När vi blickar tillbaka i hockeyhistorien och fastnar i hockeyns begynnelse ser vi en fundamentalt annorlunda sport. Dagens hockey går knappt att jämföra med den – eller de – varianterna som spelades under 1800-talets slut och 1900-talets början.
Förutsättningarna var avvikande i grunderna och regelverket kan te sig skrattretande idag.
Föregångare till sporten hockey kan spåras bra mycket längre tillbaka än till 1800-talet, men det är däromkring som grunderna till dagens hockey började läggas. I Nordamerika – som vi fokuserar på här – kan man exempelvis hitta regelverk från 1870-talet.
Däromkring började också de första klubbarna att grundas och sättet som hockey skulle spelas på började komma på plats. Pucken skulle exempelvis vara av trä och fick inte lämna isens yta. Vidare skulle lagen byta sida efter varje mål, spelarna var på isen hela matchen och målvakterna fick enbart stå upp. Dessutom spelades matcherna över två stycken 30-minutershalvlekar.
Vid skada på en spelare under den första halvleken fick man ersätta honom, men skadade sig någon under den andra halvleken var det upp till motståndarnas lagkapten ifall spelare skulle ersättas eller om motståndarna skulle plocka bort en av sina spelare.
Under den här tiden spelades matcherna med sju spelare på isen – det vill säga sex utespelare – men innan vi går in på det specifikt stannar vi kvar vid regelverket i största allmänhet och hur det utvecklades.
Över tid gick pucken från ett trästycke till gummi och tekningarna genomfördes inte längre med pucken liggandes på isen, utan en domare började släppa den. Två halvlekar blev även till dagens upplägg med tre 20-minutersperioder.
Den moderna hockeyn kom på plats
Ett antal större och definierande regeländringar genomfördes under 1900-talets första tredjedel, när NHL blev den dominerande ligan. Innan dess såg vi hur olika ligor tillämpade olika regelverk och i Stanley Cup-finalen – som då var en finalserie mellan olika ligamästare – alternerade man regelverken från match till match.
1917 – NHL:s första säsong – tilläts målvakterna gå ner på knä för att rädda pucken. Fram till dess hade målvakterna som sagt enbart fått stå upp – och regelbrottet bestraffades med såväl utvisning som en bötessumma på $2.
Sakta men säkert började NHL också att tillåta framåtpassningar. Under 1920-talets början fick först målvakterna passa pucken framåt, så länge mottagaren befann sig i defensiv zon. Blålinjerna hade för övrigt införts något år tidigare.
Framåt slutet av årtiondet skulle sporten revolutioneras. Då tilläts nämligen samtliga spelare att passa pucken framåt i defensiv och neutral zon – och 1929 blev det tillåtet i alla tre zoner. I samma veva började man även tillämpa dagens variant av offside.
Målproduktionen sköt i höjden till säsongen 29/30. Under föregående säsong hade Boston varit målgladast med sina 89 mål på 44 matcher och Torontos Ace Bailey hade tagit hem såväl poäng- som skytteligan med 32 poäng respektive 22 mål. Tack vare framåtpassningen gjorde Boston hela 179 mål säsongen 29/30. Det var första gången som ett lag hade gjort mer än 100 mål. Bruins Cooney Weiland blev mål- och poängbäst i ligan med 73 poäng och 43 fullträffar.
Den moderna hockeyn och sporten som vi känner igen idag hade kommit på plats.
Rover-positionen försvann
Det finns givetvis ytterligare en stor regeländring som kom att definiera sporten hockey. I sportens begynnelse var det betydligt fler än sex spelare på isen, men i takt med att den moderna versionen av hockey växte fram minskade man också på antalet spelare.
Vi såg exempelvis först hur nio spelare blev till sju spelare – och under 1910-talet gick man från sju till sex spelare.
1917 växte NHL fram efter interna stridigheter inom NHA, National Hockey Association. NHL var sedan drivande i revolutionen av sporten – som nämns här ovan – men NHA ska definitivt inte stå utan ära.
Det är också nu vi kommer till den där sjunde och förmodligen, för många, bortglömda positionen. Till säsongen 1911/12 bestämde sig NHA för att gå ner till sex spelare på isen – en målvakt, två backar (som kallades point och cover point) och tre forwards. Den så kallade rover-positionen försvann.
Noterbart är för övrigt att PCHA – den konkurrerande västkustsligan – behöll sju spelare på isen betydligt längre än NHA. Först till säsongen 22/23, elva år efter NHA, strök man rover-positionen. En effekt av det blev bland annat att Stanley Cup-finalmatcherna spelades med såväl sex som sju spelare på isen.
Vad var en rover?
Under hockeyns begynnelse var det ett betydligt mer statiskt spel än dagens fritt flytande spel. Positionsförflyttningar över hela isen var exempelvis inte lika vanligt. Enkelt förklarat höll sig backarna till försvarsspel – det fanns under en period en regel som begränsade antalet spelare som fick stanna i defensiv zon när pucken inte befann sig där – och forwards deltog sällan i defensiven. Man höll sig i sina roller, kort och gott – med ett undantag.
Lagens ”rover” hade en utgångsposition mellan backarna och centern och i en någorlunda fri roll skulle han hjälpa till där det behövdes, över hela isen. Behövdes det transporteras puck från försvaret fanns rovern tillgänglig. Behövde man fylla på med extra folk i offensiven var det roverns uppgift. Behövde man ta ett hårt hemjobb var det upp till rovern att hjälpa backarna.
Kanske kan man relatera till dåtidens rover som en kombination av dagens centerroll och den offensiva back som ibland refereras till som den fjärde forwarden. På sina håll kan man även tolka positionen som en central back.
Inte sällan var det lagets bästa skridskoåkare och puckhanterare som fick den rollen. Innan framåtpassningar tilläts säger det sig också självt vilken betydelse en skicklig länk mellan backar och forwards hade.
Vilka spelade som rover?
Stora och för många välkända namn som ”Newsy” Lalonde, Hobey Baker och Lester Patrick spelade ofta i rover-positionen. Det var visserligen sällan så att man uteslutande spelade på den positionen, vilket kan illustreras genom Lester Patrick.
Idag är han rimligtvis mest förknippad med Lester Patrick Trophy, som hedrar en person som har bidragit till utvecklingen av hockey i USA – och det är sannerligen en beskrivning som passar in på Patrick. Tidigare hade han även en division döpt efter sig.
Bröderna Lester och Frank Patrick grundade PCHA, Pacific Coast Hockey Association, 1911 – den stora utmanarligan till NHA och NHL under 10-talet. Samtidigt som han grundade och drev PCHA spelade han i samma liga, för Victoria. Sedermera blev han spelande coach, general manager och ägare men för gemene man var förmodligen hans största gärningar utanför isen i New York Rangers. Där var han head coach och general manager i 20 år.
Patrick var med om att vinna sex Stanley Cup-titlar som spelare och ledare och var tillsammans med Frank en pionjär under hockeyns begynnelse. De var bland annat involverade i att introducera framåtpassningen, blålinjen, slutspelsupplägget, tröjnummer på spelarna och tillät målvakterna att gå ner på knä för att rädda pucken – självklara inslag även i dagens hockey.
Rover var alltså inte den enda positionen som Patrick spelade på. Han testade alla positioner under sin karriär – och ställde sig till och med i mål. Han är framför allt känd för att ha bytt ut sin head coach/general manager-kostym till målvaktsuppsättning under en match i Stanley Cup-finalen 1928, när målvakten Lorne Chabot blev skadad under den andra perioden. Han släppte in ett mål, Rangers vann matchen med 2-1 efter förlängning och sedermera blev man även Stanley Cup-mästare.
Patrick-bröderna – individuellt och tillsammans – är oerhört inflytelserika och betydelsefulla i hockeyhistorien. De kan inte hyllas nog.
”Ett perfekt alternativ som rover”
”Newsy” Lalonde var en av de största spelarna under NHA-eran och hann även göra fina avtryck under NHL:s första år. Han representerade framför allt Montreal Canadiens och deltog exempelvis i tidernas första NHL-match. Lalonde nätade, men fick stå i skuggan av femmålsskytten Joe Malone när Montreal besegrade Ottawa med 7-4.
Han var sin eras främsta målskytt och räknar man samman hans mål från NHL, NHA, PCHA och WCHL dröjde det till Maurice Richards dagar innan någon överträffade honom. Tittar vi bara på NHL-åren har Lalonde tidernas bästa målsnitt (1,26 mål per match) om vi sorterar bort spelare som bara har gjort någon enstaka match. Något överraskande vann Lalonde däremot bara Stanley Cup vid ett tillfälle, säsongen 15/16.
”Cyclone” Taylor gjorde aldrig några NHL-matcher, men han var en firad stjärna i PCHA – för Vancouver Millionaires, och hann med några säsonger i NHA. Taylor var en av ligans farligaste målskyttar och en stor publikfavorit var han än spelade – det ska också ha gjort honom till en av den erans bäst betalda spelare. Hans fantastiska skridskoåkning gjorde honom till ett perfekt alternativ som rover. Det sägs exempelvis att han kunde åka lika snabbt baklänges som andra kunde göra framåt.
Det hann bli några Stanley Cup-titlar och idag kan vi hans namn svepa förbi när Vancouver Canucks utser sin årliga MVP genom Cyclone Taylor Trophy.
Frank McGee är en annan fascinerande spelare att lyfta fram. Han spelade för Ottawa Hockey Club – senare Silver Seven och Senators – och vann tre raka Stanley Cup-titlar mellan 1903 och 1905. Trots att han var blind på ena ögat var han en fruktad målskytt och noterades bland annat för 14 mål i en finalmatch.
Karriären avslutades efter säsongen 05/06 – med ett målsnitt på smått fantastiska tre mål per match. 1916 dog han i strid under Första världskriget.
McGee lagkamrat Harry ”Rat” Westwick är en annan intressant karaktär. Han var med om Ottawas glansdagar under de första åren av 1900-talet, men tvingades sluta tidigt på grund av fotskada – senare i livet tvingades han amputera ena benet. Det berättas exempelvis om hur han en gång lämnade en match på egna ben med en fotfraktur där benet stack ut strax ovanför skridskon.
Westwick var även en framgångsrik lacrosse-spelare – många spelare under den här tiden spelade hockey på vintern och lacrosse på sommaren, även Lalonde var en framträdande lacrosse-spelare. Under 1800-talets sista år blev Westwick påkommen med att ha fått betalt för att spela lacrosse i en amatörliga – det ledde till att han även blev avstängd i hockeyn under en kort tid. Efter sin spelarkarriär hann Westwick även med att vara domare i NHA.
Varför försvann rovern?
Rovern var ett viktigt inslag i hockeyn under 1900-talets två första årtionden. Kravbilden och friheten gjorde alltså ofta att lagen satte en framträdande spelare i den rollen – vilket spelarna här ovan är exempel på.
Det gör det också intressant när man konstaterar att det var just den positionen som försvann.
Men det ger även indikationer på hur spelet och sporten faktiskt var på väg att förändras. I takt med att professionell hockey blev allt mer utbrett under 1900-talets inledning blev också spelarna skickligare och rover-positionen ansågs på sina håll vara överflödig.
Skickligare spelare i kombination med en vilja att öppna upp isen – man ville alltså ge spelarna mer utrymme – var förmodligen de stora anledningarna till att rover-positionen offrades.
Genom att ta bort en spelare från vardera lag fick man onekligen önskad effekt i viljan att öppna upp spelet. Kanske kan vi se tendenser till någon liknande effekt i dagens hockey de få gånger som det spelas fyra-mot-fyra?
Slutligen var publikfrieri sannolikt en anledning till att man tog bort rover-positionen. Vill man kan man baka in den aspekten i öppna upp isen-kategorin, men det verkar i alla fall som att de ansvariga ville sätta en bättre, snabbare och mer attraktiv produkt på isen.
Det ska dock noteras att bröderna Patrick – allmänt erkända som två av hockeyns största innovatörer – höll kvar rover-positionen i PCHA ett tiotal år längre än vad NHA gjorde. PCHA experimenterade med att ta bort den positionen tidigare än vad man gjorde, men skrotade relativt snabbt den idén och behöll alltså rover-positionen till 1922.
Hur skulle dagens hockey se ut med en modern version av rovern på isen?
Förutsättningarna var avvikande i grunderna och regelverket kan te sig skrattretande idag.
Föregångare till sporten hockey kan spåras bra mycket längre tillbaka än till 1800-talet, men det är däromkring som grunderna till dagens hockey började läggas. I Nordamerika – som vi fokuserar på här – kan man exempelvis hitta regelverk från 1870-talet.
Däromkring började också de första klubbarna att grundas och sättet som hockey skulle spelas på började komma på plats. Pucken skulle exempelvis vara av trä och fick inte lämna isens yta. Vidare skulle lagen byta sida efter varje mål, spelarna var på isen hela matchen och målvakterna fick enbart stå upp. Dessutom spelades matcherna över två stycken 30-minutershalvlekar.
Vid skada på en spelare under den första halvleken fick man ersätta honom, men skadade sig någon under den andra halvleken var det upp till motståndarnas lagkapten ifall spelare skulle ersättas eller om motståndarna skulle plocka bort en av sina spelare.
Under den här tiden spelades matcherna med sju spelare på isen – det vill säga sex utespelare – men innan vi går in på det specifikt stannar vi kvar vid regelverket i största allmänhet och hur det utvecklades.
Över tid gick pucken från ett trästycke till gummi och tekningarna genomfördes inte längre med pucken liggandes på isen, utan en domare började släppa den. Två halvlekar blev även till dagens upplägg med tre 20-minutersperioder.
Den moderna hockeyn kom på plats
Ett antal större och definierande regeländringar genomfördes under 1900-talets första tredjedel, när NHL blev den dominerande ligan. Innan dess såg vi hur olika ligor tillämpade olika regelverk och i Stanley Cup-finalen – som då var en finalserie mellan olika ligamästare – alternerade man regelverken från match till match.
1917 – NHL:s första säsong – tilläts målvakterna gå ner på knä för att rädda pucken. Fram till dess hade målvakterna som sagt enbart fått stå upp – och regelbrottet bestraffades med såväl utvisning som en bötessumma på $2.
Sakta men säkert började NHL också att tillåta framåtpassningar. Under 1920-talets början fick först målvakterna passa pucken framåt, så länge mottagaren befann sig i defensiv zon. Blålinjerna hade för övrigt införts något år tidigare.
Framåt slutet av årtiondet skulle sporten revolutioneras. Då tilläts nämligen samtliga spelare att passa pucken framåt i defensiv och neutral zon – och 1929 blev det tillåtet i alla tre zoner. I samma veva började man även tillämpa dagens variant av offside.
Målproduktionen sköt i höjden till säsongen 29/30. Under föregående säsong hade Boston varit målgladast med sina 89 mål på 44 matcher och Torontos Ace Bailey hade tagit hem såväl poäng- som skytteligan med 32 poäng respektive 22 mål. Tack vare framåtpassningen gjorde Boston hela 179 mål säsongen 29/30. Det var första gången som ett lag hade gjort mer än 100 mål. Bruins Cooney Weiland blev mål- och poängbäst i ligan med 73 poäng och 43 fullträffar.
Den moderna hockeyn och sporten som vi känner igen idag hade kommit på plats.
Rover-positionen försvann
Det finns givetvis ytterligare en stor regeländring som kom att definiera sporten hockey. I sportens begynnelse var det betydligt fler än sex spelare på isen, men i takt med att den moderna versionen av hockey växte fram minskade man också på antalet spelare.
Vi såg exempelvis först hur nio spelare blev till sju spelare – och under 1910-talet gick man från sju till sex spelare.
1917 växte NHL fram efter interna stridigheter inom NHA, National Hockey Association. NHL var sedan drivande i revolutionen av sporten – som nämns här ovan – men NHA ska definitivt inte stå utan ära.
Det är också nu vi kommer till den där sjunde och förmodligen, för många, bortglömda positionen. Till säsongen 1911/12 bestämde sig NHA för att gå ner till sex spelare på isen – en målvakt, två backar (som kallades point och cover point) och tre forwards. Den så kallade rover-positionen försvann.
Noterbart är för övrigt att PCHA – den konkurrerande västkustsligan – behöll sju spelare på isen betydligt längre än NHA. Först till säsongen 22/23, elva år efter NHA, strök man rover-positionen. En effekt av det blev bland annat att Stanley Cup-finalmatcherna spelades med såväl sex som sju spelare på isen.
Vad var en rover?
Under hockeyns begynnelse var det ett betydligt mer statiskt spel än dagens fritt flytande spel. Positionsförflyttningar över hela isen var exempelvis inte lika vanligt. Enkelt förklarat höll sig backarna till försvarsspel – det fanns under en period en regel som begränsade antalet spelare som fick stanna i defensiv zon när pucken inte befann sig där – och forwards deltog sällan i defensiven. Man höll sig i sina roller, kort och gott – med ett undantag.
Lagens ”rover” hade en utgångsposition mellan backarna och centern och i en någorlunda fri roll skulle han hjälpa till där det behövdes, över hela isen. Behövdes det transporteras puck från försvaret fanns rovern tillgänglig. Behövde man fylla på med extra folk i offensiven var det roverns uppgift. Behövde man ta ett hårt hemjobb var det upp till rovern att hjälpa backarna.
Kanske kan man relatera till dåtidens rover som en kombination av dagens centerroll och den offensiva back som ibland refereras till som den fjärde forwarden. På sina håll kan man även tolka positionen som en central back.
Inte sällan var det lagets bästa skridskoåkare och puckhanterare som fick den rollen. Innan framåtpassningar tilläts säger det sig också självt vilken betydelse en skicklig länk mellan backar och forwards hade.
Vilka spelade som rover?
Stora och för många välkända namn som ”Newsy” Lalonde, Hobey Baker och Lester Patrick spelade ofta i rover-positionen. Det var visserligen sällan så att man uteslutande spelade på den positionen, vilket kan illustreras genom Lester Patrick.
Idag är han rimligtvis mest förknippad med Lester Patrick Trophy, som hedrar en person som har bidragit till utvecklingen av hockey i USA – och det är sannerligen en beskrivning som passar in på Patrick. Tidigare hade han även en division döpt efter sig.
Bröderna Lester och Frank Patrick grundade PCHA, Pacific Coast Hockey Association, 1911 – den stora utmanarligan till NHA och NHL under 10-talet. Samtidigt som han grundade och drev PCHA spelade han i samma liga, för Victoria. Sedermera blev han spelande coach, general manager och ägare men för gemene man var förmodligen hans största gärningar utanför isen i New York Rangers. Där var han head coach och general manager i 20 år.
Patrick var med om att vinna sex Stanley Cup-titlar som spelare och ledare och var tillsammans med Frank en pionjär under hockeyns begynnelse. De var bland annat involverade i att introducera framåtpassningen, blålinjen, slutspelsupplägget, tröjnummer på spelarna och tillät målvakterna att gå ner på knä för att rädda pucken – självklara inslag även i dagens hockey.
Rover var alltså inte den enda positionen som Patrick spelade på. Han testade alla positioner under sin karriär – och ställde sig till och med i mål. Han är framför allt känd för att ha bytt ut sin head coach/general manager-kostym till målvaktsuppsättning under en match i Stanley Cup-finalen 1928, när målvakten Lorne Chabot blev skadad under den andra perioden. Han släppte in ett mål, Rangers vann matchen med 2-1 efter förlängning och sedermera blev man även Stanley Cup-mästare.
Patrick-bröderna – individuellt och tillsammans – är oerhört inflytelserika och betydelsefulla i hockeyhistorien. De kan inte hyllas nog.
”Ett perfekt alternativ som rover”
”Newsy” Lalonde var en av de största spelarna under NHA-eran och hann även göra fina avtryck under NHL:s första år. Han representerade framför allt Montreal Canadiens och deltog exempelvis i tidernas första NHL-match. Lalonde nätade, men fick stå i skuggan av femmålsskytten Joe Malone när Montreal besegrade Ottawa med 7-4.
Han var sin eras främsta målskytt och räknar man samman hans mål från NHL, NHA, PCHA och WCHL dröjde det till Maurice Richards dagar innan någon överträffade honom. Tittar vi bara på NHL-åren har Lalonde tidernas bästa målsnitt (1,26 mål per match) om vi sorterar bort spelare som bara har gjort någon enstaka match. Något överraskande vann Lalonde däremot bara Stanley Cup vid ett tillfälle, säsongen 15/16.
”Cyclone” Taylor gjorde aldrig några NHL-matcher, men han var en firad stjärna i PCHA – för Vancouver Millionaires, och hann med några säsonger i NHA. Taylor var en av ligans farligaste målskyttar och en stor publikfavorit var han än spelade – det ska också ha gjort honom till en av den erans bäst betalda spelare. Hans fantastiska skridskoåkning gjorde honom till ett perfekt alternativ som rover. Det sägs exempelvis att han kunde åka lika snabbt baklänges som andra kunde göra framåt.
Det hann bli några Stanley Cup-titlar och idag kan vi hans namn svepa förbi när Vancouver Canucks utser sin årliga MVP genom Cyclone Taylor Trophy.
Frank McGee är en annan fascinerande spelare att lyfta fram. Han spelade för Ottawa Hockey Club – senare Silver Seven och Senators – och vann tre raka Stanley Cup-titlar mellan 1903 och 1905. Trots att han var blind på ena ögat var han en fruktad målskytt och noterades bland annat för 14 mål i en finalmatch.
Karriären avslutades efter säsongen 05/06 – med ett målsnitt på smått fantastiska tre mål per match. 1916 dog han i strid under Första världskriget.
McGee lagkamrat Harry ”Rat” Westwick är en annan intressant karaktär. Han var med om Ottawas glansdagar under de första åren av 1900-talet, men tvingades sluta tidigt på grund av fotskada – senare i livet tvingades han amputera ena benet. Det berättas exempelvis om hur han en gång lämnade en match på egna ben med en fotfraktur där benet stack ut strax ovanför skridskon.
Westwick var även en framgångsrik lacrosse-spelare – många spelare under den här tiden spelade hockey på vintern och lacrosse på sommaren, även Lalonde var en framträdande lacrosse-spelare. Under 1800-talets sista år blev Westwick påkommen med att ha fått betalt för att spela lacrosse i en amatörliga – det ledde till att han även blev avstängd i hockeyn under en kort tid. Efter sin spelarkarriär hann Westwick även med att vara domare i NHA.
Varför försvann rovern?
Rovern var ett viktigt inslag i hockeyn under 1900-talets två första årtionden. Kravbilden och friheten gjorde alltså ofta att lagen satte en framträdande spelare i den rollen – vilket spelarna här ovan är exempel på.
Det gör det också intressant när man konstaterar att det var just den positionen som försvann.
Men det ger även indikationer på hur spelet och sporten faktiskt var på väg att förändras. I takt med att professionell hockey blev allt mer utbrett under 1900-talets inledning blev också spelarna skickligare och rover-positionen ansågs på sina håll vara överflödig.
Skickligare spelare i kombination med en vilja att öppna upp isen – man ville alltså ge spelarna mer utrymme – var förmodligen de stora anledningarna till att rover-positionen offrades.
Genom att ta bort en spelare från vardera lag fick man onekligen önskad effekt i viljan att öppna upp spelet. Kanske kan vi se tendenser till någon liknande effekt i dagens hockey de få gånger som det spelas fyra-mot-fyra?
Slutligen var publikfrieri sannolikt en anledning till att man tog bort rover-positionen. Vill man kan man baka in den aspekten i öppna upp isen-kategorin, men det verkar i alla fall som att de ansvariga ville sätta en bättre, snabbare och mer attraktiv produkt på isen.
Det ska dock noteras att bröderna Patrick – allmänt erkända som två av hockeyns största innovatörer – höll kvar rover-positionen i PCHA ett tiotal år längre än vad NHA gjorde. PCHA experimenterade med att ta bort den positionen tidigare än vad man gjorde, men skrotade relativt snabbt den idén och behöll alltså rover-positionen till 1922.
Hur skulle dagens hockey se ut med en modern version av rovern på isen?
