Analysrummet
2025-05-31 18:36
Damlandslaget Special: Vad hände egentligen i 0–0-matchen mot Italien?
I denna långläsning går vi ner på detaljnivå för att förstå vad som faktiskt hände när Sverige spelade 0–0 mot Italien
Armin Gogic
7 kommentarer
Det blev en kväll som aldrig riktigt tände till, men ändå avslöjade mer än man tror. I en match som på förhand hade potential att definiera Grupp 4 i Nations League, fastnade både Italien och Sverige i sina egna respektive spegelbilder – där försiktighet vägde tyngre än ambition, och där de mest intressanta rörelserna ofta skedde utanför straffområdena snarare än i dem.
Matchen slutade 0–0, men resultatet var inte ointressant. Det sa något om två lag i skarven mellan generationsväxlingar och taktisk återuppbyggnad – och om en svensk offensiv som fortfarande söker sin rytm, sitt mod, och sin balans mellan rutin och framtid.
I den här texten ska vi titta närmare på hur matchen faktiskt såg ut – inte bara vad som hände, utan varför det hände. Vi går igenom alla lagdelar och visar hur det var strukturen i spelet, inte spontanitet eller improvisation, som formade matchbilden.
Vi försöker förstå varför Sverige, trots fler avslut, aldrig riktigt lyckades ta greppet om matchen. Vad var det som saknades?
Vi tittar också på Italien – vad gjorde de bra, och vad valde de att inte göra? Hur påverkade det hur matchen utvecklade sig?
Spelare som Rolfö, Angeldahl, Girelli, Oliviero och Falk satte sin prägel på matchen på olika sätt. Vi går igenom hur de påverkade spelet – både positivt och negativt.
Inför matchen var läget ganska spännande. Sverige hade 8 poäng och ligger i kamp med Danmark om förstaplatsen i gruppen. Italien låg strax bakom med 6 poäng och behövde ett bra resultat för att hänga med i toppen.
Sverige hade blandad form men hade slagit Italien med 1–0 i det förra mötet, så det fanns ändå viss trygghet. Italien är mitt i ett generationsskifte – flera nya spelare hade kommit in i laget och de försöker hitta rätt balans.
Sverige ställde upp i en 4-2-3-1-formation med Rolfö och Blomqvist i offensiva roller. Holmberg och Nildén tog hand om ytterbackspositionerna. Italien körde på en 4-3-3 med Piemonte i mitten av anfallet och Bonansea och Cantore på kanterna. En trio som kunde hota med både fart och rörlighet.
*Genomsnittliga positioner Sverige i gult, Italien i blått
ZONANALYS
ZON 1 – Försvar & Målvaktsspel
Sverige
Jennifer Falk var Sveriges bästa spelare – och det säger mycket om matchbilden. Hon stod för 6 räddningar, flera av dem reflexmässiga i trånga ytor, och hennes lugn i luftspelet stabiliserade en backlinje som stundtals såg svajig ut i första halvlek. Hennes distribution (31 lyckade pass, varav 19 korta) visade hur Sverige oftare ville bygga bakifrån än lyfta långt.
Magdalena Eriksson och Nathalie Björn bildade mittlås – och det fanns sprickor. Båda drog på sig var sitt gult kort tidigt, vilket påverkade deras närkampsspel. Eriksson såg långsam ut i vändningarna när Piemonte hotade i djupled, och Björn hade problem med tajmingen i dueller (vann endast 53 % av sina markdueller). Det märktes att Sverige saknade en naturlig ledare i mittzonen när pressen kom.
På kanterna? Smilla Holmberg stod för en energisk, fysisk insats men hamnade ofta 1v1 mot Bonansea och hade svårt att få stöd från mittfältet. 4 vunna tacklingar visar vilja, men hon förlorade flera viktiga dueller i felvända lägen.
Nildén (senare Jonna Andersson) höll sin kant bättre defensivt, men bidrog mindre i spelvändningar. Hon låg ofta lägre än Holmberg, vilket skapade asymmetri.
Italien
Italiens backlinje var kompakt – Linari ledde laget med pondus, och Oliviero var planens mest konsekventa ytterback. Hon vann hela 73 % av sina dueller, slog flest brytningar (6) och vann flest frisparkar (4).
Målvakten Laura Giuliani stod också för en stabil match med 4 räddningar, men framför allt: hon styrde ytorna framför sig. Hon plockade inlägg, boxade hörnor och var säker i spelet med fötterna (88 % passningssäkerhet).
ZON 2 – Mittfält & Speluppbyggnad
Sverige
Sveriges mittfält var blandat. Filippa Angeldahl var tongivande, men blev ofta ensam i uppspelsfasen. Hennes 86 % passningssäkerhet och 2 avslut visade aktiviteten, men hon saknade naturliga trianglar.
När Zigiotti Olme gick ut och Bennison kom in fick Sverige mer rörelse, men fortfarande låg tempo. Sverige hade 46 % bollinnehav, men bara 48 % passningslyckande i sista tredjedelen – ett kvitto på ineffektiv bollcirkulation.
Schröder och Kaneryd (offensiva mittfältare i starten) blev för isolerade. Kaneryd hotade i början men försvann efter 25 minuter. Schröder var mest aktiv i defensiven men tappade boll i viktiga lägen.
Bytena på mittfältet (Asllani, Wangerheim, Bennison) gav energi men inte tydlighet. Sverige hade svårt att etablera spel centralt och blev ofta sidledsberoende.
Italien
Italiens mittfält – Caruso, Giugliano och Severini – var bättre organiserat än kreativt. De vann mittfältskampen genom fysik, men skapade få öppningar. Giugliano rörde sig bra men slog bara 2 pass i djupled under hela matchen.
Severini var den som stack ut: flest bollvinster (11) och en assist till ett avslut – men hon sprang också mest (över 11 km) utan att få understöd i sista tredjedelen.
Italien valde ofta att gå direkt ut mot kanterna via Oliviero eller Linari, vilket gjorde att mittfältet ibland spelades förbi. Men defensivt var de kompakta och låg rätt – Sverige hittade sällan ytor mellan linjerna.
ZON 3 – Sista tredjedelen & Anfall
Sverige
Sverige hade 11 skott, men endast 4 på mål. xG låg troligen under 0.70 totalt. Det mest avslöjande? 0 “klara chanser” skapades.
Fridolina Rolfö spelade mest som ensam kreativ kraft i sista tredjedelen. Hon låg brett men drogs in centralt gång på gång, utan att få understöd. Hennes två pass till avslut var ändå matchledande.
Rebecka Blomqvist slet, men vann bara 1 av 5 dueller i straffområdet.
Kaneryd, Schröder och Bennison bidrog med några instick och löpningar – men det fanns inga fasta kombinationer, inga överlapp och ytterst få inlägg i rätt tid.
Hörnstatistik: 9 (!) hörnor för Sverige, men inga målchanser – varken på fasta eller på andrabollar.
Italien
Italien hade även de 11 skott, men flest från utanför straffområdet (9). Deras offensiva struktur byggde på att Piemonte och Cantore skulle löpa djupt, men passningarna kom aldrig.
Bonansea och Girelli skapade ett par halvchanser, men Sverige höll ofta linjen högt nog för att styra dem ut i halvrum.
Enda riktiga farligheten kom efter ett inspel från Severini till Girelli som tvingade fram en låg räddning från Falk i 61:a minuten.
xG för Italien var sannolikt nära Sveriges – men känslan var att det aldrig brände till.
MATCHBILD
Första halvlek
Det var ingen rivstart, men ändå en intensiv inledning – inte i tempo, men i känsla. Matchen smög i gång med låg puls men hög koncentration.
Båda lagen visade varandra respekt, men kanske ännu mer för sin egen matchplan. Det här var två lag som ville hålla sig till manus.
Sverige började ändå med lite extra energi. Under de första fem minuterna skapades två avslut – ett blockerat från Kaneryd, och ett över från Angeldahl. Men efter den lilla gnistan mattades det av. I takt med att minuterna tickade började Italien ta mer och mer kontroll över bollen.
Redan i den tionde minuten växte deras bollinnehav till majoritet, och skulle till slut landa på 54 % för hela halvleken. Sverige klev tillbaka i ett mer passivt 4-5-1, där Rolfö och Blomqvist fick täcka stora ytor defensivt – ofta långt ifrån bollen.
Mellan minut 20 och 40 hände flera saker som ritade om bilden:
– Italiens högerkant, med Oliviero och Bonansea, började få ett tydligt övertag i duellerna mot Holmberg.
– Det svenska mittfältet tappade sin kompakthet. Angeldahl föll för långt ner i banan, medan Olme gled upp för högt – vilket skapade tomrum mellan lagdelarna.
– Jennifer Falk tvingades kliva fram. Två gånger räddade hon Sverige, först mot Giugliano i 15:e minuten, sedan mot Severini i den 25:e. Inga räddningar för galleriet, men båda väldigt viktiga.
Sverige skapade inga riktigt heta chanser i första halvlek. Och när både Magdalena Eriksson och Amanda Ilestedt Björn åkte på varsitt gult kort inom loppet av två minuter (37:e och 39:e) kändes det som att Sverige även tappade sin sista fysiska trygghet. J
ust där och då var matchen nära att glida över i Italiens riktning – inte för att Italien dominerade, utan för att Sverige såg ut att tappa greppet.
Statistiken i första halvlek speglar bilden:
– Bollinnehav: Italien 58 %, Sverige 42 %
– Skott: Italien 6 (varav 3 på mål), Sverige 4 (1 på mål)
– xT (expected threat): marginellt högre för Italien – särskilt via deras högerkant.
Andra halvlek
När Peter Gerhardsson gör ett dubbelbyte i den 62:a minuten – Kosovare Asllani in istället för Felicia Schröder och Rosa Kafaji Wangerheim in för Rebecka Blomqvist – är det inte bara ett taktiskt drag, utan också ett tecken på frustration.
Det var ett tydligt försök att få in mer rörelse, bättre bollbehandling och spelare som kan hitta ytor mellan Italiens lagdelar.
Men Italien svarade snabbt. Redan i den 59:e minuten hade de bytt in Cristiana Girelli och Annamaria Serturini , vilket gav deras anfall en ny form.
Girelli var starkare i boxen än Piemonte varit, och hon störde Jennifer Falk betydligt mer på fasta situationer. Samtidigt tappade Italien något i sitt eget tempo – deras anfall blev mer utspridda, och intensiteten sjönk.
Mellan minut 60 och 80 var det Sveriges bästa period. Fridolina Rolfö tog mer ansvar och började styra spelet högre upp i banan.
Sverige vann fler andrabollar och fick tryck. Det bästa läget kom runt 72–74 minuter:
– Jonna Andersson slog en hörna – Rosa Kafaji Wangerheim nådde högst, men nicken gick över (74’)
– Minuten innan hade Filippa Angeldahl testat med ett lågt skott som Giuliani räddade
Men något riktigt tryck blev det aldrig. Det saknades både tyngd och samspel i sista tredjedelen – framför allt fanns inget riktigt hot mot ytan bakom Italiens backlinje.
Varken Asllani eller Hanna Bennison lyckades hitta rätt i de farliga fickorna bakom mittfältaren Severini. Sverige hade mycket boll, men inget riktigt genombrott.
Statistiskt trendbrott i andra halvlek:
– Hörnor: Sverige 6 (!) – Italien 1
– Skott: Sverige 7 – Italien 5
– xG (estimat): Sverige ~0.65 | Italien ~0.60
När Italien gör sina sista byten – in med Bonfantini och Beccari – blir det tydligt att tränaren Andrea Soncetin var mer intresserad av att säkra 0–0 än att gå för segern.
De sänkte tempot, sjönk djupare med backlinjen och lät mittfältet falla ner i en låg 4-1-4-1. Matchens sista minuter blev därför statiska.
Sverige försökte trycka på, men energin var på väg att ta slut. Kanterna var slitna – Rolfö tvingades spela hela matchen – och Asllani halkade ur matchbilden.
Inläggen blev lättplockade för Giuliani, som utan problem tog ner dem med en hand.
Det allra sista läget kom i den 91:a minuten, när Magdalena Eriksson nickade över på en hörna.
Ett avslut som på något sätt symboliserade hela matchen: Sverige ville, försökte, men hittade aldrig riktigt rätt rytm eller skärpa.
Matchens momentum
– 0–15 min: Sverige klart bättre, spelade med tempo och energi
– 15–45 min: Italien tog över rytmen, dominerade mittfältet
– 45–60 min: Jämnt och chansfattigt
– 60–75 min: Sveriges bästa fas, många fasta situationer
– 75–90+: Statisk avslutning, utan riktiga genombrott
Individuella prestationer – Vem Presterade /Underpresterade
Matchens Lirare: Jennifer Falk
När Sverige gungade i försvarsspelet stod Falk där som tryggheten själv. Hon gjorde sex räddningar – flest i matchen – och flera av dem var riktigt svåra.
Reflexräddningar inne i boxen, bland annat på skott från Severini och Girelli, höll Sverige kvar i matchen.
Men det var inte bara skotten hon hanterade. Falk var klockren i luftrummet – hon boxade när det behövdes, fångade bollar med auktoritet och dirigerade sin backlinje med tydlig kommunikation.
Lägg till 83 % passningssäkerhet, så ser man att det här inte bara var en målvakt som räddade bollar, utan en som också startade uppspel och gav laget andrum.
Hon visade precis den typ av landslagspuls du vill se när det blåser. Och i en match där Sverige hade svårt att skapa chanser framåt, blev det desto viktigare att ha någon där bak som verkligen levererade.
Falk gjorde just det – och lite till.
Andra svenska prestationer som stack ut
Fridolina Rolfö
Rolfö var en av få svenska spelare som verkligen försökte ta tag i saker. Hon stod för två passningar till avslut – flest i laget – och vann fyra dueller i sista tredjedelen.
Hon var obekväm att möta och visade initiativ när mycket annat kändes stillastående.
Men hon var också ofta ensam. För ofta. Hon hamnade i isolerade lägen utan understöd, och när hon tog sig in i cutback-ytorna fanns ingen där att spela på.
Filippa Angeldahl
Med 86 % i passningssäkerhet, tre skott (ett på mål) och åtta återerövringar, var Angeldahl en av de mest aktiva i uppspelsfasen. Hon försökte styra tempot och sköta bollcirkulationen centralt.
Men det blev mycket sidled. Mycket försök – lite genombrott. Det saknades struktur omkring henne, och hon fick ofta spela i blindo.
Hon var stabil och ren – men fick ofta spela sidled istället för genom.
Svenskar som inte nådde upp
Rebecka Blomqvist
Hon kämpade, men det gav inte mycket resultat. Vann bara 1 av 5 dueller i boxen och hade inga avslut på mål. Hon byttes ut i 62:a minuten och hade då aldrig riktigt hittat in i matchen.
Blomqvist agerade som en targetspelare men fick varken rätt inlägg eller rätt ytor att jobba i.
Hennes rörelser synkade inte med ytterspelarna, och presspelet klickade inte.
Hon slet, men aldrig i zoner där det räknades.
Johanna Rytting Kaneryd
Började piggt med ett skott på mål redan i elfte minuten, men efter det blev det tyst. Fram till att hon byttes ut i 90:e minuten hade hon bara 12 bolltouch – knappt synlig alls.
Att hon fick spela så länge var förvånande – kanske borde bytet kommit tidigare.
Italienska topprestationer
Elisabetta Oliviero
Oliviero vann sex dueller (73 %), tog tillbaka bollen flest gånger i laget, fixade tre frisparkar och skapade både ett avslut och en nyckelpassning.
Hon stoppade Rolfö flera gånger och visade vad modern ytterbacksspel handlar om – defensivt smart, aggressiv när det behövs och samtidigt trygg med bollen.
Hon ägde sin kant, stoppade Rolfö vid flera tillfällen och var konstant närvarande.
Emma Severini
Ingen sprang mer än Severini – 11 kilometer totalt. Hon stod för två avslut (ett på mål), hade flest passningar till avslut i det italienska laget (2) och satte rytmen på mittfältet.
Hon visade mod, spelförståelse och ett lugn som Italien byggde mycket kring.
Severini var det Italien försökte vara – taktiskt smart, bollsäker och orädd.
Italiens svagaste insatser
Martina Piemonte
Ingen spets, inga avslut på mål, inga vunna dueller. Piemonte byttes ut redan i 59:e minuten efter en insats som knappt märktes.
Hon var en nummer 9 i ett lag utan 10.
Barbara Bonansea
Två blockade skott, noll hot framåt. Bonansea tappade boll flera gånger och saknade både fart och spets. Hon blev lätt att stänga ute, och hennes kant blev aldrig ett hot.
Taktiska nycklar & mönster
Sverige började matchen i en 4-2-3-1-uppställning. På papperet såg det offensivt balanserat ut – bredden skulle komma från Rytting Kaneryd och Rolfö, Blomqvist längst fram, och Schröder som den kreativa länken centralt bakom.
Men i praktiken fungerade det inte.
Fridolina Rolfö hamnade gång på gång i isolerade lägen. Hon var ofta den enda svenska spelaren som hotade bakom Italiens backlinje, men fick knappt något stöd.
Jonna Nildén låg kvar lågt och kom sällan upp i överlapp – vilket gjorde att Rolfö ständigt spelade 1 mot 2. Hon hade ingen att kombinera med.
På andra kanten höll Kaneryd bredden i matchens första kvart – sen blev det tyst. När spelet flyttades över försvann hennes aktivitet, och ytterbacken Holmberg lyckades aldrig ta sig in i inläggsytorna för att fylla på.
Centralt dog spelet helt. Schröder kom aldrig in i mellanrummet bakom Italiens mittfält.
Istället uppstod ett tomrum, där Filippa Angeldahl ofta tvingades spela utåt – aldrig genom.
Sverige såg brett ut i teorin, men var statiskt i verkligheten. Det saknades rörelse, djupledsspel och samarbete.
Italien behövde aldrig justera sin defensiva formation – de kunde stå kvar i sitt block och ändå neutralisera hoten.
Italien ställde upp i ett kompakt 4-1-4-1 när Sverige hade bollen. Emma Severini föll ner mellan lagdelarna för att stänga ytor centralt, och både Linari och Oliviero i backlinjen visade exakt positionsspel matchen igenom.
De tog inga onödiga kliv. Istället valde de att ge Blomqvist vissa ytor – bara för att sedan vinna andrabollen när Sverige inte hade understöd i nästa fas.
Mittfältet skar effektivt av inläggsvägarna. Caruso och Giugliano låg diagonalt i position för att täcka passningsytorna där Angeldahl ofta söker "passning nummer tre" – alltså det kreativa genombrottet.
Och framför allt: Italien pressade inte Sveriges första pass. Varken Jennifer Falk eller mittbackarna stressades.
De fick gärna ha bollen – det enda det ledde till var att Sverige spelade sig in i problem.
Det här var ett försvarsspel byggt på disciplin, inte stress. Italien höll sin form, Sverige blev stillastående – och när ytorna försvann, gjorde idéerna det också.
Det fanns försök till hög press, framför allt i perioderna mellan minut 10–25 och 60–75. Men det var halvhjärtat.
Blomqvist satte igång pressen ensam, men fick inget understöd bakifrån. Zigiotti Olme hamnade ofta för högt upp – vilket skapade ett tomt hav mellan anfall och mittfält.
Sverige saknade helt kompakthet i sitt försvarsspel. Italien kunde spela sig ur pressen med enkla sidleds- eller bakåtpassningar.
Och sett till helheten: Sveriges PPDA (PASSEs Per Defensive Action) låg troligen över 20 – ett tydligt tecken på att pressen var mer kosmetisk än verklig.
Sverige pressade utan att tro på det. Och när laget föll hem, fanns inget hot i omställningarna. Varken det ena eller det andra fungerade – det blev ett ingenting.
Filippa Angeldahl försökte många gånger spela in bollen i zon 2, där någon rörlig spelare kunde vända upp. Problemet? Det fanns inga.
Varken Asllani, Schröder eller Bennison visade sig i fart. Alla väntade på att få bollen på fot – men ingen rörde sig utan den.
Det blev inga tredjelöpningar. Inga väggspel. Inga överlapp.
Sverige hade 46 bollaktioner i sista tredjedelen – men skapade bara en riktigt bra målchans.
Sverige hade boll – men varje bollmottagare blev en bromskloss. Varje spelmoment slutade med ett stopp istället för en fortsättning.
Det fanns ingen rörelse som kunde tvinga Italien att agera.
Italien hade flera lägen där de kunde såra Sverige i omställning. Piemonte och Girelli öppnade med fart, men tappade ofta kraft i sista momentet.
Bonansea var ett hot i början, men föll ur matchen.
Severini var den enda som konsekvent tog löpningar i djupled – och det var hon som höll ihop Italiens mittfält när kontringarna sattes igång.
Ändå: när Italien väl kom till avslut, var det ofta farligare än Sveriges.
Italiens offensiv var trög, men tydligare. De visste vad de ville göra när de vann bollen – även om de inte alltid lyckades.
Deras avslut kändes som slutpunkter på riktiga idéer. Det gjorde inte Sveriges.
Sverige hade nio hörnor. Det blev inte en enda riktigt stor chans.
Flera inlägg från Jonna Andersson var bra – men ingen spelare dök upp i rätt zon.
När läget väl kom i slutminuterna, när Magdalena Eriksson nickade över från fem meter, var det den första och enda riktiga möjligheten från en fast situation.
Det fanns inga tydliga varianter, ingen synlig plan – det såg statiskt ut.
Sverige slösade bort en av sina få vapen i matchen. När spelet inte fungerar, måste fasta situationer vara ett verktyg.
Här blev det bara ännu en symbol för något som inte fungerade.
Vad siffrorna faktiskt berättar
Statistiken visar tydligt att det här var en chansfattig match. Båda lagen kom till 11 avslut, men nästan alla var från distans.
Sverige sköt 7 av sina 11 skott utanför straffområdet, Italien ännu fler – hela 9.
Den enda riktigt stora chansen i hela matchen kom sent – i 88:e minuten – när Filippa Angeldahl sköt från nära håll, men Giuliani räddade.
xG-siffrorna (förväntade mål) hamnade på omkring 0,65 för Sverige och 0,60 för Italien.
Med andra ord: båda lagen hade ungefär lika små chanser att göra mål, och det fanns aldrig något riktigt tryck.
Båda målvakterna gjorde dessutom en stark insats – tillsammans stod Falk och Giuliani för 10 räddningar.
Matchen såg chansfattig ut – och siffrorna bekräftar det. Låg skottkvalitet, mycket distansavslut, och målvakter som överpresterade.
Inget lag fick till några längre anfall med avslut i riktigt farliga lägen.
Var på planen spelet hände – och var det inte hände
Sverige
Fridolina Rolfö började matchen brett till vänster, men rörde sig mer centralt efter ungefär 25 minuter.
Hon hade 36 bolltouch i zon 2 (mellan mittfält och backlinje), men bara 5 inne i straffområdet – alltså i den ytan där mål faktiskt görs.
Filippa Angeldahl var den som rörde bollen mest i det svenska laget – 57 touch – men över 70 % av dem kom på egen planhalva.
Hon blev kvar långt bak i banan, utan att hota längre fram.
Rebecka Blomqvist, som skulle vara spetsen i anfallet, hade bara 13 bolltouch på 62 minuter – och de flesta var i mittcirkeln, inte i offensivt straffområde.
Italien
Italiens högerback Elisabetta Oliviero var den som hade flest touch på offensiv planhalva av alla i laget – 42 stycken. Det säger en del om Italiens spelidé, men också om hur Sverige inte lyckades stänga kanterna.
Emma Severini rörde sig över stora ytor, både centralt och till vänster – hela Italiens spel gick i princip genom henne.
Sverige hade helt enkelt inte tillräcklig närvaro i straffområdet. De svenska offensiva spelarna befann sig inte där matchen avgjordes.
Italien däremot fick en ytterback att dominera bollspelet – vilket visar hur passiva Sverige var i sitt försvar av kanten.
Sverige och Italien var lika aktiva i antalet dueller – men Italien vann betydligt fler. Både i marken och i luften var Italien starkare. De vann fler tacklingar, fler andrabollar, och lyckades återerövra bollen oftare.
Sverige förlorade den fysiska kampen. Det gjorde att Italien ofta kunde bryta Sveriges anfall redan i första eller andra fasen – långt innan det blev farligt.
Sverige slog färre passningar än Italien, men hade bättre träffprocent i sista tredjedelen – alltså när de väl var där uppe. Men det ledde inte till något konkret.
Bara en (!) genomskärare – en riktig öppnande passning – under hela matchen, och den kom från Sverige.
Sverige hade struktur i sitt spel, men ingen riktig idé om hur man skulle ta sig igenom. Passningarna gick ofta i sidled, inte framåt.
Det fanns ingen som bröt linjer eller satte tempot med boll.
Sverige slog fler långbollar än Italien – men kvaliteten var låg. Nästan hälften misslyckades, och krossbollarna var knappt användbara alls (bara 2 av 18 gick fram).
Progressiva passningar – alltså passningar som för laget framåt genom planen – var också få. Filippa Angeldahl slog tre, Emma Severini slog fyra.
Sverige försökte skifta rytmen med längre bollar – men det fanns ingen tajming i löpningarna. Idéerna fanns, men rörelsen runt bollen hängde inte med.
Resultatet blev att bollarna rann ut i sanden, gång på gång.
Så… vad visade egentligen den här matchen om Sverige?
Det var inte en katastrof. Men det var heller inget man bara kan skaka av sig. Det var som att få allt svart på vitt – det vi redan anat blev ännu tydligare.
0–0 mot Italien visade inte något nytt. Det bekräftade bara det vi redan sett små tecken på. Sverige är mitt i ett generationsskifte. Men rollerna i laget är fortfarande oklara.
Man vill ha mycket boll och kontrollera spelet – men får inte ut något av det nära mål.
Försvaret höll ihop – men mest tack vare Jennifer Falk, inte tack vare själva spelet. Och framåt känns det som att spelarna inte riktigt förstår varandras tankar eller rörelser.
Och det kanske mest oroande?
När Sverige möter ett lag som Italien – ett lag som är stabilt men inte jättebra – då ska man kunna ta över. Men det kunde man inte.
0–0 var inte otur. Det var väntat. Och just därför borde det kännas mer än det gör.
Vad händer näst?
Ska Sverige vinna sin grupp i Nations League räcker det inte med att byta spelare. Man måste spela annorlunda. Tänka annorlunda.
Man behöver fler samarbeten nära motståndarnas mål. Spelare som Rolfö och Kaneryd måste få spela mer på känsla – inte vara fast i ett system som bromsar.
Och någon på mittfältet måste våga ta plats mellan motståndarna – inte bara spela runt dem.
För nu kommer den stora matchen.
Tisdag 3 juni kl. 19:30 – Sverige mot Danmark. Gruppfinal.
Då avgörs allt.
Matchen slutade 0–0, men resultatet var inte ointressant. Det sa något om två lag i skarven mellan generationsväxlingar och taktisk återuppbyggnad – och om en svensk offensiv som fortfarande söker sin rytm, sitt mod, och sin balans mellan rutin och framtid.
I den här texten ska vi titta närmare på hur matchen faktiskt såg ut – inte bara vad som hände, utan varför det hände. Vi går igenom alla lagdelar och visar hur det var strukturen i spelet, inte spontanitet eller improvisation, som formade matchbilden.
Vi försöker förstå varför Sverige, trots fler avslut, aldrig riktigt lyckades ta greppet om matchen. Vad var det som saknades?
Vi tittar också på Italien – vad gjorde de bra, och vad valde de att inte göra? Hur påverkade det hur matchen utvecklade sig?
Spelare som Rolfö, Angeldahl, Girelli, Oliviero och Falk satte sin prägel på matchen på olika sätt. Vi går igenom hur de påverkade spelet – både positivt och negativt.
Inför matchen var läget ganska spännande. Sverige hade 8 poäng och ligger i kamp med Danmark om förstaplatsen i gruppen. Italien låg strax bakom med 6 poäng och behövde ett bra resultat för att hänga med i toppen.
Sverige hade blandad form men hade slagit Italien med 1–0 i det förra mötet, så det fanns ändå viss trygghet. Italien är mitt i ett generationsskifte – flera nya spelare hade kommit in i laget och de försöker hitta rätt balans.
Sverige ställde upp i en 4-2-3-1-formation med Rolfö och Blomqvist i offensiva roller. Holmberg och Nildén tog hand om ytterbackspositionerna. Italien körde på en 4-3-3 med Piemonte i mitten av anfallet och Bonansea och Cantore på kanterna. En trio som kunde hota med både fart och rörlighet.
*Genomsnittliga positioner Sverige i gult, Italien i blått
ZONANALYS
ZON 1 – Försvar & Målvaktsspel
Sverige
Jennifer Falk var Sveriges bästa spelare – och det säger mycket om matchbilden. Hon stod för 6 räddningar, flera av dem reflexmässiga i trånga ytor, och hennes lugn i luftspelet stabiliserade en backlinje som stundtals såg svajig ut i första halvlek. Hennes distribution (31 lyckade pass, varav 19 korta) visade hur Sverige oftare ville bygga bakifrån än lyfta långt.
Magdalena Eriksson och Nathalie Björn bildade mittlås – och det fanns sprickor. Båda drog på sig var sitt gult kort tidigt, vilket påverkade deras närkampsspel. Eriksson såg långsam ut i vändningarna när Piemonte hotade i djupled, och Björn hade problem med tajmingen i dueller (vann endast 53 % av sina markdueller). Det märktes att Sverige saknade en naturlig ledare i mittzonen när pressen kom.
På kanterna? Smilla Holmberg stod för en energisk, fysisk insats men hamnade ofta 1v1 mot Bonansea och hade svårt att få stöd från mittfältet. 4 vunna tacklingar visar vilja, men hon förlorade flera viktiga dueller i felvända lägen.
Nildén (senare Jonna Andersson) höll sin kant bättre defensivt, men bidrog mindre i spelvändningar. Hon låg ofta lägre än Holmberg, vilket skapade asymmetri.
Italien
Italiens backlinje var kompakt – Linari ledde laget med pondus, och Oliviero var planens mest konsekventa ytterback. Hon vann hela 73 % av sina dueller, slog flest brytningar (6) och vann flest frisparkar (4).
Målvakten Laura Giuliani stod också för en stabil match med 4 räddningar, men framför allt: hon styrde ytorna framför sig. Hon plockade inlägg, boxade hörnor och var säker i spelet med fötterna (88 % passningssäkerhet).
ZON 2 – Mittfält & Speluppbyggnad
Sverige
Sveriges mittfält var blandat. Filippa Angeldahl var tongivande, men blev ofta ensam i uppspelsfasen. Hennes 86 % passningssäkerhet och 2 avslut visade aktiviteten, men hon saknade naturliga trianglar.
När Zigiotti Olme gick ut och Bennison kom in fick Sverige mer rörelse, men fortfarande låg tempo. Sverige hade 46 % bollinnehav, men bara 48 % passningslyckande i sista tredjedelen – ett kvitto på ineffektiv bollcirkulation.
Schröder och Kaneryd (offensiva mittfältare i starten) blev för isolerade. Kaneryd hotade i början men försvann efter 25 minuter. Schröder var mest aktiv i defensiven men tappade boll i viktiga lägen.
Bytena på mittfältet (Asllani, Wangerheim, Bennison) gav energi men inte tydlighet. Sverige hade svårt att etablera spel centralt och blev ofta sidledsberoende.
Italien
Italiens mittfält – Caruso, Giugliano och Severini – var bättre organiserat än kreativt. De vann mittfältskampen genom fysik, men skapade få öppningar. Giugliano rörde sig bra men slog bara 2 pass i djupled under hela matchen.
Severini var den som stack ut: flest bollvinster (11) och en assist till ett avslut – men hon sprang också mest (över 11 km) utan att få understöd i sista tredjedelen.
Italien valde ofta att gå direkt ut mot kanterna via Oliviero eller Linari, vilket gjorde att mittfältet ibland spelades förbi. Men defensivt var de kompakta och låg rätt – Sverige hittade sällan ytor mellan linjerna.
ZON 3 – Sista tredjedelen & Anfall
Sverige
Sverige hade 11 skott, men endast 4 på mål. xG låg troligen under 0.70 totalt. Det mest avslöjande? 0 “klara chanser” skapades.
Fridolina Rolfö spelade mest som ensam kreativ kraft i sista tredjedelen. Hon låg brett men drogs in centralt gång på gång, utan att få understöd. Hennes två pass till avslut var ändå matchledande.
Rebecka Blomqvist slet, men vann bara 1 av 5 dueller i straffområdet.
Kaneryd, Schröder och Bennison bidrog med några instick och löpningar – men det fanns inga fasta kombinationer, inga överlapp och ytterst få inlägg i rätt tid.
Hörnstatistik: 9 (!) hörnor för Sverige, men inga målchanser – varken på fasta eller på andrabollar.
Italien
Italien hade även de 11 skott, men flest från utanför straffområdet (9). Deras offensiva struktur byggde på att Piemonte och Cantore skulle löpa djupt, men passningarna kom aldrig.
Bonansea och Girelli skapade ett par halvchanser, men Sverige höll ofta linjen högt nog för att styra dem ut i halvrum.
Enda riktiga farligheten kom efter ett inspel från Severini till Girelli som tvingade fram en låg räddning från Falk i 61:a minuten.
xG för Italien var sannolikt nära Sveriges – men känslan var att det aldrig brände till.
MATCHBILD
Första halvlek
Det var ingen rivstart, men ändå en intensiv inledning – inte i tempo, men i känsla. Matchen smög i gång med låg puls men hög koncentration.
Båda lagen visade varandra respekt, men kanske ännu mer för sin egen matchplan. Det här var två lag som ville hålla sig till manus.
Sverige började ändå med lite extra energi. Under de första fem minuterna skapades två avslut – ett blockerat från Kaneryd, och ett över från Angeldahl. Men efter den lilla gnistan mattades det av. I takt med att minuterna tickade började Italien ta mer och mer kontroll över bollen.
Redan i den tionde minuten växte deras bollinnehav till majoritet, och skulle till slut landa på 54 % för hela halvleken. Sverige klev tillbaka i ett mer passivt 4-5-1, där Rolfö och Blomqvist fick täcka stora ytor defensivt – ofta långt ifrån bollen.
Mellan minut 20 och 40 hände flera saker som ritade om bilden:
– Italiens högerkant, med Oliviero och Bonansea, började få ett tydligt övertag i duellerna mot Holmberg.
– Det svenska mittfältet tappade sin kompakthet. Angeldahl föll för långt ner i banan, medan Olme gled upp för högt – vilket skapade tomrum mellan lagdelarna.
– Jennifer Falk tvingades kliva fram. Två gånger räddade hon Sverige, först mot Giugliano i 15:e minuten, sedan mot Severini i den 25:e. Inga räddningar för galleriet, men båda väldigt viktiga.
Sverige skapade inga riktigt heta chanser i första halvlek. Och när både Magdalena Eriksson och Amanda Ilestedt Björn åkte på varsitt gult kort inom loppet av två minuter (37:e och 39:e) kändes det som att Sverige även tappade sin sista fysiska trygghet. J
ust där och då var matchen nära att glida över i Italiens riktning – inte för att Italien dominerade, utan för att Sverige såg ut att tappa greppet.
Statistiken i första halvlek speglar bilden:
– Bollinnehav: Italien 58 %, Sverige 42 %
– Skott: Italien 6 (varav 3 på mål), Sverige 4 (1 på mål)
– xT (expected threat): marginellt högre för Italien – särskilt via deras högerkant.
Andra halvlek
När Peter Gerhardsson gör ett dubbelbyte i den 62:a minuten – Kosovare Asllani in istället för Felicia Schröder och Rosa Kafaji Wangerheim in för Rebecka Blomqvist – är det inte bara ett taktiskt drag, utan också ett tecken på frustration.
Det var ett tydligt försök att få in mer rörelse, bättre bollbehandling och spelare som kan hitta ytor mellan Italiens lagdelar.
Men Italien svarade snabbt. Redan i den 59:e minuten hade de bytt in Cristiana Girelli och Annamaria Serturini , vilket gav deras anfall en ny form.
Girelli var starkare i boxen än Piemonte varit, och hon störde Jennifer Falk betydligt mer på fasta situationer. Samtidigt tappade Italien något i sitt eget tempo – deras anfall blev mer utspridda, och intensiteten sjönk.
Mellan minut 60 och 80 var det Sveriges bästa period. Fridolina Rolfö tog mer ansvar och började styra spelet högre upp i banan.
Sverige vann fler andrabollar och fick tryck. Det bästa läget kom runt 72–74 minuter:
– Jonna Andersson slog en hörna – Rosa Kafaji Wangerheim nådde högst, men nicken gick över (74’)
– Minuten innan hade Filippa Angeldahl testat med ett lågt skott som Giuliani räddade
Men något riktigt tryck blev det aldrig. Det saknades både tyngd och samspel i sista tredjedelen – framför allt fanns inget riktigt hot mot ytan bakom Italiens backlinje.
Varken Asllani eller Hanna Bennison lyckades hitta rätt i de farliga fickorna bakom mittfältaren Severini. Sverige hade mycket boll, men inget riktigt genombrott.
Statistiskt trendbrott i andra halvlek:
– Hörnor: Sverige 6 (!) – Italien 1
– Skott: Sverige 7 – Italien 5
– xG (estimat): Sverige ~0.65 | Italien ~0.60
När Italien gör sina sista byten – in med Bonfantini och Beccari – blir det tydligt att tränaren Andrea Soncetin var mer intresserad av att säkra 0–0 än att gå för segern.
De sänkte tempot, sjönk djupare med backlinjen och lät mittfältet falla ner i en låg 4-1-4-1. Matchens sista minuter blev därför statiska.
Sverige försökte trycka på, men energin var på väg att ta slut. Kanterna var slitna – Rolfö tvingades spela hela matchen – och Asllani halkade ur matchbilden.
Inläggen blev lättplockade för Giuliani, som utan problem tog ner dem med en hand.
Det allra sista läget kom i den 91:a minuten, när Magdalena Eriksson nickade över på en hörna.
Ett avslut som på något sätt symboliserade hela matchen: Sverige ville, försökte, men hittade aldrig riktigt rätt rytm eller skärpa.
Matchens momentum
– 0–15 min: Sverige klart bättre, spelade med tempo och energi
– 15–45 min: Italien tog över rytmen, dominerade mittfältet
– 45–60 min: Jämnt och chansfattigt
– 60–75 min: Sveriges bästa fas, många fasta situationer
– 75–90+: Statisk avslutning, utan riktiga genombrott
Individuella prestationer – Vem Presterade /Underpresterade
Matchens Lirare: Jennifer Falk
När Sverige gungade i försvarsspelet stod Falk där som tryggheten själv. Hon gjorde sex räddningar – flest i matchen – och flera av dem var riktigt svåra.
Reflexräddningar inne i boxen, bland annat på skott från Severini och Girelli, höll Sverige kvar i matchen.
Men det var inte bara skotten hon hanterade. Falk var klockren i luftrummet – hon boxade när det behövdes, fångade bollar med auktoritet och dirigerade sin backlinje med tydlig kommunikation.
Lägg till 83 % passningssäkerhet, så ser man att det här inte bara var en målvakt som räddade bollar, utan en som också startade uppspel och gav laget andrum.
Hon visade precis den typ av landslagspuls du vill se när det blåser. Och i en match där Sverige hade svårt att skapa chanser framåt, blev det desto viktigare att ha någon där bak som verkligen levererade.
Falk gjorde just det – och lite till.
Andra svenska prestationer som stack ut
Fridolina Rolfö
Rolfö var en av få svenska spelare som verkligen försökte ta tag i saker. Hon stod för två passningar till avslut – flest i laget – och vann fyra dueller i sista tredjedelen.
Hon var obekväm att möta och visade initiativ när mycket annat kändes stillastående.
Men hon var också ofta ensam. För ofta. Hon hamnade i isolerade lägen utan understöd, och när hon tog sig in i cutback-ytorna fanns ingen där att spela på.
Filippa Angeldahl
Med 86 % i passningssäkerhet, tre skott (ett på mål) och åtta återerövringar, var Angeldahl en av de mest aktiva i uppspelsfasen. Hon försökte styra tempot och sköta bollcirkulationen centralt.
Men det blev mycket sidled. Mycket försök – lite genombrott. Det saknades struktur omkring henne, och hon fick ofta spela i blindo.
Hon var stabil och ren – men fick ofta spela sidled istället för genom.
Svenskar som inte nådde upp
Rebecka Blomqvist
Hon kämpade, men det gav inte mycket resultat. Vann bara 1 av 5 dueller i boxen och hade inga avslut på mål. Hon byttes ut i 62:a minuten och hade då aldrig riktigt hittat in i matchen.
Blomqvist agerade som en targetspelare men fick varken rätt inlägg eller rätt ytor att jobba i.
Hennes rörelser synkade inte med ytterspelarna, och presspelet klickade inte.
Hon slet, men aldrig i zoner där det räknades.
Johanna Rytting Kaneryd
Började piggt med ett skott på mål redan i elfte minuten, men efter det blev det tyst. Fram till att hon byttes ut i 90:e minuten hade hon bara 12 bolltouch – knappt synlig alls.
Att hon fick spela så länge var förvånande – kanske borde bytet kommit tidigare.
Italienska topprestationer
Elisabetta Oliviero
Oliviero vann sex dueller (73 %), tog tillbaka bollen flest gånger i laget, fixade tre frisparkar och skapade både ett avslut och en nyckelpassning.
Hon stoppade Rolfö flera gånger och visade vad modern ytterbacksspel handlar om – defensivt smart, aggressiv när det behövs och samtidigt trygg med bollen.
Hon ägde sin kant, stoppade Rolfö vid flera tillfällen och var konstant närvarande.
Emma Severini
Ingen sprang mer än Severini – 11 kilometer totalt. Hon stod för två avslut (ett på mål), hade flest passningar till avslut i det italienska laget (2) och satte rytmen på mittfältet.
Hon visade mod, spelförståelse och ett lugn som Italien byggde mycket kring.
Severini var det Italien försökte vara – taktiskt smart, bollsäker och orädd.
Italiens svagaste insatser
Martina Piemonte
Ingen spets, inga avslut på mål, inga vunna dueller. Piemonte byttes ut redan i 59:e minuten efter en insats som knappt märktes.
Hon var en nummer 9 i ett lag utan 10.
Barbara Bonansea
Två blockade skott, noll hot framåt. Bonansea tappade boll flera gånger och saknade både fart och spets. Hon blev lätt att stänga ute, och hennes kant blev aldrig ett hot.
Taktiska nycklar & mönster
Sverige började matchen i en 4-2-3-1-uppställning. På papperet såg det offensivt balanserat ut – bredden skulle komma från Rytting Kaneryd och Rolfö, Blomqvist längst fram, och Schröder som den kreativa länken centralt bakom.
Men i praktiken fungerade det inte.
Fridolina Rolfö hamnade gång på gång i isolerade lägen. Hon var ofta den enda svenska spelaren som hotade bakom Italiens backlinje, men fick knappt något stöd.
Jonna Nildén låg kvar lågt och kom sällan upp i överlapp – vilket gjorde att Rolfö ständigt spelade 1 mot 2. Hon hade ingen att kombinera med.
På andra kanten höll Kaneryd bredden i matchens första kvart – sen blev det tyst. När spelet flyttades över försvann hennes aktivitet, och ytterbacken Holmberg lyckades aldrig ta sig in i inläggsytorna för att fylla på.
Centralt dog spelet helt. Schröder kom aldrig in i mellanrummet bakom Italiens mittfält.
Istället uppstod ett tomrum, där Filippa Angeldahl ofta tvingades spela utåt – aldrig genom.
Sverige såg brett ut i teorin, men var statiskt i verkligheten. Det saknades rörelse, djupledsspel och samarbete.
Italien behövde aldrig justera sin defensiva formation – de kunde stå kvar i sitt block och ändå neutralisera hoten.
Italien ställde upp i ett kompakt 4-1-4-1 när Sverige hade bollen. Emma Severini föll ner mellan lagdelarna för att stänga ytor centralt, och både Linari och Oliviero i backlinjen visade exakt positionsspel matchen igenom.
De tog inga onödiga kliv. Istället valde de att ge Blomqvist vissa ytor – bara för att sedan vinna andrabollen när Sverige inte hade understöd i nästa fas.
Mittfältet skar effektivt av inläggsvägarna. Caruso och Giugliano låg diagonalt i position för att täcka passningsytorna där Angeldahl ofta söker "passning nummer tre" – alltså det kreativa genombrottet.
Och framför allt: Italien pressade inte Sveriges första pass. Varken Jennifer Falk eller mittbackarna stressades.
De fick gärna ha bollen – det enda det ledde till var att Sverige spelade sig in i problem.
Det här var ett försvarsspel byggt på disciplin, inte stress. Italien höll sin form, Sverige blev stillastående – och när ytorna försvann, gjorde idéerna det också.
Det fanns försök till hög press, framför allt i perioderna mellan minut 10–25 och 60–75. Men det var halvhjärtat.
Blomqvist satte igång pressen ensam, men fick inget understöd bakifrån. Zigiotti Olme hamnade ofta för högt upp – vilket skapade ett tomt hav mellan anfall och mittfält.
Sverige saknade helt kompakthet i sitt försvarsspel. Italien kunde spela sig ur pressen med enkla sidleds- eller bakåtpassningar.
Och sett till helheten: Sveriges PPDA (PASSEs Per Defensive Action) låg troligen över 20 – ett tydligt tecken på att pressen var mer kosmetisk än verklig.
Sverige pressade utan att tro på det. Och när laget föll hem, fanns inget hot i omställningarna. Varken det ena eller det andra fungerade – det blev ett ingenting.
Filippa Angeldahl försökte många gånger spela in bollen i zon 2, där någon rörlig spelare kunde vända upp. Problemet? Det fanns inga.
Varken Asllani, Schröder eller Bennison visade sig i fart. Alla väntade på att få bollen på fot – men ingen rörde sig utan den.
Det blev inga tredjelöpningar. Inga väggspel. Inga överlapp.
Sverige hade 46 bollaktioner i sista tredjedelen – men skapade bara en riktigt bra målchans.
Sverige hade boll – men varje bollmottagare blev en bromskloss. Varje spelmoment slutade med ett stopp istället för en fortsättning.
Det fanns ingen rörelse som kunde tvinga Italien att agera.
Italien hade flera lägen där de kunde såra Sverige i omställning. Piemonte och Girelli öppnade med fart, men tappade ofta kraft i sista momentet.
Bonansea var ett hot i början, men föll ur matchen.
Severini var den enda som konsekvent tog löpningar i djupled – och det var hon som höll ihop Italiens mittfält när kontringarna sattes igång.
Ändå: när Italien väl kom till avslut, var det ofta farligare än Sveriges.
Italiens offensiv var trög, men tydligare. De visste vad de ville göra när de vann bollen – även om de inte alltid lyckades.
Deras avslut kändes som slutpunkter på riktiga idéer. Det gjorde inte Sveriges.
Sverige hade nio hörnor. Det blev inte en enda riktigt stor chans.
Flera inlägg från Jonna Andersson var bra – men ingen spelare dök upp i rätt zon.
När läget väl kom i slutminuterna, när Magdalena Eriksson nickade över från fem meter, var det den första och enda riktiga möjligheten från en fast situation.
Det fanns inga tydliga varianter, ingen synlig plan – det såg statiskt ut.
Sverige slösade bort en av sina få vapen i matchen. När spelet inte fungerar, måste fasta situationer vara ett verktyg.
Här blev det bara ännu en symbol för något som inte fungerade.
Vad siffrorna faktiskt berättar
Statistiken visar tydligt att det här var en chansfattig match. Båda lagen kom till 11 avslut, men nästan alla var från distans.
Sverige sköt 7 av sina 11 skott utanför straffområdet, Italien ännu fler – hela 9.
Den enda riktigt stora chansen i hela matchen kom sent – i 88:e minuten – när Filippa Angeldahl sköt från nära håll, men Giuliani räddade.
xG-siffrorna (förväntade mål) hamnade på omkring 0,65 för Sverige och 0,60 för Italien.
Med andra ord: båda lagen hade ungefär lika små chanser att göra mål, och det fanns aldrig något riktigt tryck.
Båda målvakterna gjorde dessutom en stark insats – tillsammans stod Falk och Giuliani för 10 räddningar.
Matchen såg chansfattig ut – och siffrorna bekräftar det. Låg skottkvalitet, mycket distansavslut, och målvakter som överpresterade.
Inget lag fick till några längre anfall med avslut i riktigt farliga lägen.
Var på planen spelet hände – och var det inte hände
Sverige
Fridolina Rolfö började matchen brett till vänster, men rörde sig mer centralt efter ungefär 25 minuter.
Hon hade 36 bolltouch i zon 2 (mellan mittfält och backlinje), men bara 5 inne i straffområdet – alltså i den ytan där mål faktiskt görs.
Filippa Angeldahl var den som rörde bollen mest i det svenska laget – 57 touch – men över 70 % av dem kom på egen planhalva.
Hon blev kvar långt bak i banan, utan att hota längre fram.
Rebecka Blomqvist, som skulle vara spetsen i anfallet, hade bara 13 bolltouch på 62 minuter – och de flesta var i mittcirkeln, inte i offensivt straffområde.
Italien
Italiens högerback Elisabetta Oliviero var den som hade flest touch på offensiv planhalva av alla i laget – 42 stycken. Det säger en del om Italiens spelidé, men också om hur Sverige inte lyckades stänga kanterna.
Emma Severini rörde sig över stora ytor, både centralt och till vänster – hela Italiens spel gick i princip genom henne.
Sverige hade helt enkelt inte tillräcklig närvaro i straffområdet. De svenska offensiva spelarna befann sig inte där matchen avgjordes.
Italien däremot fick en ytterback att dominera bollspelet – vilket visar hur passiva Sverige var i sitt försvar av kanten.
Sverige och Italien var lika aktiva i antalet dueller – men Italien vann betydligt fler. Både i marken och i luften var Italien starkare. De vann fler tacklingar, fler andrabollar, och lyckades återerövra bollen oftare.
Sverige förlorade den fysiska kampen. Det gjorde att Italien ofta kunde bryta Sveriges anfall redan i första eller andra fasen – långt innan det blev farligt.
Sverige slog färre passningar än Italien, men hade bättre träffprocent i sista tredjedelen – alltså när de väl var där uppe. Men det ledde inte till något konkret.
Bara en (!) genomskärare – en riktig öppnande passning – under hela matchen, och den kom från Sverige.
Sverige hade struktur i sitt spel, men ingen riktig idé om hur man skulle ta sig igenom. Passningarna gick ofta i sidled, inte framåt.
Det fanns ingen som bröt linjer eller satte tempot med boll.
Sverige slog fler långbollar än Italien – men kvaliteten var låg. Nästan hälften misslyckades, och krossbollarna var knappt användbara alls (bara 2 av 18 gick fram).
Progressiva passningar – alltså passningar som för laget framåt genom planen – var också få. Filippa Angeldahl slog tre, Emma Severini slog fyra.
Sverige försökte skifta rytmen med längre bollar – men det fanns ingen tajming i löpningarna. Idéerna fanns, men rörelsen runt bollen hängde inte med.
Resultatet blev att bollarna rann ut i sanden, gång på gång.
Så… vad visade egentligen den här matchen om Sverige?
Det var inte en katastrof. Men det var heller inget man bara kan skaka av sig. Det var som att få allt svart på vitt – det vi redan anat blev ännu tydligare.
0–0 mot Italien visade inte något nytt. Det bekräftade bara det vi redan sett små tecken på. Sverige är mitt i ett generationsskifte. Men rollerna i laget är fortfarande oklara.
Man vill ha mycket boll och kontrollera spelet – men får inte ut något av det nära mål.
Försvaret höll ihop – men mest tack vare Jennifer Falk, inte tack vare själva spelet. Och framåt känns det som att spelarna inte riktigt förstår varandras tankar eller rörelser.
Och det kanske mest oroande?
När Sverige möter ett lag som Italien – ett lag som är stabilt men inte jättebra – då ska man kunna ta över. Men det kunde man inte.
0–0 var inte otur. Det var väntat. Och just därför borde det kännas mer än det gör.
Vad händer näst?
Ska Sverige vinna sin grupp i Nations League räcker det inte med att byta spelare. Man måste spela annorlunda. Tänka annorlunda.
Man behöver fler samarbeten nära motståndarnas mål. Spelare som Rolfö och Kaneryd måste få spela mer på känsla – inte vara fast i ett system som bromsar.
Och någon på mittfältet måste våga ta plats mellan motståndarna – inte bara spela runt dem.
För nu kommer den stora matchen.
Tisdag 3 juni kl. 19:30 – Sverige mot Danmark. Gruppfinal.
Då avgörs allt.
