Bragdlaget som gjöt mod i en hel stad

Historien som jag nu ska berätta borde väl egentligen ha fått ett eget avsnitt på WWK, eller åtminstone blivit skriven av en riktig journalist. Jag har dock inte hittat någon sådan artikel på svenska. Därför tvingas en industriarbetande hobbyskrivare ödmjukt ta sig an uppgiften och försöka göra ett så gott arbete som möjligt med att beskriva när ett bragdlag fick en hel stad att våga andas optimism igen. Det efter att i ett decennium varit i en nedåtgående spiral med skyhög arbetslöshet och socialt förfall.

Jag var av naturliga skäl inte där när allt detta hände och allt går heller inte att läsa sig till. Därför har jag tagit hjälp av två kompisar som har varit Barnsleysupportrar i många herrans år. Andy Symcox och Clare Wilson. De båda bor sedan barnsben i staden.

Det skulle egentligen ha varit ytterligare en person till men det återkommer jag till i slutet av denna texten.

Andy Symcox

Clare Wilson

Bakgrund

I Barnsley har kolbrytning varit den ekonomiska katalysatorn i århundraden. Redan på 1200-talet började man att bryta det svarta guldet i området.

Arbetet djupt nere i de varma kolgruvorna var långt ifrån glamouröst och dessutom väldigt farligt. Förutom de uppenbara riskerna med ras och brand så påverkades arbetarnas hälsa negativt. Inandning av kol och kvartsdamm gjorde att många drabbades av lungproblem och sjukdomar så som KOL eller Silikos.

I gengäld så skapade kolet en massa arbetstillfällen som gjorde att man kunde försörja sin familj och sätta fram mat på bordet.

Ofta började man sin anställning i gruvan direkt efter grundskolan, och man fick då veta att detta är nu din sysselsättning fram tills pension, precis så som det hade varit i generationer före.

Strejkande arbetare i Barnsley 1984. Foto: Old Pictures of Barnsley

Den stora strejken 1984-85

I England upplevde de vid denna tiden en period av ekonomisk stagnation och hög inflation. För att råda bot på det så ville den konservativa Premiärministern Margaret Thatcher privatisera och försvaga fackföreningsrörelsen. Hon ville dessutom spara pengar genom att stänga statliga gruvor.

Konservativa regeringar hade gått på minor både 1972 och 1974 när de hade försökt att stänga gruvor. Då hade alla de gruvanställda solidariskt strejkat, helt plötsligt så fanns det därför inte tillräckligt med kol för att värma upp de brittiska hemmen med när vintern drog in över ön.

Det medföljde att allmänhetens tryck på regeringen blev så stort att man tvingades att krypa till korset och dra tillbaks sina planer.

1984 var man dock betydligt bättre förberedda, redan 1977 hade ”Ridley-planen” i hemlighet tagits fram. I den kunde man bland annat läsa att kol i förhand behövde lagras för att klara av den kommande vintern samt att polisväsendet skulle vara väl förberedda för oroligheter.

I Mars 1984 släppte regeringen bomben, 20 gruvor i landet skulle läggas ner, vilket i runda slängar betydde att 20000 skulle förlora jobbet.

NUM, gruvarbetarnas fackförbund svarade direkt, och Cortonwood strax utanför Barnsley var den första gruvan i landet att ge sig ut i strejk.

Arthur Scargill, NUM:s ordförande menade att detta bara var början på en större plan. Han förutspådde att det egentligen kunde handla om så många som 75 gruvor. Historien gav senare honom rätt i det påståendet.

En teknikalitet skulle dock splittra fackförbundet. När Scargill drog igång strejken så var han lite för het på hanen och gjorde det utan en nationell omröstning.

Det är svårt att jämföra NUM med sina svenska motsvarigheter. Våra fackförbund har idag byggt upp välfyllda strejkkassor som arbetarna kan pytsa ut pengar ifrån i händelse av strejk.

NUM hade förvisso också sparat ihop lite men pengarna tog snabbt slut.

Arbetarna blev därför beroende av insamlade pengar och lokalt stöd. Andra fackförbund och internationella organisationer startade insamlingar och det organiserades evenemang och konserter för att få in pengar.

I många städer så organiserades också lokala matbanker för att hjälpa de drabbade familjerna.

Det var med andra ord ingen lek att strejka, och att alla lokalförbund inte hade röstat för strejken gjorde att många av kolarbetarna i Nottinghamshire valde att fortsätta jobba, och samtidigt bilda ett nytt fackförbund.

Att de ses som svikare i Yorkshire än idag är ingen överdrift. När vi mötte Mansfield den gångna säsongen så sjöng Barnsleysupportrarna ”Scab” flera gånger mot motståndarlaget och dess supportrar.

Andy Symcox översätter det ordet som.

- ” A word that means strike breaker but in a term of abuse”

Clare är inne på samma sak. Att arbetslösheten, bristen på mat och pengar gjorde att det påminde om krigstider. Samtidigt menar hon att det inte bara splittrade nationen.

-”It divided families who fought amongst each other when some decided to return to work. And in a lot of cases they still haven`t been forgiven”

-”It was a very austere time and still waters run very deep”

Thachers plan med att höja polisberedskapen lönade sig, den största sammandrabbningen mellan strejkande och poliser skedde i Orgreave utanför Sheffield i Yorkshire, i något som fått namnet ”Slaget vid Orgreave”.

Där försökte omkring 8000 strejkande gruvarbetare blockera transporter av koks till den viktiga stålindustrin, de möttes av en massiv poliskår på över 6000 poliser i full kravallutrustning.

Sammandrabbningen blev extremt våldsam, och betraktas som en vändpunkt i strejken.

De engelska medierna rapporterade väldigt ensidigt om att det endast var gruvarbetarna som var våldsamma, något som också bidrog till att vända den allmänna opinionen mot strejken.

Senare utredningar har dock visat att polisens vittnesmål i många fall var fabricerade.

”Slaget vid Orgreave” är än idag ett känsligt ämne i Storbritannien, och organisationerna Orgreave Truth och Jusice Campaign har i många år kämpat för en offentlig utredning om händelserna.

Den 5:e Mars 1985 kunde inte NUM stå emot längre, de avbröt strejken utan att ha fått tillstånd något nytt avtal, detta ledde till en drastisk nergång för kolgruveindustrin i Storbritannien.

När strejken startade 1984 så fanns det 173 gruvor i landet, när de kvarvarande gruvorna privatiserades 1994 så fanns det bara 15 st kvar. Idag finns det en, men även den är på väg att läggas ner.

Strejkens påverkan för Barnsley

Barnsley påverkades extra hårt, 2 gruvor startades aldrig upp efter strejken, bland dem fanns Cortonwood där strejken startade.

Sedan las också de kvarvarande nio ner i rask takt, 1 st 1986, 1 st 1987, 3st 1989, 3 st 1992, och den sista, Goldthorpe, 1994.

Följden blev att 30000 människor förlorade sina jobb under en 10 års period, det i en stad med cirka 200000 invånare.

Det här påverkade i allra högsta grad också fotbollslaget, där laget före strejken hade haft ett publiksnitt på runt 15000, så föll den siffran under de efterföljande åren till blygsamma 5-6000. Folk hade helt enkelt inte råd att gå på fotboll.

Clare:

-”People couldn`t afford to go to games, and the club couldn`t afford players on high wages and had to let them go”

Trots det så lyckades laget, ett par gånger med ett nödrop, att hanka sig kvar i Second Division(Dagens Championship) under 80-talet.

I början på 90-talet kom nästa slag efter den tragiska Hillsborough-katastrofen.

På Oakwell var då de flesta sektionerna ståplats, men med Taylor-rapporten skulle det abrupt förändras.

För att undvika liknande katastrofer i framtiden så tvingades lagen i de två högsta divisionerna att bygga om sina arenor, eller att bygga nya där det bara existerade sittplatser.

En kostsam förändring för klubbarna, och något som höjde biljettpriserna avsevärt.

Trots förändringarna så förblev Barnsley ett ganska stabilt Second Division lag under 90-talets första hälft, som bäst nådde man en 13:e plats säsongen 92/93, och som sämst, det under den påföljande säsongen, då slutade man på 20:e plats med Viv Anderson som spelande manager.

Anderson valde att lämna efter säsongen, och 94/95 så valde klubben att göra sin assisterande tränare Danny Wilson till manager, den oprövade Wilson fick resultat direkt med sitt offensiva fotbollstänk.

Danny Wilson

Clare:

-” Danny Wilson becoming manager was a stroke of genius. He`s often said he knew good things were going to happen, and there was a buzz around the club and players from day one”

Barnsley slutade på sjätte plats i tabellen, en placering som normalt leder till Playoff-spel, dock inte denna säsongen.

Tack vare att Premier League samtidigt bantades från 22 till 20 lag så fick endast lag 2-5 chansen att kvala mot den högsta divisionen.

Den efterföljande säsongen blev något av en bergochdalbana. Stundtals hade laget häng på en Playoff-plats, men efter en svag avslutning så fick laget nöja sig med en 10:e placering.

Bragdsäsongen 96/97

Barnsley har absolut meriter som går att skryta om, 1910 så spelade laget FA-Cup final, och 1912 så vann man den prestigefulla cupen. På 20-talet så var laget dessutom en hårsmån ifrån att få spela i landets högsta serie för första gången.

Den gången så knep dock Arsenal platsen, inte efter att ha presterat ute på planen, utan efter listigt spel i styrelserummet.

Detta är dock meriter väldigt långt tillbaka i tiden, och även om Barnsley har varit det laget i England som har gjort flest säsonger i andradivisionen så hade laget aldrig tagit det där sista klivet upp i högsta divisionen.

På förhand så såg det inte heller speciellt lovande ut inför säsongen 96/97. Fem erfarna spelare lämnade under sommaren, och arenaombyggnaden som hade dragit igång var kostsam.

Viktigt var då att laget lyckades behålla sin mittfältsmotor Niel Redfearn. Redfearn hade kommit till klubben 1991 och hade redan 1996 så smått startat sin förvandling mot att bli en klubbikon.

Niel Redfearn

Oakwell under ombyggnad.

Med begränsad budget så hämtade Wilson in rutinerade försvararen Niel Thomson och anfallaren Paul Wilkinson på free transfer.

Dessutom så chansade klubben lite genom att plocka in två spelare ifrån den Portugisiska ligan, Wilson blev tipsad om spelarna av Bobby Robson.

Bobby som då tränade Porto hade haft Clint Marcelle och Jovan Bosanic på provspel, han såg kvaliteter men tyckte inte att de riktigt höll måttet för Portos trupp. Därför hamnade istället den vindsnabbe Marcelle ifrån Trinidad och Tobago, samt Serben Jovan Bosanic nu i stället i Barnsley.

Marcelle beskrivs av lagkamraterna som en väldigt skön och avslappnad kille som var lätt att ha att göra med.

Bosanic var däremot mer lynnig, både på och vid sidan av fotbollsplanen, båda bidrog dock i allra högsta grad till Barnsleys rivstart av säsongen.

Redan i premiären mot West Bromwich så märktes det på spelet att Wilson hade något bra på gång. Med en frejdig offensiv så vann Barnsley med 2-1 mot det förväntade topplaget.

Faktum är att Barnsley gick rent i de fem inledande matcherna, förutom West Bromwich så fick också Manchester City se sig besegrade av ”The Reds”.

Marcelle gjorde stor succé och stod för fem mål på dessa matcherna, den fina målformen skulle inte hålla i sig.

När Barnsley inte lyckades att vinna mer än en av de nästkommande åtta matcherna så stod det klart att något behövde göras. Laget spelade bra och tog sig fram till en hel del chanser, men det saknades någon som kunde trycka dit bollarna.

Återigen så skulle Wilson få tips utifrån för att rekrytera spelaren som vi saknade.

När Viv Anderson lämnade Barnsley så hamnade han i ett stjärnspäckat Middlesbrough som assisterande tränare under Brian Robson.

Med stjärnor som Emerson, Juninho och Fabrizio Ravanelli i laget så hade den 33-årige skotten John Hendrie svårt att få speltid. Viv hörde av sig och tipsade sin före detta assisterande tränare om Hendrie redan under sommaren, men då var prislappen på 1 miljon Pund inget som Barnsley hade råd med.

När Wilson hörde av sig till Robson under senhösten så var Robson betydligt mer förhandlingsvillig.

Efter överläggningar så landade priset nu istället på 250 000 Pund, alltså endast en fjärdedel av det priset som Middlesbrough ville ha bara ett par månader tidigare.

Med Hendrie så fick Barnsley inte bara in en målskytt, skottens positiva och lättsamma attityd blev också en moralhöjare i omklädningsrummet.

Han kom dock till klubben i dålig matchform och lätt överviktig, men fann sig snart tillrätta i sin nya omgivning.

Clare:

-” He fitted in straight away and played a brilliant game in the midfield with his passing and running. Not bad for a wee laddie from Scotland”

Fram till jul så förlorade Barnsley endast en match av åtta, och Hendrie stod för fem mål.

Han gjorde bland annat matchens enda mål i derbyt mot Sheffield United den 21:a december, det målet gjorde att Barnsley kunde fira jul som serieledare.

Clare:

-The town was buzzing and excitement was starting to build. It`s all anyone talked about, dare we dream?”

Barnsleys fina form höll dock inte i sig efter julfirandet. Laget lyckades endast vinna en av de nästkommande 4 matcherna, och återigen så var det Manchester City som fick se sig besegrade The Tykes.

Det gjorde att Bolton ryckte undan lite i tabelltoppen, och att Barnsley nu fick sikta in sig på att jaga andraplatsen som också betydde direktuppflyttning.

Det framgick under våren att huvudkonkurrenten om den platsen skulle bli Wolverhampton, och den 22:a Februari 1997 så drabbade de båda lagen samman på Oakwell.

Barnsley stod för en blek insats och Wolverhampton vann matchen rättvist med 3-1.

Efter matchen så menade Wolves manager Mark McGhee att han satt med det klart bättre laget, och att Wolverhampton skulle knipa den sista direktplatsen till Premier League.

Det var ord som användes som bränsle i Barnsleys omklädningsrum, under de nästkommande elva matcherna så satte sig laget i en guldsits inför avslutningen, det efter att bara ha förlorat en dem, den mot Birmingham City.

Barnsley har en lång tradition av att ställa till det för sig när det ska avgöras, och många var de Barnsleysupportrarna som trodde att historien återigen skulle upprepa sig.

De fick också bränsle till elden när Barnsley besökte Portsmouth i den 3:e sista omgången. I regn och rusk så tog visserligen Barnsley ledningen genom Redfearn, men sedan gick det utför.

Trots att Redfearn målade ytterligare en gång så räckte det inte till, Portsmouth vann på den regnsjuka planen med 4-2.

Wolverhampton spelade sin match nästkommande kväll, vid seger mot bottenlaget Grimsby så skulle laget endast vara två poäng bakom Barnsley med två omgångar kvar att spela.

Det började bra för de orangeklädda som tidigt tog ledningen med 1-0, laget hade också flera möjligheter till att utöka sin ledning.

Därför kom Grimsbys kvittering sent i den andra halvleken något överraskande, Oster hette Grimsbys målskytt, och Barnsleys supportrar är för evigt tacksamma mot honom.

Wolves fick endast med sig en poäng, och det betydde att Barnsley nu hade skaffat sig två matchbollar för att äntligen få spela i landets högsta division.

Seger mot antingen Bradford City på hemmaplan, eller borta mot Oxford i den sista omgången, det skulle betyda att laget fick ta klivet upp.

Känslorna var utanpå hela staden under de dagarna som ledde fram till Bradford matchen.

Clare:

-”The atmosphere before and during the game was electric, but nervous at the same time”

Även för spelarna så var det jobbigt, de var väl medvetna om att de skulle kunna göra något historiskt.

Nervositeten var också något som de tog med sig ut på planen inför de smockfulla läktarna på Oakwell Lördagen den 26:e April.

Bradford hade egentligen ingenting att spela för, men i ett South Yorkshire derby får man ingenting till skänks, laget ville inget hellre än att förstöra festen för lokalrivalen.

Efter en krampartad inledning så skaffade sig Barnsley ett inkast i 21:a minuten, djupt ner till vänster på Bradfords planhalva.

Hendrie tog emot det och skickade in ett inlägg på volley. I mitten kom Wilkinson inlöpande och fick skallen på bollen. Träffen var långt ifrån ren, något som kanske ställde Bradfords målvakt lite, med knapp styrfart så studsade bollen in vid den högra stolpen, och Barnsley hade gjort det viktiga ledningsmålet.

Målet gjorde att Barnsleys spelare kunde spela lite mer avslappnat under resterande delen av den första halvleken.

Barnsley träffade då ramen två gånger och hade bud på 2-0.

Efter halvtidsvilan så såg dock ledningen bräcklig ut. Bradford skapade flera kvitteringschanser och missade bland annat ett helt öppet mål.

Flera av supportrarna var nere och gnagde på nagelbanden när matchklockan tickade upp mot den 87:e minuten.

Då vann Barnsley boll på offensiv planhalva, och Marcelle kom kom loss i en 1 mot 2 situation till vänster vid Bradfords straffområde.

Marcelle bröt in i planen, skottfintade, och bröt in lite till innan han förlöste den fullsatta arenan. Med ett lågt välplacerat avslut till vänster om Bradfords målvakt så sköt Marcelle in 2-0 till Barnsley.

Marcelle firar 2-0 målet

Trots målet så fanns det många fans på läktaren som ändå funderade över något scenario där laget la krokben för sig själva, för inte var det väl möjligt att det skulle gå vägen denna gången heller?

Trots den pessimismen så höll laget ihop spelet nere på planen, och bjöd aldrig Bradford på någon chans att sa sig tillbaka in i matchen.

Med en väldigt begränsad spelarbudget så hade Wilson och hans mannar gjort det omöjliga, och efter 110 år så hade klubben äntligen nått landets högsta division.

Det efterföljande firandet verkade aldrig vilja ta slut.

Clare:

-”People was crying with happines, as was I, it was a tremendous feeling”

Om firandet säger hon:

-”The town was buzzing, everyone was celebrating, the players were out celebrating, it was carnival times”

-”I dont think I`ve ever seen people so happy as I did that day. The pubs were packed, everyone loved everyone, it was incrdible”

Firandet satte också sina spår på laget. I den sista omgången så åkte Barnsley till Oxford och förlorade med hela 1-5, man kan tänka sig att sena nätter och ett högt intag av rusdrycker var en starkt bidragande orsak till det resultatet.

För att knyta ihop säcken lite, den sportsliga framgången blev en enorm boost för stadens moral och identitet.

Efter att staden hade varit i nedåtgående spiral i över ett decennium, med ekonomiska svårigheter, och en känsla av att vara lite bortglömda så skänkte framgången invånarna en enorm stolthet för sin stad.

Plötsligt var Barnsley FC:s ”askungesaga” på mångas läppar, staden och klubben uppmärksammades plötsligt nationellt för något positivt.

1984 så hade ju Margaret Thatcher kallat de strejkande kolarbetarna i Yorkshire för ”The enemy with in”.

Clare är inne på samma sak:

-”The effect getting promoted had was a fantastic time for the town. The club shop sold out of shirts and season tickets sales went up”

-”People up and down the country were talking about Barnsley and how it was a fairytale come true. A lot of people made Barnsley their 2:nd team and economy started to pick up more with fans from all over coming to visit and see what we to offer”

Clare menar också att det satte Barnsley på kartan och att turismen ökade. Framgången gav dessutom en positiv effekt på lokalsamhället.

-”Kids football teams started up, local community increased as well”

Även om det endast blev en säsong i fotbollens finrum så gav det staden något som de fortfarande, efter nästan 30 år, känner stolthet över.

Under säsongen som följde så levde hoppet länge om att kunna hänga kvar, men en katastrofal avslutning gjorde att laget till slut slutade näst sist i tabellen.

Trots det så bjöds det på några oförglömliga matcher, som 1-0 segern mot Liverpool. Eller FA-Cup mötet mot Manchester United.

Efter att ha förlorat mot Alex Fergusons mannar med 0-7 i ligan samma vår så åkte Barnsley till Old Trafford och spelade 1-1, därmed fick laget till ett omspel hemma på Oakwell.

Ett omspel som Barnsley rättvist lyckades att vinna med 3-2.

Även om det just nu känns väldigt avlägset att drömma om Premier League (vi slutade trots allt i mitten av League One den gångna säsongen) så finns förhoppningarna av att kanske få se mitt lag i högsta ligan en gång till under min livstid.

Det är trots allt inte mer än fem år sedan som vi spelade Playoff semi-final om en plats i fotbollens finrum. Det kan gå snabbt både uppåt och utför i fotbollen.

Glädjen och stoltheten hade ju självklart varit enorm, och med dagens fotboll så skulle ett sådant avancemang ha genererat otroligt mycket pengar till både klubben och staden, så mycket mer än det gjorde 1997.

Trots det så tror jag inte att betydelsen för gemene man och samhället skulle bli den samma.

Efter ett decennium av motgångar, arbetslöshet och socialt förfall så var staden 1997 i så desperat behov av något positivt, betydelsen för det som Danny Wilson och hans mannar uppnådde går därför knappt att beskriva i ord.

Avslutningsvis vill jag tacka några för att denna artikeln ens blev skriven.

Givetvis Clare och Andy som tålmodigt ställt upp och svarat på frågor.

Dessutom vill jag tacka Barnsley FC samt Facebook gruppen ”Old Pictures of Barnsley” för att jag har fått använda deras bilder.

Sist men absolut inte minst så vill jag tacka min vän Alan Smith.

Alan var en fantastiskt snäll och kunnig man, och har hjälpt mig mycket genom åren. Han ställde alltid glatt upp och besvarade diverse frågor, han skickade dessutom ständigt bilder till mig från de matcher som han besökte, bilder som jag har kunnat använda i mina artiklar här.

I denna artikeln skulle han dessutom haft en nyckelroll. Inte nog med han var och förblev en lojal Barnsleysupporter under hela sin livstid, han jobbade dessutom i kolgruvan där strejken startade 1984.

Tyvärr hann jag aldrig prata med Alan om ämnet, han diagnostiserades med cancer i vintras och på försommaren blev han sedan snabbt sämre.

Den 1/7 somnade Alan in stillsamt omgiven av vänner och familj.

Vila i frid Alan, jag kommer aldrig att glömma dig.

Under Alans sista besök på Oakwell så kom Barnsleys manager Conor Hourihane upp på läktaren och överräckte denna tröjan.