Säsongsstart, rallarslagsmål och konspirationer

Det här skulle blivit ett inlägg kring att truppen nu är spikad för att inleda en ny säsong av Tampa-hockey. En genomgång av de som gjort det bra på campen och förtjänat sin plats när det roliga drar igång.

Men över de senaste dagarna så har saker hänt som gör att allt det roliga faller lite i glömska. Eller snarare bleknar i jämförelse med det som ockuperar bruset. Tråkigt är det, men det är tyvärr dit vi har kommit.

Jag brukar hålla mig för god för konspirationsteorier. De brukar oftast gå att avfärda endast baserat på sin långsökthet. Men efter ett par år av att ha pillat på foliehatten där längst in i lådan så åker den nog faktiskt på nu.

För det här är löjligt.

Det är skamligt.

Det är fullständigt sjukt.

Florida Panthers har under de senaste tre åren gjort sig kända som mobbaren i ligan. De har spelat hårt, ständigt balanserat precis lagom långt in i förbjudet territorium och för det allra mesta kommit undan med det. Det, i kombination med att vara ett skickligt hockeylag, har tagit dem till den absoluta toppen av den liga som de länge huserade i botten av. Jag köper helt att priset det har kommit till inte bekommer Panthers eller deras fans det allra minsta, det borde det inte göra. Men övriga lag i ligan, och då främst de som haft mest med dem att göra, har steg för steg alltmer börjat koka.

För när Niko Mikkolas tackling på en knästående Zemgus Girgensons i slutspelet bara renderar i en böter. När Sam Bennetts armbåge i huvudet på Anthony Stolarz inte ger något alls, för att ge två exempel ur en lista som går att göra diger om man bemödar sig att rota lite. Så börjar det att skava lite hos övriga lag i ligan. Jag vill understryka här att problemet inte ligger hos Florida Panthers, det går djupare än så. Och problemen har under den här veckan visat sig ha en helt annan magnitud, en magnitud som gör att den där foliehatten snart vilar tryggt på hjässan.

Men vi tar hela historien här.

I match två i förstarundan av det senaste slutspelet så tacklar Tampa Bays Brandon Hagel Floridas kapten Alexander Barkov. Tacklingen är inte snygg, Barkov lämnar matchen, Hagel får ett matchstraff och senare en matchs avstängning.

Barkov är tillbaka redan i match tre, men i match fyra, när Hagel får spela igen, så räknar alla med att Florida ska markera på något sätt, det brukar bli ett slagsmål och sedan går man vidare. Nu blir dock hämnden en uppenbar armbåge rakt i plytet på Hagel från Aaron Ekblad. Aktionen går inte att tolka som annat än medveten och i akt att hämnas. Resultatet av detta blir två matchers avstängning för Ekblad, medans den för Hagel innebär en hjärnskakning och färdigspelat i slutspelet.

Där kunde historien varit slut. Blod har spillts på bägge sidor, man går vidare.

Icke.

Klipp till i torsdags förra veckan.

Träningsmatch mellan Tampa Bay och Florida i Tampa.

Floridas AJ Greer jagar åter rätt på Brandon Hagel, Cross Checkar omkull honom, ger honom en klubba i ansiktet och slår honom ett par gånger i huvudet, till synes helt oprovocerat. Detta resulterar i att Hagel lämnar matchen, Greer får 10 minuters utvisning och en liten bot. Därefter ballar matchen ur till en nivå som knappt kallas hockey.

Men just det faktum att en uppenbar aktion, utanför spelet, riktad som hämnd mot en spelare för en situation som sedan länge borde varit utagerad, inte resulterar i mer än en skrattretande bot, satt inte väl i Tampa Bay.

Så till lördagens försäsongsavslutning i Sunrise så fanns ingen av Tampas stjärnspelare med på isen bortsett från Andrei Vasilevskiy. Istället hade man kallat upp allt kött man kunde hitta från Syracuse Crunch i AHL, allt i akt och mening att ta lagen i egna händer.

Och så blev det också. 300+ utvisningsminuter, matchstraff utdelade som godis och en miljö som var mer farlig än utvecklande, som slutligen kulminerade i att man hade fler spelare i utvisningsbåset än i spelarbåset.

Totalt 16 spelare fick byta om i förtid.

Det blev ett lågvattenmärke till hockeymatch. Om man nu ens får kalla det för en hockeymatch.

Det råder inga tvivel om att Lightning var störst kålsupare. Och agitatorn i just den här enskilda matche. Men när domarna föll under måndagen var det skrattretande ensidigt.

JJ Moser stängs, med rätta, av två matcher för en boarding på Jesper Boquist. Scott Sabourin får fyra matcher för att ha försökt köra Aaron Ekblad ur stan, även där kan man köpa påföljden. Därtill ett gäng böter för allmän ordningsstörning på ett gäng spelare, vilket är fullt berättigat när man beter sig som en rövhatt.

Och som grädde på moset så bötfällde man under måndagen Jon Cooper 25000 dollar samt Tampa Bay Lightning som organisation 100000 dollar, vilket är ett tydligt markerande från ligan att de ser det här som en enskild händelse, uppstånden ur ett vakuum, och med Tampa Bay som den enda part som bär skuld.

Och det är där som man börjar tappa det på ligan.

För att ta detta som ett enskilt fall är inte bara historielöst, det är även att vara otroligt snett på det. Fast mest troligt är det bara ett sätt att försöka rädda sitt eget skinn i en situation man slutligen tappade greppet om.

För bryter man bara ut matchen i sig så hade Carter Verhaeghe en boarding på Zemgus Girgensons som på alla sätt är att jämföra med den som JJ Moser fick två matchers avstängning för. Niko Mikkola spelade trots att han fått matchstraff, man dömde till och med bort ett mål för Florida av den anledningen då han assisterade till det efter att han skulle fått åka och byta om. Enligt regelboken ska en sådan förseelse rendera i en automatisk 10 matchers avstängning. Men så här långt har det varit knäpptyst i ärendet.

Men grejen är att det handlar inte om den här matchen. Det handlar om upplevd orättvisa under så lång tid att det slutligen ackumulerats till att man tröttnar och synar skiten på det sättet man kan.

Då får man lördagen. Då får man att sporten hockey slutar att vara hockey, och blir någon form av politiskt ställningstagande mot en regim man känner har tappat greppet om vad som är rätt och fel.

Och ligan gör det inte lätt för sig. För när man har Colin Campbell i rollen som Director of Hockey Operations, med andra ord i den absoluta gräddan av NHL-potentäter. Samtidigt som hans son Gregory är assisterande GM i Florida Panthers. Så är idéer om konspirationer aldrig så värst långt bort, särskilt inte som att Florida, likt Arizona, är en marknad NHL kämpat otroligt hårt för att få fruktsam, vilket man nu lyckats med.

För att man gör skillnad på klubb och klubb är lätt att tro, även om man inte vill tro det. Alternativet är att de är fullkomligt inkompetenta, i vilket fall de ändå borde bytas ut.

Förtroendet för Department of Player Safety har varit parodiskt lågt i många år, och de som lyft kritik har bötfällts istället för att lyssnats på. Man är från ligans håll övertygade om att rätt personer sitter på plats, men den övertygelsen sträcker sig inte en millimeter utanför väggarna av NHLs huvudkontor.

Tampa Bays markering i lördags var tydlig. Och man markerade än mer när man under gårdagen valde att plocka upp Curtis Douglas på waivers från Utah. Med sina 2+ meter och 100+ kilo så krävs det ingen vild fantasi för att räkna ut vad han ska bidra med. Han ska kasta sina nävar mot varenda kotte som får för sig att ens försöka hävda sig mot fel person i laget.

Och när Tampa Bay är tillbaka i Sunrise den 17e November så kan vi nog räkna med att både Douglas och Scott Sabourin kommer att vara med i truppen, redo att än en gång hantera de orättvisor som man numer aldrig kommer lita på att ligan klarar av att stävja.

För nu är gränsen passerad. Lördagen var en tydlig signal att man har gett upp på det rådande rättssystemet. Det är djupt tragiskt på alla plan. Men har man följt den här ligan under de senaste åren så har känslan av att vi skulle hamna här tillslut varit ständigt närvarande.

För det här var ingen hämnd på Florida Panthers eller enstaka medlemmar i den organisationen. Det vore naivt att tro något annat än att det här är en start på att klubbar markerar på egen hand när de känner att gränser passeras. Man bara gjorde det som många klubbar nog funderat på att göra.

Och med det så man lämnade ligan med byxorna vid anklarna kring det faktum att man gör skillnad på lag och lag. Man tog som första lag ur den knutna näven ur byxfickan och planterade den i ansiktet på sin motståndare. Det är såklart inte ett bra sätt att lösa upplevda oförätter på, men måttet var rågat, tragiskt nog.

Däremot så får man från Tampas håll passa sig nu och spela sina kort rätt. För det är en tunn, tunn linje mellan att stå upp mot sina mobbare och att själv bli mobbaren. Så här långt så har markeringen kommit till hejarop från andra håll i ligan, och det vore ju fint om man kunde hålla det där.

För tar man det för långt så kommer man snabbt att förlora de vunna sympatierna. Och man kan definitivt räkna med att ligan inte kommer att se mellan fingrarna med ens mikroskopiska övertramp från och med nu.

Det är ledsamt, men inte särskilt förvånande att vi hamnade här. Och väljer ligan att fortsätta enligt rådande så kommer vi se ett NHL som backar tillbaka till en tid vi trodde vi lämnat bakom oss. Vi kommer att få uppleva delar av det vi skrattat åt i Slagskottsfilmerna i den moderna hockeyns kontext.

Då kommer vi att ha ett parallellt rättsystem på isen, utövat av spelarna själva.

Vill NHL det?

Om inte så är det nog dags att lyfta blicken från sin egen navel och börja fatta lite obekväma beslut.