29 sekunder.
Den 5 februari insjuknade nästan hela Ottawas lag i magsjuka/influensa under en match mot Toronto, Ottawa ledde med 4–0 innan det började försvinna spelare ut i omklädningsrummet. När matchen var slut fanns 15 spelare i Ottawas bås och flera av dem hade varit ute minst en vända i omklädningsrummet under matchen och till råga på allt elände hade Toronto vunnit matchen med 5–4 efter OT. Exakt en månad senare satte Ottawa och Philadelphia ett nytt utvisningsrekord när lagen fick ihop sammanlagt 419 PIM, under de avslutande 2 minuterna utbröt inte mindre än 5 slagsmål och när matchen var slut efter att det tagit ca 90 minuter att spela de sista minuterna fanns det sju spelare i Flyers bås (213 PIM) och sex spelare i Ottawas bås (206 PIM).
Däremellan närmare bestämt den 14 februari blev Buffalos finländske målvakt Mika Noronen den åttonde målvakten i NHL som registrerades för ett mål när han var siste Buffalospelare på pucken när Torontos Robert Reichel gjorde självmål. Under februari tvingades Flyers nyförvärv som målvakt Jeff Hackett kasta in handduken och avsluta sin karriär pga. återkommande yrselanfall (idag skulle det säkert diagnostiserats som hjärnskakningssymptom).
Anaheim som också satsat rejält gick också dåligt precis som Washington som under våren började göra sig av med sina stjärnor. Jaromir Jagr skickades till Rangers, Peter Bondra till Ottawa, Robert Lang till Detroit, Sergei Gonchar och Michael Nylander till Boston och Anson Carter som de fick i Jagrtraden till Los Angeles. Övriga stora namn som tradades före trading deadline var Darryl Sydor som skickades till Tampa Bay, Alexei Zhamnov som hamnade i Philadelphia, Viktor Kozlov som hamnade i New Jersey, Alex Kovalev som skickades till Montreal, Petr Nedved som hamnade i Edmonton, Brian Leetch som hamnade i Toronto och Vladimir Malakhov som skickades till Philadelphia.
Trading deadline blev lite lugnare det här året med 18 trader men det största namnet var Ron Francis som fyllt 41 år när han tradades till Toronto av Carolina. Andra som fick byta lag vid trading deadline var Tommy Salo, Derek Morris, Chris Gratton, Brad Boyes, Brian Savage, Sergei Varlamov, RJ Umberger och Geoff Sanderson.
Dagen före trading deadline skedde det som nog det flesta (undantaget Boltsfans) kommer ihåg mest från säsongen 2003-04. Anledningen till incidenten hittar man den 16 februari då Colorados center Steve Moore tacklade Vancouver lagkapten Markus Näslund så att denne fick en hjärnskakning. Moore fick varken en utvisning i matchen eller någon avstängning av NHL men Canucks coach Marc Crawford och GM Brian Burke var minst sagt irriterade och arga. Lagen möttes sedan den 3 mars med Gary Bettman på läktarna och antagligen hade både Colorado och Vancouver blivit varnade av NHL för matchen blev tämligen ointressant trots 5 mål från vardera laget.
Den 8 mars fanns inte Bettman på läktaren och NHL trodde antagligen att problemet var ut världen men efter ett slagsmål mellan Canucks Matt Cooke och Moore plus en 5–0 ledning för Colorado anade NHL:s vicepresident Colin Campbell och domarbasen Andy Van Hellemond oråd och tog båda två kontakt med domarteamet för att försöka förhindra att matchen urartade. Det dröjde till mitten av den tredje perioden innan en frustrerad Todd Bertuzzi som misslyckats med att få Moore att kasta handskarna slår till Moore bakifrån innan han kastar sig över honom. När flera spelare från båda lagen ger sig in i bråket bildas en hög över Moore som skadas allvarligt, Moore hämtas på bår och transporteras först till sjukhuset i Vancouver innan han flygs till Denver där han opereras. Moore bröt tre kotor i nacken och fick nerv- och senskador i rygg och nacke, en tredje gradens hjärnskakning och flera sår i ansiktet. Bertuzzi blev avstängd tillsvidare och Canucks dömdes betala 250 000 i böter. När lockouten kom och Bertuzzi funderade på att åka till Europa för att spela där la sig IIHF i det hela och stängde av honom på obestämd tid i samtliga ligor under IIHF:s jurisdiktion. vilket innebar att han inte kunde spela för Canada i VM 2005 (han hade redan missat World Cup 2004 pga. NHL:s avstängning).
Den 8 augusti 2005 meddelade Bettman och NHL att Bertuzzi kunde spela igen och han blev genast inbjuden till Canadas första samling inför OS 2006. Bertuzzi blev åtalad för misshandel i Canada och den 22 december 2004 dömdes han till 80 timmars samhällstjänst och att han under ett års tid inte fick delta i en hockeymatch där Moore deltog. I februari 2005 stämde Moore Bertuzzi och flera andra i Canucks organisation (bland annat Brad May, Brian Burke och Marc Crawford) plus Canucks ägare Orca Bay Sports and Entertainment, domstolen i Denver la ned ärendet i oktober 2005 eftersom händelsen skett i Canada och därmed borde behandlas där. Den 16 februari 2005 stämde Moore Bertuzzi, Canucks och Orca Bay i Canada där han krävde 15 miljoner CAD i förlorad inkomst, 1 miljon CAD i ersättning för bestående skador och 2 miljoner CAD i skadestånd. I december 2006 anordnade Gary Bettman och NHL ett möte för att försöka få till en uppgörelse mellan parterna utanför domstolen men Moore och hans advokat förkastade de summor som föreslogs.
I december 2007 då Moore insett hur allvarligt skadad han var höjde han skadeståndskravet till 35 miljoner i förlorad arbetsinkomst plus att han begärde att hans föräldrar skulle få 3,5 miljoner i skadestånd. Samma månad vittnade Bertuzzi i Canada och anklagade där Marc Crawford för att i princip satt ett pris på Moores huvud, vittnesmålet bekräftades till viss del av Canucks nye GM Dave Nonis men Canucks och Crawford förnekade all inblandning. I mars 2008 stämde Bertuzzi sin gamle coach Crawford och begärde att denne skulle tvingas betala hälften av vad Bertuzzi än dömdes till. I juli 2011 nådde Crawford och Bertuzzi en förlikning där uppgörelsen hölls hemligt för Moore och media. I oktober 2013 bestämdes äntligen ett datum för rättegången i Canada och datum sattes till den 8 september 2014. Den 2 juli 2014 vittnade Moore för första gången under ed och han höjde samtidigt sina skadeståndskrav till sammanlagt 68 miljoner CAD. Den 19 augusti samma år meddelade Moore att en uppgörelse nåtts med Bertuzzi, Canucks och Orca Bay men inga summor har offentliggjorts.
Hela tio lag passerade 100 poäng den här säsongen som kännetecknades av antalet hållna nollor, målvakterna i NHL höll nollan sammanlagt 192 gånger under säsongen och det tidigare rekordet krossades. Detroit var återigen seriens bästa lag med 109 poäng och övriga lag över 100 poäng var: Tampa Bay (106), Boston (104), San Jose 104, Toronto (103), Ottawa (102), Vancouver (101), Philadelphia (101), New Jersey (100) och Colorado (100). Det innebar att för första gången sedan NHL skapade sex divisioner så hade alla divisionssegrare över 100 poäng. Det skulle dröja 9 år och 8 säsonger innan Toronto når slutspelet nästa gång. Pittsburgh var sämst i NHL med 58 poäng men både Washington och Chicago utmanade med 59 poäng var och det lagen var ute efter var givetvis chansen att få drafta någon av de två ryska supertalangerna Alex Ovechkin och Evgeni Malkin. Det här året är det senaste där både Anaheim och Los Angeles missade slutspelet. Nashville tog sig till sitt första slutspel och Calgary tog sig till slutspelet efter att ha missat sju säsonger i rad och under slutspelet skulle allt gå Flames väg tills Stanley Cupfinalen. För att förstå hur dåliga Pittsburgh var så vann backen Dick Tärnström lagets poängliga och laget hade en svit på 18 matcher i rad utan vinst, efter 62 matcher hade laget bara vunnit 11 matcher och hade 31 poäng.
Med undantag för den förkortade säsongen 1994–95 så var årets säsong den första där ingen spelare nådde varken 100 poäng eller 50 mål sedan expansionssäsongen 1967–68 då Bobby Hull gjorde 44 mål och Stan Mikita vann poängligan med 87 poäng. Tampa Bays lille forward Martin St. Louis vann poängligan med sina 38 mål och 94 poäng, sju poäng före Ilya Kovalchuk och Joe Sakic, Kovalchuk blev tillsammans med Rick Nash och Jarome Iginla säsongens bästa målgörare med 41 mål. Bland målvakterna var Martin Brodeur klart bäst, hans främsta utmanare var Marty Turco, Tomas Vokoun och Ed Belfour. Nykomlingarna Miikka Kiprusoff och Andrew Raycroft imponerade också i målet under året och i Detroit blev både Hasek och Curtis Joseph utkonkurrerade av lagets mångårige backup Manny Legace. Efter ännu en misslyckad säsong för Rangers bestämde sig Mark Messier att hänga upp skridskorna, han var då bara 12 matcher ifrån att passera Gordie Howe som den som spelat flest matcher i NHL genom tiderna (han var redan tvåa genom tiderna när det gällde poäng).
I öst slog förstarankade Tampa Bay ut NY Islanders med 4–1 i matcher efter att fyra av matcherna slutat 3–0, tre gånger var det Tampas målvakt Nikolai Khabibulin som höll nollan medan Islanders Rick DiPietro höll nollan i den andra matchen. Den femte matchen avgjordes när Martin St. Louis gjorde 3–2 till Tampa efter 4 minuter av övertidsperioden. Andraseedade Boston förbannade sitt öde eftersom de fick möta Montreal och efter sju matcher där Boston vann två efter förlängning så var det Montreal som gick vidare till den andra omgången (23:e vinsten i en slutspelsserie mot Boston). Montreal vände ett 1–3 underläge till vinst med 4–3 i matcher och i den sjunde och avgörande matchen höll Habs målvakt Jose Theodore nollan. Tredjerankade Philadelphia slog ut New Jersey som saknade både Scott Stevens och Brian Rafalski pga. skada med 4–1 i matcher och Flyers PP var en stor anledning till att Philadelphia gick vidare. Fjärderankade Toronto gick efter mycket besvär vidare efter 4–3 i matcher mot Ottawa mycket tack vare målvakten Ed Belfour som höll nollan i tre av matcherna. I den sjunde och avgörande matchen stod Ottawas målvakt Patrick Lalime för en svag insats och blev utbytt efter den första perioden där Joe Nieuwendyk gjorde två mål för Toronto.
I den andra omgången fortsatte Tampa Bays målvakt Nikolai Khabibulin att storspela när Tampa Bay svepte Montreal. I den tredje matchen kvitterade Vincent Lecavalier med bara en knapp minut kvar av den tredje perioden och i förlängningen avgjorde Brad Richards efter 65 sekunders spel. Philadelphia slog ut Toronto med 4–2 i matcher men i den sjätte matchen lyckades Toronto tvinga fram en förlängning trots att de låg under med 0–2 inför den tredje perioden. Philadelphia gick vidare efter att Jeremy Roenick gjort 3–2 efter 7:39 av förlängningen och för Torontos del betydde det att man inte skulle spela en slutspelsmatch igen förrän 2013.
I väst besegrade ettan Detroit Nashville som gjorde sitt första slutspel någonsin med 4–2 i matcher och Preds målvakt Tomas Vokoun var den största anledningen till att det krävdes sex matcher. Tvåan San Jose slog ut St. Louis med 4–1 i matcher efter att de båda lagets målvakter Evgeni Nabokov och Chris Osgood storspelat. Trean Vancouver blev utslagna av Calgary efter sju jämna matcher. Vancouver kvitterade till 3–3 i matcher när Brendan Morrison gjorde 5–4 till Canucks efter 2:28 av den tredje övertidsperioden och i den sjunde och avgörande matchen avgjorde Martin Gelinas med sitt 3–2 mål efter 1:25 av den andra övertidsperioden. Fyran Colorado slog ut Dallas med 4–1 i matcher och även här krävdes det förlängning i två av matcherna innan Colorado tog hem den femte matchen med 5–1.
I den andra omgången storspelade Miikka Kiprusoff när Calgary överraskande slog ut Detroit med 4–2 i matcher. I den första matchen släppte Kiprusoff bara in ett mål innan Marcus Nilsson avgjorde för Calgary efter 2:39 av förlängningen. Kiprusoff höll sedan nollan i den femte och den sjätte matchen och den sjätte matchen gick till förlängning där Martin Gelinas avgjorde när det återstod 47 sekunder av den första övertidsperioden. I den fjärde matchen träffades Detroits lagkapten Steve Yzerman av en puck i det vänstra ögat och kunde inte spela mer i serien, vilket hade stor betydelse för hur serien slutade. I den andra serien slog San Jose ut Colorado med 4–2 i matcher och den store matchhjälten var Sharks målvakt Nabokov som bara släppte in sju mål under de sex matcherna. Två matcher gick till förlängning och tack vare mål av Joe Sakic vann Colorado båda två och med de båda målen tangerade Sakic ”Rocket” Richards Stanley Cup rekord på 6 övertidsmål i Stanley Cupslutspelet.
I den östra Conferencefinalen vann Tampa Bay med 4–3 i matcher över Philadelphia som var nära att bli utslagna redan i den sjätte matchen innan Keith Primeau kvitterade till 4–4 med bara knappt två minuter kvar av den tredje perioden. Simon Gagne avgjorde sedan när det återstod 102 sekunder av den första övertidsperioden. I den sjunde och avgörande matchen gjorde Fredrik Modin 2–0 till Tampa efter knappt fem minuter av den andra perioden och det räckte eftersom Flyers aldrig kom närmare än en reducering till 1–2 av Kim Johnsson. I den västra Conferencefinalen var det lite av målvakternas kamp när Calgary och Miikka Kiprusoff slog ut San Jose och Evgeni Nabokov med 4–2 i matcher. De höll nollan i var sin match och Steve Montadors 4–3 mål 18:43 in på förlängningen i match 1 var oerhört viktigt för Calgary som vann match 5 och 6 efter att Nabokov och San Jose tröttnat lite. Martin Gelinas gjorde Calgarys andra mål i den sjätte matchen och det betydde att han avgjort en serie för tredje gången under slutspelet. Calgarys rödhårige back Mike Commodore blev under slutspelet en kultfigur med sin knallröda vilda hårman och morgonrock och mängder med fans dök upp till matcherna iklädda röda peruker (det fortsatte även i Carolina där han spelade efter lockouten).
Överraskningen Calgary som gjorde sin tredje Stanley Cupfinal startade Stanley Cupfinalen mot Tampa Bay bäst och laget vann första matchen med 4–1 efter varsitt mål av Martin Gelinas och Jarome Iginla. Tampa Bay som var i sin första final kom igen och tog hem den andra matchen med samma siffror tack vare tre mål inom 3:07 i början av den tredje perioden. Den andra matchen var tuff och ful med flera slagsmål och även den tredje matchen såg ut att bli likadan, bland annat slogs Jarome Iginla och Vincent Lecavalier i den först perioden. Två mål i den andra perioden och stabilt spel av Kiprusoff som höll nollan gjorde att Calgary till slut vann med 3–0. I den fjärde matchen gjorde Brad Richards 1–0 till Tampa Bay efter 2:48 av den första perioden och det blev matchens enda mål. Mycket av snacket efteråt handlade dels om Ville Nieminen som fick 5 minuter plus matchstraff efter en tackling i ryggen på Lecavalier vilket han dessutom blev avstängd i fem matcher för. Annars var det domarteamet med Kerry Fraser och Brad Watson som blev hårt kritiserade för att de släppt alldeles för mycket under matchen och duon som enligt domarschemat skulle döma den sjätte matchen plockades bort från resten av finalserien.
Den femte matchen stod 2–2 efter full tid efter mål av Gelinas, Martin St. Louis, Iginla och Modin, det dröjde till 14:40 av förlängningen innan Oleg Saprykin gav Calgary ledningen med 3–2 i matcher. I den sjätte matchen gjorde Brad Richards två mål för Tampa Bay i den andra perioden och Marcus Nilsson och Chris Clark varsitt för Calgary. I den tredje perioden var publiken och stora delar av TV-tittarna övertygade om att Calgarys Martin Gelinas gjort 3–2 till Calgary, situationen blir aldrig videobedömd men både på repriser i TV och på den stora bildskärmen i arenan visades bilder där det såg ut som om pucken var flera cm över mållinjen innan Khabibulin rev ut den med plockhandsken. I pausen inför förlängningen menade en del bland annat Tampa Bays assisterande lagkapten Tim Taylor att det var en spark av Gelinas (pucken styrdes via Gelinas skridsko mot (eller över) mållinjen). Den första övertidsperioden slutar mållös men efter bara 33 sekunder av den andra gör Martin St. Louis 3–2 till Tampa Bay och skickar finalen till en sjunde och avgörande match.
Inför den sjunde finalen visade Tv-bolaget ABC tidigare inte visade bilder som ska bevisa att pucken aldrig var över linjen. Stora delar av den kanadensiska publiken köper inte det, den ifrågasätter varför bilderna inte visats tidigare och en del menar till och med att bilderna förfalskats, de anklagelserna faller lite när det visar sig att det är ett bolag i Calgary som stått för teknik och tolkning av de nya bilderna. I den sjunde matchen gör Ruslan Fedotenko två mål för Tampa Bay och trots en forcering av Calgary så kommer man inte närmare än en reducering av Craig Conroy efter ca halva den tredje perioden. Tampa Bay Lightning blir Stanley Cupmästare för första gången 12 år efter debuten i NHL.
Norr om gränsen i Canada och speciellt i Alberta finns det fortfarande en väldigt stor andel av befolkningen som är övertygade om att Calgary borde vunnit finalen med 4-2 i matcher. En styrning (även om en del vill kalla det spark) från Martin Gelinas såg verkligen ut att ha passerat mållinjen men domarna granskade inte situationen och vad som är riktigt märkligt är att NHL fortfarande 13 år senare inte 100-procentigt har löst problemet med att avgöra om en puck passerat mållinjen eller ej. Det positiva som händelsen förde med sig är att NHL:s ”war room” i Toronto fick större befogenheter och att de vid en bedömning ska ha tillgång till allt bildmateriel som finns (innan kunde ett TV-bolag vägra lämna över sina bilder för att ha ensamrätt).
Spelare från Tampa Bay blev rikligt belönade efter säsongen, förutom Conn Smythe så fick Brad Richards Lady Byng medan Martin St. Louis tog hem Art Ross, Hart och Lester B. Pearson och coachen John Tortorella fick ta emot Jack Adams. Detroit vann Presidents' Trophy för fjärde gången på tio säsonger och lagets slitvarg Kris Draper fick Selke. Scott Niedermayer New Jersey vann Norris och Bostons målvakt Andrew Raycroft tog hem Calder. Columbus Rick Nash och Atlantas Ilya Kovalchuk fick dela på Rocket Richard samtidigt som Martin Brodeur vann både Vezina och Bill Jennings.
Draften hölls i Raleigh och Washington Capitals vann draftlotteriet och snuvade därmed Pittsburgh som kommit sist på förstavalet. Washington valde Alex Ovechkin med draftens första val medan Pittsburgh fick nöja sig med Evgeni Malkin. Här är några andra som valdes i den första rundan: Andrew Ladd, Blake Wheeler, Al Montoya, Ladislav Smid, Drew Stafford, Devan Dubnyk, Alexander Radulov, Travis Zajec, Wojtek Wolski, Andrej Meszaros, Cory Schneider, Jeff Schultz och Mike Green. Hela fyra målvakter valdes i den första rundan förutom de som nämns ovan valde St. Louis tjecken Marek Schwarz.
I senare rundor valdes bland annat de här spelarna: Dave Bolland, Bryan Bickell, Blake Comeau, Carl Söderberg, David Booth, Nicklas Grossmann, Brandon Dubinsky, Alex Goligoski, Brandon Prust, Andrej Sekera, Alexei Emelin, Peter Regin, Alexander Edler, Thomas Greiss, Johan Franzen, Torrey Mitchell, Ryan Callahan, Kris Versteeg, Mikhail Grabovski, Patrick Kaleta, Roman Polak, Karri Rämö, Chris Campoli, Pekka Rinne, Mark Streit, Daniel Winnik och Jannik Hansen. Det här året valdes 99 spelare från Europa och Asien (en japan) och däribland fanns 21 tjecker, 20 ryssar och 18 svenskar.
Det här året blev Phoenix Coyotes GM Cliff Fletcher som började sin NHL-karriär 1956 som scout i Montreal under Sam Pollock invald i Hockey Hall of Fame som Builder tillsammans med backlegenderna Ray Bourque, Paul Coffey och Larry Murphy som tog plats bland spelarna.
New Jersey Devils Stanley Cup för tredje gången
New Jersey visar med sin tredje titel på nio säsonger att Detroit inte på något sätt är helt dominerande i NHL men eftersom många journalister och motståndarfans föraktar Devils defensiva spelstil får laget inte den ”cred” laget förtjänar.
Den här säsongen var det nära att NHL skulle tappat lag eftersom Pittsburgh, Ottawa och Buffalo alla tre var nära att gå i konkurs. Pittburgh klarade av att hålla sig flytande genom att fortsätta att sälja sina bästa spelare samtidigt som Mario Lemieux och de övriga ägarna gjorde allt för att minska kostnaderna. Buffalo tvingades gå till domstol för att hindra att fordringsägare som inte fått betalt begärde laget i konkurs innan laget sålts till affärsmannen Tom Golisano från New York. Ottawa tvingades precis som Buffalo söka domstolsskydd för att inte tvingas gå i konkurs, ägaren Tom Bryden försökte på alla sätt rädda laget och sig själv från konkurs och samtidigt vara kvar som ägare av laget men efter säsongen tvingades han sälja till Eugene Melnyk.
I Rangers fick Islanderslegenden Bryan Trottier ansvaret för att som headcoach föra tillbaka Rangers till slutspelet efter missar fem år i rad. Trottier som tidigare bara varit ass. coach pallade inte av trycket och när Rangers i princip var borta från slutspelet sparkades han av Glen Sather som ställde sig själv i båset under resten av säsongen. På andra sidan Hudsonfloden blev Pat Burns ny coach för New Jersey och i Detroit tog Dave Lewis över som headcoach efter Scotty Bowman som slutat efter sin nionde Stanley Cup vinst. Ken Hitchcock tog över som coach i Philadelphia efter Bill Barber som fick sparken efter Flyers misslyckade slutspel.
Under sommaren hade flera tunga namn bytt lag eftersom de var FA, Adam Oates gick till Anaheim, Ed Belfour till Toronto och Bill Guerin till Dallas. New Jersey och Anaheim stod för sommarens blockbuster när Petr Sykora, Igor Pohanka, Mike Commodore och Jean-Francois Damphousse lämnade New Jersey som istället fick Jeff Friesen, Oleg Tverdovsky och Maxim Balmochnykh. Calgary tvingades trada Marc Savard men om de väntat lite hade de kunnat behålla Savard eftersom coachen Greg Gilbert som inte kom överens med Savard fick sparken bara två veckor efter att Savard tradats till Atlanta. Som Gilbert ersättare anställdes Darryl Sutter som efter säsongen även tog över som GM när Craig Button inte fick förlängt kontrakt.
NHL oroade sig för det sjunkande antalet gjorda mål och diskussionerna om hur man skulle få bort ”Neutral Zone Trap” blev allt intensivare och dessutom försökte NHL strama upp regeltolkningarna angående hakningar, interference och holding utan synligt resultat.
I oktober passerade Patrick Roy legenden Terry Sawchuk även när det gällde spelade matcher i NHL när han ställde sig mellan stolparna för 972:a gången (exklusive Stanley Cup). Samma månad blev Ron Tugnutt historisk när han spelade för sitt åttonde lag i NHL (Quebec, Edmonton, Anaheim, Montreal, Ottawa, Pittsburgh, Columbus & Dallas) och den 15:e november blev Dave Andreychuk NHL:s bäste målskytt någonsin i Powerplay när han slog in sitt 250:e mål i PP och slog Phil Espositos gamla rekord. Dave Andreychuk är fortfarande etta genom tiderna med sina 274 mål i PP, närmaste aktiva spelare (innan säsongen 2017–18 startar) är Jagr som behöver 55 PP-mål och Ovechkin som behöver 62 för att tangera rekordet.
Rangers stjärnmålvakt Mike Richter hade en händelserik säsong, först vann han sin 300:e match i laget (bäst i Rangers genom tiderna) men sedan råkade han illa ut. Richter som drabbades av en hjärnskakning i slutet av den föregående säsongen fick en ny när han fick Todd Marchants klubba i huvudet och Richter missade resten av säsongen och under sommaren 2003 meddelade han att han slutade. Efter 24 matcher sparkade San Jose sin coach Darryl Sutter och efter en match coachad av en assisterande coach blev Ron Wilson lagets sjätte coach genom tiderna, Sutter blev lite senare samma säsong Calgary Flames nye coach.
Den 8 januari höll både Chicagos målvakt Michael Leighton och Phoenix målvakt Zac Bierk nollan när lagen möttes, det var första och hittills enda gången som båda målvakterna i en match höll nollan för första gången i NHL. En vecka senare gjorde St. Louis tre mål med en man mindre på isen när laget besegrade Phoenix med 4–1. De båda kanadensiska lagen Vancouver och Ottawa rivstartade säsongen och efter halva serien ledde lagen var sin Conference. Säsongen blev en riktig ”Coach Killer” Tio av coacherna som startade säsongen fick sparken innan säsongen officiellt slutade den 1 juli. I december försvann Darryl Sutter (San Jose), Greg Gilbert (Calgary), Bob Hartley (Colorado) och Curt Fraser (Atlanta), i januari fick Dave King (Columbus), Michel Therrien (Montreal) och Bryan Trottier (Rangers) sparken. Robbie Ftorek (Boston), Rick Kehoe (Pittsburgh), Mike O'Connell som var tillfällig coach i Boston och Peter Laviolette (Islanders) fick lämna sina jobb i slutet av säsongen.
Det var inte bara många coacher som fick sparken det var dessutom ovanligt många trader den är säsongen, i januari skedde 12 trader där bland annat Claude Lemieux, Niklas Sundström och Sandis Ozolinsh fick byta lag. I februari skedde 11 trader och en var en blockbuster som skickade Alex Kovalev Janne Laukkanen, Mike Wilson och Dan LaCouture till Rangers samtidigt som Mikael Samuelsson, Rico Fata, Joel Bouchard och Richard Lintner gick till Pittsburgh. Trading deadline var den 11 mars och då skedde 22 trader och före den 11:e mars skedde 17 trader. Bland spelarna som fick byta lag i mars hittar man: Dimitri Yushkevitch, Oleg Petrov, Owen Nolan, Brad Boyes, Bryan Marchment, Glen Wesley, Danny Briere, Chris Gratton, Tony Amonte, Richard Smehlik, Stu Barnes, Brad May, Lyle Odelein, Shean Donovan, Sergei Berezin, Chris Osgood, Rob Niedermyer, Doug Gilmour, Phil Housley, Marc Bergevin, Janne Niinima, Steve Thomas, Bryan Smolinski, Tim Gleason, Anson Carter, Valeri Bure, Matthieu Schneider, Radek Dvorak, Sean Avery, Radim Vrbata och Wayne Primeau.
Den 11 januari gjorde Jaromir Jagr sju poäng (3 mål + 4 assist) när Washington slog Florida med 12-2 och den 20 januari spelade Patrick Roy sin 1000:e match i NHL (förste målvakten som nådde den drömgränsen). Den 12 februari vann Anaheim sin tionde raka match med uddamålet och slog därmed det gamla rekordet på nio raka vinster med uddamålet som sattes av Ottawa Senators säsongen 1926-27. Den 1 mars blev Nashvilles coach Barry Trotz den coach som coachat ett expansionslag i flest matcher sedan lagets första säsong när han coachade sin 392:a match i NHL (han har fortfarande rekordet som nu är uppe i oslagbara 1196 matcher). Den 4 april blev Columbus målvakt Marc Denis den målvakt som spelat flest minuter under en säsong när han passerade Martin Brodeurs rekord från 1995-96. Denis 4511 minuter slogs redan under den kommande säsongen men det är bara 2 målvakter som spelat fler minuter under en säsong än Denis.
Två kanadensiska lag stack upp den här säsongen, dels Ottawa Senators vars 113 poäng till och med var bäst i serien och dels Vancouver Canucks som blev tvåa i sin division med 104 poäng. Den största överraskningen var Tampa Bay som många tippade i botten av NHL men Tampa vann Southeast division och tog sig till slutspelet för första gången på sju år. Förutom de båda kanadensiska lagen var det Dallas (111), Detroit (110), New Jersey (108), Philadelphia (107) och Colorado (105) som hade över 100 poäng. Det enda laget av de som vann sin division som inte hade minst 100 poäng var som vanligt segraren i Southeast division där Tampa Bay var bäst med 93 poäng.
Carolina var ligans sämsta lag med 61 poäng och för att ta sig till slutspelet krävdes det 83 poäng. Att Carolina kom sist i serien efter att laget den föregående säsongen tagit sig till Stanley Cupfinalen var något som inte hänt sedan Montreal Canadiens kom sist i NHL 1925-26 året efter de förlorat Stanley Cupfinalen mot Victoria Cougars. San Jose Sharks som många tippade i toppen av Pacific var tillsammans med NY Rangers säsongens stora negativa överraskning och San Jose rensade rejält bland både spelare och ledare, bland de som fick gå var lagets GM Dean Lombardi.
Det blev dubbelt svenskt i toppen av poängligan, Peter Forsberg vann med 29 mål och 106 poäng medan Markus Näslund blev tvåa med 48 mål och 104 poäng. Bostons unge stjärncenter Joe Thornton la beslag på tredjeplatsen med sina 101 poäng. Forsbergs kedjekamrat Milan Hejduk som nådde 50 mål precis var ensam om den bedriften den här säsongen. Dallas målvakt Marty Turco steg fram som den store utmanaren till Martin Brodeur nu när Dominik Hasek och Patrick Roy antingen slutat eller var på väg att lägga av men Minnesotas målvaktsduo Dwayne Roloson och Manny Fernandez innebar något nytt (eller nygammalt för Islanders hade duon Chico Resch och Billy Smith under början av lagets storhetstid) , två jämnbra målvakter istället för en klar förstemålvakt fungerade utmärkt och Minnesota tog sig till slutspelet för första gången.
I öst slog ettan Ottawa ut NY Islanders med 4–1 i matcher, efter att Islanders målvakt Garth Snow hållit nollan i den första matchen replikerade Patrik Lalime med en egen nolla i den andra matchen. Den tredje matchen avgjordes inte förrän efter 2:25 av den andra övertiden då Todd White gjorde 3–2 till Ottawa, match 4 och 5 vann Ottawa ganska enkelt. Andraseedade New Jersey slog ut Boston med 4–1 i matcher efter två hållna nollor av Martin Brodeur och fem mål av Jaime Langenbrunner. Tredjeseedade Tampa Bay slog ut Washington med 4–2 i matcher men Caps ledde serien med 2–0 i matcher innan Tampa Bay lyckades vända och vinna. Tampa Bay vann två av matcher efter förlängning och den sjätte matchen krävde spel i drygt 100 minuter innan Martin St. Louis gav Tampa segern med sitt 2–1 mål efter 4:03 i den tredje övertidsperioden.
Serien mellan Philadelphia och Toronto krävde tre övertidsmatcher innan Philadelphia gick vidare med 4–3 i matcher. Toronto vann den tredje matchen efter att Tomas Kaberle avgjort med sitt andra mål i matchen efter 7:20 av den andra övertidsperioden. Flyers vann den fjärde matchen tack vare Mark Recchis mål efter 13:54 av den tredje övertidsperioden, målet kom på Flyers 75:e skott på mål. Toronto kvitterade till 3–3 i matcher efter att Travis Green gjort mål efter 10:51 av den andra övertidsperioden men mycket tack vare Mark Recchi som gjorde 2 mål och 1 assist så vann Flyers den sjunde och avgörande matchen med 6–1. I den andra omgången slog Ottawa ut Philadelphia med 4–2 i matcher efter att Flyers anfallsspel haft det tungt, Flyers vann två matcher tack vare att målvakten Roman Cechmanek höll nollan. Även om det krävdes övertid i två av matcherna så vann New Jersey ganska enkelt över Tampa Bay med 4–1 i matcher, Jaime Langenbrunner fortsatte göra viktiga mål och han avgjorde den andra matchen på övertid. New Jersey vann den femte matchen med 2–1 efter att Grant Marshall gjort mål efter 11:12 av den tredje övertidsperioden.
I väst slog Dallas efter visst besvär ut Edmonton med 4–2 i matcher, Sergei Zubov gjorde två mål och Mike Modano ett i den sjätte matchen som Dallas vann med 3–2. Tvåan Detroit sveptes mycket överraskande av Anaheim som vann både den första och den fjärde matchen efter övertid. Paul Kariya gav Anaheim ledningen med 1–0 i matcher efter sitt 2–1 mål 3:18 in på den tredje övertidsperioden men Detroit trodde de vunnit när Luc Robitaille sköt en skott i den första övertidsperioden som tog i både ribban och stolpen men efter en videokontroll stod det klart att pucken aldrig passerade mållinjen. Den fjärde matchen avgjordes när Steve Rucchin gjorde mål efter 6:53 av den första övertidsperioden.
Minnesota slog ut Colorado med 4–3 i matcher efter att laget legat under med 1–3 i matcher efter tre raka segrar för Colorado. Minnesota vann de avslutande matcher på förlängning efter att Richard Park och Andrew Brunette avgjort var sin match. Den sjunde matchen i serien var också Patrick Roys sista match i NHL/Stanley Cup. Det krävdes sju matcher även mellan fyran Vancouver och femman St. Louis men inga av dem krävde övertid, Vancouver gick vidare med 4–3 i matcher trots underläge 1–3 efter fyra matcher.
I den andra omgången fortsatte överraskningarna i väst sjätterankade Minnesota slog ut Vancouver efter att på nytt ha vänt ett underläge 1–3 till seger med 4–3 i matcher, de första fyra matcherna var jämna och Vancouver vann två av dem på övertid men Minnesota var betydligt bättre än Canucks i den avslutande tre matcherna. I den andra serien slog sjundeseedade Anaheim ut Dallas med 4–2 i matcher och den första matchen är den fjärde längsta matchen som spelats i Stanley Cup historien, det dröjde tills den 48:e sekunden av den femte övertidsperioden innan Petr Sykora gav Anaheim vinsten med 4–3. Även den andra matchen gick till övertid och även den vann Anaheim och Petr Sykora fortsatte göra poäng genom att ha assist på Anaheims samtliga tre mål i matchen. Målvakten Jean-Sebastien Giguere var annars den största anledningen till Anaheims succé i slutspelet.
I den östra Conferencefinalen vann Ottawa den första matchen på övertid, i den tredje höll Martin Brodeur nollan och när Ottawa kvitterade till 3–3 i matcher efter att man legat under med 1–3 i matcher var Jason Spezza hjälten i match 5 medan Chris Phillips avgjorde den sjätte matchen på övertid. I den sjunde matchen steg Jaime Langenbrunner fram igen och gjorde två mål när New Jersey vann med 3–2 tack vare ett sent mål av Jeff Friesen. Efter att Ottawa förlorat uttryckte flera a spelarna sorg över att de inte lyckades gå hela vägen för Roger Neilson som verkligen kämoade för stt liv. I väst möttes sjundeseedade Anaheim sjätteseedade Minnesota och Minnesota lyckades bara göra ett mål på slutspelets gigant J-S Giguere under seriens fyra matcher, bland utespelarna var det återigen Sykora plus Paul Kariya och Adam Oates som spelade de mest framträdande rollerna.
Målvakterna kom att spela huvudrollen även i Stanley Cupfinalen eftersom antingen Brodeur eller Giguere höll nollan i fyra av de sju matcherna. I finalen måste man säga att Brodeur vann målvaktskampen eftersom han höll nollan i match 1, 2 och 7. För första gången sedan 1965 och tredje gången någonsin så vann hemmalaget alla matcherna, Anaheim vann match tre med 3–2 efter att Ruslan Salei avgjort efter 6:58 av övertiden och den fjärde matchen med 1–0 efter att Steve Thomas avgjort 39 sekunder in på övertiden. New Jersey vann den femte matchen med 6–3 efter två mål av Langenbrunner och Anaheim den sjätte med 5–2 efter två mål av Rucchin. De övrig tre matcherna vann New Jersey eller Martin Brodeur med 3–0. Jaime Langenbrunner vann slutspelets poängliga efter 11 mål och 18 poäng före Scott Niedermayer som hade lika många poäng. Giguere fick Conn Smythe Trophy och även om han var fullständigt lysande i semifinalen mot Minnesota så kan man ifrågasätta valet eftersom han och Brodeur var så lika eller vad sägs om 1,62 och 1,65 i GAA, ,945 och ,934 i räddningsprocent och 5 respektive 7 shutouts var. Det som fällde Brodeur var att både Langenbrunner och Niedermayer hade spelat så bra under slutspelet.
Stora svenska framgångar under säsongen ledde till att flera svenskar blev belönade med olika priser, Peter Forsberg vann Art Ross och Hart, Markus Näslund som snöpligt föll på mållinjen i poängligan fick nöja sig med Lester B. Pearson medan Nicklas Lidström tog hem sin tredje raka Norris Trophy. Calder gick överraskande till St. Louis defensive back Barret Jackman, Jere Lehtinen vann sin tredje och sista Selke medan Alexander Mogilny fick ta emot Lady Byng. Tjecken Milan Hejduk vann Rocket Richard medan Minnesotas coach Jacques Lemaire tog hem Jack Adams. Ottawa Senators blev det elfte laget sedan tillkomsten av priset som belönades med Presidents' Trophy och bland målvakterna vann Martin Brodeur Vezina och han fick dela Bill Jennings med Philadelphias duo Roman Cechmanek och Robert Esche medan J_S Giguere som sagt vann Conn Smythe.
Det här årets draft som av många kallas den bästa genom tiderna hölls i Nashville och precis som förra året vann Florida Panthers draftlotteriet och fick första valet. På draftdagen bestämde sig Florida för att trada förstavalet plus val #73 till Pittsburgh i utbyte mot val #3 och #55 plus Mikael Samuelsson. Pittsburgh valde Marc-Andre Fleury med det första valet och Carolina som skull haft första valet fick Eric Staal som de hade valt även om de fått väja först. Andra spelare som gick i första rundan: Nathan Horton, Nikolay Zherdev, Thimas Vanek, Milan Michalek, Ryan Suter, Braydon Coburn, Dion Phaneuf, Andrei Kostitsyn, Jeff Carter, Dustin Brown, Keith Seabrook, Robert Nilsson, Zach Parise, Eric Fehr, Ryan Getzlaf, Brent Burns, Mrt Stuart, Ryan Kesler, Mike Richards, Brian Boyle, Corey Perry och Patrick Eaves.
I senare rundor valdes bland annat de här spelarna: Loui Eriksson, Patrice Bergeron, Shea Weber, Corey Crawford, Patrick O'Sullivan, Jeremy Colliton, Maxim Lapierre, David Backes, Jimmy Howard, Clarke MacArthur, Paul Bissonnette, Kyle Quincey, Lee Stempniak, Nigel Dawes, John Mitchell, Brad Richardson, Nate Thompson, Drew Miller, Joe Pavleski, Jay Rosehill, Tobias Enström, Dustin Byfuglien, Matt Moulson, Tanner Glass, Jaroslav Halak och Brian Elliott. Det här året draftades bara 108 européer däribland 30 ryssar, 18 tjecker och 17 svenskar.
2003 valdes Pat LaFontaine och Grant Fuhr in som spelare i Hockey Hall of Fame (Fuhr blev då den förste färgade medlemmen) samtidigt som Detroits ägare Mike Ilitch och juniorlagscoachen Brian ”Killer” Kilrea valdes in som Builders.
Blixten slog ned i Florida och Tampa Bay Lightning vann Stanley Cup
Ännu ett kontroversiellt domslut i en målsituation i en Stanley Cupfinal gör fans i Calgary och Canada förbannade och övertygade om att NHL favoriserade motståndarna Tampa Bay.
I Montreal fick Claude Julien som utsetts till Michel Therriens ersättare som coach under våren en ny chef när Habslegenden Bob Gainey blev ny GM. Redan nu ett år före att avtalet mellan NHL och NHLPA gick ut började det viskas om en väntad storkonflikt eftersom varken Gary Bettman eller NHLPA:s Bob Goodenow verkade speciellt villiga att ens börja diskutera det nya avtalet. Colorado satsade stenhårt och signade både Paul Kariya och Teemu Selänne bara dagar efter att deras kontrakt gått ut. Detroit signade Dallas tidigare stjärnback Derian Hatcher och bara några dagar senare meddelade Dominik Hasek att han skulle återvända till Detroit och NHL för den kommande säsongen efter ett års uppehåll.
Redan i maj utsåg San Jose den gamle stjärnbacken Doug Wilson till ny GM efter att Dean Lombardi fått sparken. Roger Neilson avled den 21 juni och hyllades av hela hockeyvärlden som den innovatör (och provkatör) han var under hela sin karriär. Neilson var bland annat först med att se samtliga matcher i efterhand på video och fick därför smeknamnet Captain Video. Under tiden som juniorcoach lät han den store backen Ron Stackhouse ställa sig i målet om motståndarna fick straff varpå Stackhouse åkte ut ur målet och tacklade straffläggaren innan denne ens passerat blålinjen. Av förklarliga skäl införde både juniorligorna och NHL nya regler som förbjöd utespelare att ställa sig i målet vid straffläggning efter den säsongen.
Den 22 juli inträffar något så sällsynt som en trade med tre lag inblandade: Mike Sillinger hamnade i Phoenix, Darryl Sydor i Columbus och Dallas fick Teppo Numminen och ett val i andrarundan 2004. Andra spelare som bytte lag som FA var Luc Robitaille som gick till LA Kings, Igor Larionov som gick till New Jersey, Sergei Fedorov som gick till Anaheim, Vinny Prospal som också gick till Anaheim, Felix Potvin som gick till Boston och Martin Rucinsky som gick till Rangers.
Precis före säsongsstarten körde Atlanta Thrashers unga stjärna Dany Heatley av vägen med sin Ferrari och hans passagerare lagkamraten Dan Snyder dog. Heatley blev svårt skadad och han dömdes senare till tre års fängelse villkorligt för ”second-degree vehicular homicide” och fortkörning. Heatleys skador är så allvarliga att han missar drygt halva säsongen och han gjorde inte comeback förrän i januari 2004. I St. Louis slutade Chris Pronger som lagkapten och Al MacInnis blev laget nye lagkapten.
NHL förändrade spelschemat en del så att lagen spelade fler matcher dels inom divisionen (6 istället för 5) och Conferencen (4 istället för 3) och det innebar att lagen inte längre mötte lagen i den andra Conferencen både hemma och borta. Efter ett års uppehåll återvände NHL till Europa där Toronto Maple Leafs höll sitt träningsläger och spelade tre matcher mot Jokerit, Djurgården och Färjestad innan säsongen startade i Nordamerika.
Den 22 november spelades det första utomhusmatchen genom tiderna i NHL när Edmonton Oilers tog emot Montreal Canadiens i Heritage Classic, inspirationen hade Oilers tagit från NCAA där ”Cold War” mellan University of Michigan och Michigan State University 2001 drog drygt 75000 åskådare till footballsarenan Spartan Stadium i East Lansing, bland spelarna som fanns på isen 2001 fanns Duncan Keith, Mike Komisarek, Mike Cammalleri och Ryan Miller. Det tog drygt ett år för Oilers att övertyga NHL och matchen spelades för att fira att det var 25 år sedan Oilers debuterade i NHL och 20 år sedan laget vann sin första Stanley Cup. Matchen och matchen mellan lagens alumni (oldtimers) blev en enorm succé både när det gäller TV-tittare (näst största antalet TV-tittare på en seriematch i NHL genom tiderna) och publik (57167) trots att det var fruktansvärt kallt (drygt -30 °C om man räknar in vindpåverkan). Matchen slutade 4-3 till Montreal efter att Richard Zednik gjort Habs första och sista mål, jag tror att alla har sett bilden på Montreals målvakt Jose Theodore med en stickad mössa över masken/hjälmen. Bilden på Theodore startade en enorm efterfrågan på stickade mössor med de olika NHL-lagen logo på, innan hade det mest funnits olika varianter på kepsar men nu ville de unga fansen hellre ha en mössa.
I november tradade Pittsburgh sin sista stjärna Martin Straka till LA Kings och fick tillbaka Martin Strbak och Sergei Anshakov. Tidigare i månaden hade San Jose valt att trada Miikka Kiprusoff som inte kunde konkurrera ut Evgeni Nabokov och Anaheim trodde att hans landsman Vesa Toskala var minst lika bra som Kiprusoff. Kiprusoff gjorde dundersuccé i Flames som var en av säsongens positiva överraskningar tillsammans med framförallt Tampa Bay Lightning. Säsongens förhandsfavoriter Ottawa och Colorado har det båda tyngre än väntat och framförallt Avs nyförvärv Selänne och Kariya är stora besvikelser. När Tampa Bay några dagar efter julafton slog Boston med 4–2 gjorde laget tre av målen med en man mindre på isen.
Den 31 december höll Phoenix Coyotes målvakt Brian Boucher nollan mot LA Kings, han höll sedan nollan mot Dallas den 2 januari, mot Carolina den 4 januari, mot Washington den 6 januari och mot Minnesota den 9 januari innan han ”äntligen” släppte in ett mål den 11 januari då Atlantas Randy Robitaille spräckte sviten efter 6:16 av den första perioden. Boucher höll nollan i sammanlagt 332 minuter och 1 sekund (5 hela matcher + 32:01) och slog Montrealmålvakten Bill Durnans moderna NHL-rekord från 1949 med drygt 20 minuter, det riktiga rekordet (som i princip är oslagbart) hålls av Alex Connell som säsongen 1926-27 höll nollan i sex raka matcher (inklusive förlängning som på den tiden spelades i tio minuter oavsett om något lag gjorde mål) och sammanlagt 461 minuter och 29 sekunder.
Den 5 februari insjuknade nästan hela Ottawas lag i magsjuka/influensa under en match mot Toronto, Ottawa ledde med 4–0 innan det började försvinna spelare ut i omklädningsrummet. När matchen var slut fanns 15 spelare i Ottawas bås och flera av dem hade varit ute minst en vända i omklädningsrummet under matchen och till råga på allt elände hade Toronto vunnit matchen med 5–4 efter OT. Exakt en månad senare satte Ottawa och Philadelphia ett nytt utvisningsrekord när lagen fick ihop sammanlagt 419 PIM, under de avslutande 2 minuterna utbröt inte mindre än 5 slagsmål och när matchen var slut efter att det tagit ca 90 minuter att spela de sista minuterna fanns det sju spelare i Flyers bås (213 PIM) och sex spelare i Ottawas bås (206 PIM).
Däremellan närmare bestämt den 14 februari blev Buffalos finländske målvakt Mika Noronen den åttonde målvakten i NHL som registrerades för ett mål när han var siste Buffalospelare på pucken när Torontos Robert Reichel gjorde självmål. Under februari tvingades Flyers nyförvärv som målvakt Jeff Hackett kasta in handduken och avsluta sin karriär pga. återkommande yrselanfall (idag skulle det säkert diagnostiserats som hjärnskakningssymptom).
Anaheim som också satsat rejält gick också dåligt precis som Washington som under våren började göra sig av med sina stjärnor. Jaromir Jagr skickades till Rangers, Peter Bondra till Ottawa, Robert Lang till Detroit, Sergei Gonchar och Michael Nylander till Boston och Anson Carter som de fick i Jagrtraden till Los Angeles. Övriga stora namn som tradades före trading deadline var Darryl Sydor som skickades till Tampa Bay, Alexei Zhamnov som hamnade i Philadelphia, Viktor Kozlov som hamnade i New Jersey, Alex Kovalev som skickades till Montreal, Petr Nedved som hamnade i Edmonton, Brian Leetch som hamnade i Toronto och Vladimir Malakhov som skickades till Philadelphia.
Trading deadline blev lite lugnare det här året med 18 trader men det största namnet var Ron Francis som fyllt 41 år när han tradades till Toronto av Carolina. Andra som fick byta lag vid trading deadline var Tommy Salo, Derek Morris, Chris Gratton, Brad Boyes, Brian Savage, Sergei Varlamov, RJ Umberger och Geoff Sanderson.
Dagen före trading deadline skedde det som nog det flesta (undantaget Boltsfans) kommer ihåg mest från säsongen 2003-04. Anledningen till incidenten hittar man den 16 februari då Colorados center Steve Moore tacklade Vancouver lagkapten Markus Näslund så att denne fick en hjärnskakning. Moore fick varken en utvisning i matchen eller någon avstängning av NHL men Canucks coach Marc Crawford och GM Brian Burke var minst sagt irriterade och arga. Lagen möttes sedan den 3 mars med Gary Bettman på läktarna och antagligen hade både Colorado och Vancouver blivit varnade av NHL för matchen blev tämligen ointressant trots 5 mål från vardera laget.
Den 8 mars fanns inte Bettman på läktaren och NHL trodde antagligen att problemet var ut världen men efter ett slagsmål mellan Canucks Matt Cooke och Moore plus en 5–0 ledning för Colorado anade NHL:s vicepresident Colin Campbell och domarbasen Andy Van Hellemond oråd och tog båda två kontakt med domarteamet för att försöka förhindra att matchen urartade. Det dröjde till mitten av den tredje perioden innan en frustrerad Todd Bertuzzi som misslyckats med att få Moore att kasta handskarna slår till Moore bakifrån innan han kastar sig över honom. När flera spelare från båda lagen ger sig in i bråket bildas en hög över Moore som skadas allvarligt, Moore hämtas på bår och transporteras först till sjukhuset i Vancouver innan han flygs till Denver där han opereras. Moore bröt tre kotor i nacken och fick nerv- och senskador i rygg och nacke, en tredje gradens hjärnskakning och flera sår i ansiktet. Bertuzzi blev avstängd tillsvidare och Canucks dömdes betala 250 000 i böter. När lockouten kom och Bertuzzi funderade på att åka till Europa för att spela där la sig IIHF i det hela och stängde av honom på obestämd tid i samtliga ligor under IIHF:s jurisdiktion. vilket innebar att han inte kunde spela för Canada i VM 2005 (han hade redan missat World Cup 2004 pga. NHL:s avstängning).
Den 8 augusti 2005 meddelade Bettman och NHL att Bertuzzi kunde spela igen och han blev genast inbjuden till Canadas första samling inför OS 2006. Bertuzzi blev åtalad för misshandel i Canada och den 22 december 2004 dömdes han till 80 timmars samhällstjänst och att han under ett års tid inte fick delta i en hockeymatch där Moore deltog. I februari 2005 stämde Moore Bertuzzi och flera andra i Canucks organisation (bland annat Brad May, Brian Burke och Marc Crawford) plus Canucks ägare Orca Bay Sports and Entertainment, domstolen i Denver la ned ärendet i oktober 2005 eftersom händelsen skett i Canada och därmed borde behandlas där. Den 16 februari 2005 stämde Moore Bertuzzi, Canucks och Orca Bay i Canada där han krävde 15 miljoner CAD i förlorad inkomst, 1 miljon CAD i ersättning för bestående skador och 2 miljoner CAD i skadestånd. I december 2006 anordnade Gary Bettman och NHL ett möte för att försöka få till en uppgörelse mellan parterna utanför domstolen men Moore och hans advokat förkastade de summor som föreslogs.
I december 2007 då Moore insett hur allvarligt skadad han var höjde han skadeståndskravet till 35 miljoner i förlorad arbetsinkomst plus att han begärde att hans föräldrar skulle få 3,5 miljoner i skadestånd. Samma månad vittnade Bertuzzi i Canada och anklagade där Marc Crawford för att i princip satt ett pris på Moores huvud, vittnesmålet bekräftades till viss del av Canucks nye GM Dave Nonis men Canucks och Crawford förnekade all inblandning. I mars 2008 stämde Bertuzzi sin gamle coach Crawford och begärde att denne skulle tvingas betala hälften av vad Bertuzzi än dömdes till. I juli 2011 nådde Crawford och Bertuzzi en förlikning där uppgörelsen hölls hemligt för Moore och media. I oktober 2013 bestämdes äntligen ett datum för rättegången i Canada och datum sattes till den 8 september 2014. Den 2 juli 2014 vittnade Moore för första gången under ed och han höjde samtidigt sina skadeståndskrav till sammanlagt 68 miljoner CAD. Den 19 augusti samma år meddelade Moore att en uppgörelse nåtts med Bertuzzi, Canucks och Orca Bay men inga summor har offentliggjorts.
Hela tio lag passerade 100 poäng den här säsongen som kännetecknades av antalet hållna nollor, målvakterna i NHL höll nollan sammanlagt 192 gånger under säsongen och det tidigare rekordet krossades. Detroit var återigen seriens bästa lag med 109 poäng och övriga lag över 100 poäng var: Tampa Bay (106), Boston (104), San Jose 104, Toronto (103), Ottawa (102), Vancouver (101), Philadelphia (101), New Jersey (100) och Colorado (100). Det innebar att för första gången sedan NHL skapade sex divisioner så hade alla divisionssegrare över 100 poäng. Det skulle dröja 9 år och 8 säsonger innan Toronto når slutspelet nästa gång. Pittsburgh var sämst i NHL med 58 poäng men både Washington och Chicago utmanade med 59 poäng var och det lagen var ute efter var givetvis chansen att få drafta någon av de två ryska supertalangerna Alex Ovechkin och Evgeni Malkin. Det här året är det senaste där både Anaheim och Los Angeles missade slutspelet. Nashville tog sig till sitt första slutspel och Calgary tog sig till slutspelet efter att ha missat sju säsonger i rad och under slutspelet skulle allt gå Flames väg tills Stanley Cupfinalen. För att förstå hur dåliga Pittsburgh var så vann backen Dick Tärnström lagets poängliga och laget hade en svit på 18 matcher i rad utan vinst, efter 62 matcher hade laget bara vunnit 11 matcher och hade 31 poäng.
Med undantag för den förkortade säsongen 1994–95 så var årets säsong den första där ingen spelare nådde varken 100 poäng eller 50 mål sedan expansionssäsongen 1967–68 då Bobby Hull gjorde 44 mål och Stan Mikita vann poängligan med 87 poäng. Tampa Bays lille forward Martin St. Louis vann poängligan med sina 38 mål och 94 poäng, sju poäng före Ilya Kovalchuk och Joe Sakic, Kovalchuk blev tillsammans med Rick Nash och Jarome Iginla säsongens bästa målgörare med 41 mål. Bland målvakterna var Martin Brodeur klart bäst, hans främsta utmanare var Marty Turco, Tomas Vokoun och Ed Belfour. Nykomlingarna Miikka Kiprusoff och Andrew Raycroft imponerade också i målet under året och i Detroit blev både Hasek och Curtis Joseph utkonkurrerade av lagets mångårige backup Manny Legace. Efter ännu en misslyckad säsong för Rangers bestämde sig Mark Messier att hänga upp skridskorna, han var då bara 12 matcher ifrån att passera Gordie Howe som den som spelat flest matcher i NHL genom tiderna (han var redan tvåa genom tiderna när det gällde poäng).
I öst slog förstarankade Tampa Bay ut NY Islanders med 4–1 i matcher efter att fyra av matcherna slutat 3–0, tre gånger var det Tampas målvakt Nikolai Khabibulin som höll nollan medan Islanders Rick DiPietro höll nollan i den andra matchen. Den femte matchen avgjordes när Martin St. Louis gjorde 3–2 till Tampa efter 4 minuter av övertidsperioden. Andraseedade Boston förbannade sitt öde eftersom de fick möta Montreal och efter sju matcher där Boston vann två efter förlängning så var det Montreal som gick vidare till den andra omgången (23:e vinsten i en slutspelsserie mot Boston). Montreal vände ett 1–3 underläge till vinst med 4–3 i matcher och i den sjunde och avgörande matchen höll Habs målvakt Jose Theodore nollan. Tredjerankade Philadelphia slog ut New Jersey som saknade både Scott Stevens och Brian Rafalski pga. skada med 4–1 i matcher och Flyers PP var en stor anledning till att Philadelphia gick vidare. Fjärderankade Toronto gick efter mycket besvär vidare efter 4–3 i matcher mot Ottawa mycket tack vare målvakten Ed Belfour som höll nollan i tre av matcherna. I den sjunde och avgörande matchen stod Ottawas målvakt Patrick Lalime för en svag insats och blev utbytt efter den första perioden där Joe Nieuwendyk gjorde två mål för Toronto.
I den andra omgången fortsatte Tampa Bays målvakt Nikolai Khabibulin att storspela när Tampa Bay svepte Montreal. I den tredje matchen kvitterade Vincent Lecavalier med bara en knapp minut kvar av den tredje perioden och i förlängningen avgjorde Brad Richards efter 65 sekunders spel. Philadelphia slog ut Toronto med 4–2 i matcher men i den sjätte matchen lyckades Toronto tvinga fram en förlängning trots att de låg under med 0–2 inför den tredje perioden. Philadelphia gick vidare efter att Jeremy Roenick gjort 3–2 efter 7:39 av förlängningen och för Torontos del betydde det att man inte skulle spela en slutspelsmatch igen förrän 2013.
I väst besegrade ettan Detroit Nashville som gjorde sitt första slutspel någonsin med 4–2 i matcher och Preds målvakt Tomas Vokoun var den största anledningen till att det krävdes sex matcher. Tvåan San Jose slog ut St. Louis med 4–1 i matcher efter att de båda lagets målvakter Evgeni Nabokov och Chris Osgood storspelat. Trean Vancouver blev utslagna av Calgary efter sju jämna matcher. Vancouver kvitterade till 3–3 i matcher när Brendan Morrison gjorde 5–4 till Canucks efter 2:28 av den tredje övertidsperioden och i den sjunde och avgörande matchen avgjorde Martin Gelinas med sitt 3–2 mål efter 1:25 av den andra övertidsperioden. Fyran Colorado slog ut Dallas med 4–1 i matcher och även här krävdes det förlängning i två av matcherna innan Colorado tog hem den femte matchen med 5–1.
I den andra omgången storspelade Miikka Kiprusoff när Calgary överraskande slog ut Detroit med 4–2 i matcher. I den första matchen släppte Kiprusoff bara in ett mål innan Marcus Nilsson avgjorde för Calgary efter 2:39 av förlängningen. Kiprusoff höll sedan nollan i den femte och den sjätte matchen och den sjätte matchen gick till förlängning där Martin Gelinas avgjorde när det återstod 47 sekunder av den första övertidsperioden. I den fjärde matchen träffades Detroits lagkapten Steve Yzerman av en puck i det vänstra ögat och kunde inte spela mer i serien, vilket hade stor betydelse för hur serien slutade. I den andra serien slog San Jose ut Colorado med 4–2 i matcher och den store matchhjälten var Sharks målvakt Nabokov som bara släppte in sju mål under de sex matcherna. Två matcher gick till förlängning och tack vare mål av Joe Sakic vann Colorado båda två och med de båda målen tangerade Sakic ”Rocket” Richards Stanley Cup rekord på 6 övertidsmål i Stanley Cupslutspelet.
I den östra Conferencefinalen vann Tampa Bay med 4–3 i matcher över Philadelphia som var nära att bli utslagna redan i den sjätte matchen innan Keith Primeau kvitterade till 4–4 med bara knappt två minuter kvar av den tredje perioden. Simon Gagne avgjorde sedan när det återstod 102 sekunder av den första övertidsperioden. I den sjunde och avgörande matchen gjorde Fredrik Modin 2–0 till Tampa efter knappt fem minuter av den andra perioden och det räckte eftersom Flyers aldrig kom närmare än en reducering till 1–2 av Kim Johnsson. I den västra Conferencefinalen var det lite av målvakternas kamp när Calgary och Miikka Kiprusoff slog ut San Jose och Evgeni Nabokov med 4–2 i matcher. De höll nollan i var sin match och Steve Montadors 4–3 mål 18:43 in på förlängningen i match 1 var oerhört viktigt för Calgary som vann match 5 och 6 efter att Nabokov och San Jose tröttnat lite. Martin Gelinas gjorde Calgarys andra mål i den sjätte matchen och det betydde att han avgjort en serie för tredje gången under slutspelet. Calgarys rödhårige back Mike Commodore blev under slutspelet en kultfigur med sin knallröda vilda hårman och morgonrock och mängder med fans dök upp till matcherna iklädda röda peruker (det fortsatte även i Carolina där han spelade efter lockouten).
Överraskningen Calgary som gjorde sin tredje Stanley Cupfinal startade Stanley Cupfinalen mot Tampa Bay bäst och laget vann första matchen med 4–1 efter varsitt mål av Martin Gelinas och Jarome Iginla. Tampa Bay som var i sin första final kom igen och tog hem den andra matchen med samma siffror tack vare tre mål inom 3:07 i början av den tredje perioden. Den andra matchen var tuff och ful med flera slagsmål och även den tredje matchen såg ut att bli likadan, bland annat slogs Jarome Iginla och Vincent Lecavalier i den först perioden. Två mål i den andra perioden och stabilt spel av Kiprusoff som höll nollan gjorde att Calgary till slut vann med 3–0. I den fjärde matchen gjorde Brad Richards 1–0 till Tampa Bay efter 2:48 av den första perioden och det blev matchens enda mål. Mycket av snacket efteråt handlade dels om Ville Nieminen som fick 5 minuter plus matchstraff efter en tackling i ryggen på Lecavalier vilket han dessutom blev avstängd i fem matcher för. Annars var det domarteamet med Kerry Fraser och Brad Watson som blev hårt kritiserade för att de släppt alldeles för mycket under matchen och duon som enligt domarschemat skulle döma den sjätte matchen plockades bort från resten av finalserien.
Den femte matchen stod 2–2 efter full tid efter mål av Gelinas, Martin St. Louis, Iginla och Modin, det dröjde till 14:40 av förlängningen innan Oleg Saprykin gav Calgary ledningen med 3–2 i matcher. I den sjätte matchen gjorde Brad Richards två mål för Tampa Bay i den andra perioden och Marcus Nilsson och Chris Clark varsitt för Calgary. I den tredje perioden var publiken och stora delar av TV-tittarna övertygade om att Calgarys Martin Gelinas gjort 3–2 till Calgary, situationen blir aldrig videobedömd men både på repriser i TV och på den stora bildskärmen i arenan visades bilder där det såg ut som om pucken var flera cm över mållinjen innan Khabibulin rev ut den med plockhandsken. I pausen inför förlängningen menade en del bland annat Tampa Bays assisterande lagkapten Tim Taylor att det var en spark av Gelinas (pucken styrdes via Gelinas skridsko mot (eller över) mållinjen). Den första övertidsperioden slutar mållös men efter bara 33 sekunder av den andra gör Martin St. Louis 3–2 till Tampa Bay och skickar finalen till en sjunde och avgörande match.
Inför den sjunde finalen visade Tv-bolaget ABC tidigare inte visade bilder som ska bevisa att pucken aldrig var över linjen. Stora delar av den kanadensiska publiken köper inte det, den ifrågasätter varför bilderna inte visats tidigare och en del menar till och med att bilderna förfalskats, de anklagelserna faller lite när det visar sig att det är ett bolag i Calgary som stått för teknik och tolkning av de nya bilderna. I den sjunde matchen gör Ruslan Fedotenko två mål för Tampa Bay och trots en forcering av Calgary så kommer man inte närmare än en reducering av Craig Conroy efter ca halva den tredje perioden. Tampa Bay Lightning blir Stanley Cupmästare för första gången 12 år efter debuten i NHL.
Norr om gränsen i Canada och speciellt i Alberta finns det fortfarande en väldigt stor andel av befolkningen som är övertygade om att Calgary borde vunnit finalen med 4-2 i matcher. En styrning (även om en del vill kalla det spark) från Martin Gelinas såg verkligen ut att ha passerat mållinjen men domarna granskade inte situationen och vad som är riktigt märkligt är att NHL fortfarande 13 år senare inte 100-procentigt har löst problemet med att avgöra om en puck passerat mållinjen eller ej. Det positiva som händelsen förde med sig är att NHL:s ”war room” i Toronto fick större befogenheter och att de vid en bedömning ska ha tillgång till allt bildmateriel som finns (innan kunde ett TV-bolag vägra lämna över sina bilder för att ha ensamrätt).
Spelare från Tampa Bay blev rikligt belönade efter säsongen, förutom Conn Smythe så fick Brad Richards Lady Byng medan Martin St. Louis tog hem Art Ross, Hart och Lester B. Pearson och coachen John Tortorella fick ta emot Jack Adams. Detroit vann Presidents' Trophy för fjärde gången på tio säsonger och lagets slitvarg Kris Draper fick Selke. Scott Niedermayer New Jersey vann Norris och Bostons målvakt Andrew Raycroft tog hem Calder. Columbus Rick Nash och Atlantas Ilya Kovalchuk fick dela på Rocket Richard samtidigt som Martin Brodeur vann både Vezina och Bill Jennings.
Draften hölls i Raleigh och Washington Capitals vann draftlotteriet och snuvade därmed Pittsburgh som kommit sist på förstavalet. Washington valde Alex Ovechkin med draftens första val medan Pittsburgh fick nöja sig med Evgeni Malkin. Här är några andra som valdes i den första rundan: Andrew Ladd, Blake Wheeler, Al Montoya, Ladislav Smid, Drew Stafford, Devan Dubnyk, Alexander Radulov, Travis Zajec, Wojtek Wolski, Andrej Meszaros, Cory Schneider, Jeff Schultz och Mike Green. Hela fyra målvakter valdes i den första rundan förutom de som nämns ovan valde St. Louis tjecken Marek Schwarz.
I senare rundor valdes bland annat de här spelarna: Dave Bolland, Bryan Bickell, Blake Comeau, Carl Söderberg, David Booth, Nicklas Grossmann, Brandon Dubinsky, Alex Goligoski, Brandon Prust, Andrej Sekera, Alexei Emelin, Peter Regin, Alexander Edler, Thomas Greiss, Johan Franzen, Torrey Mitchell, Ryan Callahan, Kris Versteeg, Mikhail Grabovski, Patrick Kaleta, Roman Polak, Karri Rämö, Chris Campoli, Pekka Rinne, Mark Streit, Daniel Winnik och Jannik Hansen. Det här året valdes 99 spelare från Europa och Asien (en japan) och däribland fanns 21 tjecker, 20 ryssar och 18 svenskar.
Det här året blev Phoenix Coyotes GM Cliff Fletcher som började sin NHL-karriär 1956 som scout i Montreal under Sam Pollock invald i Hockey Hall of Fame som Builder tillsammans med backlegenderna Ray Bourque, Paul Coffey och Larry Murphy som tog plats bland spelarna.
Fortsättning följer nästa vecka då det handlar om åren 2004-07
