NHL Allmänt
2019-06-17 14:00
Inför draften: Jack Hughes eller Kaapo Kakko?
Två spelare står ut inför draften. Vem går New Jersey efter med förstavalet?
Niclas Viberg
1 kommentarer
I flera år har Jack Hughes pekats ut som det stora namnet inför draften 2019. Många förväntar sig fortfarande att han är en självklar etta, men Kaapo Kakko har utmanat honom mer och mer under säsongen. Kanske beror det på att Hughes inte har kunnat visa upp sig i samma utsträckning som Kakko under säsongens två – för gemene man – stora internationella skyltfönster: JVM och VM.
Hughes drogs med skadeproblem under JVM och begränsades till fyra matcher. På hans fyra matcher blev det bara fyra assist och det går inte att komma undan från vilken besvikelse – om än fullt förklarlig sådan – Hughes JVM blev. Samtidigt stod Kakko ut betydligt mer och avgjorde som bekant finalen mot just USA.
I VM hamnade Hughes i ett stjärntätt amerikanskt lag och fick antingen stå utanför laget eller återfanns i en aningen mindre roll. Kakko fick en avsevärt mycket större roll i ett inte allt för namnstarkt finskt lag. Han stod framför allt ut tidigt i mästerskapet och gick poänglös genom slutspelet, men när vi blickar tillbaka på VM är det Kakkos avtryck vi minns – inte Hughes.
”En merit inför draften”
En annan faktor är vad Kakko faktiskt har åstadkommit i finska Liiga. Med fantastiska underliggande siffror har han byggt upp en hype som är välförtjänt. Han kommer från en bättre säsong – sett till såväl målskytte som poängproduktion – än vad Patrik Laine gjorde inför draften 2016, som exempel.
Att bevisa vad man kan i seniorhockey är en merit inför draften – och Kakko har visat så mycket mer än att han bara behärskar det. 18-åringen har varit en dominerande kraft för sitt TPS och det snackas om att hans spelstil lämpar sig bättre för NHL än vad Hughes gör. Vidare lyfts hans tvåvägsspel fram och det är givetvis en nyttig egenskap när NHL-lagen ska släppa fram unga prospects.
Det går inte att peka ut någon egentlig svaghet i Kakkos spel. Skridskoåkningen må inte vara av absolut toppklass, men är inte heller något som håller tillbaka honom. Skickligheten och speluppfattningen är givetvis något speciellt, men det är de fysiska färdigheterna som han redan nu visar upp som står ut.
Kakko är en komplett spelare. Skottet är giftigt, men han är ingen utpräglad sniper a la Laine. Han går gärna på mål och är effektiv i det spelet tack vare sin fysik, men han är inte ”bara” en powerforward. Handlederna är känsliga oavsett om vi snackar precisa passningar eller finurliga dribblingar, men han är ingen utpräglad playmaker.
”Hughes chans att glänsa”
Kaapo Kakko är hela paketet. Han har dominerat i Liiga. Han har dominerat i JVM. Han har dominerat i VM. Han har dominerat i U18-VM tidigare år och vunnit guld, men den här säsongen avstod Kakko från U18-VM.
U18-VM var istället Jack Hughes chans att glänsa – och inför draften är det förmodligen, för scouterna och klubbarna, det viktigaste mästerskapet. Han bildade ett fruktat radarpar med Cole Caufield och stod för mäktiga 20 poäng på sju matcher. Det tog också upp honom till totalt 32 poäng på 14 matcher, fördelat över två mästerskap – vilket råkar göra honom till tidernas poängbästa spelare i U18-VM.
Något guld blev det däremot inte. USA torskade mot Ryssland i semifinalen, men fick i alla fall ett tröstpris i form av en bronsmedalj efter 5-2 mot Kanada. 2018 blev det silver i U18-VM och årets JVM slutade alltså med en finalförlust mot Finland. Att hans lag inte har lyckats vinna något juniormästerskap ska givetvis inte tala emot honom, men kontrasten blir påtaglig när Kakko kommer med guld i U18-VM, JVM och VM som 18-åring. Någonstans sitter det garanterat personer som väger in det när spelarna ska jämföras.
Hughes må ha varit mindre lyckosam, av olika anledningar, under JVM och VM – men till vardags dominerade han.
I US National U18 Team gjorde han 112 poäng på 50 matcher. Det är en siffra som enbart Auston Matthews har överträffat – visserligen ett år innan draftåret – men Hughes kommer med ett bättre poängsnitt. Hughes toppar också tidernas poängliga med 228 poäng på 110 matcher. Det är inte vem som helst vi pratar om, även om det ska nämnas att lagkamraterna i en mycket stark generation sannolikt bumpar upp hans siffror något.
”Är det ens relevant?”
Om skridskoåkningen inte står ut hos Kakko är det tvärtom hos Hughes. Skridskoåkningen är hans stora tillgång, tillsammans med spelsinnet. I en era där skridskoåkning är så framträdande och där spelet är så snabbt behöver man inte förklara varför fantastisk skridskoåkning är en resurs. Men Hughes kan inte bara åka snabbt – han kan göra allt i hög hastighet, vilket givetvis kräver en teknisk begåvning utöver det vanliga.
Förmågan att ta fart, att vrida och vända samt att undvika motståndare är anmärkningsvärd. Förmågan att kunna behålla pucken under kontroll och utföra svåra tekniska nummer i hög fart är beundransvärd. Han ger sig själv tid och yta tack vare skridskoåkningen – det handlar inte bara om att flyga förbi försvarare.
Hughes är framför allt en playmaker. Speluppfattningen är fantastisk och han är ytterst effektiv på att styra ett powerplay. Att han är en naturlig center – till skillnad från wingern Kakko – talar för Hughes. Även om man ska bortse från position och gå efter bästa möjliga spelare vet vi att position är betydande, i synnerhet är centrar eftertraktade.
Size matters. Det kommer man aldrig undan. Hughes är liten till växten och är det något som oroar inför NHL-karriären så är det just hur han kommer hantera den aspekten i ligan. Skridskoåkningen, tekniken och speluppfattningen borde dock kompensera för eventuella fysiska brister. Och är det ens så relevant att peka på det som ett frågetecken 2019?
”Inget mer att bevisa”
Nyligen genomfördes NHL:s årliga Draft Combine. Draftkullen visar upp sig i fysiska tester – många gånger fullkomligt meningslösa sådana, jag har aldrig sett en spelare göra pull ups på isen – och intervjuas av lagen. Kakko var inte på plats, utan firade istället VM-guldet. Finländaren har givetvis inget mer att bevisa inför draften och om han går etta eller tvåa ska inte påverkas av att han medverkar eller ej. Men nog finns det någon som ser ner på det faktum att Kakko inte var på plats?
Hughes var med under de här dagarna, men genomförde inte de fysiska testerna. Efter en lång och slitsam säsong kände han sig inte tillräckligt förberedd och gjorde själv jämförelsen att det skulle vara som att skriva ett prov utan att ha pluggat. Hughes har, precis likt Kakko, inte något mer att bevisa och hans status ska inte påverkas av vad han gjorde eller inte gjorde under NHL:s draft combine. Det kan vara väldigt nyttigt att vara på plats för intervjuerna, men nog finns det någon som ser ner på det faktum att Hughes inte genomförde testerna?
Så vem väljer man med förstavalet?
Då och då dyker det upp fantastiska talanger som målas upp som draftfavorit flera år i förväg. Men under säsongen inför draften kan de utmanas in i slutet av någon annan spelare. Vi ser det titt som tätt och senaste tillfället var väl 2017. Nolan Patrick hade varit den självklara ettan i många år, men Patricks skadeproblem och Nico Hischiers grymma säsong gjorde Patrick mindre och mindre självklar.
När det var dags för draft valde också New Jersey att gå med Hischier. Betyder det något i sammanhanget, eller är det bara en överanalys, att det faktiskt är Devils som har förstavalet även den här gången?
”Vågar man avstå en franchise-center?”
Oavsett hur mycket eller liten vikt man personligen lägger vid positionens betydelse när det ska draftas måste man ändå konstatera att det är en faktor som spelar in. Är New Jersey mer intresserade av att få in en center som kan ge en skön one-two punch med Hischier? Eller lockas man mer av att få in en radarpartner till Hischier?
Det är väl generellt sett enklare att snickra ihop ett lagbygge med en franchise-center än en franchise-winger. I de allra flesta fallen är det centern som driver det framgångsrika laget – Washington och Alexander Ovechkin som det uppenbara undantaget – så frågan är om Devils anser sig ha en franchise-center i Hischier? Och är det ens en relevant fråga? Lyxen med två franchise-centrar har ju gått rätt bra för Pittsburgh.
Vare sig Hughes eller Kakko blir kanske ligans stora framtida stjärna, men mycket talar för att båda två blir impact players av mycket hög klass. Kakko må vara mer NHL-redo i dagsläget och kommer mer eller mindre garanterat bli en högst framträdande stjärnwinger. Men vågar man verkligen avstå en potentiell franchise-center?
Hischier har gjort två fina säsonger, men det känns inte lika självklart att han blir den där ledande spelaren som tar tillbaka New Jersey till rampljuset. Det kommer med all sannolikhet Hughes ha förmågan att göra. Det kan man inte tacka nej till och en center är trots allt mer betydelsefull än en winger.
---
Hughes drogs med skadeproblem under JVM och begränsades till fyra matcher. På hans fyra matcher blev det bara fyra assist och det går inte att komma undan från vilken besvikelse – om än fullt förklarlig sådan – Hughes JVM blev. Samtidigt stod Kakko ut betydligt mer och avgjorde som bekant finalen mot just USA.
I VM hamnade Hughes i ett stjärntätt amerikanskt lag och fick antingen stå utanför laget eller återfanns i en aningen mindre roll. Kakko fick en avsevärt mycket större roll i ett inte allt för namnstarkt finskt lag. Han stod framför allt ut tidigt i mästerskapet och gick poänglös genom slutspelet, men när vi blickar tillbaka på VM är det Kakkos avtryck vi minns – inte Hughes.
”En merit inför draften”
En annan faktor är vad Kakko faktiskt har åstadkommit i finska Liiga. Med fantastiska underliggande siffror har han byggt upp en hype som är välförtjänt. Han kommer från en bättre säsong – sett till såväl målskytte som poängproduktion – än vad Patrik Laine gjorde inför draften 2016, som exempel.
Att bevisa vad man kan i seniorhockey är en merit inför draften – och Kakko har visat så mycket mer än att han bara behärskar det. 18-åringen har varit en dominerande kraft för sitt TPS och det snackas om att hans spelstil lämpar sig bättre för NHL än vad Hughes gör. Vidare lyfts hans tvåvägsspel fram och det är givetvis en nyttig egenskap när NHL-lagen ska släppa fram unga prospects.
Det går inte att peka ut någon egentlig svaghet i Kakkos spel. Skridskoåkningen må inte vara av absolut toppklass, men är inte heller något som håller tillbaka honom. Skickligheten och speluppfattningen är givetvis något speciellt, men det är de fysiska färdigheterna som han redan nu visar upp som står ut.
Kakko är en komplett spelare. Skottet är giftigt, men han är ingen utpräglad sniper a la Laine. Han går gärna på mål och är effektiv i det spelet tack vare sin fysik, men han är inte ”bara” en powerforward. Handlederna är känsliga oavsett om vi snackar precisa passningar eller finurliga dribblingar, men han är ingen utpräglad playmaker.
”Hughes chans att glänsa”
Kaapo Kakko är hela paketet. Han har dominerat i Liiga. Han har dominerat i JVM. Han har dominerat i VM. Han har dominerat i U18-VM tidigare år och vunnit guld, men den här säsongen avstod Kakko från U18-VM.
U18-VM var istället Jack Hughes chans att glänsa – och inför draften är det förmodligen, för scouterna och klubbarna, det viktigaste mästerskapet. Han bildade ett fruktat radarpar med Cole Caufield och stod för mäktiga 20 poäng på sju matcher. Det tog också upp honom till totalt 32 poäng på 14 matcher, fördelat över två mästerskap – vilket råkar göra honom till tidernas poängbästa spelare i U18-VM.
Något guld blev det däremot inte. USA torskade mot Ryssland i semifinalen, men fick i alla fall ett tröstpris i form av en bronsmedalj efter 5-2 mot Kanada. 2018 blev det silver i U18-VM och årets JVM slutade alltså med en finalförlust mot Finland. Att hans lag inte har lyckats vinna något juniormästerskap ska givetvis inte tala emot honom, men kontrasten blir påtaglig när Kakko kommer med guld i U18-VM, JVM och VM som 18-åring. Någonstans sitter det garanterat personer som väger in det när spelarna ska jämföras.
Hughes må ha varit mindre lyckosam, av olika anledningar, under JVM och VM – men till vardags dominerade han.
I US National U18 Team gjorde han 112 poäng på 50 matcher. Det är en siffra som enbart Auston Matthews har överträffat – visserligen ett år innan draftåret – men Hughes kommer med ett bättre poängsnitt. Hughes toppar också tidernas poängliga med 228 poäng på 110 matcher. Det är inte vem som helst vi pratar om, även om det ska nämnas att lagkamraterna i en mycket stark generation sannolikt bumpar upp hans siffror något.
”Är det ens relevant?”
Om skridskoåkningen inte står ut hos Kakko är det tvärtom hos Hughes. Skridskoåkningen är hans stora tillgång, tillsammans med spelsinnet. I en era där skridskoåkning är så framträdande och där spelet är så snabbt behöver man inte förklara varför fantastisk skridskoåkning är en resurs. Men Hughes kan inte bara åka snabbt – han kan göra allt i hög hastighet, vilket givetvis kräver en teknisk begåvning utöver det vanliga.
Förmågan att ta fart, att vrida och vända samt att undvika motståndare är anmärkningsvärd. Förmågan att kunna behålla pucken under kontroll och utföra svåra tekniska nummer i hög fart är beundransvärd. Han ger sig själv tid och yta tack vare skridskoåkningen – det handlar inte bara om att flyga förbi försvarare.
Hughes är framför allt en playmaker. Speluppfattningen är fantastisk och han är ytterst effektiv på att styra ett powerplay. Att han är en naturlig center – till skillnad från wingern Kakko – talar för Hughes. Även om man ska bortse från position och gå efter bästa möjliga spelare vet vi att position är betydande, i synnerhet är centrar eftertraktade.
Size matters. Det kommer man aldrig undan. Hughes är liten till växten och är det något som oroar inför NHL-karriären så är det just hur han kommer hantera den aspekten i ligan. Skridskoåkningen, tekniken och speluppfattningen borde dock kompensera för eventuella fysiska brister. Och är det ens så relevant att peka på det som ett frågetecken 2019?
”Inget mer att bevisa”
Nyligen genomfördes NHL:s årliga Draft Combine. Draftkullen visar upp sig i fysiska tester – många gånger fullkomligt meningslösa sådana, jag har aldrig sett en spelare göra pull ups på isen – och intervjuas av lagen. Kakko var inte på plats, utan firade istället VM-guldet. Finländaren har givetvis inget mer att bevisa inför draften och om han går etta eller tvåa ska inte påverkas av att han medverkar eller ej. Men nog finns det någon som ser ner på det faktum att Kakko inte var på plats?
Hughes var med under de här dagarna, men genomförde inte de fysiska testerna. Efter en lång och slitsam säsong kände han sig inte tillräckligt förberedd och gjorde själv jämförelsen att det skulle vara som att skriva ett prov utan att ha pluggat. Hughes har, precis likt Kakko, inte något mer att bevisa och hans status ska inte påverkas av vad han gjorde eller inte gjorde under NHL:s draft combine. Det kan vara väldigt nyttigt att vara på plats för intervjuerna, men nog finns det någon som ser ner på det faktum att Hughes inte genomförde testerna?
Så vem väljer man med förstavalet?
Då och då dyker det upp fantastiska talanger som målas upp som draftfavorit flera år i förväg. Men under säsongen inför draften kan de utmanas in i slutet av någon annan spelare. Vi ser det titt som tätt och senaste tillfället var väl 2017. Nolan Patrick hade varit den självklara ettan i många år, men Patricks skadeproblem och Nico Hischiers grymma säsong gjorde Patrick mindre och mindre självklar.
När det var dags för draft valde också New Jersey att gå med Hischier. Betyder det något i sammanhanget, eller är det bara en överanalys, att det faktiskt är Devils som har förstavalet även den här gången?
”Vågar man avstå en franchise-center?”
Oavsett hur mycket eller liten vikt man personligen lägger vid positionens betydelse när det ska draftas måste man ändå konstatera att det är en faktor som spelar in. Är New Jersey mer intresserade av att få in en center som kan ge en skön one-two punch med Hischier? Eller lockas man mer av att få in en radarpartner till Hischier?
Det är väl generellt sett enklare att snickra ihop ett lagbygge med en franchise-center än en franchise-winger. I de allra flesta fallen är det centern som driver det framgångsrika laget – Washington och Alexander Ovechkin som det uppenbara undantaget – så frågan är om Devils anser sig ha en franchise-center i Hischier? Och är det ens en relevant fråga? Lyxen med två franchise-centrar har ju gått rätt bra för Pittsburgh.
Vare sig Hughes eller Kakko blir kanske ligans stora framtida stjärna, men mycket talar för att båda två blir impact players av mycket hög klass. Kakko må vara mer NHL-redo i dagsläget och kommer mer eller mindre garanterat bli en högst framträdande stjärnwinger. Men vågar man verkligen avstå en potentiell franchise-center?
Hischier har gjort två fina säsonger, men det känns inte lika självklart att han blir den där ledande spelaren som tar tillbaka New Jersey till rampljuset. Det kommer med all sannolikhet Hughes ha förmågan att göra. Det kan man inte tacka nej till och en center är trots allt mer betydelsefull än en winger.
---
| Kategori | Jack Hughes | Kaapo Kakko |
| Född | 14 maj 2001 | 13 februari 2001 |
| Position | C | RW |
| Nationalitet | USA | Finland |
| Lag/Liga | US National U18 Team (USDP) | TPS (Liiga) |
| Längd | 179 cm | 187 cm |
| Vikt | 77 kg | 86 kg |
| Matcher | 50 | 45 |
| Mål | 34 | 22 |
| Assist | 78 | 16 |
| Poäng | 112 | 38 |
| Målsnitt | 0,68 | 0,49 |
| Assistsnitt | 1,56 | 0,36 |
| Poängsnitt | 2,24 | 0,84 |
