Jag älskar Fever Pitch. Nick Hornbys självbiografiska berättelse var som att kliva in i sin egen hjärna och minnas hur ett supporterskap blir till och förvaltas, skildrat med värme och torr brittisk humor. Där finns detaljerna om att fastna för laget som först dyker upp på näthinnan. Det gör det utan att glänsa, men det spelar mindre roll. Det handlar också om att vara mer passionerad för fotboll och sitt lag än omgivningen i vardagsmiljön, för att sedan samlas i en gemenskap kring matchen med likasinnade och inte alls vara ensam i sitt känsloläge. Men den handlar om Arsenal, ett lag som inte direkt väcker några starka känslor hos mig. Några av mina tråkigaste 90 minuter plus tillägg var när Arsenal kom till Nya Ullevi och spelade 0–0 mot IFK Göteborg i Cupvinnarcupen 1980 i minusgrader. Det hade blivit 5–1 på Highbury och det mest spännande var att se Liam Brady slå precisa crossbollar på mittplan. Det räcker inte för att totalupplevelsen ska hamna på plus, när jag inte sympatiserar med något av lagen.
Jag såg om filmen Fever Pitch med dottern för ett kort tag sedan. Den var inte lika kul som jag mindes den, men klart sevärd. I filmversionen koncentreras det till dels uppväxten, dels till säsongen 1988/89 och vägen fram till Arsenals första ligaguld på 18 år. Filmen och ligan får en dramaturgiskt sett fulländad upplösning med pessimism och gnäll som vänds till vild glädje med ett segermål på övertid. Visst, det är spoilervarning här om ni inte sett filmen, men verkligheten har redan inträffat och den är den bästa manusförfattaren.
Då kändes säkert 18 år utan guld som en evighet. Idag är det 21 år sedan Arsenal vann ligan senast och gick obesegrade genom hela seriespelet. Nick Hornby-anekdoterna är ersatta av speedade influencers och jag blir förvånad över att det var så länge sedan ligaguldet. Tiden går fortare i min ålder och så har Arsenal ofta varit ett lag i toppen, så magkänslan gör kanske Gunners bättre än vad de egentligen är. Fast jag ska inte raljera, det är trots allt 44 år sedan Aston Villa vann senast.
Nu leder Arsenal ligan och går bra i Champions league. Laget är stabilt bakåt och målskyttet är inte upphängt på en eller två spelare, utan fördelas på flera, däribland Viktor Gyökeres. Jag har inte sett särskilt mycket Arsenal, men av det jag sett är jag mest imponerad av mittfältaren Declan Rice. Lagom elak, är lite överallt på plan och hela tiden bra.
Aston Villa gjorde ingen imponerande insats mot Wolves. Boubacar Kamara gör oftast gör sina bästa matcher den disciplinerat flätade frisyren framför den vildvuxet utsläppta. Den här gången prickade han krysset och avgjorde.
Han var ifrågasatt. Det ryktades om en knäskada som hämmade. Ollie Watkins har sprungit i tomma intet under hösten, har knappt kunnat ta emot en boll på ett inspirerat sätt och framför allt inte gjort mål. Då är han plötsligt tillbaka med två mål mot Brighton, ett uppoffrande fläka in bollen-mål och en frispelning. Så gör en striker. Han var en bidragande orsak till att Aston Villa kom i kapp och vände 0–2-underläget till seger 4–3. Det är den dryga timmen mellan Brightons mål vi måste ta fram mot Arsenal hemma på Villa Park. Villa möter ett lag som släpper in ett mål varannan match. Sju mål bakåt hittills har det blivit, men det är inte läge att hojta om ”boring, boring Arsenal” – en klassiker när det begav sig – eftersom de har gjort 27 framåt. En förlust har det blivit. Det ska bli två på lördag, men då behövs en Ollie Watkins i form, en tight defensiv och – det kanske är att begära för mycket – en bra domare.
Up the Villa!
