Och så var det obesegrade Atalanta ett minne blott. Visserligen var säsonginledningens kavalkad av oavgjorda resultat knappast någonting värt att romantisera, men nu är verkligheten här på riktigt. Det blev en förlust mot Udinese och det är någonting retsamt ironiskt med att det är Nicolo Zaniolo som gör det enda målet i målet i matchen.
Tidigare under säsongen har Atalanta kunnat gömma sig bakom den förlustfria sviten och att spelet i många matcher också sett bra ut. Det gjorde det inte mot Udinese på lördagen, och det gör att kritiken som man annars kanske har sparat lite på, nu får komma fram.
Det är rätt sjukt ändå, hur snabbt saker kan vända. Går man tillbaka ungefär en månad i tiden, så fanns det ett stort förtroende för Ivan Juric. Nu höjs vissa röster för att han ska avgå, så som det brukar göra när ett lag har en lite knackigare form. Jag kanske inte tycker att det är så enkelt som att man ska sparka tränaren i det här läget. Men när alla spelare nu (nästan) är skadefria, kan man undra om man inte borde ha fått ut mer av det spelarmaterial som finns.
Dessutom är jag osäker på om Juric ledarskapsmässiga kvaliteter är rätt för det här laget, i alla fall av det som framkommer i media och det man ser i matchsituationer. Men så har jag ju så klart ingen insyn i vad som sker på träningsplanen och i omklädningsrummen. Nåväl, Gian Piero Gasperini fick oceaner av tid när han var ny i klubben. Kanske behöver man ge Juric den chansen också? Lite väl dramatiskt skulle det vara att sparka honom i det här läget, kan jag tycka i alla fall.
Sedan har vi det här med spelarna. Det har helt enkelt saknats skärpa i det här Atalanta inledningsvis. Ademola Lookman har inte varit sitt bästa jag. Tänk vilken chock: man blir en sämre fotbollsspelare av att tillbringa sommaren med att bråka istället för att träna. Vem hade kunnat ana?
Förutom sina två mål mot Torino har Nikola Krstovic varit sval, Kamaldeen Sulemana detsamma och Daniel Maldini har inte lyckats växla upp. Ederson, en av ligans bästa (?) mittfältare förra säsongen har också startat blekt och Charles de Ketelaere fortsätter blanda och ge lite för mycket. Offensivt känns det ganska fantasilöst och trubbigt.
Så vad är egentligen problemet här? Spelarmaterialet och kanske deras attityd? Eller den taktiska fingertoppskänslan och ledarskapet?
Det blir onekligen intressanta kommande veckor för Atalanta, men om man inte börjar vinna matcher snart finns det en risk att tålamodet tryter hos supportrarna. Det är ingen katastrof att ligga i mitten av tabellen, speciellt inte med tanke på att det är första säsongen under ett nytt ledarskap. Men med tanke på var man har befunnit sig de senaste säsongerna finns det ändå lite högre förväntningar än så här.
