Inledningsvis såg det ut så. De första tjugo minuterna gick helt och hållet till AIK. Det tog 26 minuter innan BP åstadkom något som liknade ett vettigt anfall. Fram till dess hade AIK legat på, stressat och pressat Brommapojkarna till misstag och radat upp flertalet både hel- och halvchanser. Vad sägs om?
 
Ett läge där Celina blivit helt fri i ett fantastiskt skottläge om han inte blivit lite ovän med bollen i den touch som skulle peggat upp för skottet, ett fint nickläge efter hörna för Benkovic, ett hårt skott av samme Benkovic - tyvärr rakt på Cavallius i BP-målet, en mycket välavvägd frispark från Saletros som räddades av Cavallius, ett jätteläge för Celina efter ett finkombinerat anfall, ett hårt och bra distansskott från samme Celina räddades även det, ett läge som är svårt att förstå hur Flataker lyckades med att inte styra in efter ett fint inlägg från Eskil Edh - ja ni hör. Det borde ha varit minst 2-0 efter dryga 20 minuter.
 
Till slut kom ändå målet. Ironiskt nog föll målet när AIK förlorat lite av sitt tydliga övertag. Isherwood gjorde en brassedribbling och vann en hörna som han sedan själv nickade in. Strax därpå kunde det ha blivit mål igen när Flataker var nära att stöta in Thychosens låga hårda inspel. Bäst på planen så långt får vi nog säga att BP’s målvakt var.
 
Känslan när det blåstes till paus var god. Det känns som det var länge sedan AIK dominerade en halvlek så klart som kvällens första 45. Det var också väldigt kul att se hur bra Dino Besirovic tog sig an en något ovan roll på det centrala mittfältet.
 
Vi fick - inte helt oväntat - se ett offensivare BP i inledningen av andra halvlek. AIK:s fina spel från första halvleken var som bortblåst. Även om BP inte skapade särskilt mycket så lyckades laget efter ett sådant där sällsynt lyckat byte få till en kvittering. Daleho Irandust hade knappt mer än kommit in på planen när han - i vad som måste ha varit hans första bollkontakt - friställde Alladoh som satte bollen bakom Nordfeldt.
 
Efter kvitteringen väntade - i alla fall jag - på att AIK skulle gå framåt med full kraft. Så blev det inte. Spelet blev krampaktigt och det vi glatts åt över i första halvlek hittade AIK inte tillbaka till. När Saletros skadades och tvingades utgå blev det om möjligt ännu sämre. Tillsammans med Anton ersattes även Besirovic och Flataker och det såg faktiskt ut som om Mikkjal glömt att instruera sina fyra ersättare - Kouame, Ali, Filling och Csongvai (som ersatte Ayari tio minuter innan trippelbytet) - om vilka positioner de skulle ta.
 
Ett lag där spelarna inte har full koll på sina roller har givetvis oerhört svårt att mobilisera framåt och det var precis som ett sådant lag AIK uppträdde under matchens sista kvart plus tillägg. Det slogs håglösa passningar på mittplanen eftersom det är svårt att slå öppnande bollar på lagkamrater som inte tar löpningar och gör sig spelbara.
 
Därför kom segermålet som en blixt från klar himmel i den sjunde extraminuten. Efter ett inkast lyckades Thychosen komma loss på vänsterkanten och slå ett bra inlägg som hittade Filling i straffområdet, där BP tycktes ha tappat räkningen på svarta tröjor. Kevin nickade behärkat in 2-1 och ett uppgivet läge förvandlades till en känsla av att vädra morgonluft.
 
AIK har nu bara tre poäng upp till Hammarby som ligger på andra plats. Ska de poängen tas in tror jag dock inte att vi kan förlita oss på tur i slutskedena av matcherna trots dåligt spel under långa perioder.
 
Det ska ändå sägas att sett till hela matchen var AIK-segern logiskt då matchen borde ha punkterats i den första halvleken då AIK var riktigt bra. Till slut: Det blev en trist allsvensk debut för Finlandsvärvingen Axel Kouame. Ivorianen som hämtats från Inter Åbo kom in i den 74:e minuten och hann dra på sig en varning innan han tvingades utgå efter en oklar skada. Hampus Carlsson mer eller mindre krävde tre poäng i sin artikel i går. Han fick de tre poängen vilket i slutet av dagen är det viktigaste. Tack för kaffet.