Inför Austria - England

Och så var det dags för den här plågsamma landslagsveckan. Vilken typ av tårar man får gå till jobbet med på torsdag avgörs egentligen på lördag när Israel ska göra England en tjänst att inte förlora, eller kanske mer osannolikt Makedonien som måste vinna mot Kroatien.

Konstigare saker har ju hänt i fotboll. Makedonien har varit på gränsen till värdiga vinnare mot just England genom åren även om de som bäst fått med sig ett och annat kryss, och nu ska Israel som inte har något att spela om hjälpa England mot ett motiverat Ryssland som vet att de går till EM vid seger i Tel Aviv.

Hur ska man kunna konsentrera sig på en träningslandskamp en fredagkväll, det känns redan uppgivet. Ska man förstöra en av de få dagar i veckan som man har på sig att glömma just sin vecka. Och svaret är ett patetiskt ja, bara för att fotboll är inskrivet i min personliga religion. Hur ska man annars försvara svarta-börsen köpta biljetter i desperation för att se Watford åka på stordäng en blöt och kall februaridag för att sedan göra om det om, och om igen.

I EM kvalet har England varit ett av de bästa försvarande lagen om man räknar till insläppta mål. Men försvaret är trasigt inför matchen mot Kroatien, John Terry är skadad och Rio Ferdinand är avstängd. Ashley Cole är inte matchtränad och Gary Neville inte tillbaka i spel med Manchester United än. Micah Richards är visserligen framtiden och förmodligen given i laget även om Neville hade kunnat spela, men Steve McClaren ger en gammal Sol Campbell förtroende bredvid en, enligt mig, lite panikvärvad Joleon Lescott och en ganska olycklig vänsterback i Wayne Bridge som i sina stunder inte borde få stå åt sidan för Cole i varken landslaget eller klubblaget.

Men det är på mittfältet som åsikterna haglar. Och då handlar det om David Beckham eller inte, och Frank Lampard eller inte. Båda kommer att spela i morgon kväll, Beckham förmodligen för att McClaren ska se vart han står sig mot bättre motstånd ifall han håller mot ett kvalitetslag som Kroatien efter en skadefylld och relativt floppartat entre i amerikansk fotboll i höst. Och Lampard för att denne har stigit i form under de senaste veckorna med Chelsea, trots att Barry har gått in i laget och kompletterat Steven Gerrard och dessutom varit värd sin plats efter några riktigt bra matcher.

Och McClaren ska försöka återigen att para Lampard och Gerrard som innermittfältare, det som nästan aldrig fungerar, och samtidigt slopa det som under hösten faktiskt har varit en ljusglimt i engelsk landslagsfotboll.

Det är som att han hoppas på mirakel. Ja, potentiellt ska Gerrard/Lampard vara ett mittfält av världsklass, men den här veckan ska flera mirakel än så hända.

Wayne Rooney är skadad, Michael Owen och Peter Crouch bildar anfall. Inget dåligt anfall trots allt, båda två kan göra mål för England. Men Wayne Rooney har varit, faktiskt, världens bästa anfallare under hösten, och tillsammans med Terry och Ferdinand saknar man sina tre viktigaste spelare.

Preliminär laguppställning: Scott Carson - Micah Richards, Sol Campbell, Joleon Lescott, Wayne Bridge - David Beckham, Frank Lampard, Steven Gerrard, Joe Cole - Michael Owen, Peter Crouch.

Jag tänker kolla på matchen i morgon, men jag kommer inte gräma mig om resultatet inte går vägen i en sketen vänskapsmatch. Den viktigaste matchen är på lördag mellan två lag som jag vanligtvis inte kunde bry mig mindre om, och det om inget annat säger en hel del om den kris engelsk fotboll går igenom just nu om man måste hoppas på ett land som Israel för att kunna kvalificera sig till något så enkelt som ett EM-slutspel.