Att överträffa förväntningar (NY) Efter fem spelade matcher har MFF tio poäng, man har slagit både Djurgården och AIK borta och man är tre poäng efter serieledande Sirius. Man ligger trots ett stentufft öppningsschema före topptippade Mjällby, Hammarby och Djurgården och har till skillnad från fjolårets trea och fyra, de två Göteborgslagen i grönsvart och blåvitt, anslutit sig till toppen i stället för botten.
Ja, vi har bara spelat en sjättedel av årets allsvenska, men jag tycker nog att det ser otippat bra ut.
Johan Dahlin (NY) Malmö FF har onekligen allsvenskans bästa målvaktsreserv, den saken är helt klar. Lojale Johan var noga med att framhålla att Robin Olsen är förstemålvakt i intervjuerna efter AIK-matchen och jag tror det är en klok approach, men kan Dahlin fortsätta att vikariera så bakom en (äntligen!) pånyttfödd Olsen har vi en målvaktsduo i landslagsklass. Utan Johan Dahlins professionalitet och kvalitet hade vi sannolikt inte åkt hem från Solna med tre poäng i måndags.
Grisiga poäng (3) Såklart får Åsas tredje punkt ligga kvar, för jag tycker att det är viktig poäng att vi fortsätter att vara cyniska och grisiga när det behövs. Vi kan spela elegant också, men handen på hjärtat, vi har inte riktigt truppen ännu för att dominera alla matcher och då är det extremt viktigt att ha andra verktyg för att kunna vinna matcher. Jag älskar dessutom att se hur lojalt laget kämpar och tar till alla medel som ryms inom regelbokens ramar för att skydda en ledning. På sikt skapar detta en trygghet som gör att vi konsekvent har förmågan att vinna även när spelet inte sitter.
Andrej Djuric (NY) Det hann ju spelas en match i torsdags också och där var det påtagligt hur mycket Pontus Jansson kan saknas om hans kollegor inte steppar upp maximalt. Efter tre insläppta på fasta situationer mot Sirius var man orolig för hur det skulle se ut mot hemmastarka AIK, men det visade sig att MFF hade gjort läxan och vi fick se en Ponne-kopia i Balkan-tappning. Andrej Djuric slet, tacklade, vann dueller, blockade skott och var rent allmänt en bjässe bredvid en följsam och smart Colin Rösler. Kan detta ha varit det efterlängtade genombrottet för "Djuret" i MFF-tröjan? Jag hoppas innerligt på det, då jag bara älskade vad jag såg i måndags kväll.
Sead Haksabanovic (NY) Det pågår en liten debatt mellan mig och lite andra MFF-vänner. De har varit Haksaskeptiker medan jag är Haksapositiv. Jag är mycket medveten om att Sead inte kom till MFF i bra shape och att det har tagit evinnerligt lång tid för honom att bli konsekvent bra, men jag tycker mig hela tiden ha sett den där klasspelaren finnas där, under ytan. Nu vill jag påstå att han har klivit fram ur skuggorna på allvar och levererar varje vecka och han gör även de där svårare och smartare sakerna som få andra bemästrar. Huruvida det håller säsongen ut, eller om skador och formdippar kommer att störa låter jag vara osagt, men i nuläget njuter jag av att se Haksabanovic driva vår offensiv.
Tre unga pågar (NY) Ja, Otto Rosengren fyller tjugotre om några veckor så han är gamlingen i trion där även Adrian Skogmar (20) och Theodor Lundbergh (17) ingår. De här tre pågarna har inlett allsvenskan 2026 på ett fantastiskt sätt. Otto med ett naturligt ledarskap på mitten där han både vinner och fördelar boll på ett synnerligen klokt och vägvinnande sätt. Adrian som har den där lilla extra tekniken som öppnar upp trånga situationer och även sätter upp sig själv och andra i poänggivande lägen. Och så har vi då minstingen Theo som kanske ibland får en att flämta av skräck men ibland får en att ställa sig upp och jubla. Med sjuttonåringens naturliga ojämnhet gör han kaos både i en obekväm vänsterbacksroll och centralt där han hör hemma, den här pågen kommer att bli ruskigt bra!
Det är en ynnest att följa riktigt bra unga MFF:ares första säsonger i den himmelsblå A-lagströjan, så passa på att njuta innan de försvinner ut på den internationella scenen. 
Det som oroar mig lite nu är kanske att mitt i den här underbara energin som genomsyrar truppen, så saknas det lite tydliga linjer hur vi skall spela. Det är i alla fall inte helt tydligt för mig hur Miguel Angel Ramirez spelsätt ser ut när vi är det mer dominanta laget, vilket jag hoppas att vi blir allt oftare, på sikt.
Det är kanske bara onödigt grubbleri nu när han har fått igång passionen och glöden och kanske blir det som under Uwe Rösler att vi började med att bygga självförtroende, men sedan i takt med större självförtroende även tar stegen spelmässigt.
Jag hoppas att vi så småningom landar i ett tryggare grundspel, för hur härligt det än är att vinna med 1-0 efter ett intensivt motståndarbombardemang ser jag fram emot att dominera spelbilden även mot de svårare lagen.
