Under mina drygt fyra år som skribent här på sidan har det varit betydligt mer moll än dur i mina texter. Detta i sig är inget märkligt med tanke på alla turer som varit. Bottenstrid, bottenstrid, kval, nedflyttning och ett återtåg som aldrig varit nära. Lägg till konstant ekonomisk kris på det. Som när man suttit på en perrong, alldeles för full efter en ny bortaförlust och väntat på tåget hem. Tåget som aldrig kommer. Eller så har det redan varit där, bara det att man missade det eftersom det första tåget var försenat. Älskade Deutsche Bahn.
Haveri är ett ord som jag använt alldeles för många gånger när jag beskrivit lagets insatser, men det är exakt så jag känt vid åtskilliga tillfällen kring lagbygget och föreningen i stort. En vandring längs mörkrets stigar där man famlat efter ljus i tunneln, ett ljus jag vetat varit långt borta. En bra insats, en seger också tror man att man nästan är där. Nu vänder det, men icke. Följts upp av tre eller fyra raka utan seger också befinner vi oss plötsligt lite längre bort än vad vi var innan. Inte ens tillbaka på ruta ett, utan ruta minus ett. Ett steg fram, fyra steg tillbaka.
Mitt humör påverkas lätt av resultatraden och det är inte sällan jag känner mig irriterad, bitter och allmänt nere. Det är inte på något vis sunt, det är jag införstådd med, men Hertha är min drog i livet. Det kvittar vad som än händer så lämnar jag inte henne. Hon kan bete sig hur hon vill, men jag kommer likförbannat förnya mitt årskort och medlemskap. Handla fanartiklar när jag hittar något vettigt, fylla på halsdukssamlingen. En trogen och tillförlitlig vän som bara ger och ger, men sällan faktiskt får något tillbaka. En egentligen orimlig relation, men som ändå är rätt och riktig.
Osnabrück, 19 maj 2024, när jag fullbordade en perfekt säsong.
Mellan 16 mars och 5 april i år tog vi tre raka segrar, det var viktigt, men det var mer en lättnad än glädje vid det tillfället. Tidigare i höstas slog vi Nürnberg och Preußen Münster, det var kul, men det framkallade inte de känslor som jag känner idag. I lördags slog vi Düsseldorf och igår Elversberg. Två raka segrar, skillnaden mot tidigare var att jag redan igår kväll riktigt kände mig pigg, alert och lugn. Idag vaknade jag med en spänstighet i kroppen. Jag sov bra. lugnt och kände mig utvilad, men med ett leende på läpparna, lite som att jag har en nyförälskelse. Prestationerna de två senaste matcherna, eller för att vara petig de tre senaste halvlekarna har varit något annat. Det har helt plötsligt känts bra. Bra på riktigt.
Jag har olika spellistor på Spotify, där en av dom är en enda stor där allt möjligt hamnar. Med blandningsfunktionen kan det komma vilken låt som helst och det slog mig när en viss låt plötsligt slogs igång så visste jag hur jag skulle lägga upp texten. Som hjälpte mig på traven, Från kylan in i värmen , det är exakt det jag kände när jag vaknade. En värme jag är mitt i, som jag inte befunnit mig i på en evighet. Hertha har möjlighet att låna och förbruka mig igen. Hur ska jag kunna tacka nej till Hertha när hon bjuder in mig? Jag har saknat henne, kanske jag drömmer mig bort nu och får för mycket hybris, men på lördag kommer Dynamo Dresden inte kunna hota oss. Vi tvivlar inte längre på vår duglighet, nu är ljuset i tunneln otroligt nära och jag kan inte föreställa mig ett nederlag, att vi tar tre steg tillbaka. Kärleken och hoppet nu är obestridligt, jag är kär igen.
Nykär i Hertha och det kommer vara hela året ut. Jag rusar framåt med förbundna ögon, alla hinder som kommer längs vägen sopas bort, övervinns med en självsäkerhet och pondus vi inte skådat sedan september 2018 då jag fick uppleva min första seger på plats (mot Bayern München av alla lag). Då låg vi tvåa i Bundesliga, ett mål från att vara överst av alla. Det är mot toppen vi ska sikta och jag ser inte hur någon eller något ska kunna stoppa oss innan det blir 2026. Avslutningen av 2025 är vår, omfamna den och fortsätt agera resolut, låt oss supportrar ha denna stund, låt den vara ett tag. Jag vill inte att lördagen ska bli som det alltid blivit förr, en besvikelse efter en uppgång, för att vi helt enkelt inte förtjänar det denna gång.
Så här innan mörkret faller har jag i alla fall lämnat några varma rader.
