Hammarby
2025-05-20 12:38
Fem reflektioner efter AIK-Hammarby
Återigen misslyckas Hammarby med att vinna ute i Solna, och återigen så tycker jag att vi underpresterar och att matchen spelas helt enligt hemmalagets premisser. Med lite distans till matchen så har jag kommit fram till följande fem reflektioner.
Göran Öberg
Strulet innan och efter match
Nu är det nästan tretton år sedan Friends Arena (numera Strawberry Arena) invigdes och fortfarande så har man inte lyckats att få ordning på infrastruktur och organisation runt matcharenan. Det känns som att befinna sig i en ordningsmans mardröm, med orimligt långa köer innan match, otrevliga och ej tillmötesgående funktionärer och det faktum att man ofta får gå långa omvägar för att komma till vår entré. Vi supportrar behandlas helt enkelt som boskap, bara för att vi har den goda smaken att inte hålla på hemmalaget. Är det så man behandlar sina gäster undrar jag?
Och då har jag ännu inte varit inne på om hur lång tid det tar för att ta sig ifrån arenan tillbaka till söder, eller vart man nu har sitt hem. Jag har varit med om att det tagit flera timmar innan man varit hemma. Vidare har jag hört historier om bajensupportrar som var tvungna att klättra över ett stängsel för att komma ut överhuvudtaget, och det när det enda man vill är att komma ifrån detta skämt till arena, en arena som till råga på allt är vår nationalarena. Jag har bara en sak att säga när det gäller detta arrangemang och det är – Upp i nivå!
Jag skulle också kunna nämna det som hände vid Södra Station, men det kommer att tas upp i en separat artikel senare i veckan här på Svenska Fans.
Historiens makt är stor
Det känns som att det alltid är samma historia varje gång vi i Hammarby åker ut till Solna för att spela mot Gnaget. Matchen spelas nästan alltid efter hemmalagets premisser och våra spelare har väldigt svårt att komma upp i sin högstanivå, vilket gör att vi, nästan jämnt, får åka därifrån med noll poäng.
Denna gång lyckades vi, med nöd och näppe, komma ifrån Solna med en poäng i bagaget, vilket får ses som en slags framgång. Gnagets spelare var hetare än våra spelare och pressade i stort sett sönder oss på ett sådant sätt att vi tvingades till långbollar, långbollar som AIK:s mittbackar inte hade några som helst problem med att vinna.
Jag har sett många "Bielsapass" på Årsta, där Hammarby har praktiserat "murderball" och jag vet således att vi kan spela mycket snabbare och rörligare än vad vi gjorde i denna match. Frågan är varför vi inte gör det och vilka som är de begränsande faktorerna som gör att vi inte får ut det i en sån här typ av match där det verkligen behövs för att slå ut AIKs höga press.
Att spela mot denna version av AIK känns lite som att sugas ned i ett träsk med kvicksand, ju mer man sprattlar emot, desto djupare ned i skiten kommer man. De har visat att de har vad som krävs för att vinna fotbollsmatcher under den nya tränaren Mikkjal ThomASSEn, och det måste man, på något sätt, beundra.
Jag lider dock lite med de AIK-supportrar som tvingas bevittna denna typ av fotboll, vecka ut och vecka in, med dessa ständiga avbrott och sin Stoke-liknande satsning på långa inkast och hörnor, men de kanske inte vet hur riktig fotboll skall spelas nuförtiden. Vad vet jag? Det jag däremot vet är att det inte är speciellt utvecklande och att det inte kommer att leda till att AIK blir så bra så att man lyckas i Europa.
Toppstriden tätnar
I och med att matchen slutade kryss och Elfsborg, Malmö och Mjällby vann sina matcher så tätnar det till i toppstriden, med tre omgångar kvar innan ett månadslångt uppehåll. Det börjar mer och mer kännas som att det är dessa fem lag som kommer att göra upp om SM-guldet, även om lag som Häcken och Djurgården båda har kapacitet för att blanda sig i. Frågan är bara om de redan är för långt efter.
Hammarby har nu trillat ned till en fjärdeplats i tabellen och måste nu börja vinna fler matcher igen för att inte tappa allt för mycket fram till det månadslånga uppehåll som startar efter matchen mot Elfsborg den 31/5. Matchen mot Mjällby på torsdag är en riktig nyckelmatch, där vi håller oss i den absoluta toppen om vi vinner, samtidigt som vi tappar mycket mark om vi förlorar. Mjällby går, för tillfället, på vatten och det kommer att bli en mycket tuff match mot ett lag med stort självförtroende. Det är verkligen läge för en topprestation från våra grön-vita hjältar.
För vore det inte skönt om vi kunde ta två raka segrar nu på hemmaplan och sedan åka ned till Borås och spela en match där det gäller vilket lag som kommer att vara serieledare under uppehållet. Det känns verkligen som att vi Hammarbysupportrar är värda en månad i serieledning. Så fram med det bästa spelet nu och låt det hända.
Hammarbys försvar och målvakt
Hammarbys försvar sattes under tryck mot AIK, men lyckades ändå hålla nollan ytterligare en gång. Jag läste någonstans att Warner Hahn har hållit nollan i inte mindre än 16 av 25 spelade matcher för Hammarby i Allsvenskan, ett snitt på höga 64%. Dessutom har Hammarby endast förlorat två matcher av dessa sexton som Hahn har stått i mål. Ett fantastiskt facit.
Det är dock inte bara Hahn som varit bra. Viktor Eriksson har växt ut till den jätte som han ser ut att vara kroppsmässigt och borde faktiskt allvarligt vara på tal när det gäller landslaget framöver. Så pass bra är han. Vid sin sida har han också sin vapendragare, Pavle ”Maldini” Vagic, där de tillsammans är ett fruktat mittbackspar att möta, och tillsammans med Shaquille Pinas och Hampus Skoglund känns backlinjen i stort sett helt komplett.
Givetvis är det också så att resten av laget också hjälper till, då ett försvarsspel med gott resultat ofta startar högt uppe i banan. Jag måste säga att det känns mycket ovant att vara supporter till ett lag som släpper in få mål då det normalt brukar rassla betydligt oftare i nätet bakom Hammarbys målvakt.
Har Kim förtroende för sin reservbänk?
När Kim kom till Hammarby så tyckte jag, och flera med mig, att han var en ganska dålig matchcoach, med konstiga och sena byten och med avsaknad av förmågan att förändra en matchbild för att vinna fotbollsmatcher. Jag tycker dock att det har blivit bättre, även om jag fortfarande funderar på vad han håller på med ibland när han gör sina byten.
Igår var en sådan gång, när jag tycker att Kim väntar alldeles för länge med sina byten. Det dröjde ända till i minut 81 innan det första bytet kom, då Madjed och Strand byttes in i stället för Abraham och Tounekti.
Elohim Kaboré fick ingen speltid denna gång och har totalt endast stått för kanske 10 minuters speltid, och under dessa få minuter gjort ett poänggivande mål. Varför inte satsa på en fräsch Kaboré i stället för en uppenbart väldigt trött Abdo Boudah de sista 10–15 minuterna? Jag kan omöjligt se vad det skulle kunna få för negativa effekter.
Samma sak gäller med Jonathan Karlsson, som är en av de unga spelarna som jag tror mest på. Varför inte sätta in honom när Tounekti tas ut. Vi vet att ”Jonte” orkar jobba både offensivt och defensivt och att han har mycket mer offensiv spets än insatte Simon Strand. Går vi för oavgjort eller vill vi vinna är min fråga.
En sak är emellertid säker och det är att Kaboré, ”Jonte”, med flera, behöver spela matcher för att utvecklas och för att öka i värde, vilket är hela tanken med att ha värdespelare i truppen. Vi behöver också spela in fler spelare inför ett kommande Europaspel och då bör de som Kim tror på få chansen att komma in tidigare och oftare i matcherna.
Nu är det nästan tretton år sedan Friends Arena (numera Strawberry Arena) invigdes och fortfarande så har man inte lyckats att få ordning på infrastruktur och organisation runt matcharenan. Det känns som att befinna sig i en ordningsmans mardröm, med orimligt långa köer innan match, otrevliga och ej tillmötesgående funktionärer och det faktum att man ofta får gå långa omvägar för att komma till vår entré. Vi supportrar behandlas helt enkelt som boskap, bara för att vi har den goda smaken att inte hålla på hemmalaget. Är det så man behandlar sina gäster undrar jag?
Och då har jag ännu inte varit inne på om hur lång tid det tar för att ta sig ifrån arenan tillbaka till söder, eller vart man nu har sitt hem. Jag har varit med om att det tagit flera timmar innan man varit hemma. Vidare har jag hört historier om bajensupportrar som var tvungna att klättra över ett stängsel för att komma ut överhuvudtaget, och det när det enda man vill är att komma ifrån detta skämt till arena, en arena som till råga på allt är vår nationalarena. Jag har bara en sak att säga när det gäller detta arrangemang och det är – Upp i nivå!
Jag skulle också kunna nämna det som hände vid Södra Station, men det kommer att tas upp i en separat artikel senare i veckan här på Svenska Fans.
Historiens makt är stor
Det känns som att det alltid är samma historia varje gång vi i Hammarby åker ut till Solna för att spela mot Gnaget. Matchen spelas nästan alltid efter hemmalagets premisser och våra spelare har väldigt svårt att komma upp i sin högstanivå, vilket gör att vi, nästan jämnt, får åka därifrån med noll poäng.
Denna gång lyckades vi, med nöd och näppe, komma ifrån Solna med en poäng i bagaget, vilket får ses som en slags framgång. Gnagets spelare var hetare än våra spelare och pressade i stort sett sönder oss på ett sådant sätt att vi tvingades till långbollar, långbollar som AIK:s mittbackar inte hade några som helst problem med att vinna.
Jag har sett många "Bielsapass" på Årsta, där Hammarby har praktiserat "murderball" och jag vet således att vi kan spela mycket snabbare och rörligare än vad vi gjorde i denna match. Frågan är varför vi inte gör det och vilka som är de begränsande faktorerna som gör att vi inte får ut det i en sån här typ av match där det verkligen behövs för att slå ut AIKs höga press.
Att spela mot denna version av AIK känns lite som att sugas ned i ett träsk med kvicksand, ju mer man sprattlar emot, desto djupare ned i skiten kommer man. De har visat att de har vad som krävs för att vinna fotbollsmatcher under den nya tränaren Mikkjal ThomASSEn, och det måste man, på något sätt, beundra.
Jag lider dock lite med de AIK-supportrar som tvingas bevittna denna typ av fotboll, vecka ut och vecka in, med dessa ständiga avbrott och sin Stoke-liknande satsning på långa inkast och hörnor, men de kanske inte vet hur riktig fotboll skall spelas nuförtiden. Vad vet jag? Det jag däremot vet är att det inte är speciellt utvecklande och att det inte kommer att leda till att AIK blir så bra så att man lyckas i Europa.
Toppstriden tätnar
I och med att matchen slutade kryss och Elfsborg, Malmö och Mjällby vann sina matcher så tätnar det till i toppstriden, med tre omgångar kvar innan ett månadslångt uppehåll. Det börjar mer och mer kännas som att det är dessa fem lag som kommer att göra upp om SM-guldet, även om lag som Häcken och Djurgården båda har kapacitet för att blanda sig i. Frågan är bara om de redan är för långt efter.
Hammarby har nu trillat ned till en fjärdeplats i tabellen och måste nu börja vinna fler matcher igen för att inte tappa allt för mycket fram till det månadslånga uppehåll som startar efter matchen mot Elfsborg den 31/5. Matchen mot Mjällby på torsdag är en riktig nyckelmatch, där vi håller oss i den absoluta toppen om vi vinner, samtidigt som vi tappar mycket mark om vi förlorar. Mjällby går, för tillfället, på vatten och det kommer att bli en mycket tuff match mot ett lag med stort självförtroende. Det är verkligen läge för en topprestation från våra grön-vita hjältar.
För vore det inte skönt om vi kunde ta två raka segrar nu på hemmaplan och sedan åka ned till Borås och spela en match där det gäller vilket lag som kommer att vara serieledare under uppehållet. Det känns verkligen som att vi Hammarbysupportrar är värda en månad i serieledning. Så fram med det bästa spelet nu och låt det hända.
Hammarbys försvar och målvakt
Hammarbys försvar sattes under tryck mot AIK, men lyckades ändå hålla nollan ytterligare en gång. Jag läste någonstans att Warner Hahn har hållit nollan i inte mindre än 16 av 25 spelade matcher för Hammarby i Allsvenskan, ett snitt på höga 64%. Dessutom har Hammarby endast förlorat två matcher av dessa sexton som Hahn har stått i mål. Ett fantastiskt facit.
Det är dock inte bara Hahn som varit bra. Viktor Eriksson har växt ut till den jätte som han ser ut att vara kroppsmässigt och borde faktiskt allvarligt vara på tal när det gäller landslaget framöver. Så pass bra är han. Vid sin sida har han också sin vapendragare, Pavle ”Maldini” Vagic, där de tillsammans är ett fruktat mittbackspar att möta, och tillsammans med Shaquille Pinas och Hampus Skoglund känns backlinjen i stort sett helt komplett.
Givetvis är det också så att resten av laget också hjälper till, då ett försvarsspel med gott resultat ofta startar högt uppe i banan. Jag måste säga att det känns mycket ovant att vara supporter till ett lag som släpper in få mål då det normalt brukar rassla betydligt oftare i nätet bakom Hammarbys målvakt.
Har Kim förtroende för sin reservbänk?
När Kim kom till Hammarby så tyckte jag, och flera med mig, att han var en ganska dålig matchcoach, med konstiga och sena byten och med avsaknad av förmågan att förändra en matchbild för att vinna fotbollsmatcher. Jag tycker dock att det har blivit bättre, även om jag fortfarande funderar på vad han håller på med ibland när han gör sina byten.
Igår var en sådan gång, när jag tycker att Kim väntar alldeles för länge med sina byten. Det dröjde ända till i minut 81 innan det första bytet kom, då Madjed och Strand byttes in i stället för Abraham och Tounekti.
Elohim Kaboré fick ingen speltid denna gång och har totalt endast stått för kanske 10 minuters speltid, och under dessa få minuter gjort ett poänggivande mål. Varför inte satsa på en fräsch Kaboré i stället för en uppenbart väldigt trött Abdo Boudah de sista 10–15 minuterna? Jag kan omöjligt se vad det skulle kunna få för negativa effekter.
Samma sak gäller med Jonathan Karlsson, som är en av de unga spelarna som jag tror mest på. Varför inte sätta in honom när Tounekti tas ut. Vi vet att ”Jonte” orkar jobba både offensivt och defensivt och att han har mycket mer offensiv spets än insatte Simon Strand. Går vi för oavgjort eller vill vi vinna är min fråga.
En sak är emellertid säker och det är att Kaboré, ”Jonte”, med flera, behöver spela matcher för att utvecklas och för att öka i värde, vilket är hela tanken med att ha värdespelare i truppen. Vi behöver också spela in fler spelare inför ett kommande Europaspel och då bör de som Kim tror på få chansen att komma in tidigare och oftare i matcherna.
