Vilka spelare tar plats i veckans lag efter omgång 3 i Superettan?

Men vi är inte här för att sammanfatta alla matcher vi är här för att presentera och motivera för er namnen som stack ut mest och tar en plats i omgångens lag.

Det går att titta på 4–1 och tro att Ekman hade en lugn lördag. Så var det inte. Nordic hade mer boll, fler passningar och flera avslut från bra lägen. När BoIS blev låga och nervösa, särskilt i andra halvlek, fick Ekman kliva fram. Sex räddningar totalt, fyra av dem på skott inne i straffområdet, säger ganska mycket.

Det här var inte en målvakt som stod och frös, utan en som höll laget kvar i matchbilden när den började luta åt fel håll. Han stod rätt, såg trygg ut och gjorde det som behövdes utan att göra väsen av sig. Med bollen var han också okej, trots att BoIS som lag hade svårt att få fast något eget spel.

Det här var ingen showinsats, men en sån där prestation som ofta glöms bort när målskyttarna tar rubrikerna. Ekman bar inte BoIS till segern själv, men han såg till att segern fortfarande var möjlig när laget skakade som mest.

Det var svårt att inte fastna för Victor Sandberg den här kvällen. Bara 18 år gammal och ändå kapten när ÖSK tog emot IFK Norrköping inför 11 712 på Behrn. En sådan match kan lätt bli för stor för en så ung spelare särskilt när motståndet är starkt och ÖSK dessutom hamnar i underläge tidigt. Men Sandberg såg aldrig ut att tyngas av det. Tvärtom kändes han som en av dem som bar upp laget när det behövdes som mest.

Det var ingen kväll där han skulle synas med mål eller avgörande passningar. Hans match handlade om något annat. Om att stå kvar när det blåser, om att ta ansvar och om att ge laget lugn i ett läge där mycket lätt hade kunnat rinna iväg.

Norrköping hade mer boll, tryckte på hårt i andra halvlek och skapade flera jobbiga lägen. Då behövdes spelare som inte vek ner sig. Sandberg var en sådan. Han sprang 11 349 meter, tredje mest i ÖSK, och det märktes i hur han hela tiden var nära spelet, täckte ytor och tog jobbet om och om igen.

Det är också just därför kaptensbindeln känns så intressant här. På förhand hade många kunnat tycka att det var ett galet beslut att ge så mycket ansvar till en 18-åring i en sån här match. Efteråt kändes det nästan självklart. Han såg inte ut som någon som bara fick chansen. Han såg ut som någon som var redo för den. När ÖSK sedan vände till 2–1 och stod där som serieledare efter tre omgångar blev Sandberg nästan bilden av hela kvällen: modig, lugn och helt orädd för uppgiften.

Hörberg gjorde en stark match från sin ytterback plats och blev viktig på båda sidor av planen. Det syns direkt i hur matchen såg ut. Sundsvall hade mer boll och tryckte ofta ut spelet mot sin vänstersida, alltså mot Hörbergs kant. Han fick jobba mycket längs hela högerkanten, både djupt ner och högre upp. Det var alltså ingen match där han kunde stå och vara passiv utan en där han hela tiden behövde vara påkopplad i både kropp och tanke.

Just därför säger målet han gör extra mycket. När Brage fick läge att flytta över spelet i början av andra halvlek fyllde Hörberg på in i straffområdet och satte 0–2. Det var hans enda skott i matchen, men han tog löpningen, kom till rätt yta och avslutade lugnt. Att målet kom på bara 0,09 i xG visar att det inte var ett jätteläge som bara skulle petas in. Han gjorde mycket själv i den situationen genom sin tajming och sitt avslut.

Samtidigt slarvade han inte bort resten av jobbet. Han slog 20 av 23 passningar rätt, tappade bara bollen fem gånger och hade fyra defensiva bidrag med tre rensningar, en brytning och fem återvinningar. Det passar också in i matchbilden, där Brage fick stå rätt, försvara sin ledning och hålla ihop laget när Sundsvall tryckte på. Hörberg blev därför mer än bara målskytt. Han var en spelare som både höll sin kant och avgjorde matchen.

Det är lätt att missa en spelare som Hugo Andersson i en sådan här match. Han gör inga mål, han slår inga avgörande passningar och han syns inte mest. Men ibland är det just där en seger byggs. Värnamo vann med 1–0 borta mot Sandviken, och det var en match som krävde tålamod, disciplin och spelare som orkade göra samma jobb om och om igen. Hugo var en sådan spelare.

Sandviken hade mycket av spelet i perioder och försökte få tryck mot Värnamos backlinje. Då behövdes någon som stod rätt, rensade undan och inte tappade huvudet. Hugo gjorde just det. Han låg centralt, tog hand om ytan framför mål och såg till att många anfall dog innan de hann bli riktigt farliga. Sju rensningar, tre brytningar och två blockerade skott visar inte bara att han jobbade hårt. De visar att han var mitt i matchen hela tiden.

Det fina i en sådan insats är att den ofta ser enkel ut. Men det är bara för att han gör den svåra delen rätt. Han blev inte dribblad förbi en enda gång, och med bollen spelade han lugnt och säkert. När matchen stod och vägde gav han Värnamo stadga. Och när avgörandet från Antonsson sedan kom på hörna i slutet fanns grunden redan där. Hugo Andersson gjorde inte det avgörande målet. Men han var en stor del av att det räckte till ny hållen nolla samt tre goa poäng på kontot.

Det här var en sådan match som gör att man känner ännu mer för Gigović. Inte bara för målet, utan för hela sättet han spelar på. När Helsingborg väl får grepp om matchen är han mitt i allt. Han sätter 1–0 strax före paus, målet fick hjälp av muren, visst, men det spelar mindre roll. Han tog ansvar i ett viktigt läge och gav HIF ledningen precis före paus. Sådant känns alltid extra mycket på Olympia.

Och sedan fortsätter han bara. Han har 81 bollkontakter, slår 54 av 63 passningar rätt och springer längst av alla i HIF med 11 718 meter. Det är sådana siffror som faktiskt säger något. Han gömmer sig inte. Han vill ha bollen, han vill driva laget framåt och han jobbar lika hårt när HIF tappar den. 13 återvinningar säger mycket om det.

Är dessutom en spelare som rör sig över stora delar av mitten, som hjälper laget både lågt och högt i planen . Nu har han dessutom gjort poäng i SJU raka matcher om man tar med facit från slutet på förra säsongen. Det känns inte som en tillfällighet längre. Det känns som att han är Helsingborgs viktigaste spelare just nu.

Julius Johansson var den spelare som bäst visade varför Norrby borde ha fått mer än en poäng här. Han gav laget 1–0 redan efter fem minuter, men hans match stannade inte där. Tvärtom. Han fortsatte att komma till lägen, fortsatte att hota Falkenbergs backlinje och var hela tiden en av anledningarna till att Norrby skapade så mycket. När ett lag landar på 18 skott och 2,93 i xG, då är det sällan en slump att samme spelare gång på gång dyker upp i boxen.

Det är just det som gör hans insats lätt att fastna för. Fem avslut, tre på mål och 1,06 i eget xG säger att han inte levde på ett tidigt mål, utan att han bar ett verkligt hot genom hela matchen. Skottet i den 32:a minuten räddades, försöket i 74:e minuten räddades också och minuten efter gick nästa chans utanför. Där finns också hela känslan kring hans kväll. Han gjorde mycket rätt, men fick inte riktigt den utdelning som hans match förtjänade.

Att han dessutom sprang längst av alla på planen, 13 396 meter, säger något om hans arbetsdag. Det här var inte en Julius som väntade på service. Han var en spelare som rörde sig över stora ytor högt upp i planen, både centralt och ut mot sidorna. Han var både avslutare och arbetsmyra. Därför blir hans match mer än bara ett mål. Han såg ut som en spelare som drev Norrby framåt, även när resultatet till slut stannade vid 2–2.

Nioule var ett stort hot för BoIS hela matchen. Redan efter fyra minuter sprang han rätt och satte kyligt 1–0 efter att Hellman hittat honom perfekt från sin mittbacks plats. Det gav laget en perfekt start och tvingade Nordic att jaga direkt.

När Nordic sedan fick in 1–1 och BoIS började se mer osäkra ut, klev Nioule fram igen. I 40:e minuten gjorde han 2–1 efter Sadikus fina smörpassning. Det blev ett väldigt viktigt mål, eftersom det gav BoIS ledningen tillbaka precis innan paus.

Det som märktes mest med Nioule var hans snabbhet. Han är explosiv, kommer upp i fart direkt och blir väldigt svår att stoppa när BoIS vinner boll och kan ställa om. Då räckte det ofta med en yta eller en passning för att han skulle skapa problem.

Ofta utgick han från vänster kanten och tog sig därefter in mot farliga ytor, spelade senare även på motsatta kanten ca 10 minuter innan han blev utbytt i den 87minutem. Han hade bara två avslut i matchen, men båda gick på mål och båda blev mål. Det säger mycket om hans spets. BoIS hade inte kontroll hela tiden, men Nioule gav laget fart, hot och mål när det behövdes som mest.

Det här var ett sådant inhopp som känns större än bara ett mål. BoIS vann med 1–0 och tog sina första poäng ,men det var långt ifrån en lugn och självklar seger. Ljungskile hade sina lägen, BoIS fick slita och hela matchen kändes nervig, seg och låst. Då kom Egnell in i den 66:e minuten och gav något som laget verkligen hade saknat: rakhet, lugn och känslan av att något faktiskt kunde hända offensivt.

Det syntes nästan direkt. Han kom in och sköt själv, från ett läge där många andra kanske hade tvekat en gång till. Bara det sa en del. Han ville framåt. Han ville avgöra. På bara 33 minuter hade han 18 bollkontakter, två skott, två nyckelpassningar, 0,76 i xG och 0,57 i xA. Det är väldigt starkt för ett så kort inhopp. Han slog dessutom 9 av 11 passningar rätt och tappade bara bollen tre gånger, så det var inte ett stressat inhopp där allt gick fort och fel. Det fanns kyla i det han gjorde.

Han rörde sig mycket i höger halvyta, sökte boll, kom in centralt och gjorde sig spelbar i flera ytor. Det gav BoIS mer liv. Han blev inte bara målskytt, han blev ett sätt för laget att komma framåt.

När straffen kom i 86:e minuten var läget tungt. Hela matchen stod och vägde, och det kändes nästan som att hela arenan höll andan. Då steg Egnell fram och satte den stensäkert. Där kom inte bara 1–0. Där kom också lättnaden. Det var därför hans inhopp kändes så starkt efteråt. Han gjorde skillnad på riktigt. Inte bara med målet, utan med hela sitt sätt att spela. Det är svårt att inte känna att han spelade sig mycket närmare en startplats inför nästa match där.

I en match som redan hade allt – stor publik, tidigt underläge, hög puls och ett ÖSK som fick jobba hårt för varenda meter – var det han som avgjorde. I den 79:e minuten kom Yasin in med bollen i straffområdet, Yakoub vann duellen och tryckte in segermålet bakom Krantz. Då exploderade Behrn, och det är lätt att förstå varför.

Men det var inte bara målet som gjorde hans match stark. Yakoub var hela tiden en spelare som Norrköping behövde hålla koll på. Han tog kampen, störde backlinjen och fortsatte gå även när matchen var jämn och tät. Han fick också ett nickläge några minuter efter målet, så han nöjde sig inte där. Det säger något om hans driv.

Samtidigt var det här en kväll där ÖSK inte hade mest boll eller full kontroll, utan där mycket handlade om att vara skarp när läget kom. Då blev Yakoub rätt spelare på rätt plats. Ett avgörande mål i en tung match, inför 11 712 hemma, och plötsligt stod ÖSK där som serieledare. Sådana kvällar växer anfallare av.

Det här var en typisk Marcus Antonsson-match. Inte så mycket boll, inte så mycket fint spel, men hela tiden ett hot där det gör ont för motståndarna. Han var aktiv och stod inte still längst fram. Han rörde sig över en större yta, ofta i vänster halvyta men också centralt och ibland ut åt höger.

Det säger en del om hans match. Han jobbade inte bara inne i boxen, utan sökte ytor för att ge laget något att spela på. Men när det väl var dags att gå in i straffområdet gjorde han det också.

Matchen mot Sandviken var länge jämn och ganska låst. Värnamo hade inte många stora chanser, och då blir det extra viktigt att ha en anfallare som inte ger upp sitt jobb. Antonsson hade tre avslut. Ett nickläge i första halvlek gick utanför, ett skott blev blockerat, men han fortsatte ta sina löpningar och fortsatte vara där inne.

När hörnan kom i den 84:e minuten gjorde han det en målskytt ska göra. Han dök upp fri vid bortre och satte dit 1–0. Inget krångel, bara rätt spelare på rätt plats.

Siffrorna säger också något om hans match. 0,4 i xG visar att han kom till riktiga lägen, även om han inte fick många. Han hade bara 31 bollkontakter och tappade boll en del, så det var inte en match där han styrde spelet. Men det behövde han heller inte göra. Hans uppgift var att hota, ta kampen och vara klar när chansen kom. Det gjorde han. Och i en sådan här match räcker det långt. Ett mål, tre poäng och ännu ett bevis på värdet av en anfallare som vet var målet står.

Det finns mål som betyder mer än bara ett mål. Det här var ett sådant. Shakir hoppade in i den 79:e minuten, gjorde sin första match i Superettan och avgjorde med 2–1 i den 89:e. När Öster jagade sin första trepoängare för året klev en 19-åring in och räddade den.

Det gör något med en match, och det gör något med bilden av en spelare. Öster hade varit svaga i första halvlek, men växte efter paus och tryckte på för ett segermål. Då krävs det någon som inte gömmer sig när läget kommer. Östers Burakowsky hann ikapp bollen vid kortlinjen, lyfte in den framför mål och där kom Shakir helt rätt. Volleyn satt, matchen vände och Öster fick med sig det de så desperat behövde.

Det fina är också tajmingen. Han kom in sent, skulle direkt in i ett jämnt och spänt läge, och ändå såg han sin chans. Det säger något om modet. Första matchen på den här nivån, men inget försiktigt inhopp. Han blev mannen som avgjorde. Sådant minns man. Inte bara för att målet var sent, utan för att det gav Öster säsongens första trea.

Det är svårt att inte känna att Rikard Norling har gjort något med hela stämningen runt ÖSK. Det är klart att spelarna ska ha beröm, men det här bar också tydlig Norling-stämpel. Han vågade gå sin egen väg, vågade lita på unga spelare och vågade göra val som många nog höjde på ögonbrynen åt före avspark.

Den här segern mot IFK Norrköping var inte bara tre poäng. Det kändes som en kväll där folk på riktigt började tro. 11 712 på Behrn, tidigt underläge mot starkt motstånd och ändå en känsla av att laget inte skulle falla ihop. Det är nytt. ÖSK vände till 2–1, tog serieledningen och gjorde det med ett lag som spelar med mod, energi och en hunger som det var länge sedan man såg.

Matchen hade allt. Stolpskott direkt, Nymans 0–1, snabb kvittering genom Wikman efter fint förarbete av Ortmark och Hrastovina, sedan en andra halvlek där Norrköping tryckte på hårt. ÖSK hade mindre boll, bara 39,5 procent, och fick verkligen lida. Där blev det tydligt att Norling fått spelarna att tro på jobbet. De sprang, täckte ytor, stod emot och vek sig inte. Kuba höll kvar laget med viktiga räddningar, och när chansen kom i 79:e minuten tog ÖSK den genom Yasin och Yakoub.

Det som fastnar mest är ändå att Norling vågar. Han vågar kasta in ungdomar, vågar ge stort ansvar och vågar gå sin egen väg. Sådant märks direkt när det biter. Plötsligt känns ÖSK inte som ett lag som bara hoppas överleva matcher, utan som ett lag som folk vill samlas bakom. Det är nog därför den här kvällen kändes större än bara en vändning. Det kändes som början på något.