Vi har hört det förr... FA-cupen är världens äldsta och finaste turnering vars final länge var dit alla brittiska fotbollsspelare ville nå. Att få stå på den största av scener, presenterad för kungligheter och senare också den enda dagen på året som helt och fullt ägnades åt uppladdning där nervositet och förväntningar gick genom tv-rutan.
Jag skulle kunna fortsätta i många spaltmeter för att försöka förklara för dagens generationer hur fantastisk denna cup är, men det ska jag inte göra. Inte idag.
FA-cupen formade mitt fotbollsintresse
Idag ska jag istället bara konstatera att det var just FA-cupen som fick mitt spirande fotbollsintresse som formbar tioåring att gå från just intresse till passion. Innan jag visste vad passion ens var för något. Det blev liksom en första kärlek, på något vis. En kärlek som aldrig dör. Den naggas i kanten av hur cupen numera behandlas av klubbar och - faktiskt - den yngre generationen. Men den står ändå kvar där - stark och självklar.
Suset från läktarna
Suset från läktarna strömmade genom tv:n och intensiteten hos spelarna höjdes betänkligt. Det var så det var, när FA-cupmatcher sändes i Tipsextra. Aldrig var känslan så starkt över att den engelska fotbollen var något alldeles makalöst. Något som ingen annan hade. Spelarna kastade ut sina hjärtan på plan och publiken gungade av sång och hopp.
Alla omgångar var lika heta
Och allt startade med kalla vintermatcher i januari. Den tredje omgången (då de större lagen går in i cupen) handlade om lika mycket känslor och vilja att gå vidare som vilken cupfinal som helst. Åtminstone kändes det så. Rakt igenom tv:n. Fjärde omgången var likadan och därefter... ja, därefter kunde man känna doften av pokalen som alla ville lyfta.
Drömmen som gick i uppfyllelse
I mitt fall blev jag helt förälskad då mitt Everton mötte Liverpool på Goodison Park. Den fjärde omgången i slutet av januari 1981. Jag var tio år och relativt nybakad Everton-supporter. Ett Merseyside-derby dessutom. På Tipsextra. Bara där hade drömmen gått i uppfyllelse.
Bättre än Maradona
Everton vann med 2-1 och en viss Imre Varade storspelade. Jag var då säker på att Varadi skulle bli bättre än den där unge Maradona, som alla snackade om. Det blev han inte. Varadi blev en vandringsman i den engelska fotbollen med otaliga klubbadresser. Men just då och där var han magisk. Ett ständigt hot. Skott i ribban och målskytt.
Som i serietidningen Buster
Genom tv:n gungade Goodison Park på det där sättet som jag dittills bara läst om i serietidningen Buster. Och jag kan än idag plocka fram minnesbilder från matchen. Det var så det var. I mitt fall blev det extra starkt då Everton vann i ett Merseyside-derby, men varje omgång, varje spark, och för varje klubb var det som en cupfinal. Ja, inte som en FA-cupfinal då, för det var till och med större än så, men som en cupfinal överallt annars.
Dags igen för pirret
Magin är inte lika stark idag. Allt fler börjar tycka att cupen inte är tillnärmelsevis lika viktig som att exempelvis ta sig till Champions League-kval. Men för mig - och så många andra fotbollsfrälsta i min ålder - kommer pirret åter, så fort det är dags för avspark i en FA-cupmatch. Ett pirr av förväntan. För något alldeles extra. Snart dags igen. För nya drömmar att krossas och besannas.
