Sonntagsangst: Början till ett ode
Söndagsångest? Kanske kan jag hjälpa till. Efter en rejäl radda (troligtvis talspråkig östgötska för "mängd", kanske finns i svenskan också, intevetjag) artiklar av olika slag om problem och negativa trender inom tysk fotboll känner jag mig villig att vända blad. Här är ett flera veckor långt ode till tysk fotboll.
Varför, åh varför, är tyska fans så magiska? Hur, åh hur, kommer det sig att lagen lyckas samla sina fanatiker på läktarna om och om igen? Det är en klyscha, eller börjar i alla fall bli det, att kalla tyska fans Europas bästa. Invändningar brukar ofta dyka upp och påstå att Polens Ekstraklasa eller Serbiens Superliga har de bästa fansen. Varför är fans en så stor del ens? Det besvarar sig själv, kan man tycka.
Polens Ekstraklasa har en del klubbar som spelar bra fotboll, som klarar sig väl i Europa och nationen producerar årligen duktiga talanger, en av dessa ligger i toppen av Bundesligas skytteliga till exempel, men här kan även Karol Linetty, Piotr Zielinski och Timothee Kolodziejczak räknas in. Ligans supportrar är välkända för deras extrema tifon och skönsjungande människor med obegränsad passion. Serbiens Superliga med lag som främst Röda Stärnan och Partizan Beograd har mäktiga derbyn med sanslösa skaror fans och duktiga spelare på planen som slåss om titeln år efter år. Visst, jag kan hålla med- dessa lag har fans, vars passion och högljuddhet inte ens kan diskuteras. Men de harinte hindret som Europas bästa ligor har- turismen.
Turism och fotboll, två saker som kanske bör gå hand i hand och som allt som oftast gifter sig väl och får ett lyckligt äktenskap. Sedan är det de här gångerna när det kanske inte blir lika lyckat. Gånger då massturismen till en speciell fotbollsarena mynnar ut i en ganska genomgående xenofobi från fans hos klubbar. Finns det en balans här och är det kanske den balansen som Tyskland har hittat?
Turism och fans är en sak som mången man och kvinna har mycket att säga till om, en kontroversiell fråga som engagerar de flesta, speciellt alla de som har ett favoritlag i England, vilket menas med typ hela sportintresserade Skandinavien. Jag är en av dessa, som vissa av er måhända råkar veta. Jag är i stunden olycklig nog att vara en Arsenal-supporter, för detta beskyller jag och tackar jag min far, och har upplevt kapitalismens fotboll på nära håll. Jag kan till och med säga att jag både har haft turen, samt oturen att upptäcka just konsumentfotbollens Betlehem och har därigenom avskräckts. Upplevelser av konsumentfotbollen är aldrig trevliga. Att bli behandlad som betalande boskap är naturligtvis ingenting man ämnar återvända till inom snar framtid, vilket är en god anledning till varför till exempel Arsenals publiksiffror dalar. Det säger väl allting att det fansen bryr sig om mest numera är biljetternas prissättning, förutom Wengers framtid naturligtvis.
Med tanke på Premier Leagues ofta hutlösa priser bör jag nämna att jag inte bara kommenderar, utan även starkt berömmer och applåderar de svenska fans av Premier League, turister själva, vars passion inte har dalat. Kudos till er.
Låt oss så jämföra konsumentfotbollen med vår kära liga och land, Tyskland, detsamma vi njuter så mycket av att se på fotboll i, dit konsumentfotbollen i sig inte nått och kanske inte heller kommer nå inom en grov framtid. En liga där fans behandlas som supportrar, en essentiell del i klubbens kultur och profil, där folk behandlas som människor, istället för varelser med en fet plånbok. Bundesliga, med lägre nejder inräknade, bör räknas som modellen för vad det betyder att vara en klubb, samt vad det betyder att vara en supporter. Det låter kanske lite som en drömlik beskrivning av en molndold utopi. Det kanske är så. Men hur har det blivit så?
Den makalöst fina regeln med 51% supporterägarskap är inget mindre än briljant. Skulle engelsmännen haft det skulle inte bara ligan vara jämnare, utan kanske även mindre pengapilsk, ty girighet är som en pengakåt ond cirkel som bara kan brytas av en tom kassa. Skulle engelsmännen haft denna regel skulle supportrarna i lag som Arsenal och Manchester City måhända känna sig mer glada i idén att gå och se fotboll. Engelsmännen själva skyller sin ofta mediokra stämning på att man inte får stå på arena och att öl inte är tillåtet på läktaren. Undanförklaringar blott.
Låt mig dra ett exempel på fotbollens mänsklighet i Tyskland. Jag och chefredaktör Wollin var i december och såg Kaiserslautern-Aue som en del av en trippel på en helg, alla matcherna blev mållösa. Vi skulle kliva in på arenan och scanna våra biljetter. Jag scannade min och gick in, Filips gick inte hur han än försökte. Vi kallade på en ”steward” som kom och kollade på biljetten kvickt och tog sedan sin tagg och öppnade grinden. Utan att kolla huruvida biljetten var äkta eller inte släppte han in den av oss vars biljett var defekt. Den var inte egentligen defekt, jag hade bara råkat skriva ut samma biljett två gånger. Vad hade hänt i England? Möjligtvis insläppta, troligtvis utkastade, anklagade för innehav av falska biljetter och nekad tillträde till arenan.
Hur hör detta ihop med turism då? Ja, den grova strömmen av europeiska, asiatiska, amerikanska och afrikanska turister till världens mest exploaterade sportliga har utan tvekan lett till en konsumentsyn på fansen i England. När man som klubb tappar greppet om sin egen fanbas så finns inte längre en god anledning till att hålla masken och behandla sina supportrar som supportrar. I och med exploateringen och det världsvida intresset har även andra möjligheter öppnats upp för investerare i Premier League, vilket ytterligare späder på känslan av konsumentfotboll.
Bundesliga, en liga som först under de senaste fem åren börjat intressera amerikaner, har inte detta problem av de enkla anledningarna att man varken har förlorat kontakten med sin fanbas eller har öppnat för investerare. Inte heller finns det plats på arenorna för turister, ty arenorna är redan fulla.
Lika mycket som turismen inom Europeiska ligor är ett problem är den även fantastisk, för den låter mer folk uppskatta magin som är en finfin fotbollsmatch på en kokande arena. Den ger även sådana nyckfulla pessimister som mig själv en viss oupptäckt uppskattning i ett fenomen som den tidigare avskydde.
Jag ämnar avsluta varje ”Sonntagsangst” med samma sångtext, nämligen den fantastiska låttexten ur Fettes Brots ”Fussball ist immer noch wichtig”:
Dies ist nicht für RTL, ZDF und Premiere,
ist nicht für die Sponsoren oder die Funktionäre,
nicht für Medienmogule und Öl-Milliardäre,
das hier ist für uns, für euch, für alle!
Översätt på eget bevåg.
