Tyskland
2018-09-27 18:56
Arminius hörna #5: Är bojkotter rätt väg att gå?
Veckans Arminius hörna tar upp det heta ämnet med bojkotter kring veckomatcher och hur girigheten alltid kommer vinna.
Axel Falk
2 kommentarer
Idag (torsdag 27 september 2018) skrev Borussia Dortmund-redaktionens Anton Wall en fin krönika där han ifrågasätter DFB och de veckomatcher som placeras ut. Han hyllar den bojkott som fansen genomför genom att vara tysta under de första tjugo för att sedan fullständigt explodera i en supporterpotpurri av godsaker och ljudkulisser. Jag håller helt med Anton, till 100 procent. Men jag skulle vilja problematisera just den traditionschauvinism som vi ser inom den tyska fotbollen. Jag har nämligen skrivit om det förut, för den välrenommerade tidskriften These Football Times bland annat, och tänkte gräva djupt i detta fenomen i denna veckas Arminius Hörna.
Vi har alla flockats till den tyska fotbollen på grund av supporterkulturen. Jag har själv under de senaste månaderna stämplat Reinhard Grindel som en motståndare till den tyska fotbollen på grund av hans tydliga agerande mot den. Jag står till etthundra procent för vad jag har skrivit innan- den tyska supporterkulturen är viktig och måste bevaras. Men i en alltmer resultatinriktad värld kan man argumentera för att dess långsamma död är en tragisk, men faktisk oundviklighet.
Vi ser lag som faller genom serier på grund av förlorad ekonomi. Vi ser fans som anser sig ha en gudomlig rätt till topplaceringar bara på grund av deras supporterskap. Någonstans på vägen har den tyska fotbollen tappat det som ändock måste anses vara sportns djupaste essens- resultatet. Det som cirkulerar runt är blott metavärden. Det må vara mycket vitkiga metavärden som i dagens samhälle kan spela en stor roll för grupperingar inom samhället, men tittar vi på vad fotbollen går ut på handlar det blott om en sak. Elva mot elva med en boll på en plan. Målet är att göra fler mål än motståndaren. Så tragikomiskt pragmatiskt är det. Traditionschauvinismen inom den tyska fotbollen har föranlett en försumning av denna essens.
Att DFB flyttar matcher till veckodagar och försöker sprida ut allt är en utveckling vem som helst hade kunnat se. Supportrarna har dessvärre inte en suck att sätta emot när girigheten ånyo får ta plats på podiet. Det är fullkomligt oundvikligt, men alljämt tragiskt. För även om de tyska supportrarna hellre har kvar sin tradition än någon nymodighet så spelar det i slutändan ingen roll. Det spelar ingen roll vad fansen vill, de har ingen makt här. I girighetens värld har bara pengar någonting att säga till om. Och därför är försumningen av supporterkulturen fullkomligt oundviklig. Vi kommer se en nedtrappning, kanske nedveckling av den. Supportrarna kommer kämpa för att behålla den, vilket ger mig en stor gnutta hopp och optimism inför framtiden. För oavsett hur jävligt det blir, oavsett hur jäkla snålt det blåser så kommer supportrarna aldrig överge sina värderingar. Eller kommer de?
Dessa evinnerliga bojkotter ger sken av någonting annat, av att någonting håller på att förändras i de faktiska grundvalarna i det tyska fotbollsamhället. För låt oss ponera. Vad händer om fansen bojkottar, men DFB inte bryr sig? Supporterkulturen kommer lida. Dessa bojkotter kommer alltså betyda en potentiell seppuku från supportrarna själva. Men vad ska de göra? Vad ska och kan de sätta emot när girigheten kraftsamlar? Ingenting. De ska agera som de alltid gjort, för det här är ingen kamp som mänskligheten och humanismen kan vinna. Det är ett lopp som pengarna springer hem och så är det med det. Att bojkotta leder i detta fall inte till någonting. Det har det aldrig gjort mot girighet. Därför ska supportrarna sluta bojkotta och börja stötta sina lag istället. Pang på den.
Mina damer och herrar, när man kommer till kritan, kryper till korset och kokar ner hela alltet till metavärden kommer man till slut inse att metavärden blott är just meta. De betyder ingenting materiellt. Människor med makt kommer alltid vara mer intresserade av materiella ting än av metavärden. Supportrarnas värderingar betyder ingenting för dem. Låt så dem veta att deras aktioner inte kan ta död på vår kultur. Det är den ultimata hämnden.
Vi har alla flockats till den tyska fotbollen på grund av supporterkulturen. Jag har själv under de senaste månaderna stämplat Reinhard Grindel som en motståndare till den tyska fotbollen på grund av hans tydliga agerande mot den. Jag står till etthundra procent för vad jag har skrivit innan- den tyska supporterkulturen är viktig och måste bevaras. Men i en alltmer resultatinriktad värld kan man argumentera för att dess långsamma död är en tragisk, men faktisk oundviklighet.
Vi ser lag som faller genom serier på grund av förlorad ekonomi. Vi ser fans som anser sig ha en gudomlig rätt till topplaceringar bara på grund av deras supporterskap. Någonstans på vägen har den tyska fotbollen tappat det som ändock måste anses vara sportns djupaste essens- resultatet. Det som cirkulerar runt är blott metavärden. Det må vara mycket vitkiga metavärden som i dagens samhälle kan spela en stor roll för grupperingar inom samhället, men tittar vi på vad fotbollen går ut på handlar det blott om en sak. Elva mot elva med en boll på en plan. Målet är att göra fler mål än motståndaren. Så tragikomiskt pragmatiskt är det. Traditionschauvinismen inom den tyska fotbollen har föranlett en försumning av denna essens.
Att DFB flyttar matcher till veckodagar och försöker sprida ut allt är en utveckling vem som helst hade kunnat se. Supportrarna har dessvärre inte en suck att sätta emot när girigheten ånyo får ta plats på podiet. Det är fullkomligt oundvikligt, men alljämt tragiskt. För även om de tyska supportrarna hellre har kvar sin tradition än någon nymodighet så spelar det i slutändan ingen roll. Det spelar ingen roll vad fansen vill, de har ingen makt här. I girighetens värld har bara pengar någonting att säga till om. Och därför är försumningen av supporterkulturen fullkomligt oundviklig. Vi kommer se en nedtrappning, kanske nedveckling av den. Supportrarna kommer kämpa för att behålla den, vilket ger mig en stor gnutta hopp och optimism inför framtiden. För oavsett hur jävligt det blir, oavsett hur jäkla snålt det blåser så kommer supportrarna aldrig överge sina värderingar. Eller kommer de?
Dessa evinnerliga bojkotter ger sken av någonting annat, av att någonting håller på att förändras i de faktiska grundvalarna i det tyska fotbollsamhället. För låt oss ponera. Vad händer om fansen bojkottar, men DFB inte bryr sig? Supporterkulturen kommer lida. Dessa bojkotter kommer alltså betyda en potentiell seppuku från supportrarna själva. Men vad ska de göra? Vad ska och kan de sätta emot när girigheten kraftsamlar? Ingenting. De ska agera som de alltid gjort, för det här är ingen kamp som mänskligheten och humanismen kan vinna. Det är ett lopp som pengarna springer hem och så är det med det. Att bojkotta leder i detta fall inte till någonting. Det har det aldrig gjort mot girighet. Därför ska supportrarna sluta bojkotta och börja stötta sina lag istället. Pang på den.
Mina damer och herrar, när man kommer till kritan, kryper till korset och kokar ner hela alltet till metavärden kommer man till slut inse att metavärden blott är just meta. De betyder ingenting materiellt. Människor med makt kommer alltid vara mer intresserade av materiella ting än av metavärden. Supportrarnas värderingar betyder ingenting för dem. Låt så dem veta att deras aktioner inte kan ta död på vår kultur. Det är den ultimata hämnden.
