Ett nytt Italien - både på och utanför planen
Dortmund. En plats där stålverkens rök en gång formade horisonten. Nu är den klädd i en annan sorts förväntan och ovisshet. Sommaren 2021 var en euforisk tid för det italienska folket efter månader av pandemi och död. Segrar i Eurovision och i volleybollsmästerskap, olympiska framgångar och en finalplats i Wimbledon. Men den kröntes med Donnarummas straffräddning och öppnandet av uteserveringar. Tre år senare är verkligheten en annan.
Knappt en timme från Dortmund ligger Leverkusen. Där säkrade Italien sin biljett till Tyskland efter ett allt annat än välförtjänt kryss mot Ukraina. Men då var då och nu är nu. Det är dags för premiär mot Albanien. På ett sätt är det ett derby. Den albanska befolkningen i Italien har en lång och rik historia, som sträcker sig tillbaka till 1400-talet. Under denna period, när Osmanska riket expanderade i Balkan, flydde många albaner från sitt hemland och sökte en fristad i södra Italien. Dessa migranter, kända som Arbëreshë, bosatte sig främst i regionerna Kalabrien, Sicilien och Apulien, där de grundade byar och samhällen som fortfarande bär spår av deras kultur och traditioner. I modern tid har den albanska invandringen till Italien fortsatt, särskilt efter kommunismens fall på 1990-talet. Den vågen hamnade till stor del i utanförskap. Kvinnorna blev svart städhjälp och männen blev arbetslösa. Idag är albanerna en stor väljargrupp för Italiens högerextrema premiärminister, Giorgia Meloni. Med sin retorik, som ofta betonar nationell suveränitet, traditionella värderingar och invandringskritik, har hon fångat uppmärksamheten och stödet från många italienare som känner sig förbisedda av det etablerade politiska systemet. Italien är idag ett land där motsättningarna är påtagliga. I norr, i ekonomiskt starka regioner som Lombardiet och Veneto, finns ett starkt stöd för högerpopulistiska idéer, ofta kopplat till krav på mer autonomi och kritik mot södern. Där är arbetslösheten hög och ekonomiska möjligheter ofta begränsade, har frustrationen också vuxit, vilket skapat en grogrund för missnöje och radikala politiska rörelser. Det italienska politiska landskapet präglas därför av en polarisering som gör det svårt att hitta gemensamma lösningar på landets utmaningar. En polarisering som alltid försvinner under fyra veckor varannan sommar. För då spelar landslaget. Gli Azzurri.
Sommaren 2021 kommer för alltid att vara etsad i det kollektiva italienska minnet, som en tid då Italien återfann sitt leende och sin själ. Efter en lång, mörk vinter av pandemi och sorg, när världen verkade ha tappat sin färg, steg Italien fram ur skuggorna och gemensamt kunde man skåla för en återvunnen frihet. Och allt började med en melodi. Måneskin åkte till Rotterdam och tog Europa med storm och vann Eurovision Song Contest. Det var bara början. Fotbolls-EM var nästa kapitel i denna saga om återfödelse. Roberto Mancinis Italien, med sin kombination av skicklighet, hjärta och beslutsamhet, skrev historia på de europeiska arenorna. När Lorenzo Insigne dansade genom försvar, när Gianluigi Donnarumma sträckte ut sig för att rädda straffar, kände alla pulsen av något större. I finalen på Wembley övervann Italien inte bara ett lag utan också en hel nations tvivel. När slutvisslan ljöd och trofén höjdes mot himlen, var det som om hela Italien andades ut, lättade och triumferande. En nation hade återuppstått. Och som om detta inte vore nog kom de olympiska spelen i Tokyo. Där sprintade Marcell Jacobs till guld på 100 meter och kunde direkt därefter krama om höjdhopparen Gianmarco Tamberi, som precis hade hoppat hem ett nytt guld för Italien. Sedan blev det guld i Volleyboll-EM och sedan inleddes även det som vi idag kallar för det italienska “tennisundret” efter Matteo Berrettinis final i Wimbledon. Varje medalj, varje seger, varje tår av glädje blev en del av den större berättelsen om ett land som vägrade ge upp. När vi ser tillbaka på sommaren 2021 är det inte bara segrarna vi minns utan känslan av att vara en del av något större. Något som sträckte sig bortom individuella prestationer. Gatorna i Italien fylldes med skratt och sång, barer och caféer blev återigen mötesplatser där människor kunde dela sina historier och sina drömmar. Vi hade överlevt pandemins mörker och nu, under den eviga italienska solen, kunde vi äntligen fira livet.
På ett sätt kan man kalla Luciano Spalletti för stjärnan i det här laget. Han anses vara en av EMs bästa tränare efter sina framgångar med Napoli. Även om det såklart säger en del om Spalletti så säger det dessvärre också en del om truppen. Det finns ingen Andrea Pirlo eller Francesco Totti. Buffon är borta. Och nu är också ryggraden från EM 2021 borta. Giorgio Chiellini och Leonardo Bonucci. För att sammanfatta truppen hårt men rättvist är den både oerfaren och profilfattig. Med det sagt finns det absolut saker att vara positiv över. Det är inte särskilt många lag i den här turneringen som har en bättre trupp. Det finns en hel del spelare i det här laget som kan vara med och göra underverk den här sommaren. Även om backlinjen inte är satt så finns det mängder med lovande mittbackar (det ryktas om att Calafiori och Bastoni startar imorgon). Federico Dimarco och Nicolò Barella är två av Europas bästa spelare på deras positioner. Jorginho har haft en stark vår i England och Pellegrini likaså i Rom. Det eviga anfallsproblemet kanske har lösts i och med Gianluca Scamaccas säsong i Atalanta. Dödens grupp till trots finns det alltså verkligen något att jobba med för Spalletti. Men det är ett pressat landslag han fogar över den här sommaren. Det råder en pessimism kring landslaget som sticker ut på senare år. Två raka missade VM är en stor grund för det förlorade självförtroendet. Men det är också det första mästerskapet sedan triumfen 2021. Och framför allt det första mästerskapet i Tyskland sedan 2006. Det vackraste du kan säga till en kvinna i Italien är att “du är som sommaren 2006”. Och nu ska det spelas mästerskap i Tyskland, arton år senare.
Mycket har hänt under de åren. Italiensk fotboll har halkat efter på sina hälar. Det är inte längre självklart att Italien hör till den europeiska fotbollens absoluta finrum. Pessimismen har brett ut sig, likt skuggorna över Colosseum vid skymning. Trots det kommer exakt samma känslor att infinna sig bland det italienska folket. Italien håller andan. Från de livliga torgen i Neapel till de lugna kanalerna i Venedig, kommer folk att diskutera matchen. Det är som om hela landet är indraget i en enda kollektiv bön. En önskan om att deras azurblå hjältar ska återvända till sin rättmätiga plats bland Europas bästa. Och så plötsligt står man där, på tröskeln till något stort. Något oförutsägbart. Westfalenstadion är fyllt av ljudet av sjungande supportrar, av trummor som slår som hjärtslag. Italien spelar för mer än bara segern; de spelar för ett arv, för en historia och för en framtid. Så låt oss omfamna denna kväll med öppna hjärtan och drömmande själar. För när natten sänker sig över Dortmund vet vi att oavsett resultatet är detta bara början på en ny resa för Italien. Låt det bli en ny sommar som det italienska folket aldrig kommer att glömma.
