Publiken var elit. HIF var inte det. Och det syntes hela 2025.
Siffrorna krossar allt. HIF hade 6 946 i publiksnitt på 30 matcher. Tvåan Västerås? 4 502. Det är 2 444 fler per match – ungefär 54% mer än närmaste konkurrent. Resten av lagen var ännu längre bort. Det här är elitförutsättningar, på riktigt.
Många matcher kändes det som att publiken gjorde sin del och lite till, medan HIF gick på halvt tempo. Allt var inte katastrof – men ändå landade HIF som ett mittenlag i Superettan 2025. Hur går det ens ihop?
Vems fel är det? Tränaren? Spelsystemet? Spelarna? Eller allt på en gång? Låt oss djupdyka.
Här är årskrönikan 2025 om HIF.
Under Klebér Saarenpääs 4–4–2 var HIF ett lag som byggde sin identitet på tydlighet och enkelhet snarare än på att dominera med boll. Det såg ofta ut som en klassisk “två fyror”-fotboll: laget sjönk ner i en kompakt form utan boll, prioriterade att stänga ytor centralt och tvinga spelet utåt.
Fokus låg på att vinna dueller, bryta passningsvägar och ta tillbaka bollen genom kollektivt arbete. Pressen kändes mer organiserad och zonbaserad än aggressivt man-man över hela planen – ett lag som ville vara svårt att spela igenom, inte nödvändigtvis ett lag som jagade högt hela tiden.
Med boll var HIF sällan ett lag som byggde långa, tålmodiga anfall med mycket “rulla runt”. I stället gick det ofta snabbt framåt när läget fanns: tidiga bollar i djupet, spel ut på kanterna och inlägg eller inspel mot de två anfallarna.
* Zooma in för bättre läsbarhet
När det funkade såg det rakt, vuxet och effektivt ut – särskilt när laget fick fart i omställningar eller kunde trycka fast motståndaren i kortare perioder. Det fanns en tydlig idé om att hota mot mål tidigt i anfallen, inte att äga matchbilden i sidled.
Men det fanns också en tydlig baksida. När motståndaren stod rätt och stoppade den första planen blev spelet lätt ryckigt: anfallen tog slut snabbt, laget fick springa mycket utan boll igen och avstånden mellan lagdelarna kunde bli större.
Då kunde mittfältet hamna i ett läge där man varken hann stötta anfall ordentligt eller skydda backlinjen fullt ut. Och när tempot sjönk, eller när enskilda beslut blev stressade, kom de där enkla misstagen som gav motståndarna chanser – sådant som sänker ett lag även i matcher där man “egentligen” är med.
Och det är där säsongen landar. Med det spelet blev HIF sällan överkörda – men de körde heller inte över så många. Det blev många matcher som levde länge, små marginaler, och en känsla av att HIF kunde ta poäng mot alla men också tappa poäng mot alla. Till slut gav det en stabil sjunde plats i ligan. En placering som speglar exakt vad 2025 var – ordning och disciplin, men för lite som stack ut för att på allvar blanda sig i toppen.
Om vi kokar ner offensiven till vad siffrorna säger om hur HIF faktiskt såg ut med boll så blir bilden så här:
HIF var inget lag som styrde matcher med långa anfall. Bollinnehavet låg på 47,9% – alltså oftast lite mindre än motståndaren. Samtidigt var passningsspelet rätt tryggt när man väl hade bollen: 351 lyckade passningar per match och 81,8% i passningsprocent. Det låter som kontroll, men kombon med mycket längre spel (många långbollar) säger mer “ta oss framåt snabbt” än “rulla sönder”.
Skapandet: Hur mycket kom man till?
Under hela säsongen var det klart att HIF inte riktigt var ett lag som plöjde fram och tryckte iväg mängder av skott. Snarare var det ett lag som, när de väl kom till, hade en förmåga att skapa farliga lägen snabbt. Attackerna gick ofta fort, och man såg till att få iväg ett avslut när chanserna dök upp, även om mängden avslut inte var överväldigande. Det var inte konstant press framåt, utan mer av ett lag som visste när det gällde att vara effektiva när chanser gavs.
Effektiviteten: Hur bra betalt fick man?
Trots ett måttligt antal avslut var HIF riktigt effektiva när de väl fick till sina lägen. Målen kom relativt lätt i förhållande till antalet skott man tog. Så, även om laget inte var extremt aggressivt med att skjuta på mål, så var det ofta farligt när man väl träffade. När HIF lyckades få iväg ett skott på mål var det inte sällan att det resulterade i en riktigt bra chans, och många av dessa avslut blev mål.
* Zooma in för bättre läsbarhet
Hur målen kom: öppet spel vs fasta
Det här säger ganska mycket om vilket lag HIF var 2025.
Många mål kom i “öppet spel”, ja. Men fasta situationer var inte någon liten bonus – det var en rejäl del av målskyttet 10 av 42 mål kom därifrån. Straffarna hjälpte till, hörnorna gav utdelning, och ibland räckte det att bara få en frispark eller ett inspel i rätt yta för att det skulle bli farligt.
Och det är också därför HIF kunde hänga med i matcher utan att äga dem. Man behövde inte stå och rulla boll i evigheter och dominera för att göra mål. Det handlade mer om att vara med i matchen, vänta in lägena, och när chansen kom så tog man den. Plus: man var helt okej på att utnyttja de där “gratislägena” som fasta faktiskt är.
Så om någon undrar varför HIF ibland såg ganska bleka ut i spelet men ändå kunde göra mål: svaret finns ofta i fasta och i att laget var bättre på att ta chanser än att skapa hur många som helst.
* Zooma in för bättre läsbarhet
HIF:s målbild 2025 var ganska tydlig: hemma kom många mål efter paus. Det kändes ofta som att laget behövde tid för att spela igång matchen, och att man blev farligare när andra halvlek drog i gång och ytorna blev större.
Borta var det ännu tydligare att målen kom sent. Den sista delen av matcherna stack ut mest – där kom många av målen. Det passar bilden av ett lag som kunde ligga kvar i matchen länge och sedan trycka på när det började bli stressigt för motståndaren.
Defensiv profil: vad hände utan boll?
HIF var ett lag som kunde se riktigt stabilt ut ena veckan – och ganska skört ut nästa. Ibland stängde man ner matcherna och höll rent, men lika ofta kändes det som att det kunde rinna igenom lite för lätt när det väl blev tryck.
Brattberg fick jobba mycket. Inte för att han var dålig – tvärtom, han räddade en hel del. Men känslan är att HIF släppte fram för många “riktiga” lägen. Alltså inte bara skott från långt håll, utan chanser där det faktiskt kan bli mål.
* Zooma in för bättre läsbarhet
Två saker stack ut som återkommande problem:
För det första: fasta situationer. Det var där HIF fick för många smällar. Hörnor, frisparkar, straffar – det blev en grej som kom tillbaka om och om igen, och som kostade poäng.
För det andra: slarvet. Det var för många tillfällen där HIF bjöd motståndaren på skottchanser genom enkla misstag. Felpass, dåliga beslut, tappade markeringar. Sådant som ger motståndaren energi och gör att man hamnar i panikförsvar.
Sen ska man säga att HIF jobbade utan boll. Man bröt spel, vann tillbaka bollar och gick in i dueller. Men det var inte alltid med kontroll. Det blev mycket “slita och laga” snarare än att styra matchen defensivt. I luften var det ganska jämnt, inget lag som dominerade och bara rensade bort allt.
HIF försvarade mycket och kunde vara tuffa i perioder, men det fanns för många billiga lägen emot, för mycket strul, och fasta som sved. Och när du har det i dig över en hel säsong så hamnar du ofta där HIF hamnade: i mitten.
* Zooma in för bättre läsbarhet
HIF släppte in mål på ett sätt som säger en del om säsongen: hemma kom smällarna ofta innan matchen ens hann sätta sig, och igen precis när man trodde att det var lugnt. Det var som att laget kunde tappa fokus i korta stunder – och då small det.
Borta var det ännu mer “jobbigt”. Där kom målen emot oftare sent. Matcherna levde länge, men i slutet blev det öppnare, mer stress, mer chansning – och då straffades HIF rätt ofta. Det var helt enkelt ett lag som inte alltid orkade hålla ihop hela vägen, eller som tog risker när man jagade.
Men oavsett plan var det samma känsla i siffrorna: HIF kunde stå rätt länge och försvara okej, men det räckte med några minuter med slarv eller dåliga beslut för att allt skulle rasa.
HIF:s matcher 2025 såg ofta likadana ut: ganska jämna, ganska mycket “tillbaka till ruta ett”, och sällan total kontroll åt något håll. Man låg mycket i läget där allt var öppet. Inte kaos, men heller inte att man styrde matcherna som ett topplag.
Det viktiga var första målet. När HIF tog ledningen blev matchen oftast enklare. Då kunde laget spela mer på sina villkor, ligga rätt och vänta på nästa läge. Problemet var bara att det inte räckte att göra första målet – man var inte tillräckligt bra på att stänga ner matcherna efter det. Det kom för många kvitteringar emot, och då rann poängen iväg.
* Zooma in för bättre läsbarhet
När HIF hamnade i underläge var det tydligare att det blev jobbigt. Laget hade svårt att vända matcher, och även när man lyckades trycka in en kvittering så kom det inte tillräckligt ofta. Det säger något om en offensiv som kunde vara effektiv när läget dök upp, men som inte alltid klarade att jaga ikapp över tid.
Och i paus var det samma känsla: ofta lika, ibland ledning, ibland underläge. Många matcher levde länge, men HIF var inte laget som avgjorde tidigt och bara körde hem det. Resultatet blev en säsong där man höll sig kvar i matcherna – men där man tappade för många “egna” poäng för att kunna lyfta i tabellen.
I HIF 2025 var det några namn som verkligen stack ut.
Wilhelm Loeper var den stora motorn offensivt – han gjorde poäng, skapade chanser och var ofta den som fick HIF att se farliga ut. Alexander Johansson hamnar också högt i målkolumnen, men där ska man komma ihåg att fem av hans tolv mål kom i Utsikten – i HIF var han mer en stabil målskytt än en dominant.
På mitten var Ervin Gigovic en kreatör med sina assist och viktig i spelet utan boll samtidigt Max Svensson kanske den som tar titeln som den som hade mest förväntningar innan säsongen men som tyvärr får ta priset som kanske största floppen , medan Adam Akimey stack ut med dribblingar och fart – en av få som kunde bryta mönster på egen hand även om det kom sporadiskt.
Bakåt syntes Wilhelm Nilsson och Marcus Gudmann mest i uppspelen och långbollarna, och Jon Birkfeldt var den som ofta fick stå för rensningarna när det blev press. I målet var Johan Brattberg en av de som räddade laget flera gånger och höll HIF kvar i matcher som annars hade runnit iväg.
* Zooma in för bättre läsbarhet
HIF gick in i 2025 som ett lag som “skulle vara med där uppe”. Inte för att någon lovat guld, utan för att 2024 gav den känslan, man var i närheten av kvalplatsen till Allsvenskan . Och när det väl skulle avgöras var det inte HIF som fick chansen att kvala. Det var Landskrona.
Så när folk tippade Helsingborg högt 2025 var det inte ens provocerande. Det var mer: “jaha, klart de ska vara där”.
Klebér Saarenpää hade gjort det svåra. Han kom in, städade upp och gav laget en ram. HIF kunde vinna matcher utan att spela vackert, men man kunde lita på att laget höll ihop. Därför var det logiskt att klubben förlängde med honom under våren. Men 2025 blev också säsongen där HIF kändes som två lag på samma gång.
Ibland spelade man enkelt och rakt – klassisk 4–4–2, tydliga roller, trygga beslut. Men ibland försökte man plötsligt rulla mer, äga mer, vara mer “spelande”. Det låter fint, men det kräver rätt spelare och rätt balans. Och där började det knaka. Centralt blev det ofta varken spelkontroll eller krigarkontroll. Och när man ändå höll fast vid sin grundidé blev det ibland som att man stod och bankade på samma dörr med samma nyckel – fast låset hade bytts.
Det syntes också i hur man byggde truppen. Värvningen av Samuel Asoma kändes som en tydlig signal: HIF ville ha mer lugn och kontroll centralt. Men här kommer den viktiga grejen: Asoma är mer en “tre-centralt”-spelare . En sådan som ofta passar bäst när han har två mittfältare runt sig, i en 4–3–3 eller en variant där han inte blir ensam med allt ansvar. Då kan han vinna boll, sätta första passet, täcka ytor – och se trygg ut.
Men det såg vi aldrig på riktigt. För Klebér testade i princip aldrig en sådan lösning. Han höll fast vid sin 4–4–2 och sin idé, nästan oavsett vad som hände. Och då hamnar Asoma i ett läge där han ska göra ett jobb som inte riktigt matchar hans styrkor. Det blir inte “här kommer kontrollen”, det blir mer “här är ännu en som får slita i mitten utan att laget får ut full effekt”. Det är inte bara en spelare som inte levererar – det är ett pussel som inte passar.
Sen kom sommaren och nästa stora grej: Adrian Svanbäck säljs . Bra pengar in det snackades om rekord pengar, absolut. Men det lämnar ett hål i offensiven. Mål är inte bara siffror – det är trygghet, plan B, en spelare som kan lösa en match när allt låser sig. Plötsligt var den tryggheten borta.
In kommer Alexander Johansson från Utsikten, och i praktiken blir han ersättaren som ska fylla det där tomrummet. Johansson gjorde totalt många mål under året, men en stor del kom innan han ens hade HIF-tröjan på sig. I Helsingborg blev han mer stabil än dominant. Och det är egentligen hela poängen: HIF behövde någon som bar offensiven efter Svanbäck. Man fick någon som hjälpte till . Det är skillnaden mellan topplag och mittenlag.
Och samtidigt tappade HIF andra saker som man nästan tog för givna. Lukas Kjellnäs , som förra säsongen kändes som en spelare på väg upp, var inte alls samma i år. Och Max Svensson är kanske den som man är mest förvånad att skriva om negativt om. För känslan var att med den kvaliten han besitter att “nu kommer han ta nästa steg, nu kommer han vara skillnaden”.
Men 2025 blev han otroligt blek. Inte katastrof – bara… försvunnen. Och när den typen av spelare inte levererar, då försvinner också mycket av det där lilla extra som topplag behöver vecka efter vecka.
Till slut blev 2025 en säsong av “nästan”. Nästan kontroll. Nästan toppkänsla. Nästan den där självklara auran som ett topptippat lag ska ha. Men tabellen är kall och ljuger sällan. HIF landade i mitten och lämnade året med fler frågetecken än svar.
Och då small det: efter sista liga matchen bröt man med Klebér Saarenpää . Samma tränare som man förlängde med under våren. Samma projekt man sa att man trodde på. Det säger allt. Och här måste man våga skriva det rakt: kanske var det här max av vad Saarenpää kan ge HIF . Han stabiliserade. Han fick ordning. Men han var inte mannen som kunde ta laget till nästa nivå.
Det är inte ett hån. Det är inte att säga att han var dålig. Vissa tränare är perfekta när en klubb behöver lugn, struktur och ett stopp på blödningen. Men nästa steg kräver ofta något annat: mer mod, mer spets, mer offensiv tydlighet – eller bara rätt typ av spelarmaterial. Och om Saarenpää inte fick spelarna han ville ha eller uppbackningen han behövde? Vem vet. Det kan man diskutera i evighet. Vi lämnar det åt sidan. Fakta är att HIF bröt.
Sen rullade förändringarna vidare. Sportchef Dahlberg fick ny roll, klubben började prata tydligare om en manager-modell, och på ledningssidan kom nya ansikten. Det blev tydligt att HIF inte bara ville byta tränare – man ville byta känsla. Byta riktning.
Och där kommer sista scenen, den som kan göra 2025 till ett mellanår i efterhand: Stevie Grieve . Ny manager. Ny energi. Ny röst. Det märks redan att folk lyssnar. I Helsingborg räcker det att någon kommer in med en plan, så vaknar hela staden.
Så här står HIF nu: elitpublik, elitkrav – och ett år som inte räckte. 2025 blev beviset på att “stabilt” inte automatiskt betyder “på väg upp”. Nu måste klubben välja väg på riktigt. För 2026 kan bli året då HIF tar klivet… eller året då “nästa år” bara fortsätter vara en vana.
Vilka tycker du är Stevie Grieves realistiska förväntningar för säsongen 2026? Rösta eller svara nedan i kommentarerna.
