I'm loving Big Ange instead
När vi anställde Ange Postecoglou var rivaliserande supportrar snabba med att häckla oss för att vi anställt en nobody. Spurs-fansen var snabba med att poängtera att vi anställt en nobody. Även jag själv trodde vi hade anställt en nobody. Men nu, såhär 13 matcher in, har han motbevisat oss alla. Ange har tänt en gnista hos Tottenham supportrar som länge varit på paus efter att ha bevittnat diverse föredettingar till tränare. Big Ange har fått Tottenham att bli sitt riktiga jag.
Efter att Antonio Conte lämnade var det länge osäkert vem som skulle ta över stafettpinnen. Det ryktades om Julian Nagelsmann, Arne Slot och även hemvändaren Mauricio Pochettino ryktades tillbaka till oss ett tag innan han skrev på för grannarna i blått. Men när det stod klart att Ange Postecoglou skulle bli Tottenhams nya tränare cirkulerade #NoToAnge och #WeDeserveBetter bland Spurs supportrar. Dessa hashtaggs trendade redan innan Ange hade satt sin fot på Hotspur Way. När han steg in på träningsanläggningen för att göra sin första dag var han redan ifrågasatt av både våra egna fans och utav rivaliserande supportrar.
Men som han har tystat kritikerna. När de tre första månaderna av säsongen var färdigspelade hade han kammat hem samtidiga Manager of the Month-priser som gick att vinna. På 10 matcher gick han segrande ur 8. Resterande 2 spelade han oavgjort, där ena matchen var mot Arsenal på Emirates Stadium. Vid denna tidpunkt tror jag inte någon Tottenham-supporter var missnöjd med rekryteringen som Daniel Levy och hans team hade lyckats med. Det var inte bara resultaten som var ett plus, för det lyckades även Antonio Conte och José Mourinho med i början. Utan hur det såg ut på planen var det som gladde oss supportrar som mest. Att gå från 3 raka tränare som spelade en destruktiv och oattraktiv fotboll till en som spelar en positiv och rolig fotboll räcker gott och väl för mig.
Trots att vi nu har 1 poäng på de fyra senaste matcherna är jag inte ett dugg orolig över framtiden tillsammans med Ange. Trots skador och avstängningar på vitala kuggar i startelvan så spelar han sitt spel, oavsett motstånd. Att vi kan åka till Etihad och vilja spela vårt uppbyggnadsspel och vårt presspel utan spelare som James Maddison, Micky Van de Ven och Christian Romero är väldigt glädjande att se. Samtidigt som vi löser oavgjort i kanske ligans tuffaste uppgift på förhand. Tack vare hans spelfilosofi och sköna attityd får jag känslan av att klubben och supportrarna är mer sammansvetsade än man har varit på flertalet år. Sena avgörande hemma mot Sheffield United och Liverpool hjälper också klubben och supportrarna att komma närmre varandra. Det är något man inte såg komma i januari varken förra året eller för tre år sedan.
Tillsammans med en spelartrupp som känns mer familjär än på länge så har även generationsväxlingen äntligen tagit fart. Det gjorde ont att säga hej då till Harry Kane även om det var väntat att vi tillslut skulle nå fram till vägs ände. Det gjorde även såklart ont att säga hej då till kaptenen Hugo Lloris som trots allt gömmer sig i katakomberna än. Men med intågen av James Maddison, Micky Van de Ven och Guglielmo Vicario så känns det inte längre så jobbigt. Även utfasningen av dödköttet är nog många supportrar tacksamma för. Så längde det inte kärvar mellan Postecoglou och ledningen i Tottenham så tror jag något enormt på projektet som just nu är under uppbyggnad på N17. Vi kanske inte vinner någon ligatitel under Ange. Men han har fått klubben att hitta tillbaka till sin rätta identitet efter år av famlande i mörkret. Jag är tacksam att vi inte valde Arne Slot. Jag är tacksam att vi inte valde Julian Nagelsmann. Jag är tacksam att vi inte valde Mauricio Pochettino. Cause I’m loving Big Ange instead.
