England
2019-05-26 14:20
Championship: Tre playoff-finaler vi minns
Vi bläddrar tillbaka i historieböckerna och plockar ut tre minnesvärda finaler.
Fredrik Wiberg
Visst är det kul att minnas tillbaka till finaler från förr? Inför måndagens playoff-final mellan Derby - Aston Villa laddar vi på SvenskaFans upp med tre playoff-finaler från historien. Det finns såklart många att välja på - här listar vi några som stuckit ut genom åren.
Wolverhampton Wanderes – Sheffield United, 26:e maj 2003
Resultat: 3-0 (3-0)
Målskyttar: Mark Kennedy, Nathan Blake, Kenny Miller
Arena: Millenium Stadium, Cardiff
Publik: 69 473
Wolves rivstartade finalmatchen i Cardiff och gick upp till 2-0 efter bara 22 minuter. Mark Kennedy öppnade målskyttet och Nathan Blake fyllde på. Innan halvtid hade vargarna en 3-0-ledning på Millenium Stadium efter att Kenny Miller hittat nätet i den 45:e minuten.
Detta blev för mycket för den hetlevrade Sheffield United-managern Neil Warnock som såg rött och fick se den andra halvelekn från läktarplats, dit han blev uppvisad av domaren.
The Blades hade sin chans att komma tillbaka tidigt i andra halvlek när man fick en straffspark. Men denne räddade Wolves-keepern Matt Murray och om tilltron till uppflyttning redan var stark på den organgea-svarta läktaren innan så stärktes den nog efter Murrays straffräddning.
Wolves vann med 3-0, Murray utsågs till ”matchens lirare” och vargarna var tillbaka i den engelska högstadivisionen efter 19 års väntan.
-- -- --
Bristol City – Hull City, 24:e maj 2008
Resultat: 0-1 (0-1)
Målskytt: Dean Windass
Arena: Wembley Stadium, London
Publik: 86 703
Ska man välja och skriva om några minnesvärda playoff-finaler så går det inte att bortse från denna. Framför allt hur den avgjordes och vem som avgjorde den.
Hull-sonen Dean Windass var 39 år gammal när han sköt Yorkshire-klubben till Englands finrum för första gången i klubbens då 104-åriga historia. För alla Hull-fans var det nog för bra för att vara sant. Det var skrivet i stjärnorna, var det någon som skulle avgöra denna final, var det Dean Windass.
Anfallarens mäktiga volleyskott räckte till seger och stor glädjeyra utbrast i den ena Wembley-kurvan. Ögonblicket och målet kan vevas på repris nonstop.
Efter slutsignalen så sa Hull-tränaren Phil Brown följande: ”I think it was written in the Gods that it would be Dean Windass or Nicky Barmby who would get the winner today”.
Huvudpersonen själv, Dean Windass, sa så här efter att uppflyttningen blivit säkrad: ”It feels unbelievable. I don't think there is anyone left in Hull today looking at how many supporters we've got here.”
-- -- --
Blackpool – Cardiff City, 22:a maj 2010
Resultat: 3-2 (3-2)
Målskyttar: Charlie Adam, Gary Taylor-Fletcher, Brett Ormerod (Blackpool, Michael Chopra, Joe Ledely (Cardiff)
Arena: Wembley Stadium, London
Publik: 82 244
Ännu en final där halvtidsresultatet blev slutresultatet, som i de två finaler jag skrivit om ovan. Denna final blev målrikare än de andra och det var faktiskt Cardiff som hade ledningen två gånger om. Först genom Michael Chopra till 1-0 och sedan Joe Ledley fram till 2-1.
Men Blackpool anförda av den karismatiska tränaren Ian Holloway skulle inte ge sig. Den lilla klubben från Englands västkust kvitterade till 1-1, 2-2 och slutligen tog man ledningen precis innan halvtidsvilan till 3-2 genom Brett Ormerod.
Blackpool slutade på en sjätteplats i The Championship 2009/10 och tog därmed den sista playoff-platsen. Man kan lugnt säga att det organgeafärgade laget utnyttjade den platsen maximalt. Det var nog få som trodde att Blackpool skulle återvända till den engelska högstadivisionen efter 40 år. Efter att uppflyttningen blivit ett faktum skrevs det om att Blackpool var ”den minsta klubben som nått Premier League”. Hemmaarenan Bloomfield Road hade bara en kapacitet på strax över 16 000 åskådare.
Hur gick det då för Blackpool under PL-säsongen 2010/11? Ja, man överraskade rätt rejält och var nära att stanna kvar. Den ”survival sunday" som jag och säkert många fler upplevde i maj 2011 var en nagelbitare utöver det vanliga. Visst minns vi åskådarna som satt nervöst med sina mobiltelefoner på arenorna för att övervaka de andra resultaten. Blackpool åkte faktiskt ur – efter förlusten borta mot Man United och man befinner sig idag i League One.
*** *** ****
Wolverhampton Wanderes – Sheffield United, 26:e maj 2003
Resultat: 3-0 (3-0)
Målskyttar: Mark Kennedy, Nathan Blake, Kenny Miller
Arena: Millenium Stadium, Cardiff
Publik: 69 473
Wolves rivstartade finalmatchen i Cardiff och gick upp till 2-0 efter bara 22 minuter. Mark Kennedy öppnade målskyttet och Nathan Blake fyllde på. Innan halvtid hade vargarna en 3-0-ledning på Millenium Stadium efter att Kenny Miller hittat nätet i den 45:e minuten.
Detta blev för mycket för den hetlevrade Sheffield United-managern Neil Warnock som såg rött och fick se den andra halvelekn från läktarplats, dit han blev uppvisad av domaren.
The Blades hade sin chans att komma tillbaka tidigt i andra halvlek när man fick en straffspark. Men denne räddade Wolves-keepern Matt Murray och om tilltron till uppflyttning redan var stark på den organgea-svarta läktaren innan så stärktes den nog efter Murrays straffräddning.
Wolves vann med 3-0, Murray utsågs till ”matchens lirare” och vargarna var tillbaka i den engelska högstadivisionen efter 19 års väntan.
-- -- --
Bristol City – Hull City, 24:e maj 2008
Resultat: 0-1 (0-1)
Målskytt: Dean Windass
Arena: Wembley Stadium, London
Publik: 86 703
Ska man välja och skriva om några minnesvärda playoff-finaler så går det inte att bortse från denna. Framför allt hur den avgjordes och vem som avgjorde den.
Hull-sonen Dean Windass var 39 år gammal när han sköt Yorkshire-klubben till Englands finrum för första gången i klubbens då 104-åriga historia. För alla Hull-fans var det nog för bra för att vara sant. Det var skrivet i stjärnorna, var det någon som skulle avgöra denna final, var det Dean Windass.
Anfallarens mäktiga volleyskott räckte till seger och stor glädjeyra utbrast i den ena Wembley-kurvan. Ögonblicket och målet kan vevas på repris nonstop.
Efter slutsignalen så sa Hull-tränaren Phil Brown följande: ”I think it was written in the Gods that it would be Dean Windass or Nicky Barmby who would get the winner today”.
Huvudpersonen själv, Dean Windass, sa så här efter att uppflyttningen blivit säkrad: ”It feels unbelievable. I don't think there is anyone left in Hull today looking at how many supporters we've got here.”
-- -- --
Blackpool – Cardiff City, 22:a maj 2010
Resultat: 3-2 (3-2)
Målskyttar: Charlie Adam, Gary Taylor-Fletcher, Brett Ormerod (Blackpool, Michael Chopra, Joe Ledely (Cardiff)
Arena: Wembley Stadium, London
Publik: 82 244
Ännu en final där halvtidsresultatet blev slutresultatet, som i de två finaler jag skrivit om ovan. Denna final blev målrikare än de andra och det var faktiskt Cardiff som hade ledningen två gånger om. Först genom Michael Chopra till 1-0 och sedan Joe Ledley fram till 2-1.
Men Blackpool anförda av den karismatiska tränaren Ian Holloway skulle inte ge sig. Den lilla klubben från Englands västkust kvitterade till 1-1, 2-2 och slutligen tog man ledningen precis innan halvtidsvilan till 3-2 genom Brett Ormerod.
Blackpool slutade på en sjätteplats i The Championship 2009/10 och tog därmed den sista playoff-platsen. Man kan lugnt säga att det organgeafärgade laget utnyttjade den platsen maximalt. Det var nog få som trodde att Blackpool skulle återvända till den engelska högstadivisionen efter 40 år. Efter att uppflyttningen blivit ett faktum skrevs det om att Blackpool var ”den minsta klubben som nått Premier League”. Hemmaarenan Bloomfield Road hade bara en kapacitet på strax över 16 000 åskådare.
Hur gick det då för Blackpool under PL-säsongen 2010/11? Ja, man överraskade rätt rejält och var nära att stanna kvar. Den ”survival sunday" som jag och säkert många fler upplevde i maj 2011 var en nagelbitare utöver det vanliga. Visst minns vi åskådarna som satt nervöst med sina mobiltelefoner på arenorna för att övervaka de andra resultaten. Blackpool åkte faktiskt ur – efter förlusten borta mot Man United och man befinner sig idag i League One.
*** *** ****
