Allsvenskan enligt Walter #29: Guld, tillbakablick och Degerfors IF
Ett samtida grattis till det allsvenska guldet Häcken som jämförs med guldskimrande Kalmar FF från 2008. Gulsvarta hyllningar och blåvita sågningar i en avgjord slutstrid som fortfarande har en del att bevisa.
Återigen, grattis Häcken – och jämförelsen med ett gammalt guldlag
Förra veckan gratulerade jag BK Häcken till SM-guldet. Nu när vinsten även teoretiskt har hämtats hem så känns det klädsamt att göra det på nytt. En alldeles fantastisk säsong för Hisingslaget är snart till ända, och särskilt med tanke på hur hösten föll ut så är det svårt att inte imponeras något oerhört. Det är lätt att uppfatta Häcken som en liten uppstickarklubb, och i viss mån stämmer väl det. Utifrån ekonomiska perspektiv, de möjligheter och förutsättningar som finns när det t.ex. gäller träningsfaciliteter och den omständigheten att klubben faktiskt huserar i en storstad så kan man dock konstatera att det nog egentligen har varit en fråga om när, och inte om, Häcken skulle vinna allsvenskt guld. Seriesegern är frukterna av ett målmedvetet arbete och ett konsekvent truppbygge, kryddat med ett inspirerande ledarskap. Om jag skulle våga mig på en jämförelse med något annat guldlag, så känns Kalmar FF 2008 som ett intressant objekt. Visserligen har ju Kalmar aldrig varit ett storlag i något avseende, men det årets Kalmartrupp och ledarskap påminner mycket om årets Häcken – även bortsett från att säsongen för båda föreningarna innebar det första (sensationella?) SM-guldet.
Precis som Häcken hade Kalmar en rutinerad målvakt utan flärd och stjärnsprakande, som dessutom spelat för klubben under lång tid (Peter Abrahamsson och Petter Wastå). Båda lagen kan presentera ett gäng stabila – och för vissa av dom – gängliga mittbackar med lite utländsk krydda på kantpositionerna. I såväl Häcken som Kalmar har återfunnits två bröder på tremannamittfältet, som dessutom i båda fallen presterat på en mycket hög nivå under säsongen. Denna jämförelse haltar dock något när jag måste ställa Mikkel Rygaard mot Henrik Rydström på den kvarvarande mittfältspositionen, men det kanske vi får acceptera. Likheterna mellan Alexander Jeremejeffs och Patrik Ingelstens säsonger är däremot tydliga. Kalmar gjorde år 2008 70 mål och släppte in 33. Häcken har hittills under år 2022 gjort 66 mål och släppt in 34. På tränarbänken har vi kunnat följa gubbarna Högmo och Bergstrand, som båda befunnit sig ett bit ifrån de där poppiga, ungdomliga och kaxiga storklubbstränarna. Jag skulle kunna fortsätta, men det finns det knappast något behov av. Det jag kan konstatera är att Häcken högst sannolikt har mycket bättre förutsättningar att etablera sig i den absoluta toppen av allsvenskan, än vad Kalmar hade för fjorton år sedan. Det kommer givetvis vara en utmaning att behålla de bästa spelarna, och dessutom ytterligare spetsa truppen. Europaspel medför en ökad påfrestning för spelare och ledare, och det känns även svårt för Häcken att räkna med ytterligare intresse och ett ökat supporterstöd – snart kan taket i det avseendet vara nått. Helt avgörande är att klubbledningen fattar kloka beslut i samtliga de frågor som uppkommer under den närmaste framtiden. Det kan vara slitet uttryckt, men det är en sak att ta sig till toppen, och en helt annan sak att lyckas förbli där. Om ni tvekar så kan säkerligen ett stort antal Kalmarsupportrar lämna intyg därom.
Blåvita justeringar
Jag har under säsongen gått ganska hårt åt ett antal allsvenska lag. När någon form av summering nu kan börja göras kan jag konstatera att årets besvikelser knappast återfinns i Helsingborg eller Sundsvall, inte heller i Borås eller Malmö. Det finns visserligen en del att säga t.ex. Malmö FF:s säsong, men faktum är att jag ser ett tydligt behov av aktion framförallt i allsvenskans två största kamratklubbar. I skrivande stund har media börjat skriva om att IFK Göteborg sonderar tränarmarknaden, och jag är givetvis inte ett dugg överraskad. Utifrån den senaste säsongen, och även i princip allt som har hänt sedan guldet med AIK 2009, kan jag omöjligt se att Mikael Stahre är en man som skapar framgång för föreningen. Bristen på idéer och känslan av ett spelsätt som karaktäriseras av regression, snarare än progression, måste rimligtvis innebära att Göteborgs ledarskap har justerats lagom till den allsvenska premiären 2023. För IFK Norrköping kommer någon ny tränare inte vara aktuell, även om Glen Riddersholms höst har varit sämre än Rikard Norlings vår. Norrköping har visserligen väldigt många skickliga fotbollsspelare under kontrakt, men känslan att det i stället är truppen som måste balanseras om, och att det sannolikt krävs en grundlig inventering. När Norrköping spelar premiär 2023 så räknar jag med att minst sex nya spelare återfinns i startelvan.
Allsvenskt kval
Degerfors IF kommer att spela allsvenskt kval mot Östers IF. De kommer att vinna kvalet, och därmed kommer vi även nästa år att få se både Degerfors och Varbergs BoIS i Allsvenskan. Anledningen till att Degerfors kommer att sluta efter Varberg i tabellen är följande.
Avslutningsmatchen. Oavsett hur man vrider och vänder på det så känns det osannolikt att Degerfors ska göra en bättre match borta mot Malmö FF (som har stoltheten att spela för) än vad Varberg gör borta mot IK Sirius (som inte har något att spela för). Trots att Degerfors har målskillnadsfördelen, kommer det inte att räcka.
Formen. Form och trender är något som rent logiskt är till för att brytas. Degerfors höstform har inte varit rimlig och Varberg är inte så usla som de senaste resultaten indikerar. På söndag vänder det. 3 poäng till Varberg och 0 poäng till Degerfors.
Trupp och ledare. Joakim Persson har förmodligen ett hundratal rävar bakom örat, och jag är övertygad om att han kommer att plocka fram dessa i helgen. Holmberg och Solberg i Degerfors besitter inte riktigt samma förmåga. Dessutom, i en allsvensk avslutningsmatch gör sig ett gäng som Varberg fullständig rättvisa. Varberg kommer inte bry sig ett skit om hur det ser ut, och det kommer att märkas.
Omgångens…
Fullträff: BK Häcken, Djurgårdens IF och Hammarby IF. För samtliga lag tre lag i tabelltoppen har det varit fråga om en mycket väl genomförd säsong, och de är utan tvekan värda sina respektive tabellplaceringar. Det genomfördes på olika sätt, men Häcken, Djurgården och Hammarby förmådde samtliga att göra det som krävdes i omgång 29 för att guld och europaspel skulle kunna räknas hem. Jag ser fram emot att följa dessa lags utveckling under kommande säsong, och inte minst – nu först under Silly Season.
Besvikelse: Jag är egentligen inte av uppfattningen att samtliga fotbollsmatcher som spelas måste ha direkt avgörande betydelse. Charmen med fotboll, så som vi valt att spela den i Sverige, är delvis seriespelets lunk – och det är med viss oro som jag tänker att idrottens amerikanisering, oändliga slutspelsmatcher, konstiga seriearrangemang och kommers snart kommer anlända även till Allsvenskan. Sålunda, att det kan förekomma en allsvensk slutomgång utan egentlig spänning (jag vet – kvalplatsen är inte klar, och AIK och Kalmar FF gör fortfarande upp om fjärdeplatsen) är ju i grunden mycket härligt. Det finns något vackert i att allt inte måste säljas, till stora pengar och hela tiden. Just idag känner jag mig dock lite besviken. Herregud så roligt det hade varit att se fram emot söndagens matcher med en ovetskap om vem som vinner serien och vilka lag som åker ut. Den där härliga känslan med matcher på flera skärmar, ett maniskt uppdaterande av livescoreappar och konstant målskillnadsräkning. Jag borde väl vara konsekvent, men just idag hade jag önskat en sista omgång med lite mera spänning. Men bara just idag.
