Det hände mycket mellan Feyenoord och Fenerbahce. Ett självmål, ett sent avgörande, full fart åt båda håll. Men det mest intressanta kanske inte syntes i rubrikerna. Det handlade inte om målskyttarna. Det handlade om Anel Ahmedhodžić.
Den som fick ta ansvar för allt som gick fel men också den som räddade det mesta.
Han stog för 12 rensningar. Han blockerade skott. Han satte 87 procent av sina passningar trots att Feyenoord ofta var under hård press. Han var den som styrde bakifrån, som läste spelet och som städade upp när laget tappade organisationen. Det var Anel som täckte ytorna när andra inte hann.
Men ändå det han kommer minnas mest är tyvärr misstaget.
Fenerbahçe tryckte på. Ett inlägg kom in i boxen. Anel var där, helt rätt i position. Det var ett enkelt läge att bara rensa bort bollen långt. Men istället försökte han rensa den lågt på marken. Det blev fel. Bollen hamnade hos Amrabat, som drog till direkt 1–1, och minuetn på klockan? 86!!! Det såg ut som ett enkelt fel. Och det var det. Men det kom efter att han burit försvaret i nästan en hel match på egen hand.
För han var inte bara en av två mittbackar han var nästan ensam i stunder kändes det som.
Bredvid Anel spelade Tsuyoshi Watanabe. En stark mittback. Stabil, tuff, bra i dueller. Han gjorde också 90 minuter – och gjorde sitt jobb. Men skillnaden mellan dem var tydlig.
Watanabe hade sju rensningar, en brytning, tre tacklingar, vann fyra av sex markdueller och sex av åtta luftdueller. Han tappade bollen tio gånger och slog 50 av 59 passningar rätt.
Det ser stabilt ut. Men det saknades något.
Watanabe följde medan Anel ledde. Watanabe gjorde bara sitt jobb i sin zon medan Anel han styrde hela backlinjen.
Det syntes inte bara i statistiken. Det syntes i hans energi. I hur han ropade mot bänken. I hur han skällde på ytterbacken som tappade markering. I hur han pratade med målvakten om positioner. I hur han ställde sig framför motståndare och visade: här blir det inte lätt.
Statistik kan säga mycket. Men inte allt. Anel var verkligen ledaren i backlinjen.
För att förstå Anels match måste man också se på vad han hade omkring sig. Framför honom fanns In-Beom Hwang som defensiv mittfältare. En teknisk spelare som gillar det enkla. Men den här gången blev han för öppen.
Hwang hade 67 bollkontakter. 43 av 52 passningar gick rätt (83 %). Han slog tre nyckelpassningar, fem krossar (varav tre lyckades) och fyra långbollar (bara en rätt). Men han tappade bollen 13 gånger. Det är mycket. Och det sätter press på mittbackarna.
Ibland löste han det bra – ibland blev det farligt. Och varje gång det blev fel, var Anel där. Bakom. Täckande. Räddande.
Till höger på ytterbacken fanns Jordan Lotomba. En snabb ytterback, men ganska osynlig i den här matchen.
39 bollkontakter, 19 av 21 passningar rätt (90 %), fyra rensningar, en brytning. Men inga tacklingar. Inga dribblingar. Tre bolltapp.
Han var okej. Men inget stöd. Och Anel fick täcka stora ytor ut mot höger. Det syntes flera gånger att han behövde kliva ut för att stoppa inlägg något som ytterbacken egentligen borde ta hand om.
Så det blir tydligt att Anel spelade inte bara sin roll han fick täckta för andra. Och han gjorde det utan att klaga. Nästan hela matchen utan fel.
I England, i Sheffield United, spelade han ofta i ett lag som försvarade lågt och för det mesta i en fem back med tre mittbackar. Han behövde mest bara rensa och ligga rätt.
I Feyenoord är det något helt annat. Det lirar i en 4-3-3. Här förväntas han styra spelet. Leda uppspelen. Ta ansvar. Bestämma.
Och det gjorde han. Han visade att han inte bara vill vara med han vill leda. Han är inte här för att smälta in. Han är här för att ta plats.
*Denna bild visar Feyenoords uppställning i matchen mot Fenerbahçe. De spelare som Anel Ahmedhodžić hade bredvid sig – och som han i perioder tvingades täcka upp för – är namngivna. De svarta prickarna markerar hans mest aktiva ytor, medan de orange prickarna visar områden han rörde sig i mer sällan men ändå täckte under matchen men som tillsammans ger en helhetsbild av de ytor han täckte över hela planen
Nu tillbaka till matchen och bara några sekunder in i tilläggstiden kom dödsstöten. Feyenoord, trots chocken från kvitteringen, höll sig kyliga. Jordan Bos fick bollen strax utanför straffområdet, såg luckan i Fenerbahces backlinje, och skickade in en perfekt boll. Anis Hadj Moussa kastade sig fram mellan två försvarare och nickade in 2–1 vid den bortre stolpen – ett mål med ett xG på bara 0,07.
Fenerbahce försökte. Jhon Durán skapade ett par halvchanser, fick ett skott blockerat, men drogs också offside i ett kritiskt läge. Samtidigt blev Feyenoords Targhalline varnad i tumultet som följde. Fenerbahce fick en frispark i slutsekunderna, men tiden tog slut innan något mer kunde hända.
Det var en match som svängde, frustrerade, chockade men i slutändan belönade det modigare laget. Feyenoord hade kanske inte flest målchanser, men de tog tillvara på sina lägen. Självmålet, det sena avgörandet, och en defensiv som höll undan när det gällde mest.
Fenerbahce? De spelade inte dåligt. Amrabat var briljant. Durán visade kvalitet. Men marginalerna gick inte med dem.
Och när slutsignalen ljöd var det hela De Kuip som exploderade.
Anel Ahmedhodžić kanske var lagets bästa spelare ur en defensiv perspektiv. Trots sitt stora misstag...
Tar sig Feyenoord – med Anel Ahmedhodžić i backlinjen – vidare till nästa runda och in i Champions Leagues ligaspel?
Eller blir det Mourinhos Fenerbahçe som vänder allt i ett kokande Istanbul?
Returen spelas den 12 augusti klockan 19.00 – men innan dess ska Anel göra sin ligadebut i Eredivisie, redan om två dagar den 9 augusti mot NAC Breda kl. 18.45.
