England
2005-11-11 16:32
Inför Argentina - England
Två gamla stridare drabbar samman i Schweiz. Politik eller fotboll, det är i alla fall mycket vilja, stolthet och känslor som kommer avgöra den här matchen.
Paul.Kemeny@home.se
Argentina och England hatar varandra. Kanske inte lika mycket som i Englands politiska historia med andra länder, men Argentina känner sig våldtagna av England och England tycker med sin patriotiska stolthet att man inte har gjort något fel.
I tre månader 1982 slogs länderna om Falklandsöarna, en ökoloni femtio mil från Argentinas fastland. Öarna har i historien tillhört de flesta av världens stormakter, men har sedan 1833 varit i Storbritanniens styre. Argentina vandrade in 1982 och satte upp sin flagga, England reagerade genom att starta krig, dödade runt 700 argentinska soldater och återtog makten.
Det har sedan märkts i idrottssammanhang, främst i fotboll men även i rugby. Eftersom ländernas båda fotbollslag är så jämna kan det ibland se ut som tredje världskriget på plan, med skillnaden att Argentina har fuskat till sig segrar.
Till exempel fuskade Argentina till sig segern i VM kvartsfinalen 1986 och till slut även i åttondelsfinalen 1998. England gick och piskade dem i VM 2002 för att också skicka ut dem ur gruppen. Aldo Duscher bröt David Beckhams mellanfotsben strax innan VM 2002, och Diego Simeone fladdrade ner av en vindpust för att felaktigt skicka ut samme Beckham med ett rött kort 1998.
I vad som ska vara nåt av en fjantig försoningsmatch i Genéve (jag minns med skräck bilderna på amerikanska och iranska spelare bete sig som bästa kompisar i nån gruppmatch i VM 1998) kommer väl spelarna kramas och gå hand i hand ut genom spelartunneln. Ingen i världen gillar krig, men USA skulle väl aldrig tveka att knulla Iran när som helst på samma sätt som de nyligen våldtog Irak. Nu tror inte jag att England och Argentina kommer kriga mot varandra igen, och jag hoppas innerligt att fotboll och politik förblir två helt enskilda saker.
Det är två potentiella världsmästare som möter varandra. Sven Göran Eriksson har en poäng när han säger att Sydamerikanska länder aldrig vinner ett VM som spelas i Europa (förutom Brasilien i Sverige 1958), och när Englands konkurrerande lag i Europa inte övertygar till fullo kommer det bli ett spännande mästerskap med många segerkandidater Jag vägrar tro att Tyskland, som i all ärlighet har ett ganska stelt och överskattat landslag, kommer känna någon som helst fördel av att vara på hemmaplan.
Det är Argentinas hemmamatch, men eftersom majoriteten av spelarna spelar i Europa valde det argentiska fotbollsförbundet att hålla matchen i Schweiz. Intresset för träningsmatchen i England ligger högt och engelsmännen förväntas dominera Stade de Geneva i läktarmatchen.
Det som kan vara till Englands nackdel är att de båda ordinarie ytterbackarna Gary Neville och Ashley Cole är fränvarande med skador. Mot bollskickliga, snabba och spelande lag som Argentina kan det vara bra med bra kantspelare, och huruvida Luke Young och Wayne Bridge hanterar det kommer bli intressant att se. Inte minst Bridge, som enligt rapporter kommer att börja matchen före Paul Konchesky, som har varit skadad en längre tid och bara spelat en match för Chelsea den här säsongen.
Det finns annars två anmärkningsvärda punkter att ta upp vad gäller England. I backlinjen återtar Rio Ferdinand sin plats bredvid John Terry efter att ha blivit petad innan matchen mot Österrike. Sven sägs ha blivit imponerad av Ferdinand under Manchester Uniteds seger mot Chelsea förra veckan och sätter Sol Campbell på bänken.
Den andra är att Ledley King förblir som defensiv mittfältare i en diamantformation och Steven Gerrard flyttar ut på kanten. Att Joe Cole inte är delaktig stör inte mig om det visar sig att England har hittat ett sätt att spela bra fotboll med både Frank Lampard och Steven Gerrard i samma mittfält.
Argentinas trupp är inte på något sätt bättre än den engelska. Arton av de tjugotvå spelar sin fotboll i Europa, men den mest spännande spelaren är kanske Carlos Tevez som håller till i Corinthians. Trots en bänkplats i Chelsea finns Hernan Crespo med, underbarnet Lionel Messi från Barcelona har fått chansen, och Villarreals två sevärda Juan, Riquelme och Sorin i efternamn, kommer säkert göra det svårt för England. Bayerns Martin Demichelis är en spelare jag gillar och som sälkert är en aning bortglömd eller underskattad.
Men laget är inte bättre än Englands, och har alltid haft svårt för oss. På tretton landskamper har Argentina bara vunnit två, England fem. Sex matcher har slutat oavgjort, och vi har inte förlorad nån av de senaste fyra. Och tittar man spelare för spelare så är inte Argentina bättre än länder som till exempel Spanien eller Holland.
Preliminär laguppställning: Paul Robinson – Luke Young, John Terry, Rio Ferdinand, Wayne Bridge - David Beckham, Ledley King, Frank Lampard, Steven Gerrard – Wayne Rooney, Michael Owen.
Förmodligen slutar det oavgjort. England och Argentina gillar att spela oavgjort. Vi är ett av få länder i världen som kan spöa Argentina, de verkar inte gilla att möte den engelska spelstilen. Det som är bra med den här matchen är att den inte känns som en träningsmatch, med den rivalitet och prestige som ligger i bakgrunden kunde den lika gärna ha varit en utlslagningsmatch i VM. Vi förlorar inte. 1-1.
I tre månader 1982 slogs länderna om Falklandsöarna, en ökoloni femtio mil från Argentinas fastland. Öarna har i historien tillhört de flesta av världens stormakter, men har sedan 1833 varit i Storbritanniens styre. Argentina vandrade in 1982 och satte upp sin flagga, England reagerade genom att starta krig, dödade runt 700 argentinska soldater och återtog makten.
Det har sedan märkts i idrottssammanhang, främst i fotboll men även i rugby. Eftersom ländernas båda fotbollslag är så jämna kan det ibland se ut som tredje världskriget på plan, med skillnaden att Argentina har fuskat till sig segrar.
Till exempel fuskade Argentina till sig segern i VM kvartsfinalen 1986 och till slut även i åttondelsfinalen 1998. England gick och piskade dem i VM 2002 för att också skicka ut dem ur gruppen. Aldo Duscher bröt David Beckhams mellanfotsben strax innan VM 2002, och Diego Simeone fladdrade ner av en vindpust för att felaktigt skicka ut samme Beckham med ett rött kort 1998.
I vad som ska vara nåt av en fjantig försoningsmatch i Genéve (jag minns med skräck bilderna på amerikanska och iranska spelare bete sig som bästa kompisar i nån gruppmatch i VM 1998) kommer väl spelarna kramas och gå hand i hand ut genom spelartunneln. Ingen i världen gillar krig, men USA skulle väl aldrig tveka att knulla Iran när som helst på samma sätt som de nyligen våldtog Irak. Nu tror inte jag att England och Argentina kommer kriga mot varandra igen, och jag hoppas innerligt att fotboll och politik förblir två helt enskilda saker.
Det är två potentiella världsmästare som möter varandra. Sven Göran Eriksson har en poäng när han säger att Sydamerikanska länder aldrig vinner ett VM som spelas i Europa (förutom Brasilien i Sverige 1958), och när Englands konkurrerande lag i Europa inte övertygar till fullo kommer det bli ett spännande mästerskap med många segerkandidater Jag vägrar tro att Tyskland, som i all ärlighet har ett ganska stelt och överskattat landslag, kommer känna någon som helst fördel av att vara på hemmaplan.
Det är Argentinas hemmamatch, men eftersom majoriteten av spelarna spelar i Europa valde det argentiska fotbollsförbundet att hålla matchen i Schweiz. Intresset för träningsmatchen i England ligger högt och engelsmännen förväntas dominera Stade de Geneva i läktarmatchen.
Det som kan vara till Englands nackdel är att de båda ordinarie ytterbackarna Gary Neville och Ashley Cole är fränvarande med skador. Mot bollskickliga, snabba och spelande lag som Argentina kan det vara bra med bra kantspelare, och huruvida Luke Young och Wayne Bridge hanterar det kommer bli intressant att se. Inte minst Bridge, som enligt rapporter kommer att börja matchen före Paul Konchesky, som har varit skadad en längre tid och bara spelat en match för Chelsea den här säsongen.
Det finns annars två anmärkningsvärda punkter att ta upp vad gäller England. I backlinjen återtar Rio Ferdinand sin plats bredvid John Terry efter att ha blivit petad innan matchen mot Österrike. Sven sägs ha blivit imponerad av Ferdinand under Manchester Uniteds seger mot Chelsea förra veckan och sätter Sol Campbell på bänken.
Den andra är att Ledley King förblir som defensiv mittfältare i en diamantformation och Steven Gerrard flyttar ut på kanten. Att Joe Cole inte är delaktig stör inte mig om det visar sig att England har hittat ett sätt att spela bra fotboll med både Frank Lampard och Steven Gerrard i samma mittfält.
Argentinas trupp är inte på något sätt bättre än den engelska. Arton av de tjugotvå spelar sin fotboll i Europa, men den mest spännande spelaren är kanske Carlos Tevez som håller till i Corinthians. Trots en bänkplats i Chelsea finns Hernan Crespo med, underbarnet Lionel Messi från Barcelona har fått chansen, och Villarreals två sevärda Juan, Riquelme och Sorin i efternamn, kommer säkert göra det svårt för England. Bayerns Martin Demichelis är en spelare jag gillar och som sälkert är en aning bortglömd eller underskattad.
Men laget är inte bättre än Englands, och har alltid haft svårt för oss. På tretton landskamper har Argentina bara vunnit två, England fem. Sex matcher har slutat oavgjort, och vi har inte förlorad nån av de senaste fyra. Och tittar man spelare för spelare så är inte Argentina bättre än länder som till exempel Spanien eller Holland.
Preliminär laguppställning: Paul Robinson – Luke Young, John Terry, Rio Ferdinand, Wayne Bridge - David Beckham, Ledley King, Frank Lampard, Steven Gerrard – Wayne Rooney, Michael Owen.
Förmodligen slutar det oavgjort. England och Argentina gillar att spela oavgjort. Vi är ett av få länder i världen som kan spöa Argentina, de verkar inte gilla att möte den engelska spelstilen. Det som är bra med den här matchen är att den inte känns som en träningsmatch, med den rivalitet och prestige som ligger i bakgrunden kunde den lika gärna ha varit en utlslagningsmatch i VM. Vi förlorar inte. 1-1.
