En bengal är en bengal - oavsett vem som tänder den
Okej hörrni! Vad sägs om en liten tankelek. Ponera att AIK spelar hemma mot InteAIK på Nationalarenan. Det är en viktig match, arenan är i stort sett fullsatt och förväntningarna är spända då utgången är mycket viktig för båda lagen. Matchen är uppsnackad i media och i TV-studion flankeras Karin Frick av herrar Anders Andersson och Alexander Axén.
Precis före avspark bränns det iväg ett fyrverkeri av rena nyårskaraktären från Norra Stå. Samtidigt tänds ett gäng bengaler. Luften framför ståplatsläktaren blir grå-röd-gul av eld och vit av fyrverkerier. Sikten är obefintlig och samtidigt regnar hundratals fyrverkeripjäsrester ner på på planen. Domaren tar lagen av planen – det är numer standard vid bränning och dessutom kan ju spelare skadas av de pjäsdelar som faller ner på gräsmattan. Planen måste städas så att inga delar av fyrverkerier ligger kvar och kan orsaka skador.
Tänk er sedan att i stort sett samma sak sker minuten innan andra halvlek ska sätta igång. Den här gången tar domaren inte bara lagen av planen, han kallar även till ett matchmöte som ska det visa sig drar ut på tiden. När röken är skingrad, planen rensad från fyrverkeriavfall för andra gången och sikten är i nivå med godkänd dröjer sig ändå domaren och andra prominenta personer kvar i sitt möte och vi får veta att det kommer att dröja ytterligare tio minuter innan det blir spel. Speakern meddelar också att händer det en tredje gång kan matchen komma att avbrytas för kvällen.
Hur hade det låtit i studion? Vad hade kommentatorerna – kanske Tommy Åström och Nordin Gerzric – sagt? Hur hade Karin Frick tillsammans med Bill (Axén) och Bull (Andersson) i studion låtit. Vi hade fått höra hur hemskt det här var. Att ”sådant här inte hör hemma på en fotbollsarena”. Vi hade hört domedagsprofetior som ”fotbollens död”, ”barnfamiljer kommer aldrig att vilja gå igen” och man hade snackat om ”inte riktiga supportrar”.
AIK har ett stort problem framför sig att ta tag i, sådant här ska inte kunna ske, hade Karin Frick sagt. En skam för klubben och fotbollen, hade Bill förtydligat. Skam var ordet, sa Bull. Efter matchen hade Fredrik Söderberg plockats upp till studion för att få berätta om handlingsplaner, åtgärdspaket och annat. Vi som lyssnat framför TV'n hade inte varit förvånade. Det är så här det låter när det sker saker kring AIK.
Nu är saken den att exakt det här skedde i måndags på Gamla Nya Ullevi eller vad fan arenan heter i år. I studion och från kommentatorshåll lät det däremot inte alls som ovan. Man använde sig mer av en retorik av typen ”Det är är ju inte bra, det är dåligt när det brinner” men fyllde snabbt i att ”Så farligt är det ändå inte, stämningen är god härinne på arenan och vi måste ändå värna om den fina läktarkultur vi har i Sverige”. Man trodde knappt sina öron när man i stället för att få höra ”Matchen kanske borde brytas? Avbrytas, sa Bull” sa man att ”Är inte matchmötet lite väl långt? Det känns som att det skulle gå att köra igång den här trevlig tillställningen nu”.
Sedan följde ett resonemang kring den goda stämningen som skulle kunna bli hotfull ifall matchen hölls för länge. Lägligt nog var kamerorna riktade mot AIK-klacken när det sades. En AIK-klack som bränt av en enstaka bengal medan det fullkomligt exploderat hos de blåvita fansen. Kommentatorerna var inne på att eftersom mötet var onödigt långt handlade det nog om att domaren ville markera, en markering som i kommentatorshytten ansågs obefogad.
Såvitt jag vet intervjuades ingen höjdare från IFK Göteborg om matchen. Ordet skandal hörde jag inte nämnas en enda gång. Tongångarna var alltigenom tydliga. Det var trevlig och fin stämning på Ullevi och risken att spelare skulle kunna skadas av fyrverkerispill nämndes i en bisats. Visst, vi vet att journalistik, eller vad vi nu ska kalla det, ofta innehåller ett visst mått av vinkling och subjektivitet men det får jävlarimej finnas gränser.
Gullandet med det blåvita laget från Göteborg har sina rötter i 80-talet och Torbjörn-Nilsson-eran då laget på ett imponerande sätt – det är jag den första att erkänna – tog Europa med storm både en, två och tre gånger och blev ”hela Sveriges Blåvitt”. Nu är det dags att inblandade TV-personer – och även andra eftersom det egentligen inte spelar någon roll vem som leder TV-sändningen i ett sådant här läge, AIK behandlas lika ovärdigt i jämförelse med klubbar som IFK Göteborg och Hammarby av alla – se sig i spegeln och ta beslutet att fördömer vi en fördömer vi alla, berömmer vi en berömmer vi alla.
Det får vara slut på det favoriserande gullandet nu. Torbjörn Nilsson och Glenn Hysén spelar inte i IFK Göteborg längre. En bengal är en bengal oavsett om det är en AIK:are eller en ”Go gubbe” som tänder den.
Avslutar med att förtydliga: Jag är ingen vän av eldande. Det är riskabelt och ställer till det i form av böter för klubbarna. Hade mina barn varit små hade jag ogillat tanken på att ta med dem på match och inte ha en aning om när matchen skulle sluta och när jag skulle få ungarna i säng. I övrigt är tyvärr det här inte särkilt förvånande - Alla hatar oss!
