Vart är vi på väg, Ivan Jurić?

Endast två matcher in i säsongen kan man knappast dra några slutsatser. Men efter två raka kryss med spel som sett allt annat än övertygande ut, kan jag inte undgå att undra: Vart är vi på väg, Ivan Jurić?

Sofia Skarin

I premiärmatchen mot Pisa gjorde Atalanta en direkt svag första halvlek, som sedan räddades upp något av en andra med mer energi, inte minst efter några byten. Därför övergår det mitt förstånd varför Ivan Jurić väljer att ställa upp med samma startelva i lördagens match mot Parma.

Charles de Ketelaere ser ut att vara så långt under isen att han inte vet vad som är havsbotten och vad som är vägen upp ovanför ytan, och Daniel Maldini-båten har allt annat än vind i seglen. Så varför envisas Ivan Jurić med att starta dessa spelare? Jag brukar försvara Daniel Maldini eftersom jag tycker att han i varje fall bidrar med någonting kreativt, men inte ens det har vi sett skymten av i de här inledande matcherna, och skärpan ska vi inte ens prata om. Varför han fortsätter att tas ut i det italienska landslaget är också en gåta, men det är en annan fråga.

Sedan har vi det här med besluten i transferfönstret, som väl kanske inte bara är en tränarfråga utan något för den sportsliga ledningen att stå till svars för. Varför har man köpt loss Odilon Kossounou om han ändå inte får någon speltid? En spelare som i mitt tyckte var riktigt bra förra säsongen och som bör prioriteras framför en Berat Djimsiti som sett långsam och skakig ut hittills. Lazar Samardzic har också köpts loss från sitt lån, men varför, om han ändå inte får spela? Och de andra nyförvärven, är ingen av de tänkta som bärande spelare?

Nåväl, två matcher är vad två matcher är. Möjligtvis finns det någon plan på att fasa in de nya spelarna Kamaldeen Sulemana, Nikola Krstovic och Honest Ahanor, för annars finner jag ingen anledningen till varför de ens har värvats.

I mångt och mycket spelar Atalanta hittills med ett lag som ser likadant ut som under Gian Piero Gasperini, med Nikola Zalewski som det enda undantaget. Men det är ändå ett helt annat lag. Man spelar med betydligt lägre intensitet och då blir det mest bara ett riktigt tråkigt lag att titta på. Vad har man ens för spelidé? Vart är vi på väg?

Vi sitter i transferfönstrets avslutande timmar och vad som kommer hända med Ademola Lookman kommer att få konsekvenser. Om han lämnar (vilket är mycket troligt) behöver det komma in en värdig ersättare, annars finns det mycket att oroa sig för i Atalantas offensiva spel. Och just nu ser jag inte vem den ersättaren ska vara. Yunus Musah, som är på väg in från Milan, tror jag inte är det.

I det här läget är det väl dock av vikt att minnas att Gasperinis första tid i klubben inte direkt var en dans på rosor, och påminna sig själv om att tid och tålamod är värdefullt. Sedan är väl minnet något selektivt och visst är det så att Gasperinis Atalanta inte alltid heller spelade bländande fotboll.