The Red Mile väcks till liv
För tio år sedan myntades begreppet ”The Red Mile” i Calgary. Kortfattat, väldigt många fans till Flames på samma plats iförda röda kläder. Det är såklart också en historia om ett samhälle som slöt upp bakom sitt lag.
Saken var att Flames missat sju raka slutspel, 1996-1997 till och med 2002-2003 och var ett lag i limbo. Flames var illa skött både på isen och kontoret och de dåliga besluten avlöste varandra. Och så kom Darryl Sutter och han hade en plan. Just då talade han spelarnas språk. Visst säsongen Sutter kom in missade laget slutspel (02-03) men man hade inte så mycket tid på sig. Fansens intresse hade väckts. Säsongen efter gick dugligt inledningsvis och allteftersom formade Sutter sitt lag.
När det började närma sig bestämde sig Flames för att ta sig slutspel, inga alternativ eller ursäkter, och man jobbade hårdast av alla. Det blev slutspel. Någonstans här så väcktes kärleken mellan laget och dess sargade fans. Tillsammans gick man hela vägen till en sjunde match i Stanley Cup-finalen - något vi fortfarande drömmer mardrömmar om, framförallt Martin Gelinas - ”The Red Mile” var född.
Rent konkret är "The Red Mile" ett par kvarter där Flames fans vandrade för att fira sitt lag - under ovanligt fredliga former att jämföra med exempelvis Vancouver Canucks! Tidigare var detta känt som "Electric Avenue" och där firades bland annat finalen 1986 och finalvinsten 1989. Just denna krönika sätter främst symboliken i centrum.
Så varför älta detta nu? Det har gått tio år sedan finalen och de bra resultaten har bytts mot dåliga och hårt arbete har bytts mot att dra rören efter sig. Fansen kärlek har prövats om och om igen. Det har under de senaste åren inte varit något prat om ”The Red Mile” utan har mest handlat om luttrade supportrar som hoppats och hoppats men till ingen nytta.
I år så, det ser helt enkelt annorlunda ut. Sommaren bjöd på kaos och tragedier då samhället drabbades av översvämningar. Det resulterade i några dödsfall och bland annat totalförstördes Flames hemmaarena, Scotiabank Saddledome. Samtidigt har Flames under sommaren och fram till säsongsstarten även värvat en del hemvävda spelare till stadens lag, spelare som fansen kunde relatera till och spelare som kunde relatera till fansen. Spelare som TJ Galiardi och Joe Colborne har berättat om de tårar och glädje de känt när de som unga stått i fansens röda hav.
Calgary Flames har en skön mix av spelare i största allmänhet. Veteraner som ska bevisa att de är mer än utfyllnad eller att de håller för topp-6. Spelare som spelar sitt ”contract year”. Lokala spelare från Calgarys upptagningsområde i Alberta. Unga spelare med vilja att etablera sig. Där finns massor av förtroende för Bob Hartley att dela ut och massor av spelare som vill ha det och är villiga att jobba för det. Kortfattat så består just i år Flames av spelare som vill vara där de är, spelare som brinner för Calgary Flames om än tillfälligt. De är villiga att jobba hårt för att uppnå sina mål och motbevisa belackarna, och de är många…..kritikerna.
Dessutom är såklart belackarnas röster en motivation i sig både för laget och för stadens befolkning och övriga fans till laget. Alla älskar att bevisa motsatsen. Hartley påpekade själv nyligen i en intervju att man är medvetna om vad alla tror om Flames och var de ska hamna och det enda Flames kan göra är att jobba så hårt man kan och vara så väl förberedda som möjligt.
Hartley berättade även att förra säsongen hade laget kört många frivilliga träningspass. Mest för att veteranerna skulle kunna få vila. Det gick åt skogen och flera spelare struntade helt sonika i dessa träningar. Det blev en ond spiral och inget som sporrade eller var något vidare gott exempel för lagets ynglingar. Fel signaler rakt igenom. Således existerar detta inte denna säsong. Alla träningar är obligatoriska för här krävs hårt jobb för att komma någonstans. Spelarna har köpt detta och det spelsystem som inte alls funkade förra säsongen.
De luttrade fansen hyser när säsongen drar igång inga höga förhoppningar. De är välvilligt inställda till ombyggnationen då det åtminstone visar på att organisationen insett något och är villiga att förändras. Det gör inget om laget förlorar bara de är kul att titta på och slutar med alla dumheter på isen och uppe på kontoret.
Inför säsongen svarade undertecknad på "SvenskaFans rankar" frågor om säsongens förväntningar då sades bland annat följande ”detta lag är mer likt 2004 års upplaga än övriga trupper därefter…. även om man förlorar mycket så kommer motståndarna inte lika billigt undan som under senare år. Flames kommer att vara hårdare, snabbare, arbetsammare och mer svårslagna. De kommer inte sälja sig billigt”. Det är precis vad som hänt, bortsett från att Flames inte förlorat under ordinarie tid än.
Flames inledde med att åka mer skridskor, jobba hårdare och samtidigt lyckas spela roligare än på länge. Någonstans här har fansens kärlek tänts på allvar igen. När Flames visar att de tänker göra allt de kan, ja då är det oväsentligt om det räcker eller inte. Här sluts man ännu en gång samman, fans och lag eller stad och lag om man föredrar den formuleringen. Pushar dem pushar vi, kan Flames jobba hårt för att vinna så kan fansen jobba lika hårt för att stötta dem längs vägen.
När Flames efter de två inledande matcherna på resande fot vände hem så var det med? Ja, inte med pompa och ståt men det var en särskild känsla på läktaren - en känsla som till och med Viasats TV-sändningar lyckats förmedla - och ”The Red Mile” var tillbaka.
Kommentatorer och lokal media har ägnat en hel del tid att försöka förklara kärleken som väckts till liv. Hur man slutit upp igen i efterdyningarna av sommarens översvämningar. Hur detta hårt arbetande och skrällande lag, till skillnad från de senaste säsongernas upplagor, visat sig värdiga fansens kärlek.
Det är såklart svårt att inte bygga upp förväntningar. Trots allt var laget 2003-2004 vare sig stjärnfyllt eller favorittippat eller ens en slutspelskandidat. Alla förväntningar på laget byggdes upp efter den oväntade marschen till final. Det var, även om man inte minns det så, först efter finalserien som Jarome Iginla tog klivet från att vara en spelare på gång till att bli betraktad som en ”superstar”. Visst 2001-2002 gjorde Iginla 52 mål och 96 poäng men det sågs lite som en isolerad händelse då han säsongen före stod för 71 och säsongen efter för 67 poäng. Det var även i denna veva Miikka Kiprusoff blev både ”starter” och världsmålvakt i ett svep.
Årets säsong behöver inte hamna någonstans. Allt utöver en bottenplacering är ett positivt resultat. Det spelar liksom inte riktigt roll även om alla såklart hoppas på framgång. Flames är fortfarande mer ett sannolikt bottenlag, ett handfull bra resultat i en säsongsinledning förändrar inte det. Det är trots allt mer än 70 matcher kvar att ”förlora”. Men kärleken mellan stad, fans och lag är ännu en gång väckt. Och det är både vackert och viktigt.
----------------------------------------------------------------------------------
Den uppkommande fem matcher långa bortaturnén blir en intressant värdemätare. Ducks är först ut, ett lag Flames har för vana att förlora mot. Sedan följer Sharks och Kings, två andra lag som inte är några favoritmotståndare. Därefter avslutas resan med något enklare Coyotes och Stars. Skulle Flames mot förmodan vinna eller ta poäng i åtminstone tre av dessa matcher så kommer sannolikt förväntningarna på laget växa. Skulle det gå åt skogen så ska det bli väldigt intressant att se hur laget reagerar väl på hemmais. Oavsett är detta så att säga en spännande säsong sett ur en supporters perspektiv.