Chelsea föll mot Arsenal – ute ur ligacupen

Med tanke på omständigheterna stod Chelsea för en fullt godkänd halvlek och hade relativt bra kontroll över matchbilden. En av de stora överraskningarna inför avspark var att varken Cole Palmer eller Reece James fanns med i startelvan – där den senare inte ens återfanns på bänken. Även Pedro Neto saknades helt i matchtruppen, vilket påverkade Chelseas offensiva alternativ.

Defensivt föll Chelsea ofta ner i ett kompakt 5–4–1 mid-block, som stundtals övergick i ett 5–2–3 när ytterspelarna, Enzo Fernández och Liam Delap, klev upp i press. Strukturen gjorde det svårt för Arsenal att hitta ytor centralt och tvingade dem ofta att spela runt blocket.

Med boll formerade sig Chelsea i en vanlig 3–2–4–1-uppställning. Det mest intressanta taktiska greppet var dock hur rollerna fördelades på högerkanten. Liam Delap höll sig brett som högerytter, medan Malo Gusto istället inverterade in i den högra fickan mellan Arsenals lagdelar. Det gav Chelsea ett extra alternativ centralt och möjliggjorde kombinationsspel bakom Arsenals första presslinje. På motsatt kant fick Marc Cucurella en betydligt högre och bredare roll.

Individuellt stack João Pedro ut mest. Hans targetspel höll mycket hög nivå – han hittade gång på gång separation från William Saliba, höll i bollen under press och lyckades få spelet att ”fastna” högre upp i planen genom att involvera medspelare. Valen av Delap och Gusto var intressanta, om än något oväntade. Delap fick ta en mer uppoffrande roll utan boll, vilket stundtals såg otacksamt ut, men det fanns tydligt ett syfte bakom valet, sannolikt med en tanke om att senare kunna förändra matchbilden med spelare som Palmer eller Estêvão i andra halvlek.

I den andra halvleken valde Liam Rosenior att ta betydligt större risker i sitt taktiska upplägg. I matchminut 60 bytte han in Palmer och Estevao och skiftade då till en mer offensiv 3–1–5–1-struktur med boll, där både Malo Gusto och Marc Cucurella flyttades högt upp i planen samtidigt som Moisés Caicedo droppade ner för att balansera uppbyggnaden bakom dem.

Förändringen gav Chelsea fler spelare i offensiva zoner och ett tydligare tryck framåt, men innebar också att laget lämnade större ytor i omställningsspelet. Det kan förklara varför Rosenior inte valde att starta matchen med denna struktur. Nu var signalen tydlig: Chelsea gick för kvittering.

Sett över matchen var den ursprungliga matchplanen inte dålig i sig, men känslan är ändå att formationsförändringen kom något för sent. Ett liknande grepp 10–15 minuter tidigare hade sannolikt kunnat påverka matchbilden mer påtagligt. Istället fick Arsenal i stora delar försvara sig lågt, samtidigt som de hotade i snabba omställningar.

Estêvão visade återigen prov på sin höga potential, men halvleken illustrerade också varför han inte startade matchen. De många bolltappen bidrog till att Chelsea hade svårt att etablera kontroll under längre perioder. Det var en sådan kväll där Rosenior riskerar hård kritik – trots att marginalerna var små. Med ett mål i denna period hade förändringen istället kunnat beskrivas som ett genidrag.

Intrycket är att Rosenior bedömde att laget inte skulle orka hålla tillräcklig intensitet över 90 minuter, samtidigt som man saknade tillräckligt med spelare mellan linjerna i den första halvleken. Beslutet var därför förståeligt, även om tajmingen kan ifrågasättas.

Till slut straffades Chelsea när Arsenal avgjorde på en omställning i slutminuten, vilket fastställde slutresultatet till 1–0 för hemmalaget och 4–2 sammanlagt.