Marcus Birro bloggar om italiensk fotboll

28 Juni - Capello Får Sparken För Att Han Är Italienare

Det bästa spansk fotboll producerat till den internationella världsfotbollen är domaren som dömde matchen mellan Italien-Australien i VM.

Jag erkänner att det är en liten nätt överdrift men det är första tanken som når mitt hjärta (allting tar fel väg för mig, först går tankarna och känslorna via hjärtat, SEDAN når de hjärnan. Jag är mycket stolt och glad över att det är så) när jag läser att tokskallarna i Real Madrid sparkar Fabio Capello. Vilken fullständig snedspark. Som att rusa med bollen som en packad dansk tvärs över hela planen och dunka in bollen i eget mål. Som att träffa ribban i VM-finalens straffsparksläggning. Som att skalla sin motståndare i bröstet i samma VM-final. Fullständigt makalöst superidotiskt med andra ord...

Och dessutom, vilket är viktigare, är det fullständigt hederslöst av Real. Om det är så att Capello faktiskt ville vara kvar är detta den längsta och fulaste kniven i ryggen jag sett inom världsfotbollen på mycket länge.

Real befann sig i kris och kastade en hastig blick bakåt, såg vem som gjorde dem till mästare för tio år sedan, tiden höll på att löpa ut, och man slog en signal till Capello som kom till undsättning. Och inte bara det! Han lyckades med att få den stora vita båten på rätt köl. Och inte bara det igen!
Han lyckades vinna ligan. IGEN! Det är fantastiskt gjort. Nu får han sparken. Jag vet inte vad det kan betyda. Att spanjorna tycker Capello företräder en tråkig fotboll är min gissning. Men spanjorerna har fel.

Min enda förhoppning i allt det här är att Capello innerst inne faktiskt ville lämna klubben och att det här är ett sånt där halvtaskigt sydländskt försök att rädda ansiktet på samtliga.

Jag vet inte... hade Capello inte varit italienare, hade han aldrig fått sparken. Det är tragiskt men sant.

Men Capello är för viktig och begåvad för att hunsa runt i de lite sämre ligorna. Kom hem istället! Serie A kommer stråla vackrare än någonsin i höst. Det finns säkert en bänk för dig någonstans.

27 Juni - Trezeguet Är Ett Luder

När jag var i Italien för två veckor sedan gjorde Trezeguet mål. Ingen ovanlig syn. Men gesten efteråt var både ovanlig, kompromisslös och ful. Han klargjorde, tydligt och klart, att han ville lämna Juventus. "Nu räcker det," liksom.
I tidningarna dagarna efter framgick det med all tydlighet att Trez inte ville vara kvar i Juve.
Han var skitsur på Juve, alla kontakter gick genom hans manager, tillika farsa.

Jag trodde i min enfald att det handlade om att han känt att han gjort sin plikt, ville se sig om i fotbollsvärlden, testa nya marker. Och inget ont i det. Det är varje människas rätt att vilja röra på sig.

Men nej då.
Det handlar bara om pengar.

Jag högaktar alla världsspelare som valde att stanna kvar i Juve under deras säsong i serie B. Det är mäktigt, värt all respekt.

Men att i sista omgången demonstrativt och tydligt berätta för hela världen att man vill lämna klubben och sedan sära på benen som ett Amsterdam-luder när pengarna blir de rätta, och till och med ha mage att tala om hur stolt han är över att stanna, nej, det stinker klamydia lång väg.

Jag kommer bara se den där gesten om att vilja lämna Juve varje gång jag ser Trezeguet nästa säsong.

22 Juni - En Sann Saga Till Midsommar

1990 var jag arton år.
En magisk tid i livet.
Fobolls-VM skulle spelas i Italien och en biljett till Roskildefestivalen kostade strax under 500 spänn. Jag upptäckte Sisters Of Mercy genom några knarkiga tjejer från Holland som jag hånglade med i ett nedtrampat tält och vi åkte rattfulla (gör aldrig, aldrig, aldrig det!) från den lilla krogen inne i själva Roskilde efter att ha sett Italien vinna över Irland. Gli Azzurri var redan då mycket viktigare än Bob Dylan och The Cure,

När Costa Rica gjorde genidraget och bytte in nummer 7, Medford och slog Sverige med 2-1 stod jag i köket och poppade popcorn. Jag visste inte då att Italiens förbannelse skulle starta i och med den där turnerningen. Italien hade ett fint lag 90, under Vicini. Maldini, Bergomi, Ferri och Baresi som backar framför den märklige Zenga som alltid sprang fram till domaren efter varje insläppt mål (det blev dock nästan inga alls under VM 90) och skakade bestämt på huvudet, och viftade med fingret framför ansiktet. Som om det var en fysisk omöjlighet att han kunde släppa in ett mål. Som om det betydde att något gått fel tillväga...

På mittfältet hade man bland annat Donadoni och dåtidens stora prins av Rom, Giannini. Mancini spelade bara sporadiskt i landslaget. Vialli var tänkt att att bli den store fixstjärnan men det blev istället Toto Schillaci från Sicilien som stal schowen med sin professors-galna blick och många viktiga mål.

Italien hann med några klassiska magiska nätter på hemmaplan innan en sexton år lång mardröm, med bara några tillfälliga undantag, skulle hålla världens vackraste nation i ett järngrepp.

Donadoni, förbundskaptenen, var en av dem som missade sin straff i semifinalen mot Argentina. Italien åkte ut. Jag var helt förstörd. Drack mig full och somnade i en blomrabatt utanför Schillerska Gymnasiet. Vaknade dan efter som Christer Pettersson utan plånbok eller heder.

Fyra år senare var det dags igen. Baggio och Baresi missade sina straffar och Brasilien vann VM.
1998, när man i sin grymma enfald inbillat sig att förbannelsen måste vara bruten, händer det igen.
Italien åker ur på straffar mot, och jag ryser när jag skriver det, Frankrike...

Två år senare vinner man verkligen på straffar, mot Holland i seminifalen i EM, i en av de mest herorska matcher som spelats. Zambrotta åker ur tidigt, Holland missar två straffar under ordinarie matchtid och Totti chippar in sin straff på ett skandalöst och skoningslöst vackert sätt.
Italien vinner på straffar!!! Mamma Mia, vad kan gå snett nu?

Allt, skulle det visa sig.
Del Piero kommer fri och missar vid ställningen 1-0 i finalen och Franrike kvittrerar på Anders Frisks givmilda hundrationde övertidsminut (eller nåt i den stilen...) och sedan är det vara en formsak när Trezeguet avgör medsitt gyllene mål på övertid.

2002 får Italien hjälp av domare Moreno att transportera sig ut ur turneringen och halva fotbollsvärlden skrattar skadeglatt. I Sverige sitter låtsatskändisarna i teve och hoppar upp och mer i sofforna av förtjusning.

2006...
Italien vinner VM och man gör det på straffar!
Trezeguet missar en straff och Italien sätter alla sina. Guds kvarnar mal långsamt men de mål fan i mig säkert!

Igår vann Italien på straffar igen och vi får chansen att se U21-laget i peking OS nästa år.

Det tar tid för förbannelser att brytas. Det tar oerhört lång tid men Morrissey sjunger "Time will show everything." Det finns mycket att lära av den meningen. Är man konsekvent och tålmodig, arbetsvillig, tolerant och värdig så vinner man till sist. Ingen orkar stå emot hur länge som helst. Till sist vänder vinden. Till sist står man där med de andra med knytnäven i luften och lungorna fulla med kärlekssånger och man är en del av revanschen.

Vi är många som av olika anledningar förlorart mycket, privat eller i yrket eller både ock, som stretar på i ösregnet utan hopp om någon förändring. Som tror oss leva i den där förbannelsen för alltid. Som tror att eländer sitter i skruvstäd, att det onda som händer oss är en naturlag.

Men det finns tröst i devisen att ingenting varar för evigt eftersom det berättar för oss att inte heller det onda varar för evigt.

Vi tar oss ur helskinnade ur det här.

I dag för ett år sedan var vi många som suckade tungt när Marco Materazzi byttes in i matchen mot Tjeckien. Vi jublade, lätt förvånade och en aning förlägna, när han nickade in 1-0 i den där matchen och vi visste inte då vilken resa den långe, gängliga mannen skulle göra. Från förneding och ständigt skitprat till huvudrollsinnehvare i den fantasiska sagan som skulle göra Italien till världsmästare. Matrix håller nog med om att time will show everyhing.

Har du tålamod, är du konsekvent och värdig så vinner du.
Det tar tid, men du vinner.

Glad midsommar och Forza Gli Azzurri.

19 Juni - En Liten Lista Att Ha Med Sig

Här följer en kort lista, en ”Italiens Lilla Azurblå” att ha i innerfickan varje gång man springer på en lobotomerad Tipsextra stofil, eller någon annan som fortfarande lever i den förhistorika eran och uppfattningen att italiensk fotboll bara är vaxade ben, filmingar och mutor.
Läs och gråt, Italienhatare!

Golden Boot 2005/2006: Luca Toni

Världsmästare 2006: Italien

Ballon d'Or 2006: Fabio Cannavaro

FIFA World Player of the Year 2006: Fabio Cannavaro

UEFA Champions League-vinnare 2007: AC Milan

Golden Boot 2006/2007: Francesco Totti

La Liga-mästare 2 gånger på 2 säsonger: Fabio Capello

18 Juni - Italiensk Fotboll Är På Rätt Väg Igen

Våldet kring fotbollen i Italien har sjunkit med 70 procent sedan februari.
Antalet skadade bland poliser har sjunkit med 93 procent och 44 procent bland fansen.
Italiensk fotboll måste ha gjort något rätt när man började rota i dynghögarna.
Samtidigt är det inte mer än rätt att det vänder.
Läget var katastrofalt.
Det hör ju till mänsligt hyffs och vanlig hövlighet att man ska kunna gå på fotboll utan att riskera att bli ihjälslagen.
Det lär oss att vi kan lära av våra misstag, att vi inte är fast under våra dåliga vanor, beteendemönster och kassa livsmönster.

Människan är mäktig eftersom hon kan välja att sträva efter förbättring.

Fotbollen i Italien är en fråga om identitet, om bekräftelse, om regional stolthet.
Förlorar laget, förlorar också jag. Och hela staden.
Passion är en underbar men farlig plattform.
Litteraturen är full av passionerade människor som begår de mest bestialiska brott.
I kärlek och krig är allt tillåtet, heter det ju.
Men en passion är en inte på riktigt om den riktar sin giftiga spets utåt, mot oskydiga, mot andra, mot motståndare.
Att hata är inte passion. Det är bara småsinthet, avundsjuka, brist och ovärdigt.

Att älska i alla lägen är däremot passion.

Jag har skrivit tidigare att stanken från italiensk fotboll är en välkommen stank, eftersom den kan leda oss till skiten så att vi kan avlägsna den.
Det är vad som sker nu. Det blir långsamt bättre. Det är inte bra, men det blir bättre. Att Italien inte fick EM tror jag var helt nödvändigt. Hade man fått det hade man kunnat blunda ett tag till och slå sig för bröstet och felaktigt kunna konstatera att man är på väg rätt väg. Nu förstår man att arbetet, särskilt med att modernisera arenorna, måste forstsätta och helst intensifieras.

Vem fan vill stå på fallärdiga betongbunkrar med löparbanor och vallgravar runt om planen när man kan sitta i en läderfotölj med en kaffe och en grappa?

Arenorna måste snabbt bli bättre i Italien.

Under tiden är Gli Azzurri bäst i världen och Milan bäst i Europa. Till hösten sparkar Serie A igång sin mest intressanta säsong på över tio år.
Italien är på rätt väg.
Jag är stolt och glad över att få dansa fram på den vägen.

14 Juni - Att Tala Till Totti I Plast - Och Annat

Tillbaka i the old blindtarm, Sverige, med sina skogar, sjöar, storslagna drömmar och minnen om fornstora dar.
Det är nyttigt att byta ut Dalahästen mot Da Vinci och Michelangelo ibland.
Det är gott att blanda sitt gulblå träck med det snabbare rödvitgröna blodet.
Det gör en gott. Det stärker en i själen.
Det ena utesluter inte det andra.

I Italien handlar nästan allt om mercaton just nu. Och U21 EM givetvis. Match pågår just nu varför detta inlägg blir kort.

Serbien spelade som Italien själva gjorde förr i tiden, komprimerat, koncentrererat, taktiskt och med snabbt och hårt understöd. Press på bollhållaren. De unga italienska talangerna verkade förvirrade.

I söndags firade ett hundratals galna, segerrusiga Napolianhängare avancemanget till serie A på Piazza Maggiore i...Bologna. En napolitanare är alltid först och främst napolitanare. De finns överallt, i varje hörn av världen.

Jag fick en liten plastfigur föreställande Totti av Jarelind på Sportexpressen. Jag talade med honom innan jag somnade på kvällarna, Totti alltså. Och jag dricker inte längre...Jag har inget att skylla på.
Jag börjar fan bli sjuk i huvudet. Jag ägnade småtimmarna åt att förklara för honom att han behövs i landslaget. Han log plastigt tillbaka mot mig.

Ibland skrämmer jag mig.

Efter tio dagar i Italien är det ännu mer oförklarigt hur oerhört stor plats sportjournalisterna SJÄLVA tar i Sverige. Man kan få intrycker av att det är de, och inte sporten som är det viktiga...Fast ibland undrar jag om jag inte är likadan?

Elmander hamnar aldrig i Juventus och Isaksson hamnar aldrig, aldrig, aldrig i Milan.

Il Barone, Nils Liedholm, är fortfarande en levande legend i Italien, en titan. Jag sätter tusen spänn på att han inte ens skulle ha fått gå in gratis på Råsunda om han varit idiotisk nog att stanna i Jante-ballar-greppet som heter Sverige.

Gunnar Gren fick inte komma in gratis på Ullevi när han levde.
-Men kom igen, kunde han höras säga, jag har ont om pengar och vad fan...
- Ställ dig i kön som alla andra...

Jag vet. För jag har väldigt närstående som umgicks med honom under hans sista år. Det är en synd och en skam att Sverige inte kan ta bättre hand om sina hjältar.

Fast jag gillar Sverige. Det är tryggt, tomt, rent och svalt.
Och ett sjuhelvetes landslag i kvalsammahang har man också.

Materazzi firar semestern i New York. Nästan alla andra solar sina kroppar på Sardinien.

Materazzi är mycket, mycket stor.

Nu ska jag följa Italien-England i EM.
Rapport och annat i morgon.

12 Juni- U21 Och Mercaton

Genoa och Napoli gick upp. Tack vare Triestina som kvitterade mot Piazenza och dàrmed ocksà sàg till att slippa kval.

Hàr nere snackas det redan om superserien till hòsten.

Det snackas dock vàldigt lite om Elmander.

U21-landslaget spelade historiens tròttaste match mot Serbien i EM igàr och fòrlorade dàrfòr helt ràttvist med 1-0.

Torinos Rosina àr en fantastisk spelare men igàr passade han inte ràtt en enda gàng. Och han passade àndà sàkert tre gànger...
Annars fintade han som vore han drucken, ner mot kortlinjen, bort frán kortlinjen och sà tillbaka igen! Sàg helt sjukt ut..."Vart fan ska han" tànkte jag medan han fòrlorade bollen och blev skitsur pà sig sjàlv... Det var det roligaste som hànde under hela matchen.

Italiens vita extratròjor àr grymt snygga. (Var kòpte du din, Sandro?)

Trots att fotbollen tar semster och alla spelare och deras tevefurar flockas làngs Sardiniens strànder, àr Gazzetta Dello Sport tjockare àn nàgonsin. Mercaton har dragit igàng pà allvar.

Eto'o kan stanna i Spanien.

Capello àr en mycket stor man.

Sverige àr verkligen en blindtarm i vàrldens kropp. Opererar man bort en blindtarm àr patienten strax uppe pà benen och ingen vet riktigt vad den àr bra fòr.

Och àndà...

Sà svensk man àr.

Och italiensk. Som bràckt vatten.

Jag landar pè torsdag igen. Dà lovar jag ett grymt fylligt och vàlskrivet inlàg istàllet fòr dessa smà, svettiga, pricklòsa instickare fràn halvkassa internetstàllen...

10 Juni - Istället För Vykort

Man vaknar och dricker en kaffe, tar en dusch och hoppar i sandlarna.
Man köper en rykande färsk Gazzetta och slår sig ner på Piazza Maggiore i Bologna med ännu en kaffe och låter förmiddagen strömma som sol, som energi, som värdighet och värme genom kroppen. Man lever. Med vilken underbar, rofylld tillfredsställelse man lever! Man är omgiven av historien. Man är en del av den själv.

I dag riktas hela Italiens blickar mot Genoa där två fina, gamla storklubbar har chansen att gå upp i Serie A. Jag hoppas både Genoa och Napoli tar klivet upp.

Messi hade texten "86 Guds hand" på sina fotbollsskor under VM.
Nu fuskar han på samma sätt. Regler är regler också för en av vörldens bösta fotbollsspelare. Hade Totti eller, ännu värre, Inzaghi gjort ett sånt màl i årets viktigaste match hade ju låtsastyckarna på alla tevekanaler fått den fullständiga fnurran.

Buffon stannar i Juve. Det gör han ràtt i. Det talas mycket om Juves återvunna, nygamla stil. Kanske lite väl snart?

Den italienska rockaren Vasco Rsosi är något på spåret nàr han i tidningen igår hävdar att Italien är ett land där det nästan är lite löjligt att vara hederlig. Det är synd. Hederlighet är en vacker mänsklig egenskap.
Redan Dante befolkade sitt inferno med ohederliga italienare. Italien är ett land av "furbi", av smarta, hela tiden på grånsen, människor.

Men det bästa med Italien är att man som land är så oerhòrt mycket mer också.
Man är kaos och ordning, kultur och skatter, kyrkor och ovärdig konst. Man är allt som den mänskliga civilisationen har att erbjuda eftersom man är den mänskliga civilisationens vagga. Och man är stolt över det. Här finns på en enda kvadratmeter mer kultur än i hela Norden tillsammans.

Nu ska jag gå och äta en lätt lunch i värmen och sedan hitta ett ställe som visar Genoa-Napoli på storbildsskärm. Kan bli häftigt. Vi hörs. Var rädda om er.

7 Juni - Hàlsning Fràn Bologna


Skickar en vacker hàlsning fràn Bologna. Hàr fylls man pà. Kultur och fotboll i varje hòrn. Sàmre med prickar òver bokstàverna dock.

Italien spelade fantastiskt inspirerat igàr. De var taggat till tusen. Och sà fick vi se tvà grymt vackra màl av Quagliarella som utses till den nya stjàrnan i Gazzettan i dag. Det vittnar om ett enormt sjàlvfòrtreonde att ta beslutet att fòrsòka gòra màl vid bàgge tillfàllena. Det var faktiskt riktigt trivsamt att se Gli Azzurri i gàr.

Nu tar landslaget ledigt ett tag, till september nàr Frankrike vàntar.

I Sverige àr en bokaffàr proppfylld med skit, med kockbòcker och fòrbannade deckare i travar mot taket. Hàr stàr Proust och de andra tunga gubbarna i skyltfònstren. Hàr nere finns inget fòrakt mot bildning, mot litteraturen. Det àr inte bara Allsèng Pà Skansen òverallt.

("Jamen flytta dà" hòrs ànda ner hit. Bara sà ni vet...)

Cannavaro hade samma stela, sammanbitna ansikte som under VM.

Materazzi sèg ut som om han àgde hela vàrlden under nationalsàngen. och dà slog det mig; det gòr han ju.

Pirlo var helt plòtsligt fullstàndigt lysande igàr.

Donadoni ser mer ut som en ovan nàmnd tung, gubbe, en fòrfattare, àn en landslagstrànare i fotboll.

Zambrotta sàg ut att làngta efter Sardiniens strànder under intervjun efter matchen.

Gattusos rum àr det mest efterfràgade pè hotellet som Italien bodde pà under VM.

Agaren till det hotellet minns fortfarande Lippis utskàllning av spelarna efter matchen mot USA.

Lippi nuddar aldrig marken. Dàrfòr dras han heller inte i smutsen. Dàrfòr àr Lippi Gud.

Pè sòndag kan Napoli gè upp. Hoppas det.

Nu ska jag ut och leta efter en fotbollsaffàr. Gàr jag vilse àr det med flit.
Alltid med flit.
Det finns inga andra sàtt att gà vilse pà...
Var ràdda om er.

2 Juni - Ikväll Står Nordisk Fotboll Där Med Skammen- Och italienskt hjärta i halsgropen

Under EM 2004 sade Lagerbäck i en intervju, angående de italienska misstankarna om 2-2 resultatet mellan Sverige-Danmark:
"Sånt snack faller tillbaka på den som säger det. Vi sysslar inte med sånt."

Danskarna var inne på samma sak, att det där är sånt som bara händer i sydeuropa, att norden var förskonat från skandaler av alla slag. Här är fotbollen ren, ärlig och byggd på hårda men rättvisa tag.

Jag minns hur jag tänkte att det där är nog inte så jävla smart sagt. Man ska akta sig för att sätta en gloria på sitt eget huvud. Det är bara en tidsfråga innan den faller av.

Man har ju fått lära sig att den nordiska fotbollskulturen är ett föredöme, ren, under kontroll och i balans i jämförelse med den brutala, fuskande, och kaosartade sydländska.

Jag vet inte hur många gånger jag hört:

"Allt kaos som händer i Italien skulle aldrig kunna hända här."

Det är som om Norden glömmer, målar sin självbild i vackra, grälla färger.
Man vill så gärna tro att den nordiska varianten av fotboll skiljer sig från resten av världens, särskilt när det kommer till skandaler av olika slag.

Ikväll står nordisk fotboll där med skammen!

Skäms Danmark!

Under tre år har jag varit den ende som försvarat Tottis loska mot Poulsen.
I dag kanske en eller annan svensk kan förstå det resonemanget...

Poulsen och Zidane kan ta och köpa en korv någonstans och diskutera match- och karriärsvgörande hjärnslapp.

Och så säger folk att Materazzi är en idiot. Han är nobelpristagare i allting i jämförelse med de där två...

Utan överdrift är det bara att konstatera att det är som Poulsen som borde skämmas. Det är han som genom att bete sig som en fasansfull idiot ser till att Danmark bjuder in skandalen i matchen och dessutom ser till att Danmark antagligen missar EM 2008.

Som jag ser det är nästan allt detta Poulsens fel. Att slå en motspelare i magen och inte tro att någon ska se. Ungefär lika smart som att skalla sin motspelare i magen...

Nordisk fotboll har varit förskonad från skandaler, från den här typen av sportsliga, mänskliga och humana nederlag. Inte nu längre. Det är för jävligt. Fast inte särskilt förvånande. Bara överdrivet naiva drömmare kan på allvar tro att fotbollen i Norden för alltid skulle vara förskonad .

Tonen har på ett brittiskt sätt vridits upp inför den här matchen i vulgärpressen. (Och till vulgärpressen hör faktiskt denna gång i stort sett alla tidningar.)
Tidningarna har hetsat med "danskjävlar" "utskitna fiender" och annat.

Vad ska den här vulgära, idiotiska, lömska och bara dumma hetsen tjäna till?

Det blir väl så när man runkat sig igenom sin mediala uppväxt tillsammans med engelsk tabloid.

Sverige vann med 3-0.

Men alla förlorar; krigshetsarna i media, Danmark, supportrarna, Sverige.
Den största förloraren, snart redan ett kallnat lik, är som alltid fotbollen.

För det är samma sport här i norden som i Italien.
Norden har inga skyddande väggar mellan sig och skandalerna.

I morgon vaknar fotbollsnorden upp till ny sorts baksmälla.

Och Italien:
Tre ord: Lida. Lida. Lida.
Värre än boken med samma namn av Stephen King. Värre än att ligga fastbunden i sängen av ett hysteriskt fan som vill krossa fotknölarna på en med tröklossar. Värre än att sitta på dass med magsjuka och kräkas i tvättstället. Värre än SJ. Värre än en regnig sommar. Värre än allt.

Ständigt denna pina. "Som tur att vi har Inzaghi" skriver Gazzetta på nätet.
Fakta: Italien riskerade att tappa sin ledning i slutet. Fem minuter från slutet är det Cannavaro som räddar oss när Holst har chansen och i slutminuten räddar Buffon ett skott.
Det är som vanligt. Det är Lida, lida, lida.
Varken eller jag eller Gli Azzurri lär sig något.

Ibland hatar jag att jag älskar de jävlarna!


2 Juni- Kval-Lördag

Vaknade i morse av att det bjöds på livejazz nere på torget där jag bor.
Såg att solen lyste.
Drog på mig den azurblå landslagströjan och kollade in straffläggningen från VM.
En perfekt start på en kvaldag som denna.

Jag vet ärligt talat knappat var Färöarna ligger. Det låter som ett skämt. Men skämt kan komma tillbaka och bita en i arslet. Men som Alex B skriver, allting annat än en solklar italiensk seger är ett superfiasko.

Jag får fortfarande dagligen mail från unga människor som skriver att de får skit för att de håller på ett italienskt lag eller tycker om italiensk fotboll. Dagligen!

Kampen har bara börjat.

Det är ett oroande symptom att allt fler väljer att ställa sig utanför landslaget.
Känslan av att man har mer att förlora än att vinna är aldrig en bra känsla.
Men VM är historia nu. Men jag har svårt att släppa greppet om den där lyckokänslan, det där ruset. Jag vill dit igen. Via Youtube hamnar jag lätt där igen. Genom min dvd hamnar jag där igen. Hur ska inte spelarna känna? Det måste vara lätt surrealistiskt att glida ut på en plan i mitten av ishavet nånstans och möta ett gäng smalbenssparkande blåbär.

Det är då man visar att man är världsmästare. det är då man står upp för sitt land och sitt lag. För sin heder och också kämpar för det faktum att man för mindre än ett år sedan faktiskt korades till bäst i världen.

Det ligger säkert i mitt blod men jag känner oro inför matchen mot Färöarna. Är det mig det är fel på?
Jag önskar att jag kunde ha mer av den här sköna, lätt berusade övertygelsen om att vi vinner jämnt.
Fast när jag haft det, som inför VM 2002 och EM 2004 gick det ju inget vidare.
Och det sjukaste i allt, är att det hela bottnar i en närmast grandiost självcentrerad övertygelse om att det spelar någon som helst roll vad fan jag går in i matchen med för inställning.

Så fungerar kärleken. Man är en del av passionen. Man har ett hjärta som slår i samma takt.

Man ska givetvis få tycka vad man vill men när okunskapen föder fördomar, som fallet tydligen är fortfarande TROTS Milans seger och Italiens VM guld, då är det inte okej längre. Då måste försvarassoldaterna, den italienska fotbollens egna Cannavaro och Nesta rycka ut och stå upp för kärleken.
För det är vad det handlar om.
Att få manifestera sin kärlek utan att behöva riskera att hamna i underläge.

Kort Bonusfakta om något annat:
På måndag 4/6 klockan 2000 uppträder jag med en humor och litteraturföreställning, kallad LIVE på Södra Teatern i Stockholm. Kom gärna dit!
Alla med officiella italienska landslagströjor får ett ex av min nya bok Svarta Vykort efter föreställningen!