Vi som är resten har alla mött blicken. Först lite nyfiken, följt av frågan:
"Vilket lag håller du på?".
Eftersom jag bor i Stockholms-området finns alltid en förväntan att man ska ta ställning för antingen Hammarby, AIK eller Djurgården. Och skulle man - mot förmodan - inte hålla på något av dem, är man nog lite internationellt lagd, vilket för det mesta begränsar sig till Liverpool, Manchester United, Chelsea, Arsenal, Real Madrid eller Barcelona. Skulle man kasta ur sig lag som FC Bayern München, Tottenham, Manchester City, AC Milan, Inter eller Juventus, finns där ändå den nyfikna blicken kvar, då du upplevs att inte följa strömmen. Kanske lite exotisk, rent av. Ja, eller så är man inflyttad och har med faders- och modersarvet fått uppgiften är bära ok som Degerfors, GAIS, Örebro eller något annat "märkligt" supporterskap.
Jag svarar dock:
"Jag gillar Allsvenskan, men följer inget lag, och om jag går på fotboll i Sverige föredrar jag Studenternas för att se Sirius, då min äldste son studerar i Uppsala. Staden där även jag pluggade och som för alltid har en plats i mitt hjärta."
Nu börjar blicken irra något. Hur kan jag - som Sollentunabo - inte hålla på AIK eller åtminstone som protest mot majoriteten i området gå på Hammarby eller Djurgården?
Och jag ser nog vad de tänker:
"Han har ju inte alla hästar hemma. Ingen riktig fotbollsälskare direkt. För det finns ju inget mer genuint än den stockholmska-fotbollskulturen."
Då fortsätter jag:
"Jag har bara ett enda favoritlag, och det finns inte i Sverige."
Viss nyfikenhet väcks återigen i blicken, men jag orkar inte vänta på en följdfråga.
"Det är Everton" , fortsätter jag stolt.
Här ser det ofta ut som de inte förstår.
"Everton?"
"Ja, Everton. En klassisk klubb, kanske en av de mest klassiska. Vet du vilken klubb jag menar."
Det vet alla och man får svaret.
"Jo, jo det vet jag. Everton..."
Det är det som händer sedan som både förvånar och frustrerar mig. Nyfikenheten och förvåningen i blicken dör plötsligt och den riktas mot något annat. Samtalsämnet byts, ungefär som man skulle vara den märkliga långväga släktingen på familjemiddagen som säger så konstiga och icke passande saker som gör att man måste göra allt för att ignorera honom.
Nu kanske många tycker att jag överdriver, men de som är Everton-fans i Stockholmsområdet (men egentligen gäller det nog i hela Sverige, fast med andra allsvenska lag) sedan många år tillbaka, är jag rätt säker på känner igen sig. Det slår sällan fel.
Everton är dessutom är ett utmärkt exempel på "resten". En storklubb med lång historia, betydligt mer ärorik än de flesta andra klubbar i världen, men som inte tillhör de där tiotalet största varumärkena i den internationella fotbollen. Alla känner till Everton, men knappast någon bryr sig. Det är ju inte Bajen, Gnaget eller Järnkaminerna. Alltså inte fotbollssupporterskap på riktigt för någon som bor i Stockholmsområdet.
Och så har det alltid varit. Hela livet. Boden, Uppsala, Södermalm och Sollentuna - överallt har jag varit ensam och betecknats som "han som håller på Everton". Kanske har han inte alla hästar hemma..?
Men sedan 2008, då Swedish Toffees bildades, har vi som alltid varit ensamma fått kompisar. Numera är vi över 700 stycken och varje år reser vi till Merseyside för att umgås och se Everton. I dagarna är vi 90 ensamma själar som förenas i en enda glad grupp där vi faktiskt inte bara är i majoritet, utan det är vi som är normen. Det är vi som är de normala.
Vi kommer från alla delar av Sverige, vi är i olika åldrar och vi har vitt skilda yrken. Men tillsammans är vi Everton. Och därefter kan sedan magiska samtal spinnas vidare från allt mellan himmel och jord. Men vi är Everton. Och det är det som är det normala. Det är vi. Och vi är många. I alla fall just här och nu.
