Det är lätt att börja i frånvarolistan när man pratar om Ukraina inför Sverige.
Det är också lätt att fastna där. För ja, Ukraina kommer till playoffet med flera tydliga avbräck. På ytan ser det ut som ett lag med hål lite överallt.
Men det är först när man slutar stirra på vilka Ukraina inte har som laget börjar bli intressant på riktigt.
För det här är fortfarande ett landslag med Anatoliy Trubin i mål, Illja Zabarnyi i mittförsvaret, Vitaliy Mykolenko på vänstersidan, Heorhiy Sudakov i den kreativa rollen och Viktor Tsyhankov som spets ute i banan.
En stomme med spelare från klubbar av hög internationell klass som Benfica, PSG och Girona.
Men kanske ännu viktigare är det ett lag som redan i kvalet visade att det inte behöver kontrollera matcher för att ändå överleva dem.
Ukraina tog sig till playoff som tvåa i grupp D bakom Frankrike. Vägen dit var långt ifrån fläckfri, men den tog dem hit.
Det här är inte ett lag som ser bäst ut när allt flyter. Det här är ett lag som nästan känns byggt för de där matcherna då inget riktigt sitter, då matchen står och väger, då motståndaren börjar leta efter perfektion — och Ukraina bara fortsätter spela sin match och straffar sitt motstånd genom att vara disciplinerade och effektiva framför målet.
Inte ett bollförande lag – utan ett smart och kontringsstarkt lag
Siffrorna från kvalet säger faktiskt ganska mycket, även utan att de behöver ta över hela texten.
Ukraina gjorde tio mål och släppte in elva på sex matcher. De hade knappt hälften av bollinnehavet i snitt och höll två nollor.
Det här är alltså inte ett landslag som bara går ut, äger bollen och stänger matcher på rutin.
Det är snarare ett lag som lever ganska nära kanten, både framåt och bakåt, men som ändå hittar tillräckligt många sekvenser för att hålla sig kvar i racet.
Det är där något viktigt händer i hur man ska läsa Ukraina.
De blir inte farliga för att de är stabila i klassisk mening. De blir farliga för att de är vana vid matcher som inte är rena. De verkar tåla att det svajar lite. Tåla att det står lika länge. Tåla att spelet hackar.
De verkar inte behöva en perfekt kväll för att ändå kunna ta sig fram till ett avgörande.
Det syntes tydligt i den avgörande 2–0-segern mot Island i november. Ukraina behövde vinna för att säkra playoffplatsen, men fick vänta länge.
Målen kom först i 83:e minuten och på stopptid, genom Oleksandr Zubkov och Oleksii Hutsuliak.
Ukraina tryckte på, höll sig kvar och till slut fick betalt. Det är nästan den bästa kortversionen av laget: tålamod först, utdelning sen.
Elvan som känns mest rimlig
Om man lägger ihop bortfallen, de senaste startelvorna och rollfördelningen i hur Ukraina rör sig, då är det här den mest rimliga huvudgissningen:
Trubin
Tymtjik – Zabarnyi – Svatok – Mykolenko
Kaljuzjnyj
Tsyhankov – Jarmoljuk – Sudakov – Hutsuljak
Vanat
Trubin känns självklar i mål. Zabarnyi måste nästan bära mittförsvaret. Mykolenko blir extra viktig när vänstersidan tappat alternativ.
Kaljuzjnyj ser ut att vara spelaren som måste hålla ihop mitten. Sudakov blir den kreativa motorn.
Och längst fram lutar det mot Vanat, just för att hans rörelse passar ett Ukraina som inte alltid kommer äga matchbilden, men ändå vill kunna öppna den i rätt ögonblick.
Att truppen är skadekänslig och att flera ordinarie namn saknas gör också att just balans och funktion sannolikt väger tyngre än att maxa stjärnglans.
Trubin har till exempel spelat samtliga sex kvalmatcher och stått för 16 räddningar, medan Yarmolyuks profil i kvalet pekar på en spelare som gör mycket av det tysta arbetet centralt.
Samtidigt finns det tre positioner som fortfarande känns öppna
Mittbacksplatsen bredvid Zabarnyi kan lika gärna gå till Bondar som till Svatok. Vänsterkanten framåt kan mycket väl tillfalla Zubkov i stället för Hutsuljak om Rebrov vill ha mer direkt hot.
Och längst fram är det inte omöjligt att Yaremchuk går före Vanat om han bedöms redo nog. Det är just de tre valen som mest kan ändra tonen i laget, även om grundidén troligen är densamma.
Men Rebrov kan mycket väl ha två spår
Det mest rimliga är fortfarande att Ukraina börjar i en 4-1-4-1 , just för att den formen bäst skyddar laget centralt och ger Kaljuzjnyj, Sudakov och Tsyhankov tydliga roller.
Men det finns också ett annat möjligt spår för Rebrov.
Om han känner att fyrbackslinjen blir för tunn runt Zabarnyi, eller om han vill skydda ytan bakom ytterbackarna bättre, då går det att se ett Ukraina som i stället kliver över i en femback. Då skulle det kunna se ut ungefär så här:
Trubin
Tymtjik – Svatok – Zabarnyi – Bondar – Mykolenko
Kaljuzjnyj – Jarmoljuk
Tsyhankov – Sudakov
Vanat
Alltså mer som 5-4-1 utan boll , men nästan 3-4-2-1 med boll .
Det första som händer då är att Ukraina skyddar sin största oro: ytan runt mittbackarna.
Med tre mittbackar får Zabarnyi mer hjälp, och laget slipper känna att allt måste lösas av honom plus en partner.
Det andra som händer är att Mykolenko och Tymtjik kan spela högre utan att Ukraina blir lika naket bakom dem.
Det tredje är att Sudakov skulle få en ännu friare roll bakom Vanat, tillsammans med Tsyhankov.
Men det finns också nackdelar.
Om de går över till femback blir de nästan automatiskt lägre och mer reaktiva.
Då riskerar de att tappa en spelare centralt högre upp i banan, och det kan göra att Kaljuzjnyj och Jarmoljuk får mycket mark att täcka själva.
Det kan också göra att Vanat blir rätt ensam längst fram om inte Sudakov och Tsyhankov verkligen kommer nära honom snabbt.
Med fyrback blir Ukraina lite modigare men också öppnare. Med femback blir Ukraina tryggare men riskerar att bli mer passivt.
Och ska jag vara ärlig så hade en femback faktiskt passat deras läge ganska bra, just för att de har så många frågetecken bakåt.
Så spelar Ukraina när man tittar under ytan
På pappret är Ukraina en rätt vanlig 4-1-4-1. Men det där är mest deras lag på papperet.
Utan boll vill Trubin ha spelet framför sig. Han ser inte ut som någon målvakt som ska lösa allt långt utanför boxen, utan mer som en trygg sista man bakom ett lag som vill stå samlat.
Framför honom är Zabarnyi den som håller ihop mittförsvaret, medan Svatok mer blir komplementet som ska täcka och förenkla.
Till vänster ger Mykolenko stabilitet, medan Tymtjik till höger ser ut att vara den rakare ytterbacken i sina löpningar.
Det gör att Ukraina utan boll känns ganska tydligt: de vill stå kompakt, hålla mitten stängd och få Sverige ut mot sidorna.
Det är också logiskt med tanke på att de släppt in tio mål på sex kvalmatcher och bara hållit två nollor.
Med boll blir de däremot annorlunda.
Tymtjik och Tsyhankov ser ut att kunna ge Ukraina en rakare högersida. Där handlar det mer om fart, bredd och att få upp spelet snabbt.
Mykolenko och Hutsuljak/Zubkov till vänster känns mer flytande. Där går Hutsuljak /Zubkov oftare inåt, vilket öppnar kanten för Mykolenko.
Så Ukraina anfaller inte spegelvänt. Deras högerkant känns mer direkt, deras vänsterkant mer byggd på rörelse och små kombinationer.
Centralt hänger nästan allt på Kaljuzjnyj. Han är inte den som ska synas mest, men han är den som håller ihop laget.
När Tymtjik och Mykolenko går, när Jarmoljuk springer över stora ytor och när Sudakov söker sig högre upp, då måste Kaljuzjnyj stanna kvar och skydda ytan framför Zabarnyj och Svatok.
När han får göra det ser Ukraina ganska sunt ut. När han dras bort eller när bollen spelas förbi honom centralt, då blir Ukraina plötsligt mycket mer sårbart.
Framför honom fyller Jarmoljuk och Sudakov två olika roller. Jarmoljuk känns som spelaren som binder ihop laget, täcker mark och hjälper Ukraina att ta sig från försvar till anfall utan att gå sönder.
Sudakov är något annat. Han är den som ska få Ukraina att andas med boll. Det är i hans ytor, mellan motståndarens mittfält och backlinje, som Ukraina kan gå från rätt ofarligt till väldigt jobbigt.
Får Sudakov rättvänd boll där, då kan han bära fram anfall, hitta nästa passning eller själv tvinga försvarslinjen att backa.
Längst fram är Vanat viktig för att han inte bara står still. Han droppar, rör sig ur sin yta och försöker dra isär mittbackarna så att Sudakov, Tsyhankov eller Hutsuljak/Zubkov kan få plats runt honom.
Det gör Ukraina mindre lättläst framåt. Men det kräver också tajming. Om Vanat går ner och ingen fyller boxen, då kan anfallen dö rätt snabbt.
Där Sverige kan såra dem – fyrback
Det finns en rätt tydlig svensk väg in i matchen om Ukraina spelar med fyrback.
Först och främst: Sverige måste försöka komma åt ytan bakom Kaljuzjnyj och framför Zabarnyj/Svatok.
Det är den känsligaste zonen i deras lag. Så länge Kaljuzjnyj får stå där och skärma ser Ukraina ganska stabilt ut.
Men om Sverige hittar in boll där, rättvänd, då måste Zabarnyj eller Svatok börja kliva och då börjar Ukrainas struktur röra på sig.
Det andra är ytan bakom Tymtjik eller Mykolenko Eftersom ytterbackarna ser offensiva ut, finns det också lägen där Ukraina kan bli öppet där bakom när de tappar bollen.
Vinner Sverige tillbaka bollen snabbt där, då finns chansen att få dem att springa hemåt i stället för att försvara sig rättvända. Och det ser Ukraina inte lika bekvämt ut med.
Det tredje handlar om tempot i matchen. Ukraina ser inte ut som ett lag som vill spela en öppen, böljande match i stora ytor.
De verkar trivas bättre när Zabarnyj får hålla försvaret samlat, när Kaljuzjnyj får ligga kvar som skärm och när Sudakov och Tsyhankov får sina lägen i rätt sekvenser.
Om Sverige får dem att springa hemåt ofta, vrida kroppen mot eget mål och försvara andrabollar efter egna bolltapp, då blir Ukraina mer mänskligt.
Så Sveriges fokus borde vara att störa Kaljuzjnyj, få Sudakov felvänd, attackera ytan bakom Tymtjik och tvinga Zabarnyj att lämna sin linje oftare än han vill.
Där Sverige kan såra dem – femback
Om Ukraina i stället går över till femback förändras inte allt, men Sveriges angreppspunkter gör det.
Då blir de svårare att såra direkt bakom backlinjen, och Zabarnyi får mer hjälp centralt. Men de riskerar också att bli lägre, smalare och mer passiva.
Då finns tre tydliga svenska vägar.
För det första: få fast dem lågt. En femback ger många kroppar i egen box, men den gör också att avståndet upp till Vanat och de två bakom honom kan bli stort.
Får Sverige tryck på dem där kan Ukraina få problem att ens komma ur egen tredjedel.
För det andra: attackera mittfältet. Om Kaljuzjnyj och Jarmoljuk blir två ensamma centrala spelare framför en femback, då finns risken att Sverige kan spela runt eller igenom dem om bolltempot är tillräckligt högt.
För det tredje: tvinga wingbackarna att försvara bakåt i stället för att anfalla framåt.
Om Mykolenko och Tymtjik får stå lågt hela tiden, då tappar Ukraina mycket av det som gör dem levande med boll.
Så även mot femback finns en svensk väg och det är att trycka ner dem, hålla dem där och se till att Sudakov och Tsyhankov får ta emot bollen långt från Sveriges mål.
För det här är ju ingen vanlig match. Det är ett singelmöte, och det förändrar nästan alltid allt.
Visst kommer både Sverige och Ukraina visa mod i perioder, försöka flytta upp, försöka få matchen dit de vill.
Men blir det jämnt och står det lika länge, då kommer ingen kasta allt över bord. Inte när förlängning finns där. Inte när båda vet vad den här kvällen är värd.
Det är också därför Ukraina blir så viktigt att läsa rätt. För i en öppen match finns deras svagheter. Men i en tät, låst och nervig match finns deras chans.
Och det är just där Sverige måste se till att inte spela Ukraina i händerna.
Matchen spelas torsdag 26 mars på Estadi Ciutat de València i Valencia, med avspark 20.45
Vem tar sig vidare från playoffsemifinalen mellan Ukraina och Sverige?
