31 Oktober- Nästan Som I Rus
Medan ishockeysjukan satt sina sliriga skridskospår i hjärnbarken hos vad som populärt kallas "vanligt folk" ser vi andra fram emot derbyt i Rom.
Lazio är en skadeskjuten örn med såriga vingar. Man skulle göra allt för att slå ut med hela sina vingars bredd i matchen mot Roma, att åter igen fritt få sväva över den eviga staden med varje örns självklara stolthet.
Jag tror de får svårt. Jag tror Romas 1-0 mot Milan dunkade ner duglighets-stämpeln i passet. Man vet att man räcker till. Att sedan Milan spelar i serien som ett gäng bakfulla, hjälplösa spöken som bara skrämmer sig själva, är en annan historia. Jag tror vi har högljudda ( eller lika högljudda men tysta) protester att vänta väldigt snart från Milans supportrar. Det är svårt att hålla huvudet högt och hävda att man är bäst i världen när man förlorar mot Empoli och aldrig vinner på hemmaplan. En förlust till och det är dags att snegla bakåt, mot livräddarstrecket där nere...
Jag håller på Öis i Sverige. Det gör man inte ostraffat. Vanligt folk håller på Blåvitt. Alla håller på Blåvitt. Grabbarna i korridoren på lågstadiet brukade roa sig med att hänga upp mig i mina galonbyxor på spikar i kapprummet utanför skolsalarna. Fröken var Gaisare och skrattade gott när hon såg det. Matcherna mot IFK var alltid speciella. Känslan av utvaldhet, av utanförskap, av att hålla på "fel" lag i stan var stark. Jag har talat med många Lazio- supportrar som känner ungefär så. Som en missförstådd, exklusiv minoritet i en av världens vackraste städer. Som en bångstryig konstnär, ett geni, som aldrig blir accepterat av de vid makten. Kanske har de rätt. Kanske inte. Men känslan är det viktiga, den är alltid sann. Ett hjärta har alltid rätt. Det är när vi kopplar på autopiloten och försökr styra vår kropp åt ett annat håll utan kontakt med hjärtat som tillvaron brakar åt helvete.
Fotboll har väldigt mycket med självbild att göra. Man blir den man vill vara. Man strävar efter att få tillhöra ett sammanhang. Man är en del av en rytm, en pulserande takt, ett unisont hjärtas slag. Det är fantastiskt. Det är små öar av samhörighet i en ocean av ensamhet, av ständig kamp för tillvaron att gå ihop, av besvikelser på rad, av vardag och skola och jobb och otrogna flickvänner och socialsekreterare och lärare och chefer och skit som alla är jävligt snabba och bra på att berätta hur ens begränsningar som människa ser ut.
Jag hoppas också kvällens derby blir en fotbollsfest, att italiensk fotboll visar sig från sin allra bästa sida och att vi slipper skandaler av alla slag. Italiensk fotboll är vacker poesi när den är som bäst. Bara att se Olympiastadion gnistra och glimma, som ett väldigt bruddiadem i mörkret, att se spelarna komma in, att höra sångerna, se flaggorna, det är Tranströmer på speed, det är Thåström i högform, det är Caravaggio på sitt mest sinnesutvidgade humör. Det är obetalbart. Det är förväntan och eufori. Det är sex. Det är precis som man vill ha det. Det är här och nu. Nästan som i rus. Det förflutna vilar, framtiden är max nittio minuter.
Bilderna, finterna, tröjorna, lagen, tränarna, publiken, flaggorna, sångerna. Livet.
Det är mäktigt.
26 Oktober - Nödvändig Medicin
Har man bara snygga kulisser går dem att ställa upp framför vilken sunkig bakgård som helst. Lite grann så har italiensk fotboll resonerat fram till nu. Man har har satt ett glittrande plåster på en halshuggning. Sedan har männen i kostym på förbundet och andra ställen stått där med förvånade miner och utslagna, tvålade händer.
Man har glömt och gått vidare.
När Italien kom hem med VM-guldet var det en minister som på allvar föreslog att man skulle stryka ett streck över den då pågående rättegången mot klubbar som misstänktes för påtryckning av varierande styrka och grad.
"Under romariket förlåt man krigarna deras brott när de kom hem och hade fört ära och guld åt Rom."
Jag kom skrämmande nog på mig själv med att hålla med under några korta sekunder av svaghet...
Men nu är det delvis annorlunda. Det är kanske inte så kul att se öde läktare där bortafansen skulle stå. Det är inte så kul att endast ett fåtal kommer in på så kallade högrisker. Calgiaris supportrar (och president) är med rätta besvikna över att det blir tomt i matchen mot Sampdoria till helgen. Men, och det är viktigt, förbundet och andra, visar med detta att man faktiskt är villiga att göra något. Och, vilket är viktigast i sammanhanget, man gör något trots att det gått lite tid sedan det senast var kravaller. I Italien glömmer man annars väldigt enkelt.
Nu beviras rökbomber och supportrars idoti. Man kan tycka vad man vill om kollektiv bestraffning men italiensk fotbolls problem tidigare har ju varit att man gjort för lite eller inget alls. Nu GÖR man faktiskt något.
Det är besk och lite tråkig medicin. Men som alltid med medicin tar vi den för att patienten ska bli helt frisk.
Jag älskar patienten som heter italiensk fotboll, och jag vill ha den så stark och frisk som möjligt.
24 Oktober - Roma Och Lazio I Samma Turne´bil
Jag är på turné.
Jag håller på Roma.
Bredvid, bakom ratten, sitter Lerneby. Han håller definitivt inte på Roma. Han håller på Lazio. Det är också något han förklarar högt och tydligt med väldigt jämna mellanrum. Min flickvän ringer och meddelar att den nya Roma-tröjan kommit. Jag blir väldigt glad eftersom Lerneby envisas med att bära den där örnprydda, ljusblå tröjan varenda dag. Jag är med i luren när hon öppnar paketet. Tröjan är small. För liten för en bebis. Till och med för liten för att passa en italiensk teve-värdinna. (Och då är den liten...) Det står Totti på ryggen. Men det syns knappt. Det är bara att skicka tillbaka den och försöka låta bli att titta på den där tröjan i sätet brevid medan vi plöjer genom landet....
Hur beroende är Roma egentligen av Totti? Roma är en klubb som alltid burits upp av enskilda, stora spelare. Gianinni, Falcao, Conti de senaste tjugofem åren. I kulisserna står spelare som De Rossi och stampar. Strax bakom honom finns Aquilani. Men Totti är ett stort svart hål som sväljer allt ljus. Och med all rätt. Ni vet jag tycker om Totti. Men hur reagerar en spelare som De Rossi om/när Totti blir skadad och får chansen att sno åt sig en del av spelet, ljuset, uppmärksamheten? Tar han den chansen? Skulle Roma lyckas i ett sådant läge att täcka upp den väldiga yta, den tomhet, som Il Capitano lämnar efter sig?
Detta skrivs på ett hotellrum i Stockholm.
I morgon väntar Helsingborg.
Vi får väl se om Lerneby har sin Laziotröja i bilen ner dit, efter matchen i kväll.
21 Oktober - Il Calcio Är Inte Bara Bäst, Utan Också Roligast
Det är fängelsetjocka Berlinmurar mellan folks förbannade fördomar och de himmelska, fantastiska och oerhörda upplevelserna som italiensk fotboll kan skänka en människa. Fattar inte alla det? Varför gör de inte det? Hur jävla svårt kan det vara att borra ett hål i sin nordiska Tipsextra-iglo och släppa in det italienska ljuset?
Kalmars tränare Nanne (Grönwall...) Bergstrand sade i tidningen i går att han tittar mycket på fotboll.
"Premier League och La Liga står ju på för jämnan."
Som om Serie A inte fanns!
Det är så ynkligt att exkludera Totti, Kaka, Zlatan, Adriano, Matrix, Pirlo, Lavezzi, De Rossi, Nesta, Maldini, Buffon, Del Piero, och alla hundratals andra.
Vilken futtighet måste man inte omge sig med för att vägra erkänna världsmästarnationens fotbollskonster? Hur resonerar man? Hur trångsynt är världen? Hur snäva är ögonskärmarna?
Nästan alla spelare jag läst intervjuer med i allsvenskan och Sverige, aktiva eller före detta, (Pelle Blohm, Jesper Blomkvist, Magnus Hedman och Glenn Strömberg varandes några eminenta och lysande undatag) talar enbart om England och Spanien.
Italien är bäst i världen. Milan är bäst i Europa. Totti vinner guldskon. Cannavaro guldbollen. Kaká är bäst i världen. Men alla tittar ändå bara på derbyt i Liverpool eller stirrar sig blinda på Svennis och City. Missförstå mig rätt. Fotbollshjärtat är ett stort ställe. En parkeringsplats för hela världen.
Men det är inte jag som är en "Italien-fanatiker" (Nåja, kanske lite...) utan alla andra som vägrar att ens ge Serie A en chans.
Det är de som är fanatiker! Därför att inskränkthet är alltid den värsta formen av fanatism.
Jag kan med behållning se både spansk och engelsk ligafotboll. Men jag kommer alltid brinna för den italienska fotbollens självklara rättighet att få en lika stor plats i finrummet. Jämnt. Varje gång. Varje vecka.
Matchen mellan Roma-Napoli borde tvångsvisas för alla Tipsextra-nostalgiker dygnet runt. Varenda omklädningsrum i hela Sverige borde visa matchen dygnet runt. I varje hem borde det finns en liten teveapparat som bara visar matchen från går. Det går inte att byta kanal. Den bara rullar om och om igen. Fotbollspropaganda. En match att storma fördomarnas barrikader med. En match att öppna ögonen på folk med.
Det är ändå oerhört hur starka och tjocka murarna mot fördomarna är. Folk VET att italiensk fotboll är tråkig, långsam, målsnål. Att det inte varit sant på tjugo år spelar liksom ingen roll.
De bara vet att italienska spelare är diviga och filmar så fort de kommer åt. Det spelar nästan ingen roll hur många gånger man lägger ut röda mattan åt dem, hur många matcher de kollar på.
Men vad annat kan man göra än att borra upp revbenen och låta alla få se det azurblå men ändå rödsvettiga hjärtat som utgör den italienska fotbollen?
Kampen går vidare. Italiensk fotboll är just nu inte bara bäst, utan också roligast att titta på.
Till sist; Pontus Wernbloom verkar vara en cool fotbollsspelare. (Och då är jag ändå Öisare...) Men varför skäms han för att han läser böcker? I Sportbladet idag säger han:
" På semestern blir der väl en bok på stranden, men inte under säsong."
Varför inte? Tror svenska fotbollsspelare att det är skadligt att läsa böcker? Wernbloom borde vara stolt över att ha ett kulturellt intresse. Även murarna mellan kulturen och fotbollen är till för att rivas!
18 Oktober - Forza Georgien
Mitt under boksigneringen efter min föreställning öppnar jag mobilen. Det rasslar till direkt från vänner och bekanta. Georgien leder med 2-0. Jag tror inte det är sant. Jag skriker av glädje rakt ut.
En äldre dam ser förvånad ut. Jag ber om ursäkt.
- Oj, skrattar hon, vad var det du läste på din telefon...
- Georgien leder med 2-0 mot Skottland, skrattar jag.
Hon ser måttligt imponerad ut.
Skottland har en magisk hemmapublik men är ärligt talat inte lika bra på bortaplan. Bara nu inte Italien ställer ut skorna den 17 november. Då förlorar man. Skottland är ett HELT annat landslag på hemmaplan. Inramningen mot Ukraina i förra matchen är bland det värsta jag sett.
Resten av kvällen tillbringades med en flaska mineralvatten framför Text-tv och de underbara sifforna "0-0" Frankrike-Litauen. Det höll dock inte. Men ändå en fin kväll.
Härligt också att det andra, eller det nya, Italien besegrade Sydafrika med 2-0.
Nu väntar en spännande månad med fin Serie A-fotboll till det magiska avgörandet den 17 november. Det blir tufft. Men Siamo Campioni Del Mondo och vi har, till skillnad från andra, (läs England) saken i egna händer, fötter, hjärta och psyke.
16 Oktober - Ett Land Är Sina Hjältar
Jag är på turne genom landet.
Tidigare år, på tidigare turneér, har jag dagdrömt att jag varit Thåström eller Wayne Hussey i The Mission. Jag har burit solglasögon i ösregn, druckit starkbärs till frukost, kastat ut tvålkoppen (teven satt fast) genom hotellfönster och varit så vackert patetisk som bara ungdomen kan tillåta en att vara. Nu dricker jag inte längre. Och det finns bara en Thåström. Så nu dagdrömmer jag, lika vackert rörande, lika löjligt, att jag är Grosso i min italienska fotbollströja.
Fotbollsspelare, särskilt i Italien, är ju som rockstjärnor. Det kan ha att göra med att den italienska rockscenen är... ska vi säga... begränsad. Detta skrivs på ett (givetvis) försenat tåg och en bit bort i vagnen sitter några höjdare från Svenska Fotbollsförbundet. De tittade förundrat på min tröja. De fyra stjärnorna tindrade i deras ögon.
Man blir äldre. Man älskar dyra vita skjortor. Man älskar gratis kaffe och förstaklassvagnar. Ska man bli en timme sen och missa sin anslutning kan man väl för fan få göra det med lite extra utrymme för benen. Man tycker om att hänga upp kavajen på galgar på hotell. Man är värd allting gott som händer en. Man växer upp helt enkelt.
Det är också tydligt med fotbollsspelare, särskilt sådana som vuxit upp i offentligheten under många år, som Zlatan eller Totti.
De Rossi sade i italiensk teve i går att det ungefär vart tionde år kommer stora spelare, sådana där som inte behöver dagdrömma om andra, utan själva är dessa drömmar, som Baggio, Del Piero, Totti eller Zlatan.
Vi bör vara rädda om våra hjältar i det här landet.
Jag minns hur Gunnar Gren inte kom in gratis på Nya Ullevi i det "Goa Göteborg."
Han skulle minsann ställa sig i kön som alla andra.
Jag minns hur jag skämdes när jag stod där i kön.
Jag kunde inte fatta hur en av landets främsta fotbollsspelare genom tiderna skulle behöva stå och köa för att betala tjugo spänn för att komma in och se fotboll.
Ett land är sina hjältar.
14 Oktober - Sagan Som Hämtade Andan
Sagan om Fabio Grosso är egentligen sagan om varje pojke/flicka/kvinna/man.
Om att komma från ingenstans, eller värre, på gränsen till någonstans i mitten av seriesystemet, spela till sig en plats i ett Serie A-lag och sedan med ett snett leende från nästan alla halka in i en rejält sargad och avskydd VM-trupp. Sedan dras omkull (jo, sanningsdepartementet har en gång för alla slagit fast att Grosso dras omkull) i straffområdet efter en älglik men vacker soloräd i den tredje övertidsminuten. I semifinalen förstärks denna saga, fylls i längs linjerna, genom det sena målet mot Tyskland, och fullbordas genom att slå in den avgörande straffen mot Frankrike i VM-finalen.
Vem fan har inte drömt om att vara den mannen?
Vem har inte i sin ensamhet på parkeringen passat bollen mot väggen tusen gånger och drömt om att bli den som avgör en VM-final?
Vem har inte somnat med övertygelsen att visa varenda jävel, alla förbannade mobbare, alla tjejer som aldrig såg en, tränare som inte fattat något, föräldrar som himlat med ögonen, vänner som sagt en sak men trott något annat?
Hur går man vidare från en sådan grej?
Det är som att ge ut världens tunnaste diktsamling och vinna Nobelpriset i litteratur direkt. Och medan man ändå håller på, skaffa sig fysik och kemipriset också.
Vilken bok skriver man efter det? Hur fortsätter man sin saga? Har alla sagor ett slut?
Grosso fick aldrig chansen i Inter. Mancini (och Capello höll med i Rai i går) hade för bråttom med att ge göra sig av med honom för att det skulle kännas riktigt bra. Fast Inter går ju bra ändå. Ännu så länge.
Sagan börjar hacka. För alla sagor har öppna fönster och det regnar verklighet in genom det där fönstret. Grosso gör heller inte en särskilt bra säsong i Inter och säljs till Frankrike.
I går var fönstret mot verkligheten stängt. Tidsmaskinen stod och brummade i köket hos Salvatore. Jag hoppade in i den i den 84:e matchminuten, tillbaka till den gyllene sommaren 2006 och Lippis kommentar:
- Jag visste att Grosso skulle slå den sista straffen. Han hade ju tidigare visat sig vara de sista minuternas man...
Tonis framspelning är magnifik men vänsterbackens oerhörda kyla vid avslutet står inte en världanfallare efter. Jag älskar Fabio Grosso.
- Vem är den rätte Grosso, frågade reportern i teve i går.
Grosso log bara. Han satt i badtofflor och landslagsjacka och hann uppfatta en glimt av sig själv i monitorn.
Då log han lite till.
Italien gjorde en godkänd insats igår. Framförallt är jag nöjd med att Gattuso har samma blick som han hade under de sista matcherna i våras i Champions med Milan och givetvis under VM förra året. Han kommer att behövas mot Skottland.
Som ju ska till Georgien och spela...
Jag såg matchen mot Ukraina i går och det kommer bli stentufft för Italien. Skottland bärs på väldiga, pintstinna armar, av en fanatisk, fantastisk, underbar hemmapublik.
Till och med jag fick gåshud under den skotska nationalsången igår. Och det hör inte till vanligheterna att jag får gåshud när en tjock man i kilt sjunger falskt inför femtio tusen.
Skotsk fotboll befinner sig i någon form av rus just nu. Landslaget går som tåget och Celtic och Rangers vinner i Champions.
Jag tror och hoppas ändå att Italien är landet som kan plocka ner dem på jorden igen.
Flygande skottar är ingen vacker syn. Män i kilt gör sig bäst på marken, där man slipper titta upp och få reda på om de har något under eller inte...
Forza Gli Azzurri!
13 Oktober - Drömmar Rör Sig Hela Tiden
Drömmar rör sig hela tiden. Om du någon gång legat vaken bredvid någon du älskat och sett på henne när hon sover ska du upptäcka att ögonen rör sig där bakom stängda ögonlock. En drömmare står aldrig still. Det är bara vad maskineriet vill få er att tro.
När jag satt och blev utskälld av hyenorna på socialkontoret, när de drägglade och svor (som okaklade badrum var deras ansikten) att jag aldrig skulle bli författare, drömde jag att visa de jävlarna, drömde jag om att trycka mina böcker i deras fasansfulla ansikten. Sedan slog den drömmen in. Vid en uppläsning i Göteborg kände jag igen en av de där tanterna som hånskrattade åt mig ute i publiken. Jag hade vunnit. Men jag kände ingen glädje, bara en sorts bitterljuv tomhet...
Nu är Italien världsmästare i fotboll. Ändå är kärlet inte fullt. Ändå finns det fler segrar längre fram. Ändå finns det så oerhört mycket kvar att bevisa. Så här sitter man igen, en kall oktoberlördag, med landslagströjan på och förbereder sig för ännu en kvalhelg.
Jag såg bilder i tidningen från ett av Brasiliens träningspass. I Sydamerika är det dags för VM-kval inför 2010 och det slog mig att vi snart rusar in i Italiens andra år som regerande världsmästare. Drömmar rör sig hela tiden. Är man en drömmare, och det är alla människor innerst inne, naiva, vackra och romantiska idioter till drömmare dessutom, rör man sig i samma riktining.
Alla människor är romantiker. Finns det annat sätt att leva sitt liv på?
Törs man hoppas på att Ukraina tar poäng i Skottland?
Törs man lita på att Italien enkelt kör över Georgien?
Det är hårda tider för drömmare. Det är sant. Men vilket val har sådana som vi? Det är bara att hänga med, att följa med drömmarnas flod, och se om det finns några hamnar kvar att angöra.
Jag kysser mitt fyrastjärniga landslagsmärke och drömmer om att få se Italien i nästa års EM slutspel.
Forza Azzurri!
10 Oktober - Fy Fan För Fifa!
Obs! (Detta inlägg är skrivet i affekt. Alltså i rättmätig vrede.)
Ibland får man bara nog.
Man lägger ner fjärrkontrollen, viker ihop tidningen, knyter skorna, fixar ordning kavajen och knyter halsduken. Man går ut. Man tar en promenad. Man ställer sig vid lämpligt vattendrag och bara skriker.
Hade jag haft Fifa här, bara en enda av dessa förbannade mutkolvar till bastarder, hade jag gladeligen…
Nej, det hade jag inte. Men jag har fått nog. Jag har fått nog av deras medvetna och spelade blindhet för Tottis storhet. Och för Zlatans. Hur fan resonerar man när man väljer att ställa dessa giganter utanför nomineringen till årets spelare?
Då kan man ju omöjligt vara den vassaste kniven i lådan, inte den mest glittrande ägodelen i dopfuntet eller ens den stinnaste Fifa-tjuren i hagen…
Fifa är ett gäng klåpare, ett gäng skämtare som skickade fram Uefa-ordföranden när Italien vann VM-guld, som dömer Materazzi lika hårt som Zidane fast det var Zidane som skämde ut sig, som tyckte Zidane var VM:s bästa spelare. Före Cannavaro. (Som dock fick sin revansch när han vann Guldbollen... Inte ens Fifa kunde vara SÅ jävla blinda. )
Fifa är ett skämt som inte är roligt längre. Att inte nominera Totti och Zlatan är att rikta geväret mot sina egna ballar och trycka av, tusen gånger.
Jag hoppas de skäms hela den fetvaggande vägen till mutorna.
10 Oktober - Kärlek till Gli Azzurri På Rådmansgatan
I mitt andra liv, det som inte har med italiensk fotboll att göra (fast det är inte riktigt sant eftersom jag nästan alltid tänker på italiensk fotboll) träffade jag i dag poeten Tomas Tranströmer. Ska ni i ert liv läsa två poeter (förutom undertecknad givetvis) råder jag er läsa Tranströmer. Han är allt det ni inte trodde en poet kunde vara; begriplig, innerlig, fantastisk, rolig och grymt underhållande.
Resultatet av vårat möte kan ses i Svt i vinter.
Hur som helst, på väg till hotellet slinker jag in på kiosken vid Rådmansgatans tunnelbanestation för att köpa en flaska vatten. (Detta i Stockholm, alltså.) Döm om min förvåning när någon känner igen mig och lite odiskret pekar mot batterier och kondomer på sin högra sida. Vad menar han? Jag ser på väggen, bredvid kondomerna.
Där hänger en stor plansch på Cannavaro som lyfter VM-bucklan!
- Är du italienare, frågar jag.
- Nej, nej, svarar killen som satt upp affischen. Jag älskar italiensk fotboll bara.
På kassan har han flera Juvespelare i plast av samma typer som min Totti hemma på skrivbordet.
- Är han med på affischen, frågar en tjej som sitter bakom kassan hon också.
- Nej, han är kändis, svarar killen och jag funderar ett ögonblick men nöjer mig att det är helt okej att bli kallad något så gräsligt som kändis. I alla fall den här gången...
När man minst anar det manifestar sig kärleken!
Det finns hopp, vänner! Den italienska fotbollen, kärleken till den, låter sig icke tystas ner. Den skjuter sina maskrosblad genom Tipsextra-asfalten! Heder åt kiosken på Rådmansgatan.
9 Oktober - Sympatiske Magnus Haglund, Domarkåren och Il Barone
Jag har alltid tyckt om Elfsborgs tränare Magnus Haglund, ända sedan han satt i teve 4 och berömde den italienska fotbollen. För hur många allsvenska tränare älskar egentligen Il Calcio? Det är tusen gånger hellre Manchester United än Roma, hellre snabba anfall med inlägg än taktik och vackert försvarsspel. Haglund verkar vara en man som kan uppskatta en Nesta, en Materazzi till och med. Som, (till skillnad från fotbollsfolket på SVT som gjorde den där förbannade nyårskrönikan), förstår att semifinalen förra sommaren, mellan Tyskland-Italien är en av de bästa matcher som någonsin spelats.
Egentligen är det märkligt att alla hela tiden slaviskt drägglar efter allt Svennis gör i England när han fick sin egentliga utbildning i Italien och när alla av världens bästa tränare (il chosen one undantagen...) kommer från Italien.
Nu väntar Fiorentina för Haglunds Elfsborg i Uefacupen. Jag tror han ler. Jag tror han tycker det ska bli fantastiskt att få åka till Florens och prova kostymer, ta en kopp på Signorian och guida sitt kära Elfsborg mot en av Italiens viktigaste klubbar. Risken (eller chansen om man hellre vill det) är att Elfsborg lärt sig en del av den totala utspelningen mot Valencia. Man kommer nog sälja sig väldigt mycket dyrare mot Fiorentina.
För övrigt, Haglund, är Florens en fantastisk stad. Hör av dig om du vill ha en del insidertips om ställen med särledes gott kaffe, eller på butiker som säljer världens snyggaste kostymer.
Kul hur som helst. Kanske kan vi få lite fokus på Fiorentina i svensk press också. I alla fall i Borås.
Domarna får ta väldigt mycket skit i Italien. Problemet är att det är rättmätig skit. Men det hjälps inte riktigt. Domarkåren får inte bli en slasktratt att bara välta över all skit i.
För övrigt vill jag lyfta på hatten för alla provinslag. Alla Siena, Livorno, Empoli och allt vad Ni heter som utgör själva stommen i italiensk fotboll. Utan provinsen dör fotbollen.
Och grattis Il Barone, i efterskott. Du kommer leva för alltid. I Italien glömmer man inte sina hjältar. En baron är du, i det ordets allra mest ömtåliga, värdiga och folkliga förankring och andemening.
6 Oktober - Didas Försvarstal
"Ja jävlar, det här var inte så förbannat smart gjort... Men det var verkligen inte meningen att framstå som fotbollsvärldens största filmare. Men varför spelade alla med? Milans läkare, mannen med kylpåsen, ingen sade något, ingen frågade något.
Jag fick panik helt enkelt. Jag kopplade bort förnuftet. Såg vad jag trodde var en utväg. Jag har precis kommit tillbaka efter en lång tid som ifrågasatt. Jag tyckte det började rulla på och så tappar jag in ett avgörande mål i slutminuten. Klart som fan jag tar chansen att flytta fokus. Men jag slog knut på mig själv. Jag flyttade fokus från det billigt insläppa målet till... mig själv. Jag tog en chans men fick stryk igen. Frågan är hur man kommer tillbaka från det här? Jag får bara hoppas att världen kan förlåta och glömma. Milan handskades ändå, till sist, rätt och bra med detta. Och detta är ändå samma klubb som tvingade av sina spelare efter att en lampa slocknat i en final för drygt tio år sedan...
Jag är en idiot och och om det är någon tröst för någon kan jag lova er att det är jag som mår sämst av det här. Ser också att den engelska pressen, och då inte bara tabloiden, tar chansen att smutskasta den italienska fotbollen. Den består tydligen bara av fuskare och filmare. Fast jag är inte italienare. Rivaldo var inte italienare när han kastade sig i VM 02. För att inte tala om Rakhyvelsreklams Henry, hela världens gullunge, som filmade till sig en frispark i senaste VM, och slog ut Spanien på kuppen. Eller straffen som föranledde Frankrikes 1-0 i VM finalen i somras... Engelsmännen tar varje chans att klanka ner på italiensk fotboll... Läste också att nästan ingen av dem vet vem Zlatan är och han den där pubvänlige mannen på svenska Sportbladet skrev förstående och hyllade den brittiska okunskapen.... Nu skenade jag iväg lite... Förlåt... Det är för övrigt ett ord jag skulle vilja säga till alla Milansupportrar och alla andra; Förlåt. Livet går vidare. Jag klantade mig. Människor klantar sig varje dag, hela tiden. Det får ofta långt värre konsekvenser än det jag gjorde. Jag ber om ursäkt och hoppas att ni inte dömer mig allt för hårt. Vänligen Dida."
(Författaren vill, för säkerhets skull, påpeka att detta är ett påhittat försvarstal.)
4 Oktober - Champions Och Baggios Favoritlag
Det går lite för lång tid mellan klappen från (får man förmoda) det packade Celticfanet till att Dida lägger sig ner. Han får panik helt enkelt. Han vet att han sabbat det igen. Han kan säkert se katastrofrubrikerna, höra skitsnacket. Samtidigt kommer han ihåg Interfansens raket mot honom för något år sedan. Han tar chansen. Tankarna är inte med honom. Han låter känslorna ta över. Det blir fel. Bra att Milan inte går vidare med ärendet. Man käkar förlusten. Man hackar den i små skotska bitar och sväljer förtreten.
Lazio-Real Madrid blev en underhållande och välspelad fotbollsmatch inför en fantastisk hemmapublik. Det högg dock till i ett Azzurri-hjärta när man hörde publiken vissla varje gång Cannavaro rörde bollen. Jag tror dessutom att det störde honom. Han verkade väldigt ofokuserad och skärrad.
Överlag ingen bra omgång i Champions för de italienska lagen. Knappa förluster för Milan och Roma, kryss för Lazio och vinst endast för Inter som imponerar på mig med sin hunger, sin frenesi, sin bestämdhet. Jag trodde nog att en viss mättnad skulle infinna sig efter segern i ligan i våras, men inte. Snart är dessutom kung Matrix tillbaka...
En grym helg väntar för oss som älskar den italienska fotbollen. Fiorentina-Juventus (dock utan Juvefans på plats) och på kvällen är det Lazio-Milan. Kan bli hur mäktigt som helst. Eder ödmjuke poet, bloggare och försvarsminister sitter med i Tv 4 både eftermiddag och kväll.
En fråga så länge; vilket lag tror ni Roberto Baggio håller på; Juve eller Fiorentina?
2 Oktober- Förlust- Men Från Biroll Till Huvudroll På Drömmarnas Teater
Förlust mot United igen. Men inte med mycket.
En lucka, en Wayne, en stolpträff och 1-0.
Det är skillnad på förluster och förluster. Det är sant. Men det är också sant att det känns som om man tappas på blod vid varje förlust. Man blir lite blekare, lite tröttare. Men grejen är; det finns alltid mer blod. Det rinner till, som man lite vulgärt uttryckte sig förr.
Jag är stolt över att Roma stod upp och krigade i nittio minuter. Att man skimmrade vackert i sina spöksvarta dräkter och var värda oavgjort. Den spygröna, kräkfärgade oturen grinade oss i ansiktet. Men inte bara otur. Esposito borde få det där sista skottet på mål.
Jag gratulerar United till segern. Och jag gratulerar Roma till att ha vädrat ut generalspöket från i våras. Nu har man kvar att jaga bort de mindre spökena i hörnen innan man kan kalla sig en riktig, europeisk storklubb.
Så här; förra gången var man ett bortglömt gammalt vrak, en statist längst bak utan repliker, knappt en vaktmästare en gång. I kväll var man klädd för skådespel på drömmarnas teater. Ikväll hade man en av två huvudroller och det var (nästan) bara otur som gjorde att bara en fick blommorna efter föreställning.
Roma var värda en poäng.
Man fick inte det.
Men det finns mycket att bygga vidare på och det finns mycket gott från ikväll att ha med sig in i framtiden.
I morgon kan vi alla vara stolta över att hålla på Roma. Skammen är borta. Förlusten svider. Men så är det, alla små nålstick svider. Men det känns ändå bättre än i våras när man fick halva armen bortsliten, sitt huvud dunkat i golvet fyra hundra (läs sju) gånger och världens hånskratt hängde med in i den nattsvarta gränden dit man sökt sig i flykt och förnedering.
Den här gången går livet vidare. Det gör förvisso nästan alltid livet.
Den här gången kommer vi känna av det direkt.
2 Oktober - 2 Timmar Till Avspark
Jag får ingenting gjort. Travar runt som en idiot och räknar timmarna till avspark. Kokar mig världens starkaste kopp kaffe. Som seg tjära ner i koppen. Gott. Men tiden har inte gått. Jag har en roman att skriva klart. Den skriver jag i morgon. Blir kallad pajas på Uniteds forum. Det kan jag ta. Jag har hört värre. Alla Unitedsupportrar jag känner har hört av sig på halvtaskiga sms. (Och är dessutom väldigt bra människor...) Det får man också ta. Hör också ryktesvägen att det finns betydligt värre saker att läsa på andra ställen i internetrymden. Men de stackarna skiter jag i.
Så är det när man sticker ut den berömda hakan i tider när det är lättare att sitta anonym bakom en laptop och feghäva ur sig skitsnack än att faktiskt ta sina synpunkter och sin själ under armen och visa upp allt det man har på torget, för alla att se. Att faktiskt stå där med sitt ansikte och sitt namn och vara stolt över att man håller på ett lag som senast de fick tillträde till drömmarnas teater fick stryk med 1-7.
Visst, jag är en pajas. Gärna det. Men jag har mitt ansikte och mitt namn med mig. Jag hukar inte. Jag fegar inte. Jag står här tillsammans med många andra och förhoppningen är ju att det är en annan teater ikväll, att de bytt pjäs och att den blir trevligare att kolla på.
Jag plockade fram romanen på skärmen men skrev bara en enda rad. Den gick inte att använda.
I kväll har Roma chansen att visa att man lärde sig något av lektionen United gav oss (och som man gav sig själv inte minst.) Det är kanske det viktigaste en människa kan göra. Att lära sig av sina misstag. Att inte småvisslandes traska i samma fälla en gång till.
Forza Roma.
2 Oktober - Inter Är Som En Massmördare Med Rakblad
När Inter slogs ut ur Uefacupen av IFK Göteborg 1987 bar jag svart armbindel i skolan och på fotbollsträningen. Jag spelade i GAIS på den tiden. Fast jag är Öisare. Jag är nog den ende Gaisare som kastat alla matchprogram i papperskorgen.
"Var är programmen" frågade tänare Hasse.
" En Öisare åt upp dom" svarade jag.
Det är tjugo år sedan Inter åkte ur mot Blåvitt. Tjugo år av Galna Inter. Man vann ligan 1989 och sedan dröjde det och dröjde det och dröjde det. Många tycks tro att Inter inte är Galna längre. Många har fel. Mot Fenerbache i Champions hängde man inte med. Jag tror det var för att turkarna vägrade visa ens en gnutta respekt. Man körde över Inter. Obarmhärtigt. Mancini strök de grävlingsgrå lockarna bakom örat och snurrade på sin klocka. Sedan åker man till Rom och kör i sin tur över Roma med grandiosa 4-1. Och det ser inte ens ut som om man anstränger sig. En dåligt slagen straff, några skott på mål och allt är förbi för Roma.
Inter är som en galen massmördare med rakblad. Man kan snitta vem som helst men också slinta och skära sig själv.
Det är lätt att tycka om Torino. En klubb som bär sitt sorgliga, mäktiga och storslagna förflutna med högburet huvud är alltid lätt att tycka om. Det förflutna kan väga tungt för en klubb. Inte så för Torino. Här väger det förflutna och nuet lika tungt. Det granatröda hjärtat är tungt som av tålamod och tolerans. Det hänger en meter från marken, som en tidsinställd bomb.
Matchen mot Juve bars verkligen upp av sin magnifika inramning.
Jag vet människor som har svårt att tycka om Juve. Men Juve är Juve. Det finns alltid flera stråk av beundran i rösten när människor talar illa om Juve. Jag gillar Juve, har alltid gjort. Man har rest sig ur en aska som hotade ödelägga hela klubben. Och jag älskar när en boxare är på väg ner i govlet, när domaren är uppe på nio och man ser den där boxaren liksom vända sig i fallet, bara ta spjärn mot golvet och resa sig upp igen. Det är mäktigt.
Människor som vänder nederlag till seger när ingen tror det, är alltid, alltid värda all respekt. Anno Zero innehåller fortfarande Del Piero, mannen som bredvid Totti och Maldini är störst i ligan. Anno Zero har fortfarande Trezeguet. Mannen som kan avgöra en match fast den redan är färdigspelad. Och, trots allt jag skrivit om honom tidigare, det VAR mäktigt av honom att följa med Juve ner i Serie B förra året.
Juve vann första derbyt i Torino för säsongen och håller man på Torino väger det inte så mycket om man lägger det i motskålen till allt det man varit med om.
Torino är en stad med två gamla, hedervärda damer som fortfarande älskar att kurtisera sina gamla älskare.
I kväll är jag en idiot och tror (eller hoppas så mycket) att Roma vinner mot United.
Jag vill så gärna att man ska få revansch för det där som hände i våras. (Det är mycket enklare att skriva "det där som hände" än skriva det som faktiskt hände.) För genom att vinna i kväll skulle man kunna tvätta smutsen av kroppen, vädra ut alla spöken och gå vidare.
Di Castello på La Curva berättar att Sportbladet inte ber om ursäkt för Anrells fakta-vurpa och att den ligger kvar oredigerad och felaktig, trots att han i sin text poängterar att han varit tydlig med att ta reda på fakta får han det ändå helt fel. Men den ligger kvar på nätet. Att göra fel är en sak. Att vägra inse att man gjort fel är en annan.
Anrell verkar inte ha någon som helst form av omdöme kvar. Problemet är att han undergräver sitt eget existensberättigande genom att inte ta till sig av kritik. Han kan tycka vad fan han vill om Svenska Fans (många skrivande journalister tycker alla här är idioter, men det gör de för att Svenska Fans utgör ett faktiskt hot mot deras i bland bristande kunskaper) men när han bångstyrigt vägrar ändra där han har uppenbart fel blir resultatet att ytterligare några tusen slutar läsa honom eller garvande bläddrar förbi allt han gör.
Det är hans val.
Forza Roma ikväll. Drömmarnas teater i Manchester väntar på ännu en föreställning. Jag hoppas den i kväll blir en vackrare och värdigare än den senast. Då borde jag ha gått i pausen, rivit sönder mitt programblad och tagit en promenad hem genom mörkret. I kväll hoppas jag att jag får sitta kvar hela föreställningen och applådera in stjärnorna efteråt, en efter en tills ridån faller över mitt omtumlade hjärta. Vai Roma!
1 Oktober - Höstdrömmare...
Oktober är ruttnande, blöta löv. Mörkret kommer tidigt. Allting luktar grav, luktar död. Men ingenting dör. Man står vid sitt fönster och funderar på om allting börjar nu eller slutar nu eller om allt är en cirkel utan början och slut. Men ingenting dör. Mina barn som aldrig hann bli färdiga människor och dog i förtid är inte döda. De är med mig. De är en del av mig. Mina minnen gör de verkliga, levande. Trots att de inte hann leva, lever dem...
Jag förlorade en son strax före VM och en liten, liten dotter i just i oktober för ett år sedan. Jag flyttade in i sorgen. Jag gjorde mig hemmastadd där. Jag trivdes bra, lindade in allt vasst i varma handdukar för att vara på den säkra sidan. Men jag lever fortfarande, även om en del av mig dog där och då så lever jag fortfarande. Jag tänder mina ljus vid minneslunden och han som är kvar här, han som går här över blöta löv i höstregnet och tänker på livet, konsten och fotboll hela dagarna, han minns sina barn som aldrig hann bli.
Jag älskar naiva människor, förvirrade drömmare med stora planer på att förändra världen. Eller i all fall denna världs förkrympta lilla hjärta. Det kommer alltid vara tuffa tider för oss drömmare. Finns det andra tider? Var fan är dom i sådana fall? Jag har lärt mig leva med sorgen och drömmarna, som två syskon på samma gata, i mitt hjärta. Det får gå. Det är nu sådan jag är.
Roma spelar en väldigt naiv fotboll. Men naiva människor vinner aldrig i längden. Varför? Därför att världen är uppbyggd kring de jordnära, analytikerna, de orädda, de cyniska, de inte alls så harhjärtade. Världen är byggd av män som står upp. Svaghet är samma sak som undergång. Vad alla dessa världsledande, statistiskt säkerställda stackare dock inte vet är att de är lika skraja som vi andra. De döljer det bättre bara. Och ibland händer det att alla vi harhjärtade faktiskt får stå överst på pallen.
Det är befriande att i min ålder (35) kunna känna hur något, den italienska fotbollen, petar med sitt vackra finger in i ens självcentrerade författarbubbla. Jag älskar att fotbollen får mig att lämna mig själv och bli en del av något större, något viktigare, något utanför mig själv. Jag älskar när något blir viktigare än jag själv, när jag får vara en liten del av ett större sammanhang.
Jag tror och hoppas Roma vinner i morgon. Jag stod länge med kaffet i handen tidigare i dag och funderade på hur jävla smart det skulle vara att skriva det men när jag tittade ner var det ett hjärta jag höll i mina kupade händer och det slog mig att det är så jag vill leva, utan skydd, utan gränser, utan utvägar, utan feghet. Jag vill inte ha någon väg tillbaka. Unitedfansen får gärna skratta. Jag bjuder på det. Skrattet är en drömmares vardag.
Revanschen har alltid varit en stor drivkraft i mitt liv. Från viljan att täppa till truten på alla lärare i skolan som höll kvar mig efter lektionstid och förklarade att jag aldrig skulle lyckas ge ut böcker, via socialhynenorna som ville tvinga mig att "ta ett riktigt jobb" och till alla som alltid hånskrattat åt min kärlek till den italienska fotbollen.
Att ha världens långfinger i ansiktet är en fin drivkraft. Det spelar inte så stor roll att detta finger inte alltid är på riktigt. Det är känslan som räknas.
Så garva ni gärna, kära United. Det bekommer mig inte. Jag är härdad. Jag är beyond that. Jag är tillräckligt stor idiot för att tro att ni skrattar med mig, inte åt mig.
Forza Roma.
Medan ishockeysjukan satt sina sliriga skridskospår i hjärnbarken hos vad som populärt kallas "vanligt folk" ser vi andra fram emot derbyt i Rom.
Lazio är en skadeskjuten örn med såriga vingar. Man skulle göra allt för att slå ut med hela sina vingars bredd i matchen mot Roma, att åter igen fritt få sväva över den eviga staden med varje örns självklara stolthet.
Jag tror de får svårt. Jag tror Romas 1-0 mot Milan dunkade ner duglighets-stämpeln i passet. Man vet att man räcker till. Att sedan Milan spelar i serien som ett gäng bakfulla, hjälplösa spöken som bara skrämmer sig själva, är en annan historia. Jag tror vi har högljudda ( eller lika högljudda men tysta) protester att vänta väldigt snart från Milans supportrar. Det är svårt att hålla huvudet högt och hävda att man är bäst i världen när man förlorar mot Empoli och aldrig vinner på hemmaplan. En förlust till och det är dags att snegla bakåt, mot livräddarstrecket där nere...
Jag håller på Öis i Sverige. Det gör man inte ostraffat. Vanligt folk håller på Blåvitt. Alla håller på Blåvitt. Grabbarna i korridoren på lågstadiet brukade roa sig med att hänga upp mig i mina galonbyxor på spikar i kapprummet utanför skolsalarna. Fröken var Gaisare och skrattade gott när hon såg det. Matcherna mot IFK var alltid speciella. Känslan av utvaldhet, av utanförskap, av att hålla på "fel" lag i stan var stark. Jag har talat med många Lazio- supportrar som känner ungefär så. Som en missförstådd, exklusiv minoritet i en av världens vackraste städer. Som en bångstryig konstnär, ett geni, som aldrig blir accepterat av de vid makten. Kanske har de rätt. Kanske inte. Men känslan är det viktiga, den är alltid sann. Ett hjärta har alltid rätt. Det är när vi kopplar på autopiloten och försökr styra vår kropp åt ett annat håll utan kontakt med hjärtat som tillvaron brakar åt helvete.
Fotboll har väldigt mycket med självbild att göra. Man blir den man vill vara. Man strävar efter att få tillhöra ett sammanhang. Man är en del av en rytm, en pulserande takt, ett unisont hjärtas slag. Det är fantastiskt. Det är små öar av samhörighet i en ocean av ensamhet, av ständig kamp för tillvaron att gå ihop, av besvikelser på rad, av vardag och skola och jobb och otrogna flickvänner och socialsekreterare och lärare och chefer och skit som alla är jävligt snabba och bra på att berätta hur ens begränsningar som människa ser ut.
Jag hoppas också kvällens derby blir en fotbollsfest, att italiensk fotboll visar sig från sin allra bästa sida och att vi slipper skandaler av alla slag. Italiensk fotboll är vacker poesi när den är som bäst. Bara att se Olympiastadion gnistra och glimma, som ett väldigt bruddiadem i mörkret, att se spelarna komma in, att höra sångerna, se flaggorna, det är Tranströmer på speed, det är Thåström i högform, det är Caravaggio på sitt mest sinnesutvidgade humör. Det är obetalbart. Det är förväntan och eufori. Det är sex. Det är precis som man vill ha det. Det är här och nu. Nästan som i rus. Det förflutna vilar, framtiden är max nittio minuter.
Bilderna, finterna, tröjorna, lagen, tränarna, publiken, flaggorna, sångerna. Livet.
Det är mäktigt.
26 Oktober - Nödvändig Medicin
Har man bara snygga kulisser går dem att ställa upp framför vilken sunkig bakgård som helst. Lite grann så har italiensk fotboll resonerat fram till nu. Man har har satt ett glittrande plåster på en halshuggning. Sedan har männen i kostym på förbundet och andra ställen stått där med förvånade miner och utslagna, tvålade händer.
Man har glömt och gått vidare.
När Italien kom hem med VM-guldet var det en minister som på allvar föreslog att man skulle stryka ett streck över den då pågående rättegången mot klubbar som misstänktes för påtryckning av varierande styrka och grad.
"Under romariket förlåt man krigarna deras brott när de kom hem och hade fört ära och guld åt Rom."
Jag kom skrämmande nog på mig själv med att hålla med under några korta sekunder av svaghet...
Men nu är det delvis annorlunda. Det är kanske inte så kul att se öde läktare där bortafansen skulle stå. Det är inte så kul att endast ett fåtal kommer in på så kallade högrisker. Calgiaris supportrar (och president) är med rätta besvikna över att det blir tomt i matchen mot Sampdoria till helgen. Men, och det är viktigt, förbundet och andra, visar med detta att man faktiskt är villiga att göra något. Och, vilket är viktigast i sammanhanget, man gör något trots att det gått lite tid sedan det senast var kravaller. I Italien glömmer man annars väldigt enkelt.
Nu beviras rökbomber och supportrars idoti. Man kan tycka vad man vill om kollektiv bestraffning men italiensk fotbolls problem tidigare har ju varit att man gjort för lite eller inget alls. Nu GÖR man faktiskt något.
Det är besk och lite tråkig medicin. Men som alltid med medicin tar vi den för att patienten ska bli helt frisk.
Jag älskar patienten som heter italiensk fotboll, och jag vill ha den så stark och frisk som möjligt.
24 Oktober - Roma Och Lazio I Samma Turne´bil
Jag är på turné.
Jag håller på Roma.
Bredvid, bakom ratten, sitter Lerneby. Han håller definitivt inte på Roma. Han håller på Lazio. Det är också något han förklarar högt och tydligt med väldigt jämna mellanrum. Min flickvän ringer och meddelar att den nya Roma-tröjan kommit. Jag blir väldigt glad eftersom Lerneby envisas med att bära den där örnprydda, ljusblå tröjan varenda dag. Jag är med i luren när hon öppnar paketet. Tröjan är small. För liten för en bebis. Till och med för liten för att passa en italiensk teve-värdinna. (Och då är den liten...) Det står Totti på ryggen. Men det syns knappt. Det är bara att skicka tillbaka den och försöka låta bli att titta på den där tröjan i sätet brevid medan vi plöjer genom landet....
Hur beroende är Roma egentligen av Totti? Roma är en klubb som alltid burits upp av enskilda, stora spelare. Gianinni, Falcao, Conti de senaste tjugofem åren. I kulisserna står spelare som De Rossi och stampar. Strax bakom honom finns Aquilani. Men Totti är ett stort svart hål som sväljer allt ljus. Och med all rätt. Ni vet jag tycker om Totti. Men hur reagerar en spelare som De Rossi om/när Totti blir skadad och får chansen att sno åt sig en del av spelet, ljuset, uppmärksamheten? Tar han den chansen? Skulle Roma lyckas i ett sådant läge att täcka upp den väldiga yta, den tomhet, som Il Capitano lämnar efter sig?
Detta skrivs på ett hotellrum i Stockholm.
I morgon väntar Helsingborg.
Vi får väl se om Lerneby har sin Laziotröja i bilen ner dit, efter matchen i kväll.
21 Oktober - Il Calcio Är Inte Bara Bäst, Utan Också Roligast
Det är fängelsetjocka Berlinmurar mellan folks förbannade fördomar och de himmelska, fantastiska och oerhörda upplevelserna som italiensk fotboll kan skänka en människa. Fattar inte alla det? Varför gör de inte det? Hur jävla svårt kan det vara att borra ett hål i sin nordiska Tipsextra-iglo och släppa in det italienska ljuset?
Kalmars tränare Nanne (Grönwall...) Bergstrand sade i tidningen i går att han tittar mycket på fotboll.
"Premier League och La Liga står ju på för jämnan."
Som om Serie A inte fanns!
Det är så ynkligt att exkludera Totti, Kaka, Zlatan, Adriano, Matrix, Pirlo, Lavezzi, De Rossi, Nesta, Maldini, Buffon, Del Piero, och alla hundratals andra.
Vilken futtighet måste man inte omge sig med för att vägra erkänna världsmästarnationens fotbollskonster? Hur resonerar man? Hur trångsynt är världen? Hur snäva är ögonskärmarna?
Nästan alla spelare jag läst intervjuer med i allsvenskan och Sverige, aktiva eller före detta, (Pelle Blohm, Jesper Blomkvist, Magnus Hedman och Glenn Strömberg varandes några eminenta och lysande undatag) talar enbart om England och Spanien.
Italien är bäst i världen. Milan är bäst i Europa. Totti vinner guldskon. Cannavaro guldbollen. Kaká är bäst i världen. Men alla tittar ändå bara på derbyt i Liverpool eller stirrar sig blinda på Svennis och City. Missförstå mig rätt. Fotbollshjärtat är ett stort ställe. En parkeringsplats för hela världen.
Men det är inte jag som är en "Italien-fanatiker" (Nåja, kanske lite...) utan alla andra som vägrar att ens ge Serie A en chans.
Det är de som är fanatiker! Därför att inskränkthet är alltid den värsta formen av fanatism.
Jag kan med behållning se både spansk och engelsk ligafotboll. Men jag kommer alltid brinna för den italienska fotbollens självklara rättighet att få en lika stor plats i finrummet. Jämnt. Varje gång. Varje vecka.
Matchen mellan Roma-Napoli borde tvångsvisas för alla Tipsextra-nostalgiker dygnet runt. Varenda omklädningsrum i hela Sverige borde visa matchen dygnet runt. I varje hem borde det finns en liten teveapparat som bara visar matchen från går. Det går inte att byta kanal. Den bara rullar om och om igen. Fotbollspropaganda. En match att storma fördomarnas barrikader med. En match att öppna ögonen på folk med.
Det är ändå oerhört hur starka och tjocka murarna mot fördomarna är. Folk VET att italiensk fotboll är tråkig, långsam, målsnål. Att det inte varit sant på tjugo år spelar liksom ingen roll.
De bara vet att italienska spelare är diviga och filmar så fort de kommer åt. Det spelar nästan ingen roll hur många gånger man lägger ut röda mattan åt dem, hur många matcher de kollar på.
Men vad annat kan man göra än att borra upp revbenen och låta alla få se det azurblå men ändå rödsvettiga hjärtat som utgör den italienska fotbollen?
Kampen går vidare. Italiensk fotboll är just nu inte bara bäst, utan också roligast att titta på.
Till sist; Pontus Wernbloom verkar vara en cool fotbollsspelare. (Och då är jag ändå Öisare...) Men varför skäms han för att han läser böcker? I Sportbladet idag säger han:
" På semestern blir der väl en bok på stranden, men inte under säsong."
Varför inte? Tror svenska fotbollsspelare att det är skadligt att läsa böcker? Wernbloom borde vara stolt över att ha ett kulturellt intresse. Även murarna mellan kulturen och fotbollen är till för att rivas!
18 Oktober - Forza Georgien
Mitt under boksigneringen efter min föreställning öppnar jag mobilen. Det rasslar till direkt från vänner och bekanta. Georgien leder med 2-0. Jag tror inte det är sant. Jag skriker av glädje rakt ut.
En äldre dam ser förvånad ut. Jag ber om ursäkt.
- Oj, skrattar hon, vad var det du läste på din telefon...
- Georgien leder med 2-0 mot Skottland, skrattar jag.
Hon ser måttligt imponerad ut.
Skottland har en magisk hemmapublik men är ärligt talat inte lika bra på bortaplan. Bara nu inte Italien ställer ut skorna den 17 november. Då förlorar man. Skottland är ett HELT annat landslag på hemmaplan. Inramningen mot Ukraina i förra matchen är bland det värsta jag sett.
Resten av kvällen tillbringades med en flaska mineralvatten framför Text-tv och de underbara sifforna "0-0" Frankrike-Litauen. Det höll dock inte. Men ändå en fin kväll.
Härligt också att det andra, eller det nya, Italien besegrade Sydafrika med 2-0.
Nu väntar en spännande månad med fin Serie A-fotboll till det magiska avgörandet den 17 november. Det blir tufft. Men Siamo Campioni Del Mondo och vi har, till skillnad från andra, (läs England) saken i egna händer, fötter, hjärta och psyke.
16 Oktober - Ett Land Är Sina Hjältar
Jag är på turne genom landet.
Tidigare år, på tidigare turneér, har jag dagdrömt att jag varit Thåström eller Wayne Hussey i The Mission. Jag har burit solglasögon i ösregn, druckit starkbärs till frukost, kastat ut tvålkoppen (teven satt fast) genom hotellfönster och varit så vackert patetisk som bara ungdomen kan tillåta en att vara. Nu dricker jag inte längre. Och det finns bara en Thåström. Så nu dagdrömmer jag, lika vackert rörande, lika löjligt, att jag är Grosso i min italienska fotbollströja.
Fotbollsspelare, särskilt i Italien, är ju som rockstjärnor. Det kan ha att göra med att den italienska rockscenen är... ska vi säga... begränsad. Detta skrivs på ett (givetvis) försenat tåg och en bit bort i vagnen sitter några höjdare från Svenska Fotbollsförbundet. De tittade förundrat på min tröja. De fyra stjärnorna tindrade i deras ögon.
Man blir äldre. Man älskar dyra vita skjortor. Man älskar gratis kaffe och förstaklassvagnar. Ska man bli en timme sen och missa sin anslutning kan man väl för fan få göra det med lite extra utrymme för benen. Man tycker om att hänga upp kavajen på galgar på hotell. Man är värd allting gott som händer en. Man växer upp helt enkelt.
Det är också tydligt med fotbollsspelare, särskilt sådana som vuxit upp i offentligheten under många år, som Zlatan eller Totti.
De Rossi sade i italiensk teve i går att det ungefär vart tionde år kommer stora spelare, sådana där som inte behöver dagdrömma om andra, utan själva är dessa drömmar, som Baggio, Del Piero, Totti eller Zlatan.
Vi bör vara rädda om våra hjältar i det här landet.
Jag minns hur Gunnar Gren inte kom in gratis på Nya Ullevi i det "Goa Göteborg."
Han skulle minsann ställa sig i kön som alla andra.
Jag minns hur jag skämdes när jag stod där i kön.
Jag kunde inte fatta hur en av landets främsta fotbollsspelare genom tiderna skulle behöva stå och köa för att betala tjugo spänn för att komma in och se fotboll.
Ett land är sina hjältar.
14 Oktober - Sagan Som Hämtade Andan
Sagan om Fabio Grosso är egentligen sagan om varje pojke/flicka/kvinna/man.
Om att komma från ingenstans, eller värre, på gränsen till någonstans i mitten av seriesystemet, spela till sig en plats i ett Serie A-lag och sedan med ett snett leende från nästan alla halka in i en rejält sargad och avskydd VM-trupp. Sedan dras omkull (jo, sanningsdepartementet har en gång för alla slagit fast att Grosso dras omkull) i straffområdet efter en älglik men vacker soloräd i den tredje övertidsminuten. I semifinalen förstärks denna saga, fylls i längs linjerna, genom det sena målet mot Tyskland, och fullbordas genom att slå in den avgörande straffen mot Frankrike i VM-finalen.
Vem fan har inte drömt om att vara den mannen?
Vem har inte i sin ensamhet på parkeringen passat bollen mot väggen tusen gånger och drömt om att bli den som avgör en VM-final?
Vem har inte somnat med övertygelsen att visa varenda jävel, alla förbannade mobbare, alla tjejer som aldrig såg en, tränare som inte fattat något, föräldrar som himlat med ögonen, vänner som sagt en sak men trott något annat?
Hur går man vidare från en sådan grej?
Det är som att ge ut världens tunnaste diktsamling och vinna Nobelpriset i litteratur direkt. Och medan man ändå håller på, skaffa sig fysik och kemipriset också.
Vilken bok skriver man efter det? Hur fortsätter man sin saga? Har alla sagor ett slut?
Grosso fick aldrig chansen i Inter. Mancini (och Capello höll med i Rai i går) hade för bråttom med att ge göra sig av med honom för att det skulle kännas riktigt bra. Fast Inter går ju bra ändå. Ännu så länge.
Sagan börjar hacka. För alla sagor har öppna fönster och det regnar verklighet in genom det där fönstret. Grosso gör heller inte en särskilt bra säsong i Inter och säljs till Frankrike.
I går var fönstret mot verkligheten stängt. Tidsmaskinen stod och brummade i köket hos Salvatore. Jag hoppade in i den i den 84:e matchminuten, tillbaka till den gyllene sommaren 2006 och Lippis kommentar:
- Jag visste att Grosso skulle slå den sista straffen. Han hade ju tidigare visat sig vara de sista minuternas man...
Tonis framspelning är magnifik men vänsterbackens oerhörda kyla vid avslutet står inte en världanfallare efter. Jag älskar Fabio Grosso.
- Vem är den rätte Grosso, frågade reportern i teve i går.
Grosso log bara. Han satt i badtofflor och landslagsjacka och hann uppfatta en glimt av sig själv i monitorn.
Då log han lite till.
Italien gjorde en godkänd insats igår. Framförallt är jag nöjd med att Gattuso har samma blick som han hade under de sista matcherna i våras i Champions med Milan och givetvis under VM förra året. Han kommer att behövas mot Skottland.
Som ju ska till Georgien och spela...
Jag såg matchen mot Ukraina i går och det kommer bli stentufft för Italien. Skottland bärs på väldiga, pintstinna armar, av en fanatisk, fantastisk, underbar hemmapublik.
Till och med jag fick gåshud under den skotska nationalsången igår. Och det hör inte till vanligheterna att jag får gåshud när en tjock man i kilt sjunger falskt inför femtio tusen.
Skotsk fotboll befinner sig i någon form av rus just nu. Landslaget går som tåget och Celtic och Rangers vinner i Champions.
Jag tror och hoppas ändå att Italien är landet som kan plocka ner dem på jorden igen.
Flygande skottar är ingen vacker syn. Män i kilt gör sig bäst på marken, där man slipper titta upp och få reda på om de har något under eller inte...
Forza Gli Azzurri!
13 Oktober - Drömmar Rör Sig Hela Tiden
Drömmar rör sig hela tiden. Om du någon gång legat vaken bredvid någon du älskat och sett på henne när hon sover ska du upptäcka att ögonen rör sig där bakom stängda ögonlock. En drömmare står aldrig still. Det är bara vad maskineriet vill få er att tro.
När jag satt och blev utskälld av hyenorna på socialkontoret, när de drägglade och svor (som okaklade badrum var deras ansikten) att jag aldrig skulle bli författare, drömde jag att visa de jävlarna, drömde jag om att trycka mina böcker i deras fasansfulla ansikten. Sedan slog den drömmen in. Vid en uppläsning i Göteborg kände jag igen en av de där tanterna som hånskrattade åt mig ute i publiken. Jag hade vunnit. Men jag kände ingen glädje, bara en sorts bitterljuv tomhet...
Nu är Italien världsmästare i fotboll. Ändå är kärlet inte fullt. Ändå finns det fler segrar längre fram. Ändå finns det så oerhört mycket kvar att bevisa. Så här sitter man igen, en kall oktoberlördag, med landslagströjan på och förbereder sig för ännu en kvalhelg.
Jag såg bilder i tidningen från ett av Brasiliens träningspass. I Sydamerika är det dags för VM-kval inför 2010 och det slog mig att vi snart rusar in i Italiens andra år som regerande världsmästare. Drömmar rör sig hela tiden. Är man en drömmare, och det är alla människor innerst inne, naiva, vackra och romantiska idioter till drömmare dessutom, rör man sig i samma riktining.
Alla människor är romantiker. Finns det annat sätt att leva sitt liv på?
Törs man hoppas på att Ukraina tar poäng i Skottland?
Törs man lita på att Italien enkelt kör över Georgien?
Det är hårda tider för drömmare. Det är sant. Men vilket val har sådana som vi? Det är bara att hänga med, att följa med drömmarnas flod, och se om det finns några hamnar kvar att angöra.
Jag kysser mitt fyrastjärniga landslagsmärke och drömmer om att få se Italien i nästa års EM slutspel.
Forza Azzurri!
10 Oktober - Fy Fan För Fifa!
Obs! (Detta inlägg är skrivet i affekt. Alltså i rättmätig vrede.)
Ibland får man bara nog.
Man lägger ner fjärrkontrollen, viker ihop tidningen, knyter skorna, fixar ordning kavajen och knyter halsduken. Man går ut. Man tar en promenad. Man ställer sig vid lämpligt vattendrag och bara skriker.
Hade jag haft Fifa här, bara en enda av dessa förbannade mutkolvar till bastarder, hade jag gladeligen…
Nej, det hade jag inte. Men jag har fått nog. Jag har fått nog av deras medvetna och spelade blindhet för Tottis storhet. Och för Zlatans. Hur fan resonerar man när man väljer att ställa dessa giganter utanför nomineringen till årets spelare?
Då kan man ju omöjligt vara den vassaste kniven i lådan, inte den mest glittrande ägodelen i dopfuntet eller ens den stinnaste Fifa-tjuren i hagen…
Fifa är ett gäng klåpare, ett gäng skämtare som skickade fram Uefa-ordföranden när Italien vann VM-guld, som dömer Materazzi lika hårt som Zidane fast det var Zidane som skämde ut sig, som tyckte Zidane var VM:s bästa spelare. Före Cannavaro. (Som dock fick sin revansch när han vann Guldbollen... Inte ens Fifa kunde vara SÅ jävla blinda. )
Fifa är ett skämt som inte är roligt längre. Att inte nominera Totti och Zlatan är att rikta geväret mot sina egna ballar och trycka av, tusen gånger.
Jag hoppas de skäms hela den fetvaggande vägen till mutorna.
10 Oktober - Kärlek till Gli Azzurri På Rådmansgatan
I mitt andra liv, det som inte har med italiensk fotboll att göra (fast det är inte riktigt sant eftersom jag nästan alltid tänker på italiensk fotboll) träffade jag i dag poeten Tomas Tranströmer. Ska ni i ert liv läsa två poeter (förutom undertecknad givetvis) råder jag er läsa Tranströmer. Han är allt det ni inte trodde en poet kunde vara; begriplig, innerlig, fantastisk, rolig och grymt underhållande.
Resultatet av vårat möte kan ses i Svt i vinter.
Hur som helst, på väg till hotellet slinker jag in på kiosken vid Rådmansgatans tunnelbanestation för att köpa en flaska vatten. (Detta i Stockholm, alltså.) Döm om min förvåning när någon känner igen mig och lite odiskret pekar mot batterier och kondomer på sin högra sida. Vad menar han? Jag ser på väggen, bredvid kondomerna.
Där hänger en stor plansch på Cannavaro som lyfter VM-bucklan!
- Är du italienare, frågar jag.
- Nej, nej, svarar killen som satt upp affischen. Jag älskar italiensk fotboll bara.
På kassan har han flera Juvespelare i plast av samma typer som min Totti hemma på skrivbordet.
- Är han med på affischen, frågar en tjej som sitter bakom kassan hon också.
- Nej, han är kändis, svarar killen och jag funderar ett ögonblick men nöjer mig att det är helt okej att bli kallad något så gräsligt som kändis. I alla fall den här gången...
När man minst anar det manifestar sig kärleken!
Det finns hopp, vänner! Den italienska fotbollen, kärleken till den, låter sig icke tystas ner. Den skjuter sina maskrosblad genom Tipsextra-asfalten! Heder åt kiosken på Rådmansgatan.
9 Oktober - Sympatiske Magnus Haglund, Domarkåren och Il Barone
Jag har alltid tyckt om Elfsborgs tränare Magnus Haglund, ända sedan han satt i teve 4 och berömde den italienska fotbollen. För hur många allsvenska tränare älskar egentligen Il Calcio? Det är tusen gånger hellre Manchester United än Roma, hellre snabba anfall med inlägg än taktik och vackert försvarsspel. Haglund verkar vara en man som kan uppskatta en Nesta, en Materazzi till och med. Som, (till skillnad från fotbollsfolket på SVT som gjorde den där förbannade nyårskrönikan), förstår att semifinalen förra sommaren, mellan Tyskland-Italien är en av de bästa matcher som någonsin spelats.
Egentligen är det märkligt att alla hela tiden slaviskt drägglar efter allt Svennis gör i England när han fick sin egentliga utbildning i Italien och när alla av världens bästa tränare (il chosen one undantagen...) kommer från Italien.
Nu väntar Fiorentina för Haglunds Elfsborg i Uefacupen. Jag tror han ler. Jag tror han tycker det ska bli fantastiskt att få åka till Florens och prova kostymer, ta en kopp på Signorian och guida sitt kära Elfsborg mot en av Italiens viktigaste klubbar. Risken (eller chansen om man hellre vill det) är att Elfsborg lärt sig en del av den totala utspelningen mot Valencia. Man kommer nog sälja sig väldigt mycket dyrare mot Fiorentina.
För övrigt, Haglund, är Florens en fantastisk stad. Hör av dig om du vill ha en del insidertips om ställen med särledes gott kaffe, eller på butiker som säljer världens snyggaste kostymer.
Kul hur som helst. Kanske kan vi få lite fokus på Fiorentina i svensk press också. I alla fall i Borås.
Domarna får ta väldigt mycket skit i Italien. Problemet är att det är rättmätig skit. Men det hjälps inte riktigt. Domarkåren får inte bli en slasktratt att bara välta över all skit i.
För övrigt vill jag lyfta på hatten för alla provinslag. Alla Siena, Livorno, Empoli och allt vad Ni heter som utgör själva stommen i italiensk fotboll. Utan provinsen dör fotbollen.
Och grattis Il Barone, i efterskott. Du kommer leva för alltid. I Italien glömmer man inte sina hjältar. En baron är du, i det ordets allra mest ömtåliga, värdiga och folkliga förankring och andemening.
6 Oktober - Didas Försvarstal
"Ja jävlar, det här var inte så förbannat smart gjort... Men det var verkligen inte meningen att framstå som fotbollsvärldens största filmare. Men varför spelade alla med? Milans läkare, mannen med kylpåsen, ingen sade något, ingen frågade något.
Jag fick panik helt enkelt. Jag kopplade bort förnuftet. Såg vad jag trodde var en utväg. Jag har precis kommit tillbaka efter en lång tid som ifrågasatt. Jag tyckte det började rulla på och så tappar jag in ett avgörande mål i slutminuten. Klart som fan jag tar chansen att flytta fokus. Men jag slog knut på mig själv. Jag flyttade fokus från det billigt insläppa målet till... mig själv. Jag tog en chans men fick stryk igen. Frågan är hur man kommer tillbaka från det här? Jag får bara hoppas att världen kan förlåta och glömma. Milan handskades ändå, till sist, rätt och bra med detta. Och detta är ändå samma klubb som tvingade av sina spelare efter att en lampa slocknat i en final för drygt tio år sedan...
Jag är en idiot och och om det är någon tröst för någon kan jag lova er att det är jag som mår sämst av det här. Ser också att den engelska pressen, och då inte bara tabloiden, tar chansen att smutskasta den italienska fotbollen. Den består tydligen bara av fuskare och filmare. Fast jag är inte italienare. Rivaldo var inte italienare när han kastade sig i VM 02. För att inte tala om Rakhyvelsreklams Henry, hela världens gullunge, som filmade till sig en frispark i senaste VM, och slog ut Spanien på kuppen. Eller straffen som föranledde Frankrikes 1-0 i VM finalen i somras... Engelsmännen tar varje chans att klanka ner på italiensk fotboll... Läste också att nästan ingen av dem vet vem Zlatan är och han den där pubvänlige mannen på svenska Sportbladet skrev förstående och hyllade den brittiska okunskapen.... Nu skenade jag iväg lite... Förlåt... Det är för övrigt ett ord jag skulle vilja säga till alla Milansupportrar och alla andra; Förlåt. Livet går vidare. Jag klantade mig. Människor klantar sig varje dag, hela tiden. Det får ofta långt värre konsekvenser än det jag gjorde. Jag ber om ursäkt och hoppas att ni inte dömer mig allt för hårt. Vänligen Dida."
(Författaren vill, för säkerhets skull, påpeka att detta är ett påhittat försvarstal.)
4 Oktober - Champions Och Baggios Favoritlag
Det går lite för lång tid mellan klappen från (får man förmoda) det packade Celticfanet till att Dida lägger sig ner. Han får panik helt enkelt. Han vet att han sabbat det igen. Han kan säkert se katastrofrubrikerna, höra skitsnacket. Samtidigt kommer han ihåg Interfansens raket mot honom för något år sedan. Han tar chansen. Tankarna är inte med honom. Han låter känslorna ta över. Det blir fel. Bra att Milan inte går vidare med ärendet. Man käkar förlusten. Man hackar den i små skotska bitar och sväljer förtreten.
Lazio-Real Madrid blev en underhållande och välspelad fotbollsmatch inför en fantastisk hemmapublik. Det högg dock till i ett Azzurri-hjärta när man hörde publiken vissla varje gång Cannavaro rörde bollen. Jag tror dessutom att det störde honom. Han verkade väldigt ofokuserad och skärrad.
Överlag ingen bra omgång i Champions för de italienska lagen. Knappa förluster för Milan och Roma, kryss för Lazio och vinst endast för Inter som imponerar på mig med sin hunger, sin frenesi, sin bestämdhet. Jag trodde nog att en viss mättnad skulle infinna sig efter segern i ligan i våras, men inte. Snart är dessutom kung Matrix tillbaka...
En grym helg väntar för oss som älskar den italienska fotbollen. Fiorentina-Juventus (dock utan Juvefans på plats) och på kvällen är det Lazio-Milan. Kan bli hur mäktigt som helst. Eder ödmjuke poet, bloggare och försvarsminister sitter med i Tv 4 både eftermiddag och kväll.
En fråga så länge; vilket lag tror ni Roberto Baggio håller på; Juve eller Fiorentina?
2 Oktober- Förlust- Men Från Biroll Till Huvudroll På Drömmarnas Teater
Förlust mot United igen. Men inte med mycket.
En lucka, en Wayne, en stolpträff och 1-0.
Det är skillnad på förluster och förluster. Det är sant. Men det är också sant att det känns som om man tappas på blod vid varje förlust. Man blir lite blekare, lite tröttare. Men grejen är; det finns alltid mer blod. Det rinner till, som man lite vulgärt uttryckte sig förr.
Jag är stolt över att Roma stod upp och krigade i nittio minuter. Att man skimmrade vackert i sina spöksvarta dräkter och var värda oavgjort. Den spygröna, kräkfärgade oturen grinade oss i ansiktet. Men inte bara otur. Esposito borde få det där sista skottet på mål.
Jag gratulerar United till segern. Och jag gratulerar Roma till att ha vädrat ut generalspöket från i våras. Nu har man kvar att jaga bort de mindre spökena i hörnen innan man kan kalla sig en riktig, europeisk storklubb.
Så här; förra gången var man ett bortglömt gammalt vrak, en statist längst bak utan repliker, knappt en vaktmästare en gång. I kväll var man klädd för skådespel på drömmarnas teater. Ikväll hade man en av två huvudroller och det var (nästan) bara otur som gjorde att bara en fick blommorna efter föreställning.
Roma var värda en poäng.
Man fick inte det.
Men det finns mycket att bygga vidare på och det finns mycket gott från ikväll att ha med sig in i framtiden.
I morgon kan vi alla vara stolta över att hålla på Roma. Skammen är borta. Förlusten svider. Men så är det, alla små nålstick svider. Men det känns ändå bättre än i våras när man fick halva armen bortsliten, sitt huvud dunkat i golvet fyra hundra (läs sju) gånger och världens hånskratt hängde med in i den nattsvarta gränden dit man sökt sig i flykt och förnedering.
Den här gången går livet vidare. Det gör förvisso nästan alltid livet.
Den här gången kommer vi känna av det direkt.
2 Oktober - 2 Timmar Till Avspark
Jag får ingenting gjort. Travar runt som en idiot och räknar timmarna till avspark. Kokar mig världens starkaste kopp kaffe. Som seg tjära ner i koppen. Gott. Men tiden har inte gått. Jag har en roman att skriva klart. Den skriver jag i morgon. Blir kallad pajas på Uniteds forum. Det kan jag ta. Jag har hört värre. Alla Unitedsupportrar jag känner har hört av sig på halvtaskiga sms. (Och är dessutom väldigt bra människor...) Det får man också ta. Hör också ryktesvägen att det finns betydligt värre saker att läsa på andra ställen i internetrymden. Men de stackarna skiter jag i.
Så är det när man sticker ut den berömda hakan i tider när det är lättare att sitta anonym bakom en laptop och feghäva ur sig skitsnack än att faktiskt ta sina synpunkter och sin själ under armen och visa upp allt det man har på torget, för alla att se. Att faktiskt stå där med sitt ansikte och sitt namn och vara stolt över att man håller på ett lag som senast de fick tillträde till drömmarnas teater fick stryk med 1-7.
Visst, jag är en pajas. Gärna det. Men jag har mitt ansikte och mitt namn med mig. Jag hukar inte. Jag fegar inte. Jag står här tillsammans med många andra och förhoppningen är ju att det är en annan teater ikväll, att de bytt pjäs och att den blir trevligare att kolla på.
Jag plockade fram romanen på skärmen men skrev bara en enda rad. Den gick inte att använda.
I kväll har Roma chansen att visa att man lärde sig något av lektionen United gav oss (och som man gav sig själv inte minst.) Det är kanske det viktigaste en människa kan göra. Att lära sig av sina misstag. Att inte småvisslandes traska i samma fälla en gång till.
Forza Roma.
2 Oktober - Inter Är Som En Massmördare Med Rakblad
När Inter slogs ut ur Uefacupen av IFK Göteborg 1987 bar jag svart armbindel i skolan och på fotbollsträningen. Jag spelade i GAIS på den tiden. Fast jag är Öisare. Jag är nog den ende Gaisare som kastat alla matchprogram i papperskorgen.
"Var är programmen" frågade tänare Hasse.
" En Öisare åt upp dom" svarade jag.
Det är tjugo år sedan Inter åkte ur mot Blåvitt. Tjugo år av Galna Inter. Man vann ligan 1989 och sedan dröjde det och dröjde det och dröjde det. Många tycks tro att Inter inte är Galna längre. Många har fel. Mot Fenerbache i Champions hängde man inte med. Jag tror det var för att turkarna vägrade visa ens en gnutta respekt. Man körde över Inter. Obarmhärtigt. Mancini strök de grävlingsgrå lockarna bakom örat och snurrade på sin klocka. Sedan åker man till Rom och kör i sin tur över Roma med grandiosa 4-1. Och det ser inte ens ut som om man anstränger sig. En dåligt slagen straff, några skott på mål och allt är förbi för Roma.
Inter är som en galen massmördare med rakblad. Man kan snitta vem som helst men också slinta och skära sig själv.
Det är lätt att tycka om Torino. En klubb som bär sitt sorgliga, mäktiga och storslagna förflutna med högburet huvud är alltid lätt att tycka om. Det förflutna kan väga tungt för en klubb. Inte så för Torino. Här väger det förflutna och nuet lika tungt. Det granatröda hjärtat är tungt som av tålamod och tolerans. Det hänger en meter från marken, som en tidsinställd bomb.
Matchen mot Juve bars verkligen upp av sin magnifika inramning.
Jag vet människor som har svårt att tycka om Juve. Men Juve är Juve. Det finns alltid flera stråk av beundran i rösten när människor talar illa om Juve. Jag gillar Juve, har alltid gjort. Man har rest sig ur en aska som hotade ödelägga hela klubben. Och jag älskar när en boxare är på väg ner i govlet, när domaren är uppe på nio och man ser den där boxaren liksom vända sig i fallet, bara ta spjärn mot golvet och resa sig upp igen. Det är mäktigt.
Människor som vänder nederlag till seger när ingen tror det, är alltid, alltid värda all respekt. Anno Zero innehåller fortfarande Del Piero, mannen som bredvid Totti och Maldini är störst i ligan. Anno Zero har fortfarande Trezeguet. Mannen som kan avgöra en match fast den redan är färdigspelad. Och, trots allt jag skrivit om honom tidigare, det VAR mäktigt av honom att följa med Juve ner i Serie B förra året.
Juve vann första derbyt i Torino för säsongen och håller man på Torino väger det inte så mycket om man lägger det i motskålen till allt det man varit med om.
Torino är en stad med två gamla, hedervärda damer som fortfarande älskar att kurtisera sina gamla älskare.
I kväll är jag en idiot och tror (eller hoppas så mycket) att Roma vinner mot United.
Jag vill så gärna att man ska få revansch för det där som hände i våras. (Det är mycket enklare att skriva "det där som hände" än skriva det som faktiskt hände.) För genom att vinna i kväll skulle man kunna tvätta smutsen av kroppen, vädra ut alla spöken och gå vidare.
Di Castello på La Curva berättar att Sportbladet inte ber om ursäkt för Anrells fakta-vurpa och att den ligger kvar oredigerad och felaktig, trots att han i sin text poängterar att han varit tydlig med att ta reda på fakta får han det ändå helt fel. Men den ligger kvar på nätet. Att göra fel är en sak. Att vägra inse att man gjort fel är en annan.
Anrell verkar inte ha någon som helst form av omdöme kvar. Problemet är att han undergräver sitt eget existensberättigande genom att inte ta till sig av kritik. Han kan tycka vad fan han vill om Svenska Fans (många skrivande journalister tycker alla här är idioter, men det gör de för att Svenska Fans utgör ett faktiskt hot mot deras i bland bristande kunskaper) men när han bångstyrigt vägrar ändra där han har uppenbart fel blir resultatet att ytterligare några tusen slutar läsa honom eller garvande bläddrar förbi allt han gör.
Det är hans val.
Forza Roma ikväll. Drömmarnas teater i Manchester väntar på ännu en föreställning. Jag hoppas den i kväll blir en vackrare och värdigare än den senast. Då borde jag ha gått i pausen, rivit sönder mitt programblad och tagit en promenad hem genom mörkret. I kväll hoppas jag att jag får sitta kvar hela föreställningen och applådera in stjärnorna efteråt, en efter en tills ridån faller över mitt omtumlade hjärta. Vai Roma!
1 Oktober - Höstdrömmare...
Oktober är ruttnande, blöta löv. Mörkret kommer tidigt. Allting luktar grav, luktar död. Men ingenting dör. Man står vid sitt fönster och funderar på om allting börjar nu eller slutar nu eller om allt är en cirkel utan början och slut. Men ingenting dör. Mina barn som aldrig hann bli färdiga människor och dog i förtid är inte döda. De är med mig. De är en del av mig. Mina minnen gör de verkliga, levande. Trots att de inte hann leva, lever dem...
Jag förlorade en son strax före VM och en liten, liten dotter i just i oktober för ett år sedan. Jag flyttade in i sorgen. Jag gjorde mig hemmastadd där. Jag trivdes bra, lindade in allt vasst i varma handdukar för att vara på den säkra sidan. Men jag lever fortfarande, även om en del av mig dog där och då så lever jag fortfarande. Jag tänder mina ljus vid minneslunden och han som är kvar här, han som går här över blöta löv i höstregnet och tänker på livet, konsten och fotboll hela dagarna, han minns sina barn som aldrig hann bli.
Jag älskar naiva människor, förvirrade drömmare med stora planer på att förändra världen. Eller i all fall denna världs förkrympta lilla hjärta. Det kommer alltid vara tuffa tider för oss drömmare. Finns det andra tider? Var fan är dom i sådana fall? Jag har lärt mig leva med sorgen och drömmarna, som två syskon på samma gata, i mitt hjärta. Det får gå. Det är nu sådan jag är.
Roma spelar en väldigt naiv fotboll. Men naiva människor vinner aldrig i längden. Varför? Därför att världen är uppbyggd kring de jordnära, analytikerna, de orädda, de cyniska, de inte alls så harhjärtade. Världen är byggd av män som står upp. Svaghet är samma sak som undergång. Vad alla dessa världsledande, statistiskt säkerställda stackare dock inte vet är att de är lika skraja som vi andra. De döljer det bättre bara. Och ibland händer det att alla vi harhjärtade faktiskt får stå överst på pallen.
Det är befriande att i min ålder (35) kunna känna hur något, den italienska fotbollen, petar med sitt vackra finger in i ens självcentrerade författarbubbla. Jag älskar att fotbollen får mig att lämna mig själv och bli en del av något större, något viktigare, något utanför mig själv. Jag älskar när något blir viktigare än jag själv, när jag får vara en liten del av ett större sammanhang.
Jag tror och hoppas Roma vinner i morgon. Jag stod länge med kaffet i handen tidigare i dag och funderade på hur jävla smart det skulle vara att skriva det men när jag tittade ner var det ett hjärta jag höll i mina kupade händer och det slog mig att det är så jag vill leva, utan skydd, utan gränser, utan utvägar, utan feghet. Jag vill inte ha någon väg tillbaka. Unitedfansen får gärna skratta. Jag bjuder på det. Skrattet är en drömmares vardag.
Revanschen har alltid varit en stor drivkraft i mitt liv. Från viljan att täppa till truten på alla lärare i skolan som höll kvar mig efter lektionstid och förklarade att jag aldrig skulle lyckas ge ut böcker, via socialhynenorna som ville tvinga mig att "ta ett riktigt jobb" och till alla som alltid hånskrattat åt min kärlek till den italienska fotbollen.
Att ha världens långfinger i ansiktet är en fin drivkraft. Det spelar inte så stor roll att detta finger inte alltid är på riktigt. Det är känslan som räknas.
Så garva ni gärna, kära United. Det bekommer mig inte. Jag är härdad. Jag är beyond that. Jag är tillräckligt stor idiot för att tro att ni skrattar med mig, inte åt mig.
Forza Roma.
