Vi spelade som väntat med bästa möjliga uppställning medan gästerna roterade, väl medvetna om att de var favoriter på förhand. Som vanligt var det bra atmosfär på Oly och Ostkurve höll riktigt hög klass, inget oväntat för en som är insatt. Det tog inte många minuter innan jag ville ge upp fotbollen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Fabi Reese gav oss ledningen i den fjärde minuten efter att ha stött in en retur på Kownackis nick. Drygt två minuters VAR-granskning väntade och givetvis hittade de en offside i samband med att inlägget slogs. Var offsiden på Kownacki tror du? Såklart att den inte var, den var på Julian Eitschberger som var offside vid inläggsögonblicket och gjorde ”en ansats” mot bollen, men Kownacki som var bakom Eitschberger var överlägsen etta på bollen och helt ärligt, det fanns inte ens chans i helvetet att Eitschberger skulle vara etta, två eller trea på den bollen. Men det spelar ingen roll när anala paragrafryttare är i farten för att allt måste bli korrekt. Som alla vet är reglerna tänjbara ibland, när känsla för spelet och situationen går före, men tyvärr sker det alltför ofta att så inte är fallet.
Är jag en bitter gammal gubbe igen? Ja, det är jag. Dock finns det orsaker till det då jag är så satans trött på VAR, det tar bort glädjen från fotbollen. Jag känner oftare och oftare att fotboll inte är roligt längre, vilket jag brottas med eftersom jag brinner så satans mycket för Hertha BSC. Det finns även arenor jag gärna vill besöka innan de rivs eller jag lämnar in. Ska det ske måste jag förhandla med mig själv och tvinga mig själv med att riskera utsättas för VAR-granskningar och sakta känna att fotbollssjälen lämnar min kropp.
Hertha gjorde en bra insats under ordinarie tid, Freiburg något tyngre och bättre, ett par viktiga räddningar från Tjark Ernst som höll oss kvar i matchen med en oviss förlängning som väntade. Första förlängningskvarten var inte många minuter gammal när Linus Gechter stod för en huvudlös passning. Leistner passade ut bollen till Gechter som var vid sidlinjen och i ett pressat läge slog han bollen hemåt, rakt in i straffområde där ingen lagkamrat var, men väl Suzuki som enkelt rullade in bollen bakom Ernst. Vi svarade dock snabbt när Reese pangade in kvitteringen precis innan första förlängningshalvleken var över. Andra förlängningskvarten blev mer avvaktande och i slutet byttes det i båda lagen inför straffläggningen, Hertha gjorde ett byte, ut med den offsidespelande Eitschberger och in med en annan egen produkt, Pascal Klemens.
Fabian Reese vann slantsinglingen och valde att skjuta framför Ostkurve medan Freiburg fick börja skjuta. De fem första straffarna gick i mål innan Cuisance missade för vår del. En bredsida lågt till höger om målvakten, en enkel räddning för Florian Müller. Tjark Ernst ville inte vara sämre och räddade omgående Manzambis straff. Efter ordinarie straffläggning var ställningen oavgjord när förlängningsstraffar tog vid, Suzuki som gjorde Freiburgs mål under förlängningen sköt via Ernst in bollen i mål och all press låg på Pascal Klemens. Miss och uttåg för vår del. Mål och minst en straffomgång till. En egen produkt som slår en viktig straff framför hemmafansen. Pressen som ligger på hans axlar. Han gjorde en Cuisance. En lam bredsida låg till höger om Müller. Freiburg vidare och vår cupdröm dog. För andra gången på tre säsonger förlorar vi en kvartsfinal på hemmaplan och en besvikelse som tynger axlarna. En semifinal som hade betytt mycket för moralen, både för fans och spelare.
Så många gånger vi haft gyllene chanser, men satt krokben för oss själva, att aldrig nå hela vägen fram. Typiskt för Hertha som klubb, något som kan bli så mycket mer, men där allt bara skiter sig i slutändan. En strimma av hopp anländer gång på gång med jämna mellanrum, men som aldrig blir mer än en strimma utan som försvinner när skenet blir lite för starkt. Men nästa säsong, då jävlar.
