Min pappa håller på Arsenal.
Det började med att han, inför 14–15-säsongen, när jag fortfarande bodde hemma, hade en rolig idé.
»Varför gör vi inte ett bet?« sade han.
Det var konstigt att höra, för min pappa är kronisk spelbolagshatare och klarar knappt av att kolla på Viaplay på grund av den alltid närvarande risken att mötas av en bettingreklam. (Redan några minuter innan paus avlägsnar han sig från TV:n, som att han behöver ett avstånd från de stundande reklamerna).
Något häpet accepterade jag. Han föreslog att vi skulle lägga 50 kronor var på vilket lag som slutade högst, av mitt och… ja, vilket?
»Du håller ju inte på några« sade jag.
Han såg snopen ut. Han valde Arsenal, mest för att hans jobbarkompis håller på dem. Det var enkelt. Kanske skulle vårt bet också få en större nerv av lokalrivaliteten. Och hans supporterskap var inlett.
Så här i efterhand kan vi nog konstatera att han inte främst föreslog detta vad utifrån egna ekonomiska incitament. Kanske gjorde han det av oro för min ekonomi (jag har aldrig varit bra med pengar).
Jag väljer dock att tänka att han mest föreslog det som en far-och-son-aktivitet. Av kärlek.
Den kärleken hade jag svårt att återbetala. I alla fall i supportermässiga termer. Jag var 15 år och fortfarande fast i en idé om att ens fotbollslag är allt. Att man ska hata – genuint hata – sina motståndare.
Det var jag inte sen att påpeka för min far. Att jag inte gillade Arsenal. Att jag blev glad när de förlorade. (Jag framstår vidrig här, men, till dig som läser: Jag var tonåring! Jag ber dig inte att förlåta mig, jag ber dig bara att förstå).
Och pappa blev sur. Han blev ju glad när Chelsea vann. Brukade kalla Chelsea för sitt andralag.
Elva år har gått sedan dess och maktskiftet klubbarna emellan har kanske aldrig varit tydligare. Jag behöver inte berätta för er hur det går, ni vet ju. PSG-förlusten var, ärligt talat, förödmjukande. Jag skiter i att PSG är regerande mästare, vi ska inte förlora på det viset.
Efter matchen scrollade jag igenom flödet av matcher och såg att Arsenal hade vunnit. Då hände det. Jag fick en plötslig ilning av glädje i kroppen, tänkte att »då är ju pappa glad i alla fall«.
Och jag insåg: metamorfosen är genomförd. Snart kanske jag kommer se Arsenal som mitt andra lag, min pappas glädje kanske bli min glädje. Kärleken till honom är större än några supportermässiga känslor jag någonsin kommer ha.
Precis så som det ska vara.
