LSR Krönika: “Jag respekterar Italien - men jag tillhör Roma”

För oss som fått huvudvärk bara av tanken på vilka personer som haft sportsligt ansvar för detta Roma, och vanvårdat klubben under så många år. Så finns det ingen bättre huvudvärkstablett än vetskapen att Claudio Ranieri nu är Friedkins högra hand på plats i Rom.

Lättnaden verkade dock bli kortvarig. Bara några dagar in i Ranieris nya roll i klubben fick Spalletti sparken från jobbet som förbundskapten och Gabriele Gravina (president för italienska fotbollsförbundet) vände sig till Ranieri för uppdraget att ta Italien till VM 2026. Tanken var att han skulle dela tjänsten som förbundskapten  med sitt uppdrag som “Senior Adviser” i Roma. Krönikörerna på de stora tidningarna såg det som klart. Självklart var landslaget körsbäret på tårtan för Ranieri. Roma och Cagliari i all ära, men nu var det fosterlandet som behövde fotbollsdoktorn som på ålderns höst ses som “La panacea contro tutti i mali” (botemedlet på alla sjukdomar, lösningen på allt.)

Ranieri kunde dock sänka pulsen på oss alla (och inte minst på Gian Piero Gasperini som nog inte gärna ville dela Ranieris tid med det krisande italienska landslaget) när han artigt men bestämt tackade nej till rollen som förbundskapten. I Rom gick Ranier från helgon till odödlig. Men i andra delar av Italien (läs vissa tidningar i Norditalien) sågs han som en landsförrädare.

När han ombads kommentera det på presskonferensen under tisdagen så hänvisade han till att den syftade till att presentera Gianpiero Gasperini, men tillade:

“Jag respekterar Italien. Men jag tillhör Roma”. Ljuv musik för oss med gulröda hjärtan.

Gasperini då? Jodå. Han gjorde ett bra första intryck på presskonferensen. Han pratade om hårt jobb, ödmjukhet och att vinna supportrarnas gunst genom bra prestationer på planen. 

Ranieri fick frågan om vad han har för relation med Gasperini. Och direktören svarade ärligt på frågan:

“Jag har läst en del om att han är osympatisk. Och det stämmer. Han var osympatisk även mot mig i början. Men det är precis vad Roma behöver. Någon som vet vad han vill. Som ställer krav på verksamheten. Som är ärlig mot spelarna och säger direkt vad han tycker. Som hela tiden kräver mer. Som aldrig nöjer sig.”

En som inte satt vid Gasperinis sida under gårdagens presskonferens (tack och lov) var sportchefen Florent Ghisolfi, eftersom Friedkin entledigat honom under gårdagsmorgonen. Fransmannen blev inte långvarig i Roma utan höll ut i cirka ett år innan Friedkin tappade tålamodet och insåg att de gjort en ytterligare en felrekrytering. 

Behandlingen av kontraktsförlängningen med Svilar, som till sist räddades tack vare ett telefonsamtal till målvakten från Ranieri, var bara toppen på ett isberg av dåligt “sportchefande” från den oduglige (i en Romakontext) fransmannen.

Näste sportchef  ser även han ut att vara handplockad av Sir Claudio (precis som Gasperini). Fredric “Ricky” Massara, som varit i Roma som assisterande sportchef under hans läromästare Walter Sabatini (samt i flera andra roller) mellan 2011 och 2017, ser av allt att döma ut att ta över efter Ghisolfi. 

Massara hoppade även in som “interim sportchef” under våren 2019, när Monchi flydde sitt eget sjunkande skepp. Massara lämnade sedan för Milan där han var med och byggde upp laget som vann “scudetton” 2022 genom värvningarna av Theo Hernandez, Giroud, Tonali, Leao, Tomori och Maignan bland annat. 

Ricky Massara talar fem språk (tyska, engelska, italienska, franska och spanska) och är känd som en hårt arbetande och seriös sportchef som inte gillar att göra något väsen av sig men som är strukturerad i sitt arbete och är bra på att hitta talanger. 

Sent ska syndaren vakna. Och i detta fall syftar jag på familjen Friedkin. Efter fem år i AS Roma har de äntligen förstått att de inte kan förlita sig på företaget Retexo och Charles Gould som via algoritmer identifierade Thiago Pinto (Benfica) och Ghisolfi (Nice) som lämpliga sportchefer i Roma. 

Nu låter de istället “un vecchio saggio”(en vis gammal man) vid namn Claudio Ranieri vägleda dem. Och då står vi istället med en tränare som har uträttat mirakel under nio år i en italiensk (och europeisk) kontext med en provinsklubb som var vana att spela för “la Salvezza” i Serie A”. Och en sportchef (som till skillnad från sina företrädare) faktiskt jobbat som sportchef med framgång i en italiensk kontext.

Kontinuitet är en nyckel till framgång. Och det går inte att börja varje säsong “da capo 12” (från noll) som man säger i Rom. Men med den nya tridenten Ranieri, Massara och Gasperini på plats på Trigoria så känner jag mig helt plötsligt väldigt trygg i att vårt kära Roma är i goda händer. Så ikväll byter jag ut panodilen mot en kall Peroni. Det kan bli riktigt bra det här.