1994 var länge sen, jag var ung och biten av mitt första VM från Italien 1990 då jag och en gammal granne från där jag växte upp, slog våra kloka huven ihop och spontant drog iväg för att bli förälskade i atmosfären av världens största och mest mångfaldiga event, fotbolls VM. Så 1994 var det såklart dags igen och jag drog på egen hand till Montreal och min tidigare klasskamrat och utbytesstudent från gymnasiet för att fira midsommar med hans vänner och jubla över Sverige-Ryssland på radion, men där fattade ju ingen vad som var så speciellt.
Men speciellt blev det när jag sen fick tag i en biljett till nästa gruppspelsmatch och liftade ner till Detroit i USA och såg 1-1 matchen mellan Sverige-Brasilien. Det var sambastämning i Pontiac Silverdome där regnet slog hårt mot taket och VM glädjen än mer mellan de två lagen och dess båda gula fans.
Där och då hade mitt äventyr bara börjat eftersom jag senare färdades vidare och även såg semifinalen mellan samma lag igen, men kanske främst matchen däremellan, nämligen den otroliga kvartsfinalen mot Rumänien i den coola NFL stadion utanför vackra San Fransisco. Här skrevs det historia både för landslaget och för mig då jag både fick se ett episkt historiskt drama live, men också för att jag fick en livslång ny vän som bara slumpmässigt stod tillräckligt nära för att kramas om när Sverige vann det makalösa straffdramat. Nabil Al Busaidi från Oman, uppvuxen i England hade haft en norsk flickvän och hade hejade på vårt grannland, men när de åkte ut valde han närmast tänkbara grannen Sverige såklart, för i VM är det bara att heja och vara glad, sjunga och skratta med människor från världens alla hörn, som vi ju var! Nabs blev senare 2009 världens första arab att skida till Nordpolen och jag fick hans bok med specialsignerad hälsning när vi fortsatte träffas under fler VM och på livets färd.
Men den här gången efter kvartsfinalen festade vi till gryningen sittandes på huven av hans hyrda cab med allehanda glada följeslagare genom San Fransiscos gator. Dagen efter drog vi vidare till LA och längs legendariska Highway 1 med svenska flaggor fastknutna på antennen och tutandes genom Kalifornien. Väl framme i änglarna stad Los Angeles blev det både Hollywood, Disneyland och Venice Beach, men vi letade även upp landslagets hotel, vi var sminkade med flaggor i han och småfulla som vi var varje dag, så stötte vi på landslagstruppen.
Via läkaren Janne Ekstrand, som min mor jobbat åt och som otroligt nog kände igen mig, så fixade han så Stefan Schwarz kom fram och gav oss två biljetter till semifinalen, helt fantastiskt. Detta efter att vi suttit och snicksnackat med Henke Larsson som kunde tänka sig att deala med oss om sina biljetter. Sorgen efter semin byttes sen till eufori över att live se Sverige vinna bronsmatchen och sen återvända till hotellet för att dansa med Ravelli i sofforna och festa med landslaget i pianobaren hela den VM-natten!
Inte konstigt att jag var frälst tillika fast, av VM, av världen, av glädjen och människorna och det är väl därför jag snart ger mig av till Mexico för att uppleva mitt 10:e VM på plats. Det finns inget bättre, det finns inget som får en att känna sig så levande och del av vår gemensamma värld, värld av fotboll och gemenskap över gränser, flaggor och färger.
Text: Janne Svensson
Du kan fortfarande boka boende i USA med Camp Sweden. Kolla hemsidan www.campsweden.se eller Camp Sweden på Facebook. Du behöver vara medlem i Camp Sweden för att boka boende i Houston, Dallas och Monterrey.
Tillsammans mot VM 2026
