Säsongen 20/21 utspelade sig som bekant enbart under 2021. Säsongen blev ju förskjuten och nedkortad på grund av pandemin och dess effekter på föregående säsong. Exakt när säsongen väl skulle starta upp var länge lite oklart, men den 13 januari kom den så i gång.
För första gången på över 300 dagar var NHL:s grundserie tillbaka – den här gången med en 56 matcher lång, eller kort, säsong.
Läktarna var däremot tomma på många ställen. Arizona, Dallas och Florida tillät publik redan i premiären och så småningom fylldes det på runt om i ligan. Framåt slutspelstiderna var det ett antal amerikanska lag som utökade kapaciteten och var fullbelagda, men i Kanada var man utan publik helt och hållet till slutspelet drog igång.
---
Divisionsindelningen tvingades som bekant att justeras på grund av restriktionerna kring inresa mellan USA och Kanada. De sju kanadensiska lagen utgjorde en division och de amerikanska lagen fyllde ut de tre övriga.
Matcher spelades enbart inom divisionen – vilket i slutändan gav ett tämligen monotont och uttjatat spelschema.
Ett välkommet inslag var däremot konsekvensen att man schemalade ett antal efterföljande matcher mot samma lag. Ett lag kunde alltså landa i en stad och spela två-tre matcher innan man reste vidare. Det kunde ge upphov till den rivaliteten som ligan så gärna – och ibland smått påtvingat och överdrivet – vill värna om.
Så givetvis fortsatte man inte med det under säsongen 21/22.
---
Grundserien avslutades – efter flera uppskjutna matcher och ofrivilliga uppehåll – i maj. Till skillnad från det utökade slutspelet 2020 klev NHL tillbaka till sitt vanliga upplägg den här gången.
Colorado gick in i slutspelet som Presidents’ Trophy-vinnare – och återigen misslyckades Avalanche med att ta sig vidare från andrarundan. Vi såg också hur ett till synes oinspirerat Washington åkte ut direkt och Edmonton blev svepta av Winnipeg. Jets blev sedan, i sin tur, svepta av Montreal i andrarundan.
Utöver Canadiens gick sedan Tampa Bay, Vegas och New York Islanders vidare till semifinalerna – det fanns ju inga Conference-indelningarna på grund av de temporära divisionerna. Det var också första gången sedan 1992 som tre av det föregående slutspelets semifinalister var tillbaka i tredjerundan.
Tampa Bay såg tack och lov till att utmanövrera Islanders dödgrävarhockey och de regerande mästarna tog sig till Stanley Cup-final för andra året i rad. Väl där ställdes man mot Montreal, som slog ut Vegas – trots att Dominique Ducharme testade positivt mitt under serien och tvingades isolera sig i två veckor.
I sitt första finalframträdande sedan segern 1993 var Canadiens tämligen chanslösa. Man undvek visserligen att bli svepta när man tog hem match fyra, men i slutändan vann Lightning med 4-1 i matcher.
Nikita Kucherov – som lämpligt nog hade varit skadad hela grundserien och därmed gett Tampa möjlighet att navigera sig fram kring en utmanande lönetakssituation – vann slutspelets poängliga i överlägsen stil, men det var Andrei Vasilevskiy som tog hem Conn Smythe Trophy.
---
Vad är väl ett slutspel utan ett Toronto-misslyckande? Den här gången tappade man en 3-1-ledning i matcher till förlust mot Montreal. Nu har Leafs inte tagit sig förbi förstarundan sedan 2004…
---
Vi såg ett antal stora namn tacka för sig under 2021. Corey Crawford tvingades slänga in handduken innan säsongen hann börja och under januari meddelade även Jimmy Howard att han hade gjort sitt i Detroit.
Efter 15 säsonger i Minnesota blev det ingen fortsättning i Wild för lagkaptenen Mikko Koivu. Högst anmärkningsvärt gav han sig på en avrundning av karriären i Columbus, men det försöket höll bara över sju matcher – sedan hängde även finländaren upp skridskorna… och den där sista statistikraden ser onekligen malplacerad ut när man summerar hans karriär.
Ytterligare ett par målvakter gick sedan i pension efter säsongen. Efter vad som numera känns som en något underskattad karriär red Ryan Miller in i solnedgången. Miller kan i alla fall se tillbaka på en Vezina Trophy och ett OS-silver 2010 – där han även blev utsedd till MVP i turneringen.
Det största namnet att sluta under 2021 är väl däremot Pekka Rinne. Nashville-ikonen är den mest framgångsrika finske målvakten någonsin, i alla fall om man räknar antalet NHL-segrar. Han är en av få målvakter som har gjort mål i NHL och även Rinne kan se tillbaka på en Vezina Trophy.
Tittar vi på målvakterna som har gjort minst 500 matcher sedan lockouten 04/05 har Rinne den femte bästa räddningsprocenten (91,7) under den perioden och bara två målvakter har hållit nollan vid fler tillfällen.
Vi exkluderar Henrik Lundqvist här, även om det officiella beskedet att han slutar kom 2021. Karriären tog ju däremot slut redan 2020.
---
Kort innan slutspelet skrev Patrick Marleau in sig i historieböckerna. Den 19 april gjorde han nämligen sin 1768:e grundseriematch och passerade därmed Gordie Howes tidigare rekord. Howe hade suttit på rekordet sedan 60-talet och det är ingen liten bedrift att ta sig förbi ”Mr. Hockey”. Det nya rekordet är 1779 matcher.
Marleau visade upp en ytterst imponerande förmåga att hålla sig frisk och i speldugligt skick under hela sin karriär. 42-åringen vann aldrig någon Stanley Cup, men sitter i alla fall på dubbla OS-guld.
Det mest fascinerande med Marleau är annars att han – i samband med att han slog Howes rekord – hade spelat med eller mot 37 procent av samtliga spelare som har spelat i NHL.
---
Det finns gott om andra milstolpar att blicka tillbaka på. Flera spelare passerade 1000 matcher under året, men vi stannar till vid Jordan Staal. Han gjorde sin 1000:e match i april och blev tillsammans med brorsan Eric det sjätte brödraparet att göra minst 1000 matcher.
Utöver Staals har även Derian och Kevin Hatcher, Mikko och Saku Koivu, Rob och Scott Niedermayer, Daniel och Henrik Sedin samt Brent och Ron Sutter klarat av det.
Andrei Vasilevskiy blev den näst snabbaste målvakten till 200 segrar. Ryssen behövde bara 318 matcher på sig. Ken Dryden var snäppet bättre med 309 matcher. Vidare noterades Braden Holtby för sin 293:e seger i hans 500:e match – och blev därmed den målvakt med flest segrar under sina första 500 matcher. Tidigare satt Jacques Plante på rekordet med 292 segrar.
I december tog sig Marc-Andre Fleury förbi två imponerande milstolpar. Han blev den åttonde målvakten att nå 900 matcher och den tredje att nå 500 segrar.
Slutligen gjorde Zdeno Chara sin 1600:e match i april och blev tidernas 13:e spelare att nå den milstolpen. Sedan dess har Chara tagit sig förbi Ray Bourque och Larry Murphy. Inom kort lär han även lämna Scott Stevens och Dave Andreychuk bakom sig. Ytterligare några spelare är sedan inom räckhåll.
Hur långt upp på listan klättrar 44-årige Chara innan han slänger in handduken?
---
Alexander Ovechkin förtjänar så klart en egen liten sektion. Detta unikum fortsätter att smälla in mål efter mål och visar inga tecken på att sakta av.
I oktober petade han ut Marcel Dionne från topp-5 i tidernas skytteliga. En månad senare var det Brett Hulls tur att bli omsprungen. Kort därefter gjorde han sitt 28:e hattrick – lika många som Dionne och Bobby Hull och sjätte flest genom tiderna.
Phil Esposito och Brett Hull väntar närmast på 32 respektive 33 hattricks. Sedan blir det ett litet hopp upp till Mike Bossy och Mario Lemieux på 39 respektive 40 hattricks. Toppar gör givetvis Wayne Gretzky med sina 50 hattricks.
Imponerande bedrifter i oktober och november alltså. December fortsatte på den inslagna vägen, om än med minsta möjliga marginal. På nyårsafton gjorde Ovechkin sitt 275:e powerplay-mål och tog sig förbi Dave Andreychuks tidigare rekord.
Nu har Ovechkin tolv mål upp till Jaromir Jagr på plats tre i tidernas skytteliga. Efter det återstår ytterligare 35 mål till Gordie Howe. Det är givetvis bara en tidsfråga innan Ovechkin tar sig förbi Jagr och Howe – och sedan blir det en makalös jakt på Wayne Gretzkys 894 mål.
Idag är alltså Ovechkin 140 mål bakom. Med ytterligare fyra år kvar på sitt färska kontrakt och utan tecken på att han börjar sakta av bör nog Gretzky börja svettas. Det som för några år sedan kändes som en omöjlighet känns nästan som en självklarhet numera.
Imponerande för en spelare som tog slut som artist i maj 2011.
---
När vi ändå pratar milstolpar så är Joe Thornton bara ett par framträdanden ifrån 1700 matcher. Sidney Crosby är tio mål från 500 fullträffar.
---
Sommaren bjöd som vanligt på en hel del action i NHL, men mest fokus tog givetvis Seattle Krakens inträde. Expansionsdraften hölls i juli – och blev en antiklimax.
Det hade pratats mycket om vilket fantastiskt analytics team som Ron Francis & Co hade satt på plats i Seattle. Men så gick man och tog in Dave Hakstol som head coach och den där kompetensen hade nog inte så värst mycket att säga till om ändå. Det intrycket förstärktes sedan under expansionsdraften.
Seattle samlade på sig en underväldigande roster och utnyttjade inte all sin cap space för att samla picks eller prospects från andra desperata lag.
Exakt vad planen var är inte helt självklart ens nu. Det går att ana sig till att man vill bygga genom draften – baserat på vilket uselt lag man plockade ihop och hur det går nu – men inte ens det gjorde man alltså ordentligt. Till sommarens draft sitter man exempelvis enbart på ett extra draftval, Calgarys val i fjärderundan.
---
Det saknades som sagt inte action över sommaren. Minnesota lät en bomb brisera när det stod klart att man skulle köpa ut såväl Zach Parise som Ryan Suter. Den förstnämnde var inte så värst chockerande direkt, men Suter är alltjämt högst användbar – och nu är Wild rejält bakbundna de kommande åren.
Den här säsongen betalar man bara knappt $5 miljoner i död cap, men det ska komma att öka rejält. Kommande säsong har man nästan $13 miljoner i död cap och 23/24-24/25 hela $14,7 miljoner i död cap. Kan man verkligen utmana när man ger sig själv sådana förutsättningar?
Det har inte saknats stora trades 2021. Redan i januari fick vi en blockbuster när Patrik Laine och Pierre-Luc Dubois gick i utbyte mot varandra. Dubois har gått ok i Winnipeg, men nog finns det mycket mer att få ut av Laine? Känslan är ju dessutom att finländaren bara väntar in sin UFA-status…
I ett försök att få fart på Vancouver, och rimligtvis försöka rädda sitt jobb, shoppade Jim Benning loss i Arizona. In kom Oliver Ekman-Larsson och Conor Garland i utbyte mot några draftval och några veteraner på utgående kontrakt.
Uh-OEL… pic.twitter.com/C1weB3MzlI
— ?????????? Faber ???? (@ChrisFaber39) September 23, 2021
Philadelphia rensade ut rejält när man skickade iväg Jakub Voracek, Nolan Patrick, Shayne Gostisbehere, Phil Myers, Robert Hägg och Brian Elliott. In kom Cam Atkinson, Ryan Ellis, Rasmus Ristolainen, Keith Yandle, Derick Brassard, Nate Thompson och Martin Jones. Resultatet? En förlustsvit på tio raka matcher, sparkad head coach och lika mycket kaos som vanligt.
Taylor Hall, Sam Bennett, Anthony Mantha, Viktor Arvidsson, Alex Nedeljkovic, Darcy Kuemper och Christian Dvorak är andra trades vi minns, men årets stora trade var givetvis den som tog Jack Eichel till Vegas.
Buffalo fick in Alex Tuch, Peyton Krebs, en 1st rounder och en 2nd rounder för sin missnöjda lagkapten – och Golden Knights fick den där förstacentern som man har saknat. Eichel anslöt däremot skadad men börjar så smått närma sig comeback och debut. Det blir minst sagt spännande att följa. Potentialen i exempelvis Eichel och Mark Stone tillsammans är massiv.
Vidare såg vi hur Carolina signade Jesperi Kotkaniemi till ett offer sheet som Montreal valde att inte matcha. Canadiens fick därmed en 1st rounder och en 3rd rounder som kompensation. 21-åringen har gjort 15 poäng på 31 matcher i Hurricanes.
På free agency såg vi namn som Philipp Grubauer, Jaden Schwartz och Tony DeAngelo flytta på sig.
Slutligen var Chicago aktiva över sommaren. Duncan Keith skickades till Edmonton i utbyte mot Caleb Jones – och kort därefter hämtades brorsan Seth Jones in från Columbus. Marc-Andre Fleury anslöt från Vegas, Tyler Johnson kom från Tampa Bay och Jake McCabe signades på free agency.
Det är nästan så man kan tro att de försökte ta fokus från något annat…
---
De två största händelserna under 2021 var tyvärr två tragiska sådana.
En sällan skådad skandal växte fram kring Chicago. Organisationen hade nonchalerat, begravt och mörkat sexuella övergrepp i tio års tid innan det kom fram till ytan.
I höstas klev Kyle Beach fram och avslöjade att det var han som var Brad Aldrichs offer. Tidigare hade offret bara varit känt som ”John Doe”, men i samband med att utredningen blev offentlig kunde man gissa sig fram till vem det rörde sig om – och då klev Beach fram i en hjärtskärande intervju på TSN.
Stan Bowman och Al MacIsaan – general manager respektive assisterande general manager i Chicago – tvingades avgå. Joel Quenneville, head coach i Blackhawks under den perioden, kunde inte fortsätta i sin nya roll i Florida.
Sättet som Chicago har behandlat Beach på och mörkat hela situationen är direkt förkastligt. Samtidigt skickade man iväg Aldrich med ett letter of recommendation, såg honom jobba vidare med minderåriga och begå nya övergrepp.
Det går inte att sätta ord på föraktet man känner för organisationen Chicago och individerna som var drivande bakom mörkläggningen.
---
Det är tack och lov sällan som aktiva NHL-spelare förolyckas, men sorgligt nog var det vad som hände i somras. I samband med firandet av 4th of July och ett bröllop avled Columbus Matiss Kivlenieks i en olycka.
Letten debuterade i NHL i januari 2020 och hade gjort totalt åtta NHL-matcher, varav sex starter. Kivlenieks blev 24 år.
I augusti gick Jimmy Hayes bort vid 31 års ålder. Jimmy var äldre bror till Philadelphias Kevin Hayes och hade själv över 300 NHL-matcher bakom sig, för Chicago, Florida, Boston och New Jersey.
George Armstrong, Ralph Backstrom, Rene Robert, Tony Esposito och Rod Gilbert är några av de andra stora namnen som gick bort under året.
Armstrong spelade hela sin karriär i Toronto och vann Stanley Cup vid fyra tillfällen under 60-talet. Efter karriären fortsatte han som scout och assisterande general manager och är en av de stora ikonerna i Maple Leafs historia.
Backstrom var tredjecenter bakom Jean Beliveau och Henri Richard i Montreal och vann Stanley Cup vid sex tillfällen. Robert var en tredjedel av Buffalos French Connection-kedja under 70-talet och gjorde 702 poäng på 744 matcher.
Esposito gjorde merparten av sin karriär i Chicago och tog hem Vezina Trophy vid tre tillfällen. Säsongen 69/70 är legendarisk. NHL-debuten hade visserligen skett föregående säsong i Montreal, men Esposito räknades alltjämt som rookie i Chicago. Den säsongen höll han nollan vid 15 tillfällen och tilldelades Calder Trophy. Det är enbart George Hainsworth som har överträffat Espositos 15 nollor – det gjorde han redan säsongen 28/29.
Gilbert är en av de största spelarna i New York Rangers historia. Under sina 18 säsonger i NHL representerade han enbart Rangers och är än idag såväl bästa poängplockare (1021) som målskytt (406) i Rangers historia.
Även John Muckler (coach i Edmonton under 80-talets framgångar), Gilles Lupien (dubbel Stanley Cup-vinnare som spelare och senare framträdande agent), Bryan ”Bugsy” Watson (den mest utvisade spelaren, med 2214 utvisningsminuter, när han slutade 1979) och Bob McCammon (coach för Philadelphia samt andra roller för Edmonton och Detroit) är värda att nämna.
---
Vi avslutar lite mer muntert. Årets mål gjordes relativt nyligen. Sonny Milano blev målskytt, men det är Trevor Zegras framspelning vi minns.
