NHL Allmänt
2020-09-29 16:30
Krönika: ”Tampa suddade ut förlorarstämpeln”
Tampa Bay besegrade sina tidigare demoner och tog en efterlängtad titel.
Niclas Viberg
”Tampa Bay vinner Stanley Cup” är en rubrik som vi nu har väntat i några år på att få skriva. Över den senare delen av 2010-talet har man rimligtvis varit ligans bästa lag – men man har inte haft något att visa upp för det.
Istället har det blivit både motgång efter motgång och misslyckande efter misslyckande. Vid något tillfälle har det dessutom letat sig in något fiasko. En förlorarstämpel hade sakta men säkert börjat etsa sig fast på den här upplagan av Tampa Bay.
Under de senaste åren har man trots allt förlorat en Stanley Cup-final, tappat en 3-2-ledning i en Conference-final, kollapsat och missat slutspel, tappat en ny 3-2-ledning i en andra Conference-final och slutligen blivit svepta av Columbus i förstarundan 2019.
Å ena sidan är det en stark bedrift att återkommande vara en utmanare. Två finaler och två Conference-finaler på sex år är trots allt ett styrkebesked. Men å andra sidan är det också ett misslyckande att kontinuerligt vara där, men aldrig nå hela vägen.
Man kan hitta fullt rimliga bortförklaringar för alla enskilda misslyckanden – från skador på nyckelspelare till motståndare som helt enkelt har varit väldigt slagkraftiga – men det är också enkelt att konstatera att det vore ett ofantligt misslyckande om det här dominanta Tampa-laget aldrig skulle vinna någon Stanley Cup-titel.
Men nu kan man alltså blicka tillbaka på en dominant era som fulländas med just en Stanley Cup-titel. Vad Tampa har gått igenom de senaste åren är antingen misslyckanden som knäcker dig och bygger nya hinder eller misslyckanden som bygger upp dig. Tampa Bay bemästrade bevisligen sina demoner och suddade ut förlorarstämpeln.
Nu var ju det här absolut inte sista chansen för Tampa Bay, men det var sista kvällen med det här gänget. Det kommer lönetaket med all sannolikhet att se till.
---
Att vinna Stanley Cup två år i rad sker allt mer sällan. Pittsburgh vann som bekant både 2016 och 2017, men innan dess fick vi gå tillbaka till Detroits två titlar under 90-talets slut. Innan dess var det betydligt vanligare.
Men att vinna två år i rad med två olika lag är något exklusivt. Under expansionseran är det bara tre spelare som har lyckats med den bedriften. Claude Lemieux var först ut med New Jersey 1995 och Colorado 1996. Sedan följde Cory Stillman upp med Tampa Bay 2004 och Carolina 2006 (hela säsongen 04/05 ställdes ju in).
I år skrev Patrick Maroon in sig i det avsnittet av historieböckerna.
Även innan den stora expansionen 1967 var det en prestation som vi sällan såg. Faktum är att det bara var fem spelare som lyckades med det innan dess.
Nu är Maroon pending UFA – vilken contender går efter honom vid free agency om en och en halv vecka?
---
Steven Stamkos stod utanför laget under i princip hela slutspelet. Men ändå saknade Tampa Bay knappt honom – och då har Stamkos varit NHL:s näst bästa målskytt sedan han klev in i ligan. Det säger en del om vilket slagkraftigt lag som Steve Yzerman och Julien BriseBois har fått ihop.
---
Victor Hedman tog hem Conn Smythe Trophy och det var nog lika odiskutabelt som väntat. Hypen kring honom har varit påtaglig över slutspelet i allmänhet och finalserien i synnerhet.
Han blev den blott tionde backen att utses till slutspelets MVP och han satte sannerligen avtryck. 29-åringen var en nyckelspelare i samtliga spelformer, men det är hans produktion som går till historien.
Hedman gjorde tio mål under slutspelet – tidernas tredje bästa notering och han är dessutom en av bara tre backar som har nått upp minst tio mål och tio assist under ett slutspel.
Men det är inte bara Hedman som ska lyftas fram. Även Brayden Point och Nikita Kucherov skulle vara värdiga vinnare, men där de två kanske tar ut varandra i forwardsbesättningen var Hedman den överlägset mest framträdande försvaren i Tampa.
Point blev slutspelets bästa målskytt med 14 fullträffar – den näst bästa noteringen över de senaste tio åren.
Kucherov tog hem poängligan med 34 poäng. Det är den bästa noteringen över de senaste tio åren och under lönetakseran har det bara överträffats av Evgeni Malkins 36 poäng under slutspelet 2009.
Men det är Kucherovs 27 assist som är det som verkligen förtjänar att uppmärksammas här. under ligans drygt hundraåriga historia är det en siffra som bara har överträffats av Wayne Gretzky (tre gånger om) och Mario Lemieux.
Det är sannerligen inget dåligt sällskap som Kucherov befinner sig i.
---
$6,75 miljoner i ytterligare två år för Brayden Point? Det är kriminellt underbetalt.
---
Dallas förtjänar beröm för sitt slutspel, men i slutändan är det ingen som kommer ihåg en förlorare. Stars är dock ännu ett bevis på att det inte bara är de få största förhandsfavoriterna som kan gå till final.
Det ska bli intressant att se var Dallas tar vägen nu. Man har en ålderstigen forwards-core och målvaktsduo – men också några mycket lovande yngre förmågor.
Miro Heiskanen presenterade sig exempelvis på den största scenen och kommer vara en utomordentligt fin försvarsgeneral i många, många år.
Men den kanske viktigaste frågan kring Dallas är om Jamie Benn har vänt på den nedåtgående trend som har präglat hans spel mot slutet – eller om det här var det sista dödsrycket. Där har man annars ett potentiellt mycket problematiskt kontrakt i ytterligare fem år.
Tyler Seguin har liknande orosmoln över sig och kom inte alls upp i förväntad nivå under slutspelet. Men det skulle inte förvåna om det visar sig att han drogs med skadeproblem.
---
Det måste sägas att NHL löste spel i en bubbla föredömligt.
Underhållningsnivån var hög genom hela slutspelet och ligan lyckades skapa en inramning kring matcherna som gjorde att det ”kändes på riktigt”.
Men NHL missade en viral succé när man inte spelade upp buande i arenan när Gary Bettman skulle dela ut bucklan.
---
Vad tycker Pär Mårts om Victor Hedman idag?
Istället har det blivit både motgång efter motgång och misslyckande efter misslyckande. Vid något tillfälle har det dessutom letat sig in något fiasko. En förlorarstämpel hade sakta men säkert börjat etsa sig fast på den här upplagan av Tampa Bay.
Under de senaste åren har man trots allt förlorat en Stanley Cup-final, tappat en 3-2-ledning i en Conference-final, kollapsat och missat slutspel, tappat en ny 3-2-ledning i en andra Conference-final och slutligen blivit svepta av Columbus i förstarundan 2019.
Å ena sidan är det en stark bedrift att återkommande vara en utmanare. Två finaler och två Conference-finaler på sex år är trots allt ett styrkebesked. Men å andra sidan är det också ett misslyckande att kontinuerligt vara där, men aldrig nå hela vägen.
Man kan hitta fullt rimliga bortförklaringar för alla enskilda misslyckanden – från skador på nyckelspelare till motståndare som helt enkelt har varit väldigt slagkraftiga – men det är också enkelt att konstatera att det vore ett ofantligt misslyckande om det här dominanta Tampa-laget aldrig skulle vinna någon Stanley Cup-titel.
Men nu kan man alltså blicka tillbaka på en dominant era som fulländas med just en Stanley Cup-titel. Vad Tampa har gått igenom de senaste åren är antingen misslyckanden som knäcker dig och bygger nya hinder eller misslyckanden som bygger upp dig. Tampa Bay bemästrade bevisligen sina demoner och suddade ut förlorarstämpeln.
Nu var ju det här absolut inte sista chansen för Tampa Bay, men det var sista kvällen med det här gänget. Det kommer lönetaket med all sannolikhet att se till.
---
Att vinna Stanley Cup två år i rad sker allt mer sällan. Pittsburgh vann som bekant både 2016 och 2017, men innan dess fick vi gå tillbaka till Detroits två titlar under 90-talets slut. Innan dess var det betydligt vanligare.
Men att vinna två år i rad med två olika lag är något exklusivt. Under expansionseran är det bara tre spelare som har lyckats med den bedriften. Claude Lemieux var först ut med New Jersey 1995 och Colorado 1996. Sedan följde Cory Stillman upp med Tampa Bay 2004 och Carolina 2006 (hela säsongen 04/05 ställdes ju in).
I år skrev Patrick Maroon in sig i det avsnittet av historieböckerna.
Även innan den stora expansionen 1967 var det en prestation som vi sällan såg. Faktum är att det bara var fem spelare som lyckades med det innan dess.
Nu är Maroon pending UFA – vilken contender går efter honom vid free agency om en och en halv vecka?
---
Steven Stamkos stod utanför laget under i princip hela slutspelet. Men ändå saknade Tampa Bay knappt honom – och då har Stamkos varit NHL:s näst bästa målskytt sedan han klev in i ligan. Det säger en del om vilket slagkraftigt lag som Steve Yzerman och Julien BriseBois har fått ihop.
---
Victor Hedman tog hem Conn Smythe Trophy och det var nog lika odiskutabelt som väntat. Hypen kring honom har varit påtaglig över slutspelet i allmänhet och finalserien i synnerhet.
Han blev den blott tionde backen att utses till slutspelets MVP och han satte sannerligen avtryck. 29-åringen var en nyckelspelare i samtliga spelformer, men det är hans produktion som går till historien.
Hedman gjorde tio mål under slutspelet – tidernas tredje bästa notering och han är dessutom en av bara tre backar som har nått upp minst tio mål och tio assist under ett slutspel.
Men det är inte bara Hedman som ska lyftas fram. Även Brayden Point och Nikita Kucherov skulle vara värdiga vinnare, men där de två kanske tar ut varandra i forwardsbesättningen var Hedman den överlägset mest framträdande försvaren i Tampa.
Point blev slutspelets bästa målskytt med 14 fullträffar – den näst bästa noteringen över de senaste tio åren.
Kucherov tog hem poängligan med 34 poäng. Det är den bästa noteringen över de senaste tio åren och under lönetakseran har det bara överträffats av Evgeni Malkins 36 poäng under slutspelet 2009.
Men det är Kucherovs 27 assist som är det som verkligen förtjänar att uppmärksammas här. under ligans drygt hundraåriga historia är det en siffra som bara har överträffats av Wayne Gretzky (tre gånger om) och Mario Lemieux.
Det är sannerligen inget dåligt sällskap som Kucherov befinner sig i.
---
$6,75 miljoner i ytterligare två år för Brayden Point? Det är kriminellt underbetalt.
---
Dallas förtjänar beröm för sitt slutspel, men i slutändan är det ingen som kommer ihåg en förlorare. Stars är dock ännu ett bevis på att det inte bara är de få största förhandsfavoriterna som kan gå till final.
Det ska bli intressant att se var Dallas tar vägen nu. Man har en ålderstigen forwards-core och målvaktsduo – men också några mycket lovande yngre förmågor.
Miro Heiskanen presenterade sig exempelvis på den största scenen och kommer vara en utomordentligt fin försvarsgeneral i många, många år.
Men den kanske viktigaste frågan kring Dallas är om Jamie Benn har vänt på den nedåtgående trend som har präglat hans spel mot slutet – eller om det här var det sista dödsrycket. Där har man annars ett potentiellt mycket problematiskt kontrakt i ytterligare fem år.
Tyler Seguin har liknande orosmoln över sig och kom inte alls upp i förväntad nivå under slutspelet. Men det skulle inte förvåna om det visar sig att han drogs med skadeproblem.
---
Det måste sägas att NHL löste spel i en bubbla föredömligt.
Underhållningsnivån var hög genom hela slutspelet och ligan lyckades skapa en inramning kring matcherna som gjorde att det ”kändes på riktigt”.
Men NHL missade en viral succé när man inte spelade upp buande i arenan när Gary Bettman skulle dela ut bucklan.
---
Vad tycker Pär Mårts om Victor Hedman idag?
