Dubbelmötet mot ett stjärnspäckat Spurs
Jag spolar tillbaka till våren 1987. Långt tillbaka. Klassisk tid och semifinal mot Spurs. Dubbelmöte. Första mötet på Highbury. Spurs vinner efter mål av Clive Allen. Han skulle göra nästan 50 mål för Spurs detta år. Otrolig straffområdesspelare. Ett Spurs med Hoddle, Waddle, Ardiles, Mabbutt, Clemence... Ja, fotbollsnostalgi och svaga dreglingar för en historiker mot ett Gunners med Rocky, Michael Thomas, Adams, O’Leary, Sansom och Quinn. Viv Anderson löpte upp och ned på kanten.
Rocky förlöser hel sydvästra delen av norra London
Retur på WHL och återigen tar Spurs ledningen. Mål av Clive Allen. Men Gunners vänder. Tack vare Viv Anderson och Niall Quinn. Omspel på White Hart Lane bara några dagar senare. Fullt hus i norra London. Clive Allen gör mål igen och det går mot slutet av matchen när Ian Allinson - salig bortglömd av oss Gooners, men en grym truppspelare - gör mål och när matchen går mot förlängning, förlöser Rocky Rocastle hela sydvästra delen av norra London med ett avgörande mål.
Charlie Nicholas skrev in sig i historien
Ett fantastiskt minne. Norra London i fullkomlig extas. Jag följde det på någon skakig radio och på text-TV. Grymt minne, som sedermera följdes av cupvinsten mot Liverpool när Charlie Nicholas för evigt skrev in sig i historien med sina mål. Ian Rush gjorde också mål men Liverpool förlorade(första gången det skedde f.ö).
Adams tappade lagkamrat
Ett annat kul minne är ju från finalen 1993. Stephen Morrow gör mål. Tony Adams hyllar honom efter matchen, tappar honom så att han bryter armen. Klassiker.
