Ur arkivet: Interna stridigheter under EM 1996
Vi blickar bakåt i EM-historien och minns EM 1996 när ett guldtippat Holland slets isär av interna stridigheter. Men vad låg bakom bråken? Rasmotsättningar, pengar eller respekt?
Det här är en något omskriven och uppdaterad version av en text som undertecknad publicerade på Holland-sidan till VM 2014.
Inför EM 1996 var Holland en av guldfavoriterna. Ajax firade triumfer i Europa, man hade vunnit mästerskapet åtta år tidigare och hade nu en minst lika spännande trupp. Men istället för guld blev det skandalrubriker om rasmotsättningar och bråk i truppen. Vad var det egentligen som hände?
I EM-truppen fanns fler svarta spelare (Aron Winter, Gaston Taument, John Veldman), men konflikten centrerades kring kvintetten Clarence Seedorf, Edgar Davids, Patrick Kluivert, Michael Reiziger och Winston Bogarde.
Edgar Davids skickades hem efter att i en radiointervju bett förbundskapten Guus Hiddink ta ut huvudet ur vissa spelares (främst kaptenen Danny Blinds) rövar. Förutom detta spreds ett foto från en lunch med holländska landslaget. På fotografiet syns hur Hiddink sitter med vita spelare vid ett bord i förgrunden, och svarta spelare vid ett bord i bakgrunden. Hiddink står upp och försöker få fotografen att inte ta bilden, men förgäves. Fotografiet publicerades, tillsammans med antydningar om en rasistisk segregation i truppen. Youri Mulder, som delade rum med Kluivert, har förklarat att fotografiets antydningar inte stämde. Bordsplaceringen berodde på att kocken även lagade surinamesisk mat, som de svarta spelarna ville ha, och de därför av logistiska skäl satt tillsammans vid ett bord. Vid bordet satt dessutom också en vit spelare, Richard Witschge, som inte fick plats vid det andra.
Mulder menade att det inte handlade om ett rasbråk. ”Jag delade rum med Kluivert och fick aldrig den känslan.” Andra spelare har vittnat om detsamma. Det handlade istället om de två saker holländare alltid bråkat om – pengar och respekt. Det var inte alla svarta spelare i truppen som pekades ut som bråkstakarna. Det var den unga Ajax-kvintetten. De hade alla varit bärande startspelare i Louis van Gaals Champions League-vinnande lag 1995 och utgjorde tillsammans med de andra Ajaxspelarna Danny Blind, tvillingarna Ronald och Frank de Boer, samt målvakten Edwin van der Sar, stommen av landslaget. (Frank de Boer missade dock EM på grund av skada).
Ajax-spelarnas löner läckte efter CL-titeln ut till Voetbal International och det visade sig att tvillingarna de Boer och Blind tjänade betydligt mer än Davids, Seedorf, Reiziger, Kluivert och Bogarde. Detta skapade irritation inom klubben, och ledde till att spelarna så småningom lämnade Ajax för större klubbar efter att Bosman-regeln 1995 möjliggjorde fria övergångar för kontraktslösa spelare. Löneskillnaderna berodde dock kanske snarare på spelarnas ålder än något annat. Men varför betydde inte pengabråket att Ajax-truppen smulades sönder tidigare? De lyckades trots allt ta sig till en ny Champions League-final 1996 (som man, enligt holländsk tradition, förlorade på straffar) innan Bosman-regeln slet isär lagbygget och van Gaal lämnade.
Svaret på den frågan handlar mest om respekt. Seedorf, Davids, Kluivert och Reiziger var alla tonåringar när de debuterade i Ajaxs A-lag. Seedorf håller klubbrekordet som den yngste debutanten någonsin med sina knappt 16 år. Han var 18 och Davids 22 när de styrde mittfältet mot CL-triumfen. Kluivert var 17 när han avgjorde finalen mot Milan. De fick tidigt chansen, och efter att ha visat sig förtjänt av den fick de både respekt och ansvar av van Gaal. Han insåg att för att få ut det mesta av den brådmogne Seedorf var man tvungen att ge honom utrymme. I Ajax fick han mycket ansvar på och utanför planen. Den vältalige Seedorf blev ett inofficiellt språkrör för kvintetten. Han menade att det fanns en kulturell skillnad, att de sinsemellan hade en jargong och förstod varandra på ett sätt som Hiddink och övriga spelare i truppen inte gjorde. Seedorf menade också att förbundskaptenen inte respekterade kvintetten utan såg dem som talangfulla svarta ungdomar från rap-kulturen, inte som ledare i laget.
Spelarna själva uppfattade inte Hiddink eller sina lagkamrater som rakt ut rasistiska, utan kände sig missförstådda. Van Gaal kanske inte förstod deras kultur eller jargong mer än Hiddink, men han förstod att de krävde respekt, och gav dem det. Ronald de Boer sade att ”Seedorf och Davids har utvecklats mycket mer och upplevt mer än vad jag gjort vid deras ålder. Du måste ta dem på allvar och låta dem ha en röst.”
Efter Davids hemskickande blev stämningen i truppen sämre och konflikten tydligare. Holland åkte, som de alltid gör, ut på straffar, den här gången i kvartsfinalen mot Frankrike. Clarence Seedorf var den som missade sin straff och blev syndabock.
Två år senare spelades VM i Frankrike. Guus Hiddink var fortfarande förbundskaptenen, hade tagit Davids till nåder och med i mångt och mycket samma trupp som i EM gjorde Holland sitt bästa VM sen 70-talet. Man spelade bländade fotboll, Dennis Bergkamps drömmål mot Argentina som den stora höjdpunkten, innan man på nytt upplevde en svidande straffläggningsförlust i semifinalen mot Brasilien. Phillip Cocu och Ronald de Boer missade. Ett fullständigt knäckt Holland, som bara var inriktade på att äntligen vinna VM, tio år efter EM-guldet 1988, förlorade sedan bronsmatchen mot Kroatien.
Vad hade förändrats sedan EM 1996? Två saker: Ajaxkvintetten hade blivit två år äldre och Hiddink hade lärt sig att respektera dem.
Vad hände sen? Hiddink slutade efter VM 1998 och Frank Rijkaard tog över, och blev Hollands förste (och hittills enda) svarta förbundskapten. Hiddink gjorde långt senare en fiaskoartad comeback som förbundskapten 2014/15 då han fick sparken efter en seger och tre förluster. Clarence Seedorf blev historisk som den ende spelaren att vinna Champions League med tre olika klubbar. Edgar Davids blev stilikon och förkroppsligandet av termen ’mittfältsterrier’. Han satt sen några år i Ajax styrelse — enligt Johan Cruijff, också i styrelsen, bara för att han var svart. Davids, Cruijff och övriga styrelsen fick senare avgå efter ett infekterat bråk som ledde till att Cruijff genomförde en revolution i klubben.
Michael Reiziger blev solid högerback och Patrick Kluivert målmaskin i Barcelona. Reiziger vann sedan flera titlar som assisterande tränare i Ajax, Kluivert VM-brons som assisterande förbundskapten till van Gaal 2014. Winston Bogarde satt av fyra år i Chelsea på bänken eftersom hans kontrakt var alldeles för lukrativt för att gå ifrån. 2005 släppte han sin självbiografi – ’Deze neger buigt voor niemand’ (’Denna neger bugar för ingen’), synligen fortfarande på jakt efter respekt. Han var senare uppskattad försvarstränare i Ajax i flera år.
I detta EM har Holland kanske inte riktigt så stjärnspäckad trupp som 1996, men ändå gott om bra spelare. Men den stora skillnaden mot då är att truppen verkar vara i harmoni. Hur långt det kan bära återstår att se.
