Jag minns tillbaka till åttondelsfinalen mot HSV för två säsonger sedan. Kvittering i sista minuten av både ordinarie tid samt förlängningen och sedan avancemang efter straffar. Matchen tog slut lite efter 23:30 och jag hade inte somnat klockan 3 för att jag fortfarande var så uppe i varv. Den kvällen är en av de häftigaste matchupplevelserna jag varit med om. Då var jag lite mer euforisk än vad jag är i detta nu. Anledningen till det beror på att jag var på plats och om jag hade varit på plats ikväll så vet jag inte hur jag skulle ha processat insatsen.
Frågan är om kvällens insats är den bästa under 2000-talet. Det här var ingen match, det var ren och skär slakt. Ledningsmålet var en rejäl bjudning från Kaiserslauterns sida efter ett makabert felpass som gjorde att Schuler kom fri med Simoni som rundade och sedan rullades kvällens första mål in i den sjätte minuten. Winklers 2-0 mål i den 20:e minuten var sensationellt. Han fick bollen utanför eget straffområde och satte sedan fart, en tvåfotare lurade bort två försvarare och sedan placerades bollen in i bortre hörnet. Efter det hade vi flera ramträffar så frågan var när trean skulle komma. Svaret var efter en halvtimme av den yngsta målskytten någonsin i klubbens historia. Det här målet, var vi ens förmögna att göra ett sånt klassmål? Det var klapp-klapp-spel, men två överhoppningar på en djupledsboll som en framrusande Kenneth Eichhorn förvaltade. 16 år och drygt fyra månader. Både han och Winkler egna produkter. Der Berliner Weg.
En svit tog tyvärr slut idag. 615 minuter klarade Ernst av att hålla nollan innan han fick hämta ut bollen ur nätmaskorna för första gången sedan 18 oktober. Ritter reducerade på tilläggstid i första halvlek och det fick matchen att ändra karaktär i början av andra halvlek. En match som vi hade kontrollerat fullständigt kändes som att vi var på väg att tappa greppet om. Då frälste Luca Schuler oss igen. Hans sjätte mål på sju matcher mot Kaiserslautern. 4-1 efter timmen spelad. Och vi var inte klara där. Kownacki samt Krattenmacher byttes in och de båda kom med i målprotokollet. 6-1 slutade åttondelsfinalen och vi rusade till kvartsfinalen.
Sju raka segrar. Sju raka segrar. Helt otroligt. Vad är det för tid vi lever i? I helgen skrev jag att jag njuter av tillvaron och det är en underdrift gällande vad jag känner nu. Samtiden går knappt att ta in. Ett virrvarr av känslor i kroppen som är odelade positiva. Inte någon tillfällig exaltation för en match utan något som varat i snart en och en halv månad. Jag är så oerhört tacksam över att få vara med just nu. Är det så här supporterskap också kan kännas?
