Camp Sweden avfärd mot Schweiz!

Vi har samlats runt bord och i videomöten, jag har haft långa listor och oändliga rader i excel med saker att hålla ordning på och alla dessa Messengertrådar. Det fullkomligt exploderade ibland med idéer, tankar, bekräftelser men ibland även hysteri, skrik och panik, när svaren uteblir eller när det blir ett nej tack. Det har funnits tillfällen då jag bara ville lägga av, direkt där och då och till och med tänkt så skrämmande tankar att jag orkar inte mer, jag åker inte ner. Men då har något hänt som gjorde dagen bättre, en fråga löste sig och en annan pusselbit föll på plats, en i styrelsen eller familjen peppade. Då kom energin sakta tillbaka och nu sitter jag här. På båten mot kontinenten. Kiel-färjan glider ut ur Göteborgs hamn, mot solnedgången men mot något stort. Jag har gjort vad jag kan, bilen är full av merch för att dressa upp varenda svensk i våra härliga gulblåfärger, allt från sockar till solhattar har inventerats och packats. Visst är det väl så att några av alla drygt 2000 svenskar på plats kommer vilja ha ett par blågula sockar eller en gul tisha och en praktisk solhatt, tänker jag. Arbetet kommer inte vara förgäves – jag sippar på mitt kalla vin och båten glider vidare. Så även mina tankar. 

Jag tänker tillbaka på varje idé vi har vänt och vridit på: all tid vi lagt ner på vilka hotell som skulle fungera bäst, vilka erbjudanden vi kunde få fram, vad vi kan göra för att erbjuda supportrarna något att göra mellan matcherna. Allt som vi tänkt och gjort har endast haft ett fokus, vad vill och vad är bästa för de svenska supportrarna. Vi har försökt tänka ett steg före hela tiden, försökt få tag på information som kunde hjälpa oss i våra beslut, hitta bra kontaktvägar för att sprida informationstext om att Camp Sweden för första gånger har ett supporterhotellerbjudande under ett dam-mästerskap. Och att vi pressat priset så att det blir något rimliga omkostnader för boendet. Och alla dessa mail vi skickat till restauranger och pubar för att hitta de perfekta platserna för våra samlingar. Att åka ner och reka är inget vi kan göra som ideell förening och det var svårt att få tag på någon som kunde göra jobbet på plats, några hade vi på gång men det rann ut i sanden. Så gata upp och gata ner har vi virtuellt gått för att se hur det ser ut och om det skulle passa.  

Samtidigt med allt annat har något annat vuxit fram – meter efter meter av blått och gult, familjen har fått hjälpa till, vi har svurit, skrattat och varit på gränsen till sammanbrott men nu är det klart. Det är bara en liten detalj, UEFA:s regler som kom till vår kännedom alldeles för sent - allt var redan planerat, inköpt och nästan klart. Det kommer bli några svettiga dagar innan vi vet om vi får… 

Snart rullar vi av från färjan och börjar bilresan ner genom Europa. Och när vi kommer fram till Genève – och träffar alla härliga svenska fans då kommer allt vara perfekt. Jag ser framför mig gator fyllda med svenskar, vänliga leenden och gemenskap och sikte på ett gemensamt mål, guldet ska hem igen, 41 år sedan, det är dags nu. Det här är inte bara EM. Det är gemenskap och kärlek till vårt fantastiska damlandslag. Jag är snart där och jag är inte ensam. EM har äntligen börjat!