Det har gått några dagar nu. Pulsen har lagt sig, rösten är tillbaka. Dagen före Valborg – men änglarna åkte inte på pisk. Vi fick nöja oss med ett citat från Håkan Hellström istället för verkligheten. 2–2 mot Blåvitt. Rättvist? Troligtvis. Tillfredsställande? Inte ens nära.
Man kan analysera matchen på hur många sätt som helst. Det finns både bra och dåliga saker att ta med sig. Frosti blir bättre för varje match, Andreas Hermansen har utvecklats till en iskall och pålitlig målvakt, och Milovanovic har äntligen fått tillbaka sitt självförtroende på planen. Ändå är det inte det positiva jag vill fokusera på.
Trots åren under Fidde, trots att det faktiskt har gått bra, så sitter den där känslan kvar. Att det ändå kommer att bli som det brukar till slut. Att GAIS på något sätt hittar ett sätt att få det att rinna ur händerna, att falla tillbaka i misären. Så ja – här sitter man igen och tänker mer på det som inte fungerar. Fem omgångar utan vinst. Visst, det finns tongivande skador att skylla på. Nya förväntningar på ett lag som annars är vana vid att slå ur underläge. En verklighet där varje prestation granskas hårdare än tidigare. Men ändå.
Jag trodde att Blåvitt-derbyt skulle vara matchen där allt vände. För derby är något annat. Det går inte riktigt att jämföra med en vanlig omgång i serien. Tempot, besluten, energin – allt skruvas upp. Och ibland räcker det med just det för att förändra något. Ett lag som inte riktigt fått ihop det kan plötsligt hitta rätt, just för att det inte finns något utrymme att tveka. Det var den känslan som fanns inför matchen. Att det inte spelade någon roll hur de första omgångarna sett ut. Att det här var tillfället där allt skulle falla på plats – intensiteten, skärpan, beslutsamheten. Och i perioder var det precis så det kändes. Men det stannade där. Det blev aldrig den där matchen där man i efterhand kan peka och säga: där vände det.
I stället blev det ännu en prestation som är tillräckligt bra för att ge hopp – men inte tillräckligt skarp för att ge tre poäng. Och kanske är det just det som gör att matchen sitter kvar lite extra. Inte för att den var dålig, utan för att den kändes som något mer. Som en möjlighet som inte togs. Därför är det nästan perfekt att en ny chans kommer redan på söndag.
ÖIS hemma. Originalderbyt. Det första allsvenska mötet mellan lagen sedan 2009. Det har varit många både roliga och hetska derbyn i Superettan, men i Allsvenskan blir det något annat – mer på riktigt, mer allvar, mer uppmärksamhet. Och så finns det ytterligare en dimension som gör det extra speciellt: Fidde mot Adde. Bror mot bror. Det är klart att det spelar in – inte bara för dem, utan för hela matchen. Det lägger en extra nerv på något som redan är laddat. Kanske får vi höra “Vi har den snyggare brorsan Holmberg!” igen, som i cupderbyt 2024?
Runt omkring kommer det i alla fall att sjungas ordentligt. Både Ebbot och Attentat spelar utanför arenan innan match och den grönsvarta delen av Göteborg börjar samla sig igen – bara dagar efter det senaste derbyt. Det går fort nu. Och kanske är det just det som är grejen. Att man inte riktigt hinner fastna i det som varit. En ny chans kommer direkt. Frågan är bara om det är den här gången det faktiskt händer.
Tippning inför matchen mot ÖIS. 3-1 till GAIS. Kan ni känna vinden vända?
